Terriern talar ut – igen…

Halloj, Lennart Å. Karlsson här! Nästan två år sedan sist så ni har nog saknat mig, eller…?

Matte har ju spårat (?) ur totalt. Tre blogginlägg i rad utan att jag är omnämnd på en enda rad? Fattar inte varför bloggen heter ”vallterrier” när hon bara skriver om långhåriga karlar och lysande träd? Va’? VA!

Numera struntar hon fullständigt i mig var fjortonde dag (som husse säger) men jag har mer en känsla av att det är en gång i halvåret? Hur som helst åker hon tydligen till huvudstaden och tittar på de där långhåriga, halvnakna karlarna ”live”. De kan tydligen sjunga säger hon. Och…? Det är tydligen samma musik som jag tvingats lyssna på i bilen så fort vi har åkt någonstans ända sedan i våras. Hon kan verkligen köra fast och ha svårt att ändra spår! Hur vore det med lite flexibilitet liksom? Variation? Whatever? Jag funderar på om det finns hörselkåpor för såna som jag? Och så undrar hon varför jag ”bäddar” så mycket i min bilbur. Jag måste ju försöka få ner öronen under allt ludd hon slängt in i buren om jag ska kunna sova. Det gäller bara att krypa ut när hon stannar annars kanske hon tar illa upp.

Jag har hört talas om att det efterfrågas inlägg från mig vilket jag har full förståelse för. Två år är … länge!  Dessutom upptäckte jag att min idol I-or fått en alldeles EGEN blogg. Han har ju också delat blogg med sin matte förut. Undrar vad som krävs för att jag ska få en egen? Kan det hjälpa med en uppflyttning till elit kanske? Jag vet inte vad det är eller hur man gör men matte verkar tycka att det vore en kul grej? Som tack för lång och trogen tjänst kanske jag kunde få en egen blogg då, istället för en guldklocka liksom. Vad tror ni?

När jag läste I-ors blogg insåg jag att matte kanske inte uppskattar att jag svarar ”uppfattat” så fort hon säger ”apport”, ”hopp” eller något annat fartfyllt? För att inte tala om alla ”uppfattat” jag måste säga i det där knasiga momentet där hon inte kan bestämma sig för om jag ska sitta, ligga eller stå? Jag som har trott att hon ville ha någon sort bekräftelse på att jag hört men så var det tydligen inte. Tvåbeningar alltså… *suck*

I sina funderingar på hur hon ska få mig att inte säga ”uppfattat” stup i minuten insåg hon att det tydligen finns en förbindelse mellan min svans och mina stämband. Hur svårt kan det va’? Ska det behöva ta (nästan) sju år att komma fram till det. Det är ju liksom åtta kilo välmusklad terrier mellan svansen och stämbanden? Det kan ju t o m en blind höna se, tror jag.

Hur som helst har detta resulterat i att hon nu vill att jag ska stå still och INTE vifta på svansen? Hon snackar om aktivitetsnivå och sinnesstämning? Vadå – finns det någon annan aktivitetsnivå än ”hög” och någon annan sinnesstämning än ”glad”? Men hon kan trots allt vara något på spåren; när svansen är stilla är det nämligen inget som sätter stämbanden i svängning och då slipper hon alla ”uppfattat” som jag trodde att hon ville ha. Varför talade hon inte om det för mig för sex år sen? Men skit samma; tycker hon att det är värt både klick och korv för att inte vifta på svansen, så visst. Ibland vill hon att jag ska lägga mig, fortfarande utan att vifta på svansen. Lika obeslutsam som vanligt alltså. Hon påstår att vi ska ägna en hel del av vintern åt detta projekt. Skitkul, typ… Men är hon så lättroad och jag får min korvranson så… visst, jag är inte den som är den.

För övrigt; hur sammanfattar man två år? Det går ju inte fattar ni väl. Tävlat har vi gjort massor av gånger men det har hon säkert skrivit om. Vi har varit på läger och kurser och SM och… Det mest omvälvande som hänt är väl egentligen att vi börjat med en helt ny sport. Sök heter det visst? Jag kallar det springautiskogenochhånglamedfolkochätagodis. Rätt ok sport faktiskt. 🙂 Jag tycker att det är plättlätt men matte är inte alltid överens med mig om utförandet. Uförandet? Ska hon säga som snubblar omkring som ett fyllo i skogen? Nåja, vi får väl se om det blir ordning på henne så att vi kan tävla någon gång.

De två sista gångerna har dock inte gått så bra och jag har inte hittat alla människor jag borde. (Som tur var hade de bra lokalsinne och hittade hem själva.) Matte tror att det beror på att det bor små djur i min näsa? (Vad ger ni mig för DEN meningen?)

Djur!

I pluralis!

I MIN näsa?

Djur i näsan kan hon ha själv!

HUR skulle de få plats där liksom? T o m en yttepytteliten skogsmusunge skulle få det jäkligt trångt i min söta lilla näsa, så det så! Hur som helst har hon fjäskat till sig ett papper hos veterinären som hon bytte mot några dyra droppar på apotektet och som tydligen ska hjälpa mot djur i näsan. Hoppas det stämmer så att jag hittar fler gubbar i skogen nästa gång.

Jag såg också att hon skrivit ett inlägg här på bloggen om att hon lyckats vända mig när det sprang en älg över vägen. Det kan hon ju få tro. Sanningen är att jag inte ens funderade på att springa efter. Det begriper ju vem som helst att jag faktiskt inte skulle klara att springa ikapp och döda en älg, den hade ju jättelånga ben, så varför skulle jag då springa efter? Det blev ju liksom mer mat i magen om jag stannade hos matte. Man är väl smart, typ. 😉

I fredags, när hon skulle åka iväg och titta på halvnakna, långhåriga sjungande karlar, såg det ut så här i hallen. Jag fick agera ”tändsticksask” sa hon, för att visa vilken ynklig liten resväska hon skulle ha med sig. Tändsticksask! Jag? Jag sa väl att hon inte är klok? DÄR viftades det banne mig inte på någon svans. Alls!

Så lång!

Eder Lennart Å. Karlsson

En reaktion på ”Terriern talar ut – igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s