Jag – en irrationell trädkramare?

Nu har det börjat. Skogen bakom vårt hus, vår ”närskog” jämnas med marken och det startade i morse. I lördags stod den här djävulsmaskinen parkerad i ”kanten”.

I morse var det full aktivitet och jag hörde hur träden knäckte, som jättelika tändstickor, och det gjorde nästan fysiskt ont för varje träd som brakade i marken. 😦

Ja ja… jag vet; det är markägarens rättighet, skogen ska ”vårdas” bla bla bla… Tveksamt om det är ”vård” att kalhugga men den diskussionen tänker jag inte ta nu. Jag nöjer mig med att konstatera att 20 år av min hundhistoria går i graven. Och det gör ont. Jätteont.

Så ont att tårarna rann hela vägen till jobbet när jag såg hur mycket som jämnats med marken bara på ett par timmar. När jag kom hem var det ett stort område som var borta och det knakar fortfarande i skogen. Om en dag eller två är allt borta…

Det är i den här skogen (som halverades för 10 år sen) som jag lärt alla mina tre hundar spåra. Vi har promenerat, busat, kört uppletande… you name it. Det är verkligen ”vår” skog och vi har garanterat tillbringat väldigt, VÄLDIGT mycket mer tid där än vad markägaren (som är en granne) har gjort.

Det här kom inte direkt som någon överraskning. Det har pratats om det i flera år; att det skulle ”slutavverkas” som det så vackert heter, och i våras blev det mer klart uttalat från markägaren att det skulle ske i år. Det sista året har vi inte nyttjat den skogen så mycket. Delvis för att den varit ganska sönderkörd efter gallring men framför allt för att jag på något sätt försökt koppla bort den från mitt medvetande – den skulle ju ända inte finnas kvar.

Men likt förbannat gör det ont. Så ont att tårarna rinner nu igen. Kalla mig löjlig, patetiskt whatever, men sån är jag. Den rationella delen av hjärnan förstår, till viss del. Den något mer emotionella delen förstår inte ett dugg.

Det växer upp ny skog säger någon. Javisst. Det gör det. Med tiden. Det området som kalhöggs för 10 år sen är nu fullt med granar i julgransstorlek. Tätt planterade. Mellan granarna ligger allt ris från avverkningen kvar och det växer mycket täta hallonsnår överallt. Fullständigt omöjligt att utnytta för någon form av hundaktiviter eller promenad och så lär det väl vara i ca 20-30 år framåt –minst. Det som avverkas nu lär inte vara möjligt att utnyttja på 30-40 år från nu så jag kommer inte att ha någon nytta och glädje av det. Punkt!

Förutom det rent emotionella så kommer det även ha en del praktisk betydelse. Vi kommer bli betydligt mer utsatta för vind från norr och väster. Dessutom kommer vi sannolikt bli rejält mycket mer störda av bullret från motorvägen som inte går så långt härifrån. Den hörs redan idag till viss del men när alla träd försvinner så…? Rent utsiktsmässigt kanske vi inte påverkas så mycket men just nu känns det inte som om det uppväger.

Den här bilden togs i våras, när jag fått veta att det var nära… och nu är det över.