Författare: vallterrier

Idag har det fotats för jobbets räkning. Karlsson, som normalt inte gillar att bli fotad, försökte snika sig in på bilderna titt som tätt (och fick även vara med på en). När den professionella modellen hade jobbat klart tog fotografen några snapshots på djuret.

När jag ser bilden inser jag att det är en jultomte-wannabe jag när vid min barm. (Eller åtminstone ger mat två gånger om dagen. 😉 ) Det gråa skägget går inte av för hackor och skulle väl behöva en ansning men … det är ju snart jul. 🙂

Foto: Dan Fehrm

Jodå, jag har skrivit på samma tema tidigare, faktiskt så sent som i våras, men det hade uppenbarligen ingen större effekt?! Bloggen är fortfarande eftersatt och uppdateras bara när det ”hänt” något. Och det gör det ju ganska sällan. Tydligen. 14 uppdateringar på hela september och oktober. Anar att det kanske fanns något mer att dokumentera för mitt eget minne men det blev inte gjort.

Dagens FB-uppdatering:

Nu är det härdsmälta i den lilla bruksterrierns hjärna… Att blir rallyhund på äldre dagar hade han nog inte kalkylerat med. 🙂 Han kan backa stående framför mig, han kan backa sittande och liggande vid vänster sida men att backa stående vid vänster sida…?! OERHÖRT KOMPLICERAT! Han kan däremot backa stående på höger sida? Sitta i snygg position på höger sida är också OERHÖRT KOMPLICERAT! Han önskar sig en ny skylt; sitt framför matte med rumpan på hennes fötter… Men roligt har vi, och mätt blir han. 🙂

Jodå, det är sånt vi pysslar med nu när ”vintertiden” gjort kvällarna kolmörka och dödat all inspiration till träning utomhus. Däremot så tränar vi lite smått och gott under och i samband med våra promenader i dagsljus. Eftersom det till helgen stundar KM i bruks har vi kört något uppletande samt ett par appellspår sista tiden. Första spåret gick som en dans. Då ska man betänka att han inte hade haft en spårsele på sig sen långfredagen! I förrgår la jag ett nytt liknande spår och det gick inte alls lika bra… Man kanske skulle låta bli att träna spår helt och hållet och så anmäla till en tävling framåt nästa höst? Då borde han ju ha vilat sig i toppform, eller…?

Eftersom kameran tydligen har gått i vintervila serveras det endast iPhone-bilder…

När den här bilden hamnade på FB var det en kompis som var mycket imponerad över att det lilla djurets ögon matchar tjänstetecknet. Vi har jobbat hårt på det, och vi började med tjänstetecknet. 🙂 Eller; så kan det gå när man glömmer stänga av blixten… 😉

En av gårdagens FB-uppdateringar såg ut som följer:

Drömde en äkta mardröm i natt; Karlsson hade sprungit bort och varit borta en vecka. Vaknade med tårar i ögonen, tände lampan och konstaterade att han låg bredvid mig i sängen men kunde ändå inte riktigt andas ut. Gick upp för att släppa taget om drömmen ordentligt och somnade sent om sider med ett fast grepp om den stackars lilla hunden som helst vill sova utan ”kladd”. *funderar på koppelpromenad idag*

Det som inte stod på FB var att jag i drömmen tog mig till polisen för att anmäla honom som försvunnen. Där stack de åt mig en blankett, sponsrad av Royal Canin! På blanketten skulle man INTE fylla i uppgifter om hur hunden såg ut, halsband, öronmärkning, chip och liknande detaljer. Det enda man skulle fylla i var vilken mat (ur RC:s sortiment naturligtvis) man skulle ge hunden när man hittade den?! WTF? Var får man allt ifrån? Nu hör det ju till saken att jag som civilanställd på polisen (någon gång på bronsåldern eller så) tagit emot ett rätt stort antal dylika anmälningar och … tja, man kan ju konstatera att det tydligen är nya tider nu. Åtminstone i drömmarnas värld.

Nästa FB-uppdatering från gårdagen:

Looki, looki! No hands, no bärsele, no flexikoppel! *betvingar mina nattliga demoner*

Sen sist har vi även hunnit tävla KM i lydnad med bedrövligt resultat. Två nollor resulterade i en sjätte (och sista) placering. Ljuspunkterna var väl 10:an på sitt i grupp och att det bara var på hopp-apporteringen han ”låste” vid min sida. I övriga springafrånmattesida-moment startade han faktiskt på första kommandot. Rutan blev lite märklig eftersom han sprang mycket snyggt rakt in i rutan och sen ”ramlade” ut med frambenen över ena sidomarkeringen. Jag kommenderade ”back” varvid han backade in på rätt sida bandet och la sig innan jag hunnit säga ”ligg”. Och vips var vi nere på en 7:a?

Två sökträningar har vi också hunnit med. Ingen av dem hör väl egentligen hemma i memoarerna så dem lämnar vi därhän även här. Vi kan väl säga som så att vi behöver jobba lite på avståndet till figuranterna. I synnerhet en utav dem som är på tok för rolig för att man ska kunna hålla distansen, ens innan roligheterna utbrutit. 🙂

En sammanfattningsblogg, vilket jag egentligen inte gillar. Dessutom i omvänd kronologisk ordning?! Nåja, det är väl bättre än inget antar jag…

…sedan Iza fick somna in. Saknaden är stor samtidigt som det är en sorts lättnad att slippa fundera på om och när det skulle vara dags. När man har en hund på (nästan) 13,5 år så inser man ju någonstans att dagarna är räknade. Funderingarna tar mer på psyket än man tror och det märker man inte förrän det är över.

Vi har anpassat oss rätt bra till det nya livet men att Karlsson också saknar henne står helt klart, även om han nu förstått att hon inte finns och inte längre springer in och letar efter henne när vi kommer hem. Husse saknar henne naturligtvis också. De sista åren var ju de till stor del promenadkompisar.

Här har jag försökt sammanfatta (mest för min egen skull) min tokiga, roliga, glada, jobbiga och alldeles underbara schäfer som jag fick så många år tillsammans med.

Ganska ostrukturerat blir det, men det var ju ungefär så hon var. Hon var verkligen en mycket speciell hund – på gott och ont – som satte avtryck i många människors hjärtan.

Hon var valpen som;

• var först med att klättra ur valphagen
• var mycket självständig och gick sina egna vägar
• var mycket tyst, jämfört med sina syskon
• struntade i att matte gick och gömde sig när hon inte lyssnade på inkallningen och glatt tultade iväg mot horisonten – vid nio veckors ålder
• var mycket trygg i sig själv
• alltid var mycket nyfiken och på det sättet övervann alla rädslor
• föddes innan digitalkameran fanns i var mans hand… (därav kvaliteten på valpbilderna)

Hon blev med tiden hunden som;

• alltid var glad och älskade människor tämligen hämningslöst, ju mindre (räknat i höjd över havet) desto bättre
• var snäll mot allt och alla så länge de var snälla mot henne
• upp till ganska hög ålder glatt la sig på rygg för nästan vilken hund som helst
• var klok och hade ett bra språk mot andra hundar
• var så livlig och snabb att många liknade henne med en border collie
• hade svårt med koncentrationen när det hände saker runt omkring
• hade alldeles för bra syn för sitt eget bästa och försökte hålla koll på allt, OM det skulle hända något roligt
• kunde ställa sig i ett hörn på andra sidan appellplan och beta om hon tolkade det som att matte var missnöjd (det kunde räcka med en suck)
• glömde obehag oerhört snabbt
• jagade allt som rörde sig om hon fick en chans (vilket hon mycket sällan fick eftersom hon efter två rejäla ”utflykter” tyvärr fick gå kopplad om det inte var träning)
• kunde ligga och stirra på mina två lata innekatter i timmar i förhoppning om att de skulle röra på sig
• avgudade svarta pudlar för av sådana blev hon ”uppfostrad”
• medvetet bytte spår om något hade korsat (människa eller vilt) pga ren och skär nyfikenhet
• aldrig matstrejkade, utom en gång när jag var dålig och utom synhåll när maten serverades. Och så den allra sista köttbullen hon erbjöds men spottade ut…
• älskade att gå till veterinären, av rent sociala, katt- och näringsrelaterade skäl
• aldrig vaktade huset och aldrig skällde på besökare innan lillebror flyttade hit och lärde henne att man kunde göra det. Hon förstod dock aldrig varför.
• gärna delade med sig av det mesta men inte av sin matte. Om någon hund, även hennes bästa kompisar, kom för nära knuffade hon bort dem och muttrade lite
• omsorgsfullt monterade isär dörren på hundgården så att hon kom ut, sen väntade hon på altanen tills jag kom hem
• klättrade över hundgårdsstaket på dryga två meter när vi hade bytt ut dörren så att den föregående metoden inte längre fungerade
• fick matte och husse att bygga om hundgården till en voljär
• monterade loss den dyra luckan till hundkojan men aldrig använde hundkojan, varken före eller efter luckan
• fick matte och husse att ge upp projektet ”hund i hundgård”
• kämpade vilt för att slippa få klorna klippta ända tills matte la en katt framför näsan på henne som distraktion
• avskydde att bli borstad ända tills furminatorn uppfanns på äldre dagar
• (nästan) alltid gillade läget och anpassade sig snabbt oavsett vilka situationer hon hamnade i (om man bortser från hundgården ovan)
• endast var i slagsmål en gång i sitt liv. Då blev hon påflugen bakifrån av en hund hon inte ens hunnit notera att den fanns
• kunde få stopp på vilken framrusande hund som helst (om hon bara hann se den) genom att endast använda sitt kroppsspråk och titta på dem, helt tyst
• åtminstone i sin ungdom gärna vände och gick åt andra hållet, om det bara var möjligt, när någon hund skällde på henne
• var måttligt intresserad av att leka med matte under träning
• (nästan) sov sig igenom några platsliggningar med skott på tävling men blev skottberörd på äldre dagar
• var en riktig mattegris (inomhus) och inte frivilligt befann sig mer än två meter ifrån mig om det var möjligt
• var notoriskt morgonpigg, men…
• …vägrade lämna sovrummet med husse om inte jag också gick upp
• ändå fann sig väl tillrätta hos hundvakter de gånger det behövdes och inte hade några problem med att vara ensam hemma
• vägrade hoppa agilityhinder på medium-höjd vid rätt hög ålder (det var för mesar) men när de kom upp på large-höjd gick det bra
• älskade att ligga i solen, nästan oavsett hur varmt det var
• tog väl hand om sin lillebror och lärde honom allt hon kunde (typ)

• älskade att bli tvättad i öronen av samma lillebror
• kunde ha långa, djupa och stillsamma samtal med kompisarnas (då) mycket minderårige son
• lyckades få en geting i örat EXAKT när spökena vände sig om på MH:n, men sen glatt flängde fram till dem så fort hon fick möjlighet
• aldrig blev arg på riktigt, ens under MH eller korning
• fortfarande sprang efter bollar vid 13 års ålder

Tävlingsmässig var hon hunden som:

• endast gjorde åtta officiella tävlingar i hela sitt liv, 1x appell, 5 x lägre och 2 x högre
• slutade sin tävlingskarriär som 2 x godkänd i högre klass spår
• gick som bäst när det var +30° på appellplan
• vägrade förstå momentet ”inkallning med ställande” vilket ledde till konflikter, ledsen matte, ledsen hund och nedlagd tävlingskarriär
• aldrig fick tävla lydnad pga sina koncentrationsproblem och att det ofta är rörigare runt omkring i samband med lydnadstävlingar
• blev värvad till unghundslaget i DM i agility – vid 7 års ålder!
• älskade agility – ju högre, skrangligare och rangligare – desto bättre och hon hade nog älskat Liseberg

• faktiskt tog sig runt en hel bana (individuellt) på samma DM och slutade på en 16:e plats
• efter den korta agilitykarriären gjorde sitt livs bästa brukstävling

Rent fysiskt var hon hunden som;

• var grå som valp men ganska snart såg mer ”normalfärgad” ut, dvs svart med bruna tecken

• betraktades som väldigt söt, t o m av gamla ”garvade” bruksgubbar

• hade en mycket funktionell exteriör

• aldrig var halt i hela sitt liv, inte ens när hon skurit sönder sig mellan trampdynorna eller när det satt en pinne på 2 cm mellan ungefär samma trampdynor (men med tassbandage var hon tvungen att halta lite…)
• höll på att stryka med pga komplikationer i samband med kastrering men när vi fått hem henne kvällen efter satte sig fot och ville köra fritt följ när blodpuddingen (som hon ordinerats av vetetrinären pga blodbrist) skulle serveras (https://vallterrier.wordpress.com/2008/01/14/frustrerande-okunskap-och-prestige/)
• stretade emot å det grövsta när hon skulle i bassängen på djursjukhuset och frisksimma men sen kunde simma hur länge som helst med rätt leksak framför näsan och hon var en duktig simmare, med bra teknik
• aldrig hade tid att få massage efter simningen

• hellre gick passgång än travade
• aldrig satte sin tass i en utställningsring och hade hon gjort det hade nog inte domarna blivit glada
• skrek i högan sky om det skulle tas blodprov och jag var med. Om jag gick ut ur rummet var hon kolugn.
• anpassade sig väldigt väl de gånger hon behövde ha tratt

Jag hade naturligtvis kunnat fylla det här inlägget med många fler, och bättre, bilder men så här blev det. Det hade även kunnat bli några meter längre och är det någon som orkat läsa ända hit så är jag full av beundran. Nu sätter jag dock punkt och nöjer mig med att konstatera att hon verkligen var ”one of a kind”. Nu rinner tårarna nerför mina kinder igen…

I helgen hade vi miniläger på klubben. En trevlig tillställning från fredag till söndag med husvagn och hela kitet. Vi var ett 20-tal personer som startade med planering och middag på fredagen även om det blev lite ”10 små negerpojkar” av det hela innan helgen var över. De flesta bodde hemma men vi var några tappra som övernattade i stuga och husvagnar. Så mycket fotat blev det inte. Lördagen bjöd på bra fotoväder men eftersom fotografen smakat på rödvinet och löst värdsproblem (eller nå’t) halva natten hittade inte kameran ut ur husvagnen. På söndagen vräkte regnet ner så då blev det bara några stackars bilder för att på något sätt ha helgen dokumenterad till klubbhistoriken. Tre iPhone-bilder var annars vad jag fick ihop för privat bruk. 😳

Lördagen började med bitande kyla (nåja, -2 typ men man är ju inte van) och en något annorlunda utsikt än vad man är van vid från sommarlägren. Som tur var hade jag kollat väderleksprognosen och lagt lite extra energi på att leta fram långkallingar, mössor och vantar.

På lördag förmiddag körde vi lite lydnad och budföring och på eftermiddagen bar det iväg ut i sökskogen. Eftersom vi var rätt många bad jag att få ett tävlingsmässigt upplägg. Rutan var helt ny för både mig och Karlsson vilket ju var en fördel i sammanhanget. Jag var alltså inte med och vallade och träningskompisarna fick äran att placera ut tre figuranter, precis som på tävling. Enda skillnaden mot tävling var att figuranterna fick, och skulle, belöna.

På första skicket drog Karlsson rakt ut i ca 20 meter och sen iväg kraftigt åt höger. Han lyssnade inte när jag ropade och efter en liten stund (som kändes som en evighet) började han skalla – längst bort i rutan?! Jag och ”domaren”, som även är domare på riktigt, traskade iväg och mycket riktigt; han hade fått sista figuranten i vind och dragit direkt dit. Inte optimalt men sådant som naturligtvis händer även på tävling, framför allt i lägre klass kan jag tänka mig där figuranterna ju ligger ganska tätt. Trots att det tog (ytterligare) en evighet för mig att ta mig dit pga tokigt vägval och allmän trötthet så mattades inte skallet det minsta. Mycket positivt! En nyttig erfarenhet för mig också, som ledde till ett antal funderingar och frågor som i sin tur genererade en del regelboksläsande och diskuterande på kvällen. Då var dock rödvinet konfiskerat som tur var. 😉

Nåja, tillbaks till sökrutan. På andra skicket tog han figurant nummer två (som väl egentligen borde ha varit nummer ett) och på tredje skicket tog han figurant nummer tre (som borde ha varit nr 2). Cirka fyra minuters effektiv söktid klockades vi på och maxtiden är åtta minuter så ur den synvinkeln kändes det helt ok. Domaren gav oss betyg åtta. 🙂

Note to self 1; OM djuret drar iväg och tar en figge längre fram i rutan; glöm inte att även första hörnet ska sökas av! Där rök en poäng.

Note to self 2; få ordning på transporterna tillbaks till stigen. De var en aning stökiga och där rök den andra poängen.

På kvällen, när domaren läste regelboken ”mellan raderna” så halkade vi ner på en sjua.

Note to self 3; låt inte domaren läsa regelboken alltför noga innan betyget sätts. 😉

På söndagen körde vi sök på förmiddagen, i samma ruta. På grund av älgjakten var det den enda mark vi kom åt. Lite spännande att se vad han skulle göra med tanke på erfarenheterna från dagen innan?

Mycket riktigt – på första skicket drog han iväg precis som dagen innan när han hittade första figgen, men … han lyssnade på min muntliga korrigering och tvärvände. Skickade om och han drog iväg och tog hörnet med marginal. Bakåt. Jag var tvungen att kalla in, och han tvärvände. Åtminstone nästan. 🙂 På tredje skicket från samma punkt slog han framåt och hittade figuranten. Bingo! Och dagens lilla överraskning var att han inte fick någon belöning hos figuranten! WHAT? sa han, men transporten till stigen blev betydligt mer organiserad när det inte fanns några leksaker att hålla ordning på. Han var dock inte det minsta tveksam till nästa skick, och se där fanns det ju leksaker! Sen gick han som tåget, typ, med tomskick, flying och hela paketet och fick till sist en närafigge på ingång och som avslutning en springande figurant med direktbelöning. Jag tror vi var överens om att det var ett riktigt roligt pass. 🙂

På söndagen fick jag också, än en gång, se att det inte alltid är lyckat med en ”för” lydig hund i söket. En hund med några SM-medaljer i bagaget (dock ej i sök) missade två figgar pga att husse ropade precis när den var på väg att markera. Då valde den husse istället för figuranten. Samma sak såg jag hända även på tävlingen jag kollade på för ett par veckor sedan. På den punkten känns det som om Karlsson är lagom olydig. Har han figurant i näsan så struntar han i mig och har han ingen figurant i näsan så kommer han in, åtminstone ibland. 😉

På eftermiddagen körde vi markeringsövningar på ett par dolda figuranter i skogen vid klubben. Inte heller det var några som helst problem.

I november är det två år sedan vi började träna sök. För tre månader sedan hade vi inte ens kommit i närheten av att testa fastrullen och jag var på god väg att ge upp . I morgon är det exakt tre månader sedan han fick prova en skallmarkering för första gången och nu läser jag tävlingskalendern! Kan inte sluta fascineras över vilka framsteg vi gjort, både han och jag, sen vi hittade rätt knapp att trycka på. 🙂

Jag är grymt tävlingssugen och var det inte för att tävlingssäsongen snart är slut och risken för iskalla platsliggningar är överhängande så hade jag anmält NU. Men … jag försöker hålla mig i skinnet till våren och slipa till det hela ytterligare under den snöfria vintern som jag har beställt. 😉 För visst finns det massor av detaljer att jobba på men att han har förutsättningar att fixa ett lägresök tvivlar jag inte längre på, sen kan ju vad som helst hända på tävling, naturligtvis.

Sen var lägret över och det var bara att åka hem och packa upp alla blöta saker, hänga skunkar och andra mystiska föremål på tork och röja ur husvagnen. Det blev en mycket trevlig helg och jag hoppas verkligen att det blir repris till våren, och till hösten, och till… 😉

 

Att Karlsson är cool bland andra hundar kom förvisso inte som någon nyhet, men igår överraskade han mig ändå på ett positivt sätt.

Dagen skulle tillbringas i fotostudion för jobbrelaterad modellfotning och eftersom dagmatte/svärmor var upptagen på annat håll blev jag tvungen att ta med Karlsson. Den bokade modellen har en liten fransk bulldog-tjej som är hennes ständiga följeslagare och om det skulle bli för stökigt att ha dem båda två i studion så hade jag förberett mig på att ha Karlsson i bilen till och från och dessutom hade jag med mig en tygbur. Att ha två vilt lekande hundar bland proffskameror och blixtar (med tillhörande stativ och sladdar) kändes inte optimalt men jag hade inte behövt oroa mig.

När den lilla frallan gjorde entré tog Karlsson emot innanför dörren. Han blev glatt överraskad och gjorde en lekinvit eller två som togs emot på ett ganska avmätt sätt och sen var det klart. Frallan gick och la sig i sitt hörn och Karlsson gjorde någon lov då och då, på behörigt avstånd, för att kolla vad/vem det var som snarkade i hörnet men i övrigt lät han henne vara i fred. Stundtals gick han också helt frivilligt och la sig i tygburen! I övrigt gjorde han väl vissa försök att få med sig själv eller sin lilla svans på jobbbilderna men det misslyckades för det mesta. 🙂

Trots tillgången till proffsutrustning var detta enda bilden som blev tagen på assistenterna, med iPhone. Utan blixt. 🙂

Det var ju inte första gången han var med på fotojobb, och han har t o m lyckats bli bortslarvad i en gigantisk fotostudio med massor av vinklar och vrår, trodde åtminstone hans matte, och några av fotograferna som hjälpte till att leta. Till sist hittade vi honom, inte ett dugg bortslarvad utan exakt där han skulle vara. Och där även hans matte borde ha varit… 🙂 Gårdagens studio var betydligt mer begränsad till ytan och risken för bortslarvning minimal.

Idag skulle vi våga oss ut i skogen för första gången sedan i måndags när älgjakten drog igång. Det brukar bara vara en dag eller två här omkring och jag utgick ifrån att det borde vara lugnt om jag inte hittade några bilar på de traditionella jägarparkeringarna.

Karlsson fick på sig älgjaktsmundering och vi traskade iväg. (Observera den hyfsat snygga posen som han ställt sig i alldeles självmant!)

Ca 20 meter efter att den bilden togs träffade han en padda! Han hann troligen slicka på den innan jag förstod vad det var och röt ”NEEEEJJJJJ”. Sen tog det inte många sekunder innan salivavsöndringen var igång… På bilden nedan hade det ändå lugnat ner sig rejält.

Det blev till att ta kortaste vägen hem igen och beordra honom att gurgla sig ordentligt. Jag trodde inte att det kunda hända så mycket mer än ett fasligt drägglande men tydligen kan det bli rejäla förgiftningssymptom om det vill sig illa. Det beror naturligtvis på hur intensiv kontakten varit, och det här var nog minimalt, men det är ju bra att känna till.

Nu ska vi förbereda för helgens mini-läger på klubben. Miniläger med husvagn och hela paketet. 🙂 Ska bli riktigt skönt med en liten lägerbubbla som omväxling mot det för tillfället tämligen kaotiska jobbet.

Helt enligt plan så har vi varit hemma den här helgen. Helt och hållet hemma. Min bil har inte rört sig ur fläcken och vi har inte varit längre bort än våra ben burit oss. Lite udda, men ganska skönt. 🙂

To do-listan var lång och t o m jag insåg att allt inte skulle hinnas med. Delar av den har dock betats av. Jag har t ex undanröjt några högar med blandade saker. Väldigt blandade saker faktiskt. Varför kan inte prylarna gå och lägga sig där de hör hemma när man är färdig med dem? Va’!

Jag har trimmat terrier i solen på altanen där termometern visade +25° vid solväggen. Barfota, utomhus, i T-shirt i mitten av oktober är man ju inte direkt förberedd på men den sortens överraskningar är helt ok. Den andra hade nog hellre genomlidit en snöstorm (eller tre) än blivit trimmad. Tänk förresten om det var lika lätt för en annan att se 25% smalare och 50% yngre ut, bara för att man blev av med lite päls? Kunde vara värt en vaxning om det funkade. 😉

Jag har satt upp nya gardiner i vardagsrummet, tillagat mitt livs första pulled pork, varit lite ideell framför datorn och idag utforskade vi, tillsammans med husse, en delvis ny runda.

Den innehöll bitvis rätt stökig terräng (läs hyggen) och trots att den bara var dryga fem km så tog den på krafterna. Terriern, som försökte valla in mig och husse (som gick med en bits mellanrum just för att få honom att springa) sprang väl åtta-nio km skulle jag tro, och då verkligen sprang han i full fart en stor del av sträckan. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… 🙂

När det lilla djuret såg ut så här framåt eftermiddagen idag, när jag råkade slå ner rumpan i fåtöljen, insåg jag att vi inte tränat något på hela helgen.

Inte ens en liten rallysnurr tror jag? Det fick bli ett kort rallypass på köksgolvet och sen var han rätt nöjd. Det där med att lära sig nya saker tar på krafterna. 🙂

Nu laddar vi för nästa helgs miniläger på klubben, med husvagn och hela köret. Ska bli kul! Först står dock en tuff arbetsvecka på schemat…

 

 

Jag kan inte påminna mig att jag varit någon speciellt flitig höstfotograf, men i år känns det som om hösten är mer spektakulär än vanligt och då kan jag inte riktigt hålla fingrarna i styr.

Vi börjar med ett par iPhonebilder, repriser från Facebook.

Samma träd, med en knapp månads mellanrum.

Vackert, men inte vårt träd. Känns rätt bra när man betänker det faktum att alla löv ska ner också. 🙂

Ett annat vackert träd som inte heller är vårt. Kortet är taget för någon vecka sen. Nu är det mer ett … nakenträd.

Sen blev det en vända i den egna trädgården för att föreviga samma objekt som här om dagen. Då blåste det halv kuling och var mulet. I går sken solen, åtminstone på eftermiddagen, och det var nästan vindstilla. Den ovanligt spralliga äppelbusken (ja, det är en buske, ca åtta meter hög…) har jag aldrig lagt särskilt mycket märke till under tidigare höstar men i år skojar den till det rejält. 🙂

Nyponbusken har också oanade talanger, eller åtminstone sådana jag inte sett tidigare.

Antar att vi kan tacka den ovanligt varma och torra hösten för detta?

I förrgår påbörjade jag även avrostningen av den lilla terrierns spårkunskaper. Då trodde jag att vi inte spårat en enda gång i år. Sen kom jag på att vi faktiskt gjorde ett tappert försök på långfredagen. Då gick det åt pipsvängen fullständigt och jag tänkte; ALDRIG MER! Nu drar det dock ihop sig till klubbmästerskap igen och eftersom specialdelen avgörs i spår av appellmodell, oavsett vilken klass och gren man tillhör, så var det dags. Förra året gjorde vi ett katastrofspår och ett katastrofuppletande. Troligen noskvalsterrelaterat och efter behandling verkade näsan fungera igen även om vi inte provade den just i spåret. Men i onsdags var det alltså dags. Skulle han komma ihåg hur man gör?

Det gjorde han!

Det förlängda appellspåret tog han kanonfint, inklusive fem pinnar och slut, som om det var något vi gjorde varje dag. Han är helt klart fantastisk på att ”vila” sig i form?!

iPhonebilder i skymningen är väl inte optimalt, men mer bildbevis än såhär har jag inte. 🙂

…eller nå’t var vad jag tänkte ägna den här veckan åt.

Cocooning is the name given to the trend that sees individuals socializing less and retreating into their home more. (Wikipedia)

You lost me at retreat, skulle man kunna säga. Även om jag varit hemma känns det inte som om det är riktigt det jag ägnat mig åt?

Hittills har jag jobbat närmare 12 timmar (minus lunch med hundpromenad), förvisso hemma, men…? Sen har jag ägnat mig åt diverse hushållssysslor och tre minuters högerhandling med Karlsson på köksgolvet.

Vi får väl se hur det går resten av veckan?

En liten tur i trädgården med kameran har jag iaf hunnit med under en ”rast”. Försöker fortfarande hitta tillbaks till ”mina” inställningar efter en utlåning till en duktigare fotograf i samband med vår senaste (sista?) lydnadstävling. Han ville ändra inställningar och jag trodde väl aldrig att det skulle vara så knepigt att hitta tillbaks till mina. Det är en bit kvar men några bilder blev väl ok iaf.

Sommaren har inte släppt taget riktigt än men hösten är samtidigt väldigt påtaglig.

Det har varit lite mycket nu ett tag. Den enda nackdelen med att jag bytte klubb är att jag nu har fyra mil, enkel resa, till klubben. Den här veckan har jag kört runt 35 mil bara för möten, idéella sysslor och egen träning/tävling. I söndags var det vår rallydebut efterföljd av sökträning. I tisdags var det förberedelser för dagens tävling, möte och en liten stunds ganska oinspirerad lydnadsträning. Igår var det sökträning (återkommer till det) och idag har jag varit tävlingssekreterare på skyddstävlingen. Detta i sin tur innebar uppstigning 04.00 och 06.10 ramlade jag in genom dörren till klubbstugan. Vid 15-tiden ramlade jag ut genom samma dörr efter att en hyfsad mängd siffror (betyg) passerat genom hjärnan. Man skulle väl kunna säga att jag är lite … matt i pälsen nu? Dagen har iaf varit trevlig även om den kanske började aningen (för) tidigt.

Därför fattade jag just ett beslut att kommande vecka eventuellt kommer innebära hundträning på hemmaplan men inget som innefattar bilåkande. Det verkar inte ens bli någon sökträning nästa helg och det blir i så fall den första helt lediga (nåja, jag ska nog kunna sysselsätta mig, ingen behöver vara orolig) helgen på jag vet inte när? En liten timeout passar nog fint för både honom och mig faktiskt.

Karlsson har varit hemma med husse idag och denne husse försökte kompensera för sitt eget bristande hundpromenerande sedan Iza ”försvann” genom att gå en runda på dryga milen med lill-tassen så det har inte varit särskilt synd om honom.

Igår tränade vi sök som sagt, och som han gick det lilla djuret! Det var nog utan tvekan hans bästa pass hittills i karriären. Efter ca 50 meter svängde rutan 90° vilket vi aldrig upplevt förut, varken han eller jag. Det innebär ju ett antal fler skick på ”utsidan” av svängen men det löste han galant. Förvisso fick han fig på varje skick, men ändå? På andra sidan fick han några tomslag som han inte var ledsen för. Efter svängen lutade det ganska brant uppåt på ena sidan men ända till sista (och 12:e?) skicket, som gick upp i branten, var det full fart och fokus. Nåja, det var en aning struligt de två första skicken om vi ska vara helt ärliga, men sen gick han som ett litet lokomotiv. Dessutom fick han skälla ända tills jag kom fram på nästan alla figgarna vilket han klarade galant. Han lydde även mig när jag kom ut?! 🙂 Hoppas, hoppas, hoppas att vi kan hålla liv i detta under vintern och komma ut på tävling till våren! Helgen om två veckor har vi ett miniläger på klubben och då blir det förhoppningsvis sökträning för hela slanten. Eller nåja… lägret kostar inget men vi hoppas väl på mer träning än så? 😉

Ytterligare några bilder från förra veckans promenad med finkameran kommer här, just because I can. 🙂

Ambivalensen firar nya triumfer här i huset. Det här med rallylydnad var ju faktiskt lite roligt?! Inte så mycket själva tävlingsmomentet (jag är fortfarande förvirrad…) men att få lite nya saker att träna på. Visst kan man träna trix ”i tomme” men har man ett mål blir allt genast roligare, och det blir tydligare vart man är på väg.

Då är frågan; ska vi pensionera det lilla djuret från lydnadslydnaden, åtminstone i den officiella formen? Ett och annat KM kanske vi kan ställa upp på även i framtiden. Eller ska vi ge det ytterligare en chans till våren?

Faktum är ju att han, lydnadsmässigt, gjort sina allra bästa tävlingar i karriären på ”bortaplan”. Gärna jätteborta, dvs ställen där han aldrig satt sin tass förut. Funderar en stund till på det där med pension eller inte och om beslutet blir ”inte” så får jag väl leta upp några klubbar inom rimligt avstånd där vi aldrig tävlat och göra något försök till när vårsäsongen drar igång.

Tills vidare fortsätter vi med söket (och hoppas som vanligt på en mild och snöfri vinter), rallysnurrar och högerhandling. I synnerhet det sistnämnda känns som en utmaning, milt uttryckt. Faktum är ju att nybörjarklassen inte var någon svårighet för Karlsson, när vi väl tränat in sitt framför/högeringång. Där var det definitivt jag som hade problem. Vilka rallymoment vi ger oss på ska dock övervägas noga och ställas i relation till ev. fortsatt lydnadstävlande. Vissa moment tror jag blir svåra att kombinera, som t ex sändande till kon. Jag får liksom upp en bild av liten terrier som ställer sig intill en rut-kon, men på fel sida rutkanten… Jo, han är lite sån – kan ha svårt att hålla isär saker som är alltför lika. Andra rallymoment kan vi nog träna på utan att det blir konflikt.

Vintern är väl lång, som vanligt…

Medan vi funderar blir det ytterligare några bilder från förra veckans fotosejour.

Jo, ganska svårt faktiskt! Eller jetesvårt, som Mullehästen skulle ha sagt.

När matten har tråkigt kan vad som helst hända. För ett par år sedan var det söket som ”hände”. Den här gången hände det rallylydnad! Utan att någon egentligen förstod hur det gick till. 😉 Jag har alltså inte ens sett en rallylydnadstävling ”live” förrän idag.

Att gå, läsa skyltar (och förstå vad det står på dem!), ”handla” hund (med koppel!!!), tänka och uppmuntra hunden samtidigt satte mattehjärnan (och fotarbetet) på rejäla prov.

Vi började träna lite i tisdags, på ren impuls, med lite råd och tips från ett mästarklassekipage. I onsdags körde vi med skyltar för första gången, men inte på något som liknande en bana utan bara skyltar som stod på rad efter varandra.

På onsdag kväll efteranmälde vi oss, mycket förvånande, till tävlingen på hemmaklubben som alltså gick av stapeln idag!

I fredags och igår tränade vi lite hemma på gräsmattan,som i allra högsta grad var skyltfri.

Idag tävlade vi – och fick ett kvalificerande resultat på 88 p av 100!? (Allt över 70 räknas som ”kvalificerande” och efter tre sådana resultat är man behörig att gå upp i nästan klass.)

För de som inte är insatta; man börjar alltid på 100 och får avdrag av olika grad för missarna som görs.

Det enda Karlsson behövde lära sig, som han inte redan kunde, var väl i princip att inta position sittande framför mig, nos mot näsa, och därifrån göra ingång på höger sida och runt mig. Det gick betydligt enklare än vad jag hade förväntat mig.

Det jag behövde lära mig var som redovisats ovan betydligt mer. Inte minst att lära mig tolka de olika skyltarna, som ibland är förvillande lika. Gör man fel kostar det mycket.

Jag får ju erkänna att jag tycker regelverket känns rätt absurt med sina poängavdrag. Vissa saker som i min värld känns som rätt grava fel ger 1 poängs avdrag. Andra fel, som t ex att föraren inte stannar med fötterna sida vid sida vid en skylt (där man ska göra det), ger -10?! Nåja, reglerna är som de är men i en bruks- och lydnadsskadad hjärna känns det lite märkligt.

Om inte om hade varit och matte klantat sig och gått för nära en kon i slalom så att det lilla djuret var tvungen att gå på fel sida konen (-10 p) hade vi landat på 98 p.! Klubbens rallylydnadsinstruktör, som stod utanför banan, hade dock haft hjärtat i halsgropen ett antal gånger i tron att vi skulle skena vilse på banan men som genom ett smärre mirakel hittade vi (jag) rätt hela vägen.

Ja, ja… vi får väl se hur vi (jag) känner, om det blir en fortsättning? Som det känns nu kommer vi inte åka land och rike runt för att vimsa omkring på rallylydnadsbanor, för det var verkligen det vi gjorde idag – vimsade omkring. Jag antar att träning ger färdighet men vi får väl se hur vi gör med det. Träningen alltså. 😉

Direkt när tävlingen var klar körde jag som en skållad iller till sökskogen, där vi känner oss betydligt mer hemma numera. 🙂

Det var ingen skånsk finruta idag men han höll ändå bra tempo den lilla, trots tjock mossa och blåbärsris. Vi körde figge-figge-tomt-figge-tomt-tomt-tomt-närfigge-figge och han tappade inte sugen det minsta trots tomslagen. Han skällde dessutom duktigt ända tills jag kom fram och beodrade figgen att kasta leksaken till honom. Det tar sig!

Nu sussar han sött och det gör kanske jag också snart?

 

 

Vår läsare Irene kom på svaret. Det är varken en antilop- eller känguruimitation.

Det är en (nästan) klockren lippizaner-imitation! Skolorna ovan mark och närmare bestämt capriole! Han bör dock slipa lite på frambensföringen, fast jag tycker nästan hans frambensföring är elegantare, eller…?

Bild hittad på: http://www.humanimafoundation.org

Det får nog bli youtube- och googleförbud för den lille terriern nu, annars vågar jag inte tänka på vad han hittar på nästa gång? 😉

Om vi nu ska tävla lägre sök till våren så är det bara att inse att ett par moment som vi inte har tränat på ganska exakt fem år åter blir aktuella. Vem hade trott att vi någonsin mer skulle behöva träna budföring och framförgående t ex? Dessa två moment har vi inte ägnat en tanke sedan uppflyttningen ur lägre i september 2008.

I tisdags testade vi av budföringen. Jag var inte alls främmande för idén att han skulle springa till mottagaren och … skallmarkera. Men icke! Vi körde en gång på ca 50 meter och en gång på ca 75 och han skötte sig fint. Lite svårt att sitta kvar hos mottagaren men det löste sig. 🙂

Framförgåendet sitter också som en smäck, nästan iaf. Det går naturligtvis att putsa på det, och det ska vi göra, men med tanke på hur länge sen det är så är jag glatt överraskad.

F ö ägnade vi oss bl a åt lite mondioringapportering! I mondioring kan ju apporteringsföremålen se ut i princip hur som helst. T ex så här:

(iPhone-bild)

Det är väl något oklart om man kan kalla det ”apportering” (med svenskbruksmått mätt) men han lyckades åtminstone förflytta föremålet ca 20 meter. 🙂 Kan mallen apportera den så kan väl jag tänkte Karlsson, antar jag.

Idag har undertecknad gjort studiebesök på söktävlingen på Borås BK. Om vi nu ska tävla kan det ju vara ganska bra att ha sett hur det ska gå till i verkligheten. Att ha sett ett ekipage på SM förra året kanske inte räcker? Det var väl inga större överraskningar idag iofs och vi kan nog fortsätta på inslagen bana så får vi se hur långt det räcker.

Här om dagen kom jag på att det är ett betydligt enklare, och mer riskfritt, projekt att ta med finkameran på promenaden när man inte har en kopplad schäfertant att hålla ordning på. Sagt och gjort. Det blev en himla massa bilder, vara en hel del skräp. För att inte matta ut vår ”publik” fullständigt portionerar jag ut dem lite pö om pö. Här kommer en första liten bildserie som var en rejäl överraskning när jag jag tittade på bilderna efteråt. Antilop-/känguruhoppet på tredje bilden är helt underbart och troligen en once in a lifetime-bild. 🙂

 

 

 

 

Jag gillar Skåne. Det kanske inte kommer som någon större överraskning? Jag kan möjligen ha nämnt det någon gång tidigare. 😉

I år har det dock varit sällsynt tunt med resor till nämnda landskap (=vi har inte varit på andra sidan Hallandsåsen en enda gång!) så jag kände att det var dags och planerade in en liten rundtur för mig och Karlsson till helgen som just passerat.

I fredags gav vi oss alltså iväg söderut, för en första övernattning hos M & S en bit utanför Ljungbyhed. God mat, god dryck och massor av hundprat i trevligt sällskap ägnades kvällen åt.

På lördag morgon var det dimmigt, men solen kämpade på och trängde snart igenom dimridåerna.

 

 

 

 

På lördagen var det planerat sökträning i ”finruta”, och sökträning blev det. I ”finruta”.

Bokskog!

Har jag nämnt att jag älskar bokskog? Ja det har jag kanske… 😉

Här började jag ana hur fin ruta det verkligen skulle bli!

Det var inte exakt här vi körde söket, men det var minst lika fint. 🙂

När det blev Karlsson tur, som sista hund efter vederbörlig lottdragning, var han laddad till tusen. Att han för första gången skulle råka på en figge i trälåda och en annan i kompostgallerbur anade han föga. 🙂 Men oj så duktig han var! Det var utan konkurrens hans bästa sökpass någonsin (och totalt det tionde som skallhund, inkl lägret). Det ska ju förvisso erkännas att det var en sällsynt lättsprungen ruta men ändå… Full fart hela tiden! Väldigt lite ”tafsande” på figuranterna och när han konstaterat att det inte gick att få ögonkontakt med de dolda figgarna kom skallet igång. Efter tomskicken körde jag någon slags flying som han köpte med hull och hår. (Nu ska bara matte få ordning på motoriken också, på den typen av skick och i några andra situationer). Något som säkert taggade honom lite extra var att figuranterna försetts med olika typer av (pipande) leksaker på varje skick så det blev ett överraskningsmoment varje gång och det verkade han uppskatta. 🙂

Det var verkligen en kanondag bland trevliga människor och i underbar natur! Batteriladdning på hög nivå! 🙂

Tyvärr var kameran lite ur funktion efter en natt i kall bil vilket resulterade i en kondenschock med imma både här och där. Att förra helgens inlånade fotograf ändrat en massa inställningar som jag inte riktigt lyckades ändra tillbaks som jag ville ha dem ledde till att det inte blev en enda ”riktig” bild tagen, ens när imman försvunnit. Mobilbilder fick det bli istället.

Här kommer ”schema” över dagens övning – endast för nördar, och för mig själv. 😉

På eftermiddagen körde vi vidare söderut, mot Malmö till K & T, Karlssons uppfödare. Där blev det (som vanligt) rena rama hotellvistelsen med allmän ompyssling, god mat och dryck samt trevligt prat. Karlsson roade sig med Yla, Manda och Mercedes i olika omgångar samt myste omkring i trädgården i största allmänhet., Det gjorde jag med även om jag inte var riktigt lika jordig om tassarna som vissa andra. 😉

iPhone, actionbilder och skymningsljus är en inte särskilt lyckad kombination… 😦

Om man bad dem kunde de faktiskt sitta still också – sötaste
halvsysterdotter Yla (som är äldre än sin halvmorbror) och Karlsson himself. 🙂

Eftersom söndagens planerade träningssällskap fått förhinder åkte jag istället mot Oxie BK och hälsade på B som tävlade agility där. Vi fick oss en liten pratstund innan jag styrde hemåt igen.

En riktig feel good-helg blev det. Mycket välbehövligt!

Än en gång; tack alla för gästfrihet, god mat och trevligt sällskap!

Husse då? Jo tack, han var i New York hela förra veckan så han fick klara sig utan Skåne den här gången och jag tror faktiskt han tyckte att det bytet var rätt ok. 😉

 

Kommer ni ihåg det här inlägget?

Igår såg det ut så här på den (fd) mysiga vägen in mot den fina skogen vi nyligen erövrat. 😥

Stenkross från helvetet och ett tecken på att skogen troligen inte klarar sig ett år som jag gissade på… 😦

(Terriern är inringad – för säkerhets skull.)