Författare: vallterrier

Minns ni adventsmusen i förra inlägget? Adventsmusen som jag trodde hade flyttat till nya jaktmarker? Det hade den inte… Den hade bara bytt skift, från kvällsskift till nattskift.

Efter partyt i lördags hamnade en skål med russin och en skål med mandlar på köksbänken där de blev stående. Jag skulle väl snart dricka glögg igen, typ…

Igår upptäckte jag att skålen med mandlar var tom? Jag tyckte det var konstigt att jag skulle ha ställt dit en tom skål med mandlar, och alla borde inte ha gått åt i lördags? Och nej, jag hade inte druckit glögg sedan lördagen.

Senare på kvällen upptäckte jag vad adventsmusen ägnat sig åt på sitt nattskift, och det måste ha varit svettiga nätter. (Ursäkta bildkvalitén – ajFån…)

Bakom micron, ca 2 meter från där skålen stått, hade musen börjat lägga upp vinterförrådet. Eller, som Camilla skrev på fb:

Den ba ”pensionen here I come! Kommer inte behöva knega en dag till i livet, bara glassa bakom micron och äta mandlar”

🙂

Dock är jag måttligt imponerad av att ha adventsmusen, eller någon annan mössa för den delen, rännande omkring på köksbänken, med allt vad det innebär. Därför åkte pensionsförsäkringen i soporna och fälla riggades. Normalt brukar jag rigga fällorna med russin och det har alltid funkat, senast för ett par veckor sedan (don’t you pee on my iPad!). Men – eftersom detta tydligen var en finsmakare som ratat russinen till förmån för mandlarna – var valet inte svårt. En kort stund funderade jag på att ”beta” med glögg, stark glögg, men nej … det fick bli mandel.

Funkade klockrent! Man skulle kunna uttrycka det som så att adventsmusen inte längre är i behov av någon pensionsförsäkring…

Jag är inte överdrivet mordisk av mig men det finns gränser för vad jag tolererar. När jag hör den här låten, som jag blev påmind om via fb, så får jag dock en släng av dåligt samvete…

 

Något jag ångrar är dock att jag inte riggade filmkameran, med hopp om att få se showen, för det måste ha varit högklassig underhållning, innehållande höga hopp. Skålen var nämligen av en ”högställd” modell, bra mycket högre än adventsmusen. Och mandlarna var rätt många. Men kanske lika bra det? Då hade jag väl, som den djurvän jag trots allt är, döpt musen till Kurt och låtit den bo kvar bakom micron, lyckligt knaprandes skållande mandlar? 😉

När terriern inte längre behövde leka jakthund så återgick han till sin vanliga hobby – fleecekramning.

Och när han inte kramar fleece så sover han sked med Bertil som gick upp på övervåningen i lördags och sen har stannat kvar där.

Nej, jag har inte stavat fel!

Om man googlar ordet ”adventsmus” får man exakt noll (som i 0) svenska träffar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Googlar man ordet ”adventsmys” får man 143.000 träffar. Jag kanske borde skicka in mitt nya ord till Svenska Akademien?

Igår, när jag kan tänka mig att de flesta ägnade sig åt adventsmys med tända ljus, pepparkakor och glögg, så hade jag och Karlsson fullt upp med adventsmus(en). Eller möjligen adventsmössorna? När man bor i ett gammalt hus med ”självdrag” så är det ju inte alls ovanligt med möss men det är förhållandevis sällan man ser dem. Igår började det med att jag såg en mus i köket som rände in bakom spisen. Jag hoppades på att den fortsatte ut och konstaterade att det nog är hög tid att täppa till ingången där – igen. Sen gick det ett par timmar innan jag la märke till att Karlsson verkade väldigt orolig. Han tassade fram och tillbaka på nedervåningen. Själv satt jag en trappa upp och var idéell framför datorn. Jag trodde att han behövde gå ut men efter en liten kisserunda fortsatte rantandet. När jag senare satte mig framför TV:n anade jag vad det handlade om.

Den lilla hunden punktmarkerade nämligen tresitssoffan. Själv satt jag i en fåtölj på första parkett. Han betedde sig som en mycket nervös men ändå fokuserad fotbollsmålvakt; fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… Ibland påminde han även rätt mycket om en bordercollie och han t o m ”eyade” in under soffan som är så låg att han inte har en chans att komma under den. 😉 Emellanåt försökte han sig också på avledande manövrar genom att trava ett varv runt min fåtölj eller ut i köket och tillbaka och … det höll på att lyckas. Helt plötsligt möttes han och musen precis i hörnet mellan kök och vardagsrum. Det är något oklart vem som blev mest förvånad? Roligt såg det i alla fall ut när båda två tvänitade. 🙂 Likheten med Tom och Jerry var slående, om man nu kan tänka sig att byta ut Tom mot en borderterrier? Musen reagerade snabbare än terriern och försvann in under soffan igen, snabbare än Karlsson hann säga ”mössa”, och där var den chansen borta. Sen fortsatte patrullerandet ända tills jag bestämde att det var läggdags, riggade en råttfälla på ett ställe där det inte fanns någon risk att terriern skulle fastna med näsan, tog med mig hunddjuret ut ur rummet och stängde dörren. Terrier vs. mus, 0-0 alltså.

I morse när jag kollade fällan, där jag var ganska säker på att det skulle finnas en fångst, så var den tom. Det visade sig att jag i min iver att få den omöjlig att nå för den nyfikna terriernäsan även gjort det svårt för den att slå igen. Idag har huset varit tomt på både folk och hund i flera timmar och fällan har stått på ett betydligt ”enklare” (för musen) ställe men ingen fångst då heller. Antingen har musen svimmat/dött av spänningshuvudvärk under soffan eller också har den hittat en utgång? Jag misstänker på goda grunder det senare…

Det jag tänkt se på TV missade jag till största delen till förmån för liveunderhållningen och får nog ta igen det på någon play-kanal. Jag missade även att fotografera eller filma spektaklet. Så kan det gå när det är riktigt spännande. 🙂

Igår gick årets stora spektakel av stapeln, på hemmaplan den här gången. Julklappsracet! 17 personer i vårt lilla hus, varav 4 barn av mindre modell, och en hund. Det blev aningen stökigt stundtals men det gick. Terriern tvingades periodvis bli utvisad (eller invisad – till arbetsrummet på övervåningen) pga hundjagande barn. Hunden tyckte nog det var rätt kul iofs men när han uttryckte detta genom att skälla på barnet blev det inte lika roligt.

När det var dags för själva julklappsspelet fick han dock vara med, och han gick in för det med liv och lust utan att ta någon som helst hänsyn till regler, tärningar och annat trams. Han slängde sig ogenerat in i högen av paket och började öppna. 🙂 Något som jag tyckte var lite kul men jag tror inte alla andra var lika imponerade så jag fick försöka styra upp det hela. Men när hela köksgolvet är fullt av paket och människor har jag viss förståelse för att självbehärskningen flög sin kos, om han ens hade någon från början. Paket är ju paket och det var länge sedan vi slutade lägga sådana under granen, av förklarliga skäl. Detta ohämmade paketöppnande ledde ju till att när matte slog sina sexor, det var rätt gott om dem i första fasen, så hade jag ju inte mage att ta något annat än de halvöppnade paketen. Men so what? 🙂

Idag skulle vi ha tränat sök. Upp klev vi och började förbereda oss, trots viss ”tröttma”. Vägen till dagens sökruta går på relativt små vägar och eftersom inte de stora vägarna, typ riksväg 40, har ens hyfsat väglag efter snöovädret i torsdags och fredags kändes det inte jättefrestande, men sökträning är sökträning. Sen, när snön började vräka ner igen, och enligt prognoserna skulle fortsätta med det ett antal timmar för att sedan övergå i regn med fortsatta minusgrader började jag tveka. Till sist gjorde jag, för ovanlighetens skull, som husse sa – stannade hemma. Först kände jag mig verkligen som en fegis och svikare men när snöandet tilltog rejält övergick den känslan till att jag kände mig ganska klok, trots allt. Prognosen om regn kombinerat med minusgrader visade sig också stämma… 😦

Nåja, det blev en rätt skön dag hemma som till att börja med tillbringades ungefär så här:

Är det dagen efter så är det. Även om mitt alkoholintag endast var marginellt högre än terrierns, dvs snudd på obefintligt så var vi rätt möra. Fram på eftermiddagen försökte vi dock kompensera upp det hela genom ett lydnadspass i ”Karlsson arena”, aka träningslokalen. Där körde vi lite rallyövningar med blandat resultat. Det lilla djuret låter hälsa att gravitationskraften fungerade rätt bra idag också, till hans mattes stora förtvivlan. Dvs rumpan ramlar rasande raskt ner i backen/golvet när man ska backa stående på vänster sida. Han för en ständig kamp för att inte sätta sig men han vinner över rumpan bara ca 50% av gångerna. 🙂 Han börjar dock bli medveten om vad vi gör, och han försöker. Gott så! Lite andra cirkuskonster på rallytemat hann vi också med men det är ingen tvekan om att det är väldigt mycket som sitter i ryggmärgen på både honom och mig och att vi måste tänka till ordentligt på vad vi håller på med, varför och hur vi ska nå dit. OK, det sista är det väl mest jag som funderar på, men han lägger desto mer energi på att försöka förstå vad jag vill.

Nu håller vi tummarna för att väderleksprognosen för veckan stämmer, dvs rätt många plusgrader, och att vi kan träna sök nästa helg istället. 🙂

Igår stormade han in – Sven! Det började med ösregn på tvären hela eftermiddagen och framåt kvällen övergick det till snö. På FB går diskussionens vågor höga, för eller emot snön? Nu spelar det ju ingen större roll vad vi tycker för det blir som det blir ändå. Det skulle ju onekligen underlätta om man var ”snökramare” men nu är man inte det. Jag önskar innerligt att jag kunde gilla läget och tycka att det var kul med snö, men nej, det går inte. Sorry… Och fördelen (det blir ljusare) överväger INTE nackdelarna. Alls!

Översnöade bilar, halka, ihopfrusna brevlådor, svårt att träna hund, snöskottning etc etc… Jag skulle kunna rabbla ett tag till. Och jag har ett betydligt större jobb med att rengöra min lilla hund från snö som fastnat i pälsen än vad det någonsin är att torka honom torr efter regn, och att torka leriga tassar, så till och med det argumentet; ren hund, faller. Hårt.

Nu har det inte kommit några ofantliga mängder men det som kommit har fördelat sig extremt ojämnt pga vinden. På vår lilla altan, där jag oftast går ut med Karlsson, hade det bildats en driva som den lilla hunden tyckte lämpade sig utmärkt att kissa på i morse!? När det är barmark skulle han aldrig drömma om att kissa på altanen. Han fick ändå gå med ända till brevlådan (15 meter) för att konstatera att den frusit ihop, och senare visade det sig att den ändå inte innehöll någon tidning.

Efter den dramatiska morgonpromenaden tog han igen sig så här. Upptäckte jag efter en stund. 🙂 Det är alltså fullt möjligt att slarva bort honom i Bertil (som den stora lillebroren numera heter). Men de verkar ju trivas ihop och det är huvudsaken.

Julstämningen kan man ju inte klaga på, om man nu är lagd åt det hållet. Personligen gillar jag gröna jular, och gröna decembermånader, och januari, februari, mars…

Framåt lunch hade Sven dragit vidare och bara lämnat sin svans kvar så vi vågade oss ut på en promenad, även om det inte blev den längsta i historien. Karlsson är ju hårt fostrad av Iza att man går på promenad när det bjuds, oavsett väder, så det var ingen tvekan om att han skulle med men jag kan inte i min vildaste fantasi tolka det som att han tycker att det är roligt med snö. Springandet, som väl inte är värre än vanligt egentligen, är nog mest för att hålla värmen. Och hämta sin rosa boll vid behov.

Snön har ju som sagt drivit en del. Under hösten har vi lagt oss till med en vana att gå över åkern sista biten hem. I passagen genom stenmuren var det dock en närmare meterdjup driva idag, kombinerad med plogvall. Det stoppade dock inte terriern, åtminstone inte mentalt. Han slängde sig med dödsförakt upp i drivan och sen … sjönk han. Han hade nog pressat sig igenom om jag peppat honom men eftersom jag inte var sugen på meterdjup, packad snödriva fick jag locka tillbaks honom ut på vägen. 🙂

Det är onekligen lite svårt att tro att det ser ut så här idag…

…när det såg ut så här för två dagar sen?

Avslutningsvis kan man konstatera att om man kalhugger ett skogsområde (på ena sidan av vägen) så rasar skogen (på andra sidan vägen) som var tänkt att stå kvar. Här syns bara en bråkdel, och det är vår sista lilla spårskog på hemmaplan som ryker, bit för bit, i takt med stormarna. 😦 Det lär ju inte vara de sista träden som faller när det är så högt att vindarna från ”västerhavet” blåser rakt på…

För några dagar basunerades den här ”nyheten” ut i medierna.

Jag känner mig definitivt på säkra sidan när det gäller psykopatin. Inget av de ämnen som räknas upp är något jag känner att jag brukar skriva om, varken på FB eller på något annat ställe, tack och lov…

Jag känner mig inte heller överdrivet machiavellisk.

Angående narcissism skriver man så här:

”– Tidigare har man jobbat med att räkna antalet kort en individ har på sig själv för att se om en person är narcissistisk eller inte.”

Även där känner jag mig på säkra sidan. Kort på mig själv publiceras extremt sparsamt, om jag får säga det själv. Men – och nu kommer den stora frågan – kan man lida av narcissism by proxy?
(Jmf: Münchausen by proxy)

Alltså; man har (och lägger ut) ohemult många bilder på sin terrier, istället för på sig själv, på fb och i bloggen. I så fall har jag nog en diagnos, trots allt. 😉

Men – bara i den här korta texten har jag använt ordet ”jag” nio gånger och då kanske sökalgoritemerna inte bryr sig, om man ska tro artikeln. 😉

Vad passar alltså bättre här än ytterligare ett antal bilder (från i söndags) på liten terrier?

Terrierfarbror i motljus och motvind. Här ser han verkligen ”gubbig” ut. 🙂

Idag fyller Världens Bästa Karlsson åtta år! Åtta år? Vart tog de vägen?

Han är min allra bästa kompis och den som får mig att skratta – varje dag! Som ensamhund är det ett stort ansvar som vilar på hans axlar men han hanterar det bra. 🙂

Fyller man år så ska man naturligtvis ha presenter, och tårta. Sådana är reglerna! I år hade husse tagit i från tårna  – verkligen. 🙂 Han försökte antagligen kompensera för alla år han inte köpt present?

Den gigantiska leksakshunden är från husse. Den rosa grisen från mig. Grisen sa ”oink” i ungefär fem minuter. Sen tog det ytterligare fem minuter innan han hade plockat ut inälvorna och den åkte i soporna.

Hunden lever i högönsklig välmåga och, precis som jag misstänkte, har Karlsson inte fattat att det är ett ”mjukdjur”. Den är liksom för stor. Även en terrier inser tydligen sina begränsningar när det kommer till bytesdjur? 😉 Normalt blir ju inte sådana långlivade men han har tydligen bestämt att det är en ”lillebror”, om än artificiell, som man kan sova mjukt och skönt hos. Matte blir alldeles varm i hjärtat. 🙂 Jag känner att vi börjar närma oss den nivån där vi måste ge den ett namn? Förslag någon?

Lunchpromenaden i sällskap med födelsedags”barnet” och den rosa bollen bjöd på en strålande decembersol. Bättre än så blir det nog inte i den här månaden faktiskt.

Naturligtvis blev det lite tårta också. Vi delade solidariskt på en bit. 🙂

Japp, vi är ganska tramsiga, men eftersom vi inte har några barn vi har kunnat skämma bort på födelsedagarna kan vi ju få ”gå loss” när hunden fyller år istället, eller…? 😉

Blommor hör ju också till födelsedagar, även om detta arrangemang i allra högsta grad inköptes för mattes skull, redan i måndags. Amaryllis är vackert och det blev en välkommen ljuspunkt i fönstret. 🙂

Är det någon mer än jag som lagt märke till att den här hösten varit ovanligt befriad från svamp på sociala medier? Inga gigantiska högar med trattkantareller på Instagram, ingen som beklagar sig (!) över att behöva rensa gula kantareller på FB. Även om jag hänger med dåligt på Twitter antar jag att det varit ungefär detsamma där?

En bifeffekt av den torra sommaren och hösten men onekligen en stressfaktor mindre för den som inte är en svampletare av rang. Som tur är har jag gott om torkade trattisar i skafferiet från tidigare, mer välsignade, svampår så jag känner mig ändå rätt lugn. 😉

Detta är vad jag hittat i år, och bilderna är dagsfärska! De har stått där och hånflinat åt mig i någon månad men vem plockar två (som i 2) trattisar, eller två (som i 2) gula kantareller? Jo, gulingen hade en bror som stod en bit bort.

Idag trodde jag att vi skulle träna sök. Då trodde jag fel. 😦 På grund av stort ”manfall” bland den kvinnliga delen av sökgänget bidde vi bara två ekipage och då är det ju lite knepigt… 😦 Tyvärr blev det alltså bara Söndag och Solsken idag. Samt Stormvindar (nästan) och Städning (av klubbstuga).

Istället för att sitta hemma och tindra med ögonen över ett tänt adventsljus (som alla andra om man ska tro FB) begav vi oss alltså mot klubben.

Han betedde sig som om han varit inlåst i en bur i tre månader?! Den korrekta tiden var 40 minuter – i bilen. Även om det inte blivit så mycket ren lydnadsträning de sista veckorna så har vi ju ändå gjort en hel del, både på promenaderna och hemma i köket och dessutom tränat sök varje helg. Idag tränade vi lite seriöst innan jag tog fram kameran och jo, han var rätt taggad. Och rätt duktig. Och rätt lycklig. 🙂

Vi börjar med en stilstudie av ”gripande av apportbock”. Inget skolboksexempel men ett exempel på hur det kan gå om man har lite för bråttom. 🙂

(Lågt stående, mycket intensiv decembersol och fläckvis skugga på planen var väl inte optimalt för kameran, men, men…)

Sen kör vi samma tema från andra hållet och med aningen bättre avvägd hastighet.

Någon har tuggat på apportbocken! Terriern hävdar att det är husmusen? Jag ställer mig tveksam…

Sen ägnade vi en stund åt att försöka slarva bort gappay-bollen. Detta visade sig dock vara svårt på en kortklippt december-gräsmatta. Under den här sekvensen for ordet ”kosläpp” genom min hjärna några gånger, och i synnerhet sen – när jag såg bilderna. 🙂 Jag tror dock att det är glest mellan gappay-bollarna på kosläppen, eller…?

Sen är det ju faktiskt så att har man ingen apportbock eller boll i munnen är tungan helt klart rymningsbenägen… (Och man kan faktiskt inte vara snygg jämt, så det så.)

Avslutningsvis en bild som ger en fingervisning om vindstyrkan på appellplan. Här sitter faktiskt det lilla djuret helt still, men skägget och örat svajar ändå. 🙂

Nu är vi redo för advent! Ljusstakarna är på plats, diverse andra lysande attiraljer är där de ska vara. När det gäller tomtarna så blir det färre och färre för varje år. Nu är det (nästan) bara Nittsjö-tomtar som kvalar in men de får å andra sidan komma ut ur garderoben redan nu. Började tydligen samla på Nittsjö-tomtar förra året förresten. Hade några sedan långt tillbaks, ärvde några av mamma och i somras (!) blev det några till när vi besökte fabriksbutiken utanför Rättvik. Så kan det gå när man minst anar det. 🙂

Den observante och analytiskt lagda kan som vanligt fundera på varför jag undviker tomtar som erbjuder ögonkontakt? Detta gäller dock inte Nittsjö-tomtarna. Kommer man från Rättvik så känns man liksom … trygg. 😉

Nu har jag tre veckor på mig att våndas över om jag ska våga vägra gran? Detta har ältats i ett antal år nu och hittills har jag inte vågat vägra. Med tanke på den svindyra, lokaltillverkade julgransfoten jag tvingades köpa förra året på grund av att den inköpta granen hade för ”fet” stam för den befintliga foten så är det väl tveksamt om jag kommer våga vägra i år heller? Tre veckor…

Nu ska vi bara överleva jul och nyår sen kan vi byta julpyntet mot tulpaner och ivrigt vänta på våren. 🙂

Nåja, om vi ska vara ärliga så fick Iza en något undanskymd placering på omslaget – infälld, uppe i ena hörnet. Inne i tidningen fick hon dock en helsida och ett par mindre framträdanden på temasidorna om ”den äldre hunden” som Jenny Wibäck har skrivit. Kan man inte bli berömd och hamna i Brukshunden under sin livstid så kan man tydligen (som många stora konstnärer) bli berömd när man inte finns längre. Det värmer dock mattehjärtat ändå. 🙂

Som avslutning på tema-sidorna finns en dikt bredvid bilden på Iza. Det är inte jag som har skrivit den och jag har ingen aning om vem som gjort det men … det mesta stämmer så klockrent på Iza. Tårarna bara rinner när jag läser raderna…

Eftersom texten nog är svår att läsa citerar jag den, under bilden.

”JAG ÄR INTE RIKTIGT SOM FÖRR
Jag är inte riktigt som förr men vill vara med ändå
Letar gärna saker eller godis, även om nosen är lite grå
Ibland känner jag mig stel och behöver lite extra tid
Men din sida är en plats jag alltid vill vara vid
Precis som alla hundar vill jag ibland få känna mig som en valp
Få busa, lära nytt och använda det som finns under min skalp
Ibland skäller jag i onödan, men det är inte för att vara dum
Försämrad hörsel kan göra det lite svårt att uppfatta tid och rum
Lederna värker men det kan lindras av en mjuk och varsam hand
Klappa mig därför ofta, klia mig på ryggen och massera litegrand
Eftersom jag inte alltid kan berätta när något är fel
Så ta mig regelbundet till doktorn och kolla så att jag är hel
Jag är inte riktig som förr, men jag lever här och nu
Jag vill helst ha det som vanligt – äventyr tillsammans – jag och du
                                                
                                                        Den äldre hunden”

Förra gången jag var schäferlös (för 14 år sedan) och bakade mina skurna pepparkakor drabbades jag av pepparkaksarmbåge. Som tennisarmbåge fast tvärt om, typ. Nu har vi kört en repris på det så vi får se hur armbågen mår i morgon. Antar att schäferägandet har gett en hyfsat vältränad högerarm som mattas snabbt när schäfern inte längre finns.

Idag har jag även fått hjälp att (förhoppningsvis) rätta till inställningarna i finkameran efter utlåningen i september. Vi har inte riktigt kommit överens sedan dess, jag och kameran. Färgerna i bilderna har varit på tok för ”ilskna” för min smak. (Proffs-)fotografen jag fick hjälp av idag hittade ett par inställningar som jag inte ens visste fanns men som nu är mer rätt inställda. Lusten att fota har, pga detta, varit rätt låg under hösten men idag (innan jag fick hjälp med kameran) tog jag fram kameran och körde lite testbilder. Efter lite photoshoppande är de väl åtminstone acceptabla. Det ska bli intressant att se hur det ter sig nästa gång?

Vi provkörde också bollkastaren jag köpte i slutet av sommaren. Total förvirring rådde innan matte fick ordning på den så att bollen hamnade där både jag och terriern trodde. Vi ägnade en stund åt att tappa bort den lilla camouflagefärgade gappay-bollen också. Att jag aldrig lär mig? Men innan vi var klara var även den återfunnen. 🙂

Igår lyste flitens lampa på hemmaplan. Det började med fönstertvätt och när jag ändå hade ”flow” fortsatte jag med diverse andra projekt som stått på den mentala att göra-listan en längre tid. Jag undrar lite stillsamt var all energi kommer ifrån men vågar inte låta bli att ta vara på den. Det kan ta slut fortare än man anar. 😉
Karlsson var väl måttligt imponerad av mina sysslor. När jag flyttade soffan där han låg, för att komma åt att tvätta fönstret, öppnade han en ögat. Sen slöt han det igen.

Senare fick han gå promenad med husse så det löste sig hyfsat till sist, även för hans del.

Idag blev det favorit i repris:

• Söndag
• Sol
• Sökträning
• Snöfritt (åtminstone där vi var)

Plusgraderna lyste med sin frånvaro idag men det kompenserades av den molnfria, klarblå himmeln. Vad kan man mer begära i november?

View from a figurantlega. 🙂

Idag var rutan inte lika lättsprungen som förra gången så det blev lite jobbigare för kortbeningen och inte alls lika bra flyt i mitt stigarbete. Ganska mycket täta hallonsnår (utan hallon) som han faktiskt trasslade sig igenom hyfsat rakt, lite mer kuperat och allmänt mer svårframkomligt. Inga protester eller ledsamheter när jag tog in och skickade om dock. Minimalt med ”tafsande” på figgarna och bra skall. Nära-figgar på både ut- och ingång som han tog fint. Dock hade vi motvind, om än svag, i rutan idag igen så det blev tyvärr en del bakåtslag ”i vind”. Jag har även insett att jag varit rätt kass på att berömma. Både när han är på väg ut och när han markerar. Idag skärpte jag till mig och han vände inte, vilket jag nog varit lite rädd för. Han jobbade på fint ändå och förstod väl förhoppningsvis att han var duktig. 🙂

När vi kom hem lyckades jag slarva bort hus-/bilnycklar på sju meter mellan bilen och huset?! Hur lyckas man med sådant? Jag letade i alla fickor – igen och igen och igen. Inga nycklar… Till sist hittade jag dem – i en ficka jag inte ens visste att jag hade. När jag sen räknade, bara på skoj, hur många tänkbara fickor det fanns så slutade det med … 18. Arton tänkbara fickor! Plus de två otänkbara. (Den där nycklarna låg har ju en bror, på andra sidan.) Inte underligt att saker försvinner ibland. 🙂

Efter hemkomsten har jag fortsatt med mitt effektiva liv vilket idag resulterade i diverse förberedelser inför ”julklappsracet” som i år går av stapeln här, om två veckor. Vi kan väl säga så mycket som att det innebar en del bakning. 🙂 Det är nog nytt tidighetsrekord för saffran och pepparkaksdeg. I övrigt håller jag mig helt till traditionen; inga ljusstakar eller annat pynt förrän nästa helg. Men då går vi all in med adventspyntet, och glöggen.

Glöggen i snyggaste flaskan ever förresten. Dalamotiv och mitt turnummer – kan det bli bättre? Inköpt för ca en månad sedan men alltså inte öppnad än. I princip struntar jag nog i hur den smakar – det räcker att titta på den. 🙂

Har ni märkt en sak? Bloggen har ryckt upp sig! Jag tror vi kan vara på väg mot någon sorts årsbästa den här månaden med ett snitt på ett inlägg varannan dag, hittills. Men det är ju åtta dagar kvar… 🙂 Det är ju den här sortens uppdateringar, vardagliga, utan att det ”hänt” något särskilt som jag egentligen saknat att göra men inte heller haft inspirationen till och så har det hamnat på fejjan istället. Nu blir det en del dubbleringar, men det får man stå ut med om man läser på båda ställena.

På förmiddagen, när jag satt och jobbade, flög den lilla jakthunden helt plötsligt upp ur sin bädd och fattade posto i den platsbyggda hyllan vid murstocken. Han snusade, lyssnade, gjorde ansatser till att gräva (i laminatgolvet!) och var mycket intresserad. Just där är det väl tätat med lister o dyl så att vaddetnuvar skulle krypa fram just där kändes inte särskilt troligt. Och en husmus i murstocken?! Tja, konstigare saker har väl hänt?

Efter en stund övergick han till liggande (tyst) bevakning…

…och efter ytterligare en stund beslutade han sig för sovande bevakning. Eller också var det bara en skenmanöver för att lura husmusen?

Någon husmus dök dock inte upp så vi gick ut i skogen och käkade bark istället. Om den hunden skulle tvingas leva ensam i skogen skulle han inte behöva vara hungrig i alla fall. Gräs, ormbunkar, gräsätarbajs (älg, rådjur, hare, häst…), kattbajs och … bark?! Men det måste vara bark från gammelgranar med mycket mossa på. Näringsinnehållet i den dieten kan vara av något tveksam kvalitet för ett rovdjur, men tomt i magen skulle det i alla fall inte bli.

Sen ägnade vi en stund åt att tappa bort bästa, camouflagefärgade gappaybollen. När jag kastar åt ett håll, terriern springer åt ett annat och vi med gemensamma krafter leter åt ett tredje så tar det en stund. Men vi letade säkert i 10 minuter utan att han gav upp.

Det var jag som tröttnade till sist, och på vägen därifrån hittade jag bollen, på ett fjärde ställe.

Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med, och vad jag tror om min egen kastförmåga – även om det var snöre på bollen? Funderar på att köra med den knallrosa (nästan självlysande) bollen, med knallrosa snöre, resten av hösten/vintern?

Att Karlssons morgontrötthet blommat ut sedan han blev ensamhund har jag väl avhandlat förut tror jag. Men den slår nya rekord då och då. I morse var ett sådant tillfälle…

För första gången på två veckor skulle han iväg till dagmatte/svärmor men eftersom husse, som normalt kör dit honom, var ute och tog hand om årets första snö invaggades han i en falsk trygghet och trodde att han skulle få sussa vidare efter morgonkiss och frukost. När det var dags att åka låg han i hallen. Jag satte på honom halsband och koppel men han låg lugnt kvar med en mycket oförstående min.

Genom ett löfte om godis fick jag honom på benen men så snart han tilldelats mutan … gick han och la sig igen. Han tänkte minsann inte åka någonstans!

Hur det var fick jag upp honom igen och ut genom dörren. När vi kom ut på trappan var det tvärnit igen. Kallt, blött, snö. Nä … han tänkte minsann inte gå någonstans! Normalt bryr han sig ju inte om väder, men före 07 är det tydligen andra regler som gäller.

Efter viss övertalning befann vi oss vid bilen och där hoppade han in frivillig. Varmt, mjukt och gott då går det an.

Väl framme hos svärmor hade han gömt sig längst in i buren. (Jodå, den är så stor att han kan gömma sig, tror han.) Han tänkte minsann inte hoppa någonstans!

När vi kom in till svärmor blev han så nöjd när hon lovade att de skulle sova en stund till. 🙂

På eftermiddag/kväll är det betydligt mer fart, fram till ca 21 sen stensover han igen.

Den här dygnsrytmen har säkert haft sitt pris även i tävlingskarriären. Även om han rycker upp sig när det är tävling på gång så går det inte att komma ifrån att många av hans bästa lydnadstävlingar varit kvällstävlingar. Startnummer 1 på en spårtävling med samling 07.00 var väl inte optimalt…

Men jag undrar ju lite stillsamt vad som händer den dagen han får en morgonpigg lillebror, som bjuder konkurrens om frukosten? Om han fick bestämma skulle det nog bli en bt till för den här morgontröttheten verkar vara rastypisk. 🙂

 

Att jag inte gillar vintern kommer väl inte som en överraskning för någon som hängt med här ett tag. Karlsson är inte heller särskilt imponerad utan tycker mest  att det är onödigt kallt om tassarna. Idag var det dock en vinterdag helt i vår smak. Mer vitt än så här behövs inte men ska man tro väderleksprognoserna så blir det ändring på det redan i natt. 😦

Under hyfsade förhållanden, och med stillastående djur, tar ju faktiskt Fånen ganska ok bilder. Att släpa med finkameran på långrunda lär nog aldrig ske, om jag inte skaffar mig en sherpa förstås. Det bästa är dock att Karlsson inte alls blir lika sur som när ha tvingas posera framför finkameran. Fast lite sur blir han ändå, ibland.

F ö kan man ju betänka det här rådet jag hittade någonstans på nätet förra veckan:

”Ljussättningen är a och o vid smartmobilsfotografering. Om du har möjlighet är det bättre att fotografera utomhus i dagsljus än inomhus på kvällen.”

Men … surprise? DET hade jag nog inte kunnat räkna ut själv. 😉 Det var väl tur att varken Karlsson eller frosten befann sig inomhus, på kvällen. 😉

Idag har min jobbdator varit på rehab och jag har jobbat hemma (med jobbsaker) på min privata dator. Det var en befrielse att som omväxling slippa mail, skype och allt annat som ”stör”. Produktiviteten har varit hög. Det kan dock bli intressant att vittja inboxen i morgon…