Jag kan inte påminna mig att jag varit någon speciellt flitig höstfotograf, men i år känns det som om hösten är mer spektakulär än vanligt och då kan jag inte riktigt hålla fingrarna i styr.
Vi börjar med ett par iPhonebilder, repriser från Facebook.
Samma träd, med en knapp månads mellanrum.
Vackert, men inte vårt träd. Känns rätt bra när man betänker det faktum att alla löv ska ner också. 🙂
Ett annat vackert träd som inte heller är vårt. Kortet är taget för någon vecka sen. Nu är det mer ett … nakenträd.
Sen blev det en vända i den egna trädgården för att föreviga samma objekt som här om dagen. Då blåste det halv kuling och var mulet. I går sken solen, åtminstone på eftermiddagen, och det var nästan vindstilla. Den ovanligt spralliga äppelbusken (ja, det är en buske, ca åtta meter hög…) har jag aldrig lagt särskilt mycket märke till under tidigare höstar men i år skojar den till det rejält. 🙂
Nyponbusken har också oanade talanger, eller åtminstone sådana jag inte sett tidigare.
Antar att vi kan tacka den ovanligt varma och torra hösten för detta?
I förrgår påbörjade jag även avrostningen av den lilla terrierns spårkunskaper. Då trodde jag att vi inte spårat en enda gång i år. Sen kom jag på att vi faktiskt gjorde ett tappert försök på långfredagen. Då gick det åt pipsvängen fullständigt och jag tänkte; ALDRIG MER! Nu drar det dock ihop sig till klubbmästerskap igen och eftersom specialdelen avgörs i spår av appellmodell, oavsett vilken klass och gren man tillhör, så var det dags. Förra året gjorde vi ett katastrofspår och ett katastrofuppletande. Troligen noskvalsterrelaterat och efter behandling verkade näsan fungera igen även om vi inte provade den just i spåret. Men i onsdags var det alltså dags. Skulle han komma ihåg hur man gör?
Det gjorde han!
Det förlängda appellspåret tog han kanonfint, inklusive fem pinnar och slut, som om det var något vi gjorde varje dag. Han är helt klart fantastisk på att ”vila” sig i form?!
iPhonebilder i skymningen är väl inte optimalt, men mer bildbevis än såhär har jag inte. 🙂