…sedan Iza fick somna in. Saknaden är stor samtidigt som det är en sorts lättnad att slippa fundera på om och när det skulle vara dags. När man har en hund på (nästan) 13,5 år så inser man ju någonstans att dagarna är räknade. Funderingarna tar mer på psyket än man tror och det märker man inte förrän det är över.

Vi har anpassat oss rätt bra till det nya livet men att Karlsson också saknar henne står helt klart, även om han nu förstått att hon inte finns och inte längre springer in och letar efter henne när vi kommer hem. Husse saknar henne naturligtvis också. De sista åren var ju de till stor del promenadkompisar.

Här har jag försökt sammanfatta (mest för min egen skull) min tokiga, roliga, glada, jobbiga och alldeles underbara schäfer som jag fick så många år tillsammans med.

Ganska ostrukturerat blir det, men det var ju ungefär så hon var. Hon var verkligen en mycket speciell hund – på gott och ont – som satte avtryck i många människors hjärtan.

Hon var valpen som;

• var först med att klättra ur valphagen
• var mycket självständig och gick sina egna vägar
• var mycket tyst, jämfört med sina syskon
• struntade i att matte gick och gömde sig när hon inte lyssnade på inkallningen och glatt tultade iväg mot horisonten – vid nio veckors ålder
• var mycket trygg i sig själv
• alltid var mycket nyfiken och på det sättet övervann alla rädslor
• föddes innan digitalkameran fanns i var mans hand… (därav kvaliteten på valpbilderna)

Hon blev med tiden hunden som;

• alltid var glad och älskade människor tämligen hämningslöst, ju mindre (räknat i höjd över havet) desto bättre
• var snäll mot allt och alla så länge de var snälla mot henne
• upp till ganska hög ålder glatt la sig på rygg för nästan vilken hund som helst
• var klok och hade ett bra språk mot andra hundar
• var så livlig och snabb att många liknade henne med en border collie
• hade svårt med koncentrationen när det hände saker runt omkring
• hade alldeles för bra syn för sitt eget bästa och försökte hålla koll på allt, OM det skulle hända något roligt
• kunde ställa sig i ett hörn på andra sidan appellplan och beta om hon tolkade det som att matte var missnöjd (det kunde räcka med en suck)
• glömde obehag oerhört snabbt
• jagade allt som rörde sig om hon fick en chans (vilket hon mycket sällan fick eftersom hon efter två rejäla ”utflykter” tyvärr fick gå kopplad om det inte var träning)
• kunde ligga och stirra på mina två lata innekatter i timmar i förhoppning om att de skulle röra på sig
• avgudade svarta pudlar för av sådana blev hon ”uppfostrad”
• medvetet bytte spår om något hade korsat (människa eller vilt) pga ren och skär nyfikenhet
• aldrig matstrejkade, utom en gång när jag var dålig och utom synhåll när maten serverades. Och så den allra sista köttbullen hon erbjöds men spottade ut…
• älskade att gå till veterinären, av rent sociala, katt- och näringsrelaterade skäl
• aldrig vaktade huset och aldrig skällde på besökare innan lillebror flyttade hit och lärde henne att man kunde göra det. Hon förstod dock aldrig varför.
• gärna delade med sig av det mesta men inte av sin matte. Om någon hund, även hennes bästa kompisar, kom för nära knuffade hon bort dem och muttrade lite
• omsorgsfullt monterade isär dörren på hundgården så att hon kom ut, sen väntade hon på altanen tills jag kom hem
• klättrade över hundgårdsstaket på dryga två meter när vi hade bytt ut dörren så att den föregående metoden inte längre fungerade
• fick matte och husse att bygga om hundgården till en voljär
• monterade loss den dyra luckan till hundkojan men aldrig använde hundkojan, varken före eller efter luckan
• fick matte och husse att ge upp projektet ”hund i hundgård”
• kämpade vilt för att slippa få klorna klippta ända tills matte la en katt framför näsan på henne som distraktion
• avskydde att bli borstad ända tills furminatorn uppfanns på äldre dagar
• (nästan) alltid gillade läget och anpassade sig snabbt oavsett vilka situationer hon hamnade i (om man bortser från hundgården ovan)
• endast var i slagsmål en gång i sitt liv. Då blev hon påflugen bakifrån av en hund hon inte ens hunnit notera att den fanns
• kunde få stopp på vilken framrusande hund som helst (om hon bara hann se den) genom att endast använda sitt kroppsspråk och titta på dem, helt tyst
• åtminstone i sin ungdom gärna vände och gick åt andra hållet, om det bara var möjligt, när någon hund skällde på henne
• var måttligt intresserad av att leka med matte under träning
• (nästan) sov sig igenom några platsliggningar med skott på tävling men blev skottberörd på äldre dagar
• var en riktig mattegris (inomhus) och inte frivilligt befann sig mer än två meter ifrån mig om det var möjligt
• var notoriskt morgonpigg, men…
• …vägrade lämna sovrummet med husse om inte jag också gick upp
• ändå fann sig väl tillrätta hos hundvakter de gånger det behövdes och inte hade några problem med att vara ensam hemma
• vägrade hoppa agilityhinder på medium-höjd vid rätt hög ålder (det var för mesar) men när de kom upp på large-höjd gick det bra
• älskade att ligga i solen, nästan oavsett hur varmt det var
• tog väl hand om sin lillebror och lärde honom allt hon kunde (typ)

• älskade att bli tvättad i öronen av samma lillebror
• kunde ha långa, djupa och stillsamma samtal med kompisarnas (då) mycket minderårige son
• lyckades få en geting i örat EXAKT när spökena vände sig om på MH:n, men sen glatt flängde fram till dem så fort hon fick möjlighet
• aldrig blev arg på riktigt, ens under MH eller korning
• fortfarande sprang efter bollar vid 13 års ålder

Tävlingsmässig var hon hunden som:

• endast gjorde åtta officiella tävlingar i hela sitt liv, 1x appell, 5 x lägre och 2 x högre
• slutade sin tävlingskarriär som 2 x godkänd i högre klass spår
• gick som bäst när det var +30° på appellplan
• vägrade förstå momentet ”inkallning med ställande” vilket ledde till konflikter, ledsen matte, ledsen hund och nedlagd tävlingskarriär
• aldrig fick tävla lydnad pga sina koncentrationsproblem och att det ofta är rörigare runt omkring i samband med lydnadstävlingar
• blev värvad till unghundslaget i DM i agility – vid 7 års ålder!
• älskade agility – ju högre, skrangligare och rangligare – desto bättre och hon hade nog älskat Liseberg

• faktiskt tog sig runt en hel bana (individuellt) på samma DM och slutade på en 16:e plats
• efter den korta agilitykarriären gjorde sitt livs bästa brukstävling

Rent fysiskt var hon hunden som;

• var grå som valp men ganska snart såg mer ”normalfärgad” ut, dvs svart med bruna tecken

• betraktades som väldigt söt, t o m av gamla ”garvade” bruksgubbar

• hade en mycket funktionell exteriör

• aldrig var halt i hela sitt liv, inte ens när hon skurit sönder sig mellan trampdynorna eller när det satt en pinne på 2 cm mellan ungefär samma trampdynor (men med tassbandage var hon tvungen att halta lite…)
• höll på att stryka med pga komplikationer i samband med kastrering men när vi fått hem henne kvällen efter satte sig fot och ville köra fritt följ när blodpuddingen (som hon ordinerats av vetetrinären pga blodbrist) skulle serveras (https://vallterrier.wordpress.com/2008/01/14/frustrerande-okunskap-och-prestige/)
• stretade emot å det grövsta när hon skulle i bassängen på djursjukhuset och frisksimma men sen kunde simma hur länge som helst med rätt leksak framför näsan och hon var en duktig simmare, med bra teknik
• aldrig hade tid att få massage efter simningen

• hellre gick passgång än travade
• aldrig satte sin tass i en utställningsring och hade hon gjort det hade nog inte domarna blivit glada
• skrek i högan sky om det skulle tas blodprov och jag var med. Om jag gick ut ur rummet var hon kolugn.
• anpassade sig väldigt väl de gånger hon behövde ha tratt

Jag hade naturligtvis kunnat fylla det här inlägget med många fler, och bättre, bilder men så här blev det. Det hade även kunnat bli några meter längre och är det någon som orkat läsa ända hit så är jag full av beundran. Nu sätter jag dock punkt och nöjer mig med att konstatera att hon verkligen var ”one of a kind”. Nu rinner tårarna nerför mina kinder igen…