Hur svårt kan det va’?

Jo, ganska svårt faktiskt! Eller jetesvårt, som Mullehästen skulle ha sagt.

När matten har tråkigt kan vad som helst hända. För ett par år sedan var det söket som ”hände”. Den här gången hände det rallylydnad! Utan att någon egentligen förstod hur det gick till. 😉 Jag har alltså inte ens sett en rallylydnadstävling ”live” förrän idag.

Att gå, läsa skyltar (och förstå vad det står på dem!), ”handla” hund (med koppel!!!), tänka och uppmuntra hunden samtidigt satte mattehjärnan (och fotarbetet) på rejäla prov.

Vi började träna lite i tisdags, på ren impuls, med lite råd och tips från ett mästarklassekipage. I onsdags körde vi med skyltar för första gången, men inte på något som liknande en bana utan bara skyltar som stod på rad efter varandra.

På onsdag kväll efteranmälde vi oss, mycket förvånande, till tävlingen på hemmaklubben som alltså gick av stapeln idag!

I fredags och igår tränade vi lite hemma på gräsmattan,som i allra högsta grad var skyltfri.

Idag tävlade vi – och fick ett kvalificerande resultat på 88 p av 100!? (Allt över 70 räknas som ”kvalificerande” och efter tre sådana resultat är man behörig att gå upp i nästan klass.)

För de som inte är insatta; man börjar alltid på 100 och får avdrag av olika grad för missarna som görs.

Det enda Karlsson behövde lära sig, som han inte redan kunde, var väl i princip att inta position sittande framför mig, nos mot näsa, och därifrån göra ingång på höger sida och runt mig. Det gick betydligt enklare än vad jag hade förväntat mig.

Det jag behövde lära mig var som redovisats ovan betydligt mer. Inte minst att lära mig tolka de olika skyltarna, som ibland är förvillande lika. Gör man fel kostar det mycket.

Jag får ju erkänna att jag tycker regelverket känns rätt absurt med sina poängavdrag. Vissa saker som i min värld känns som rätt grava fel ger 1 poängs avdrag. Andra fel, som t ex att föraren inte stannar med fötterna sida vid sida vid en skylt (där man ska göra det), ger -10?! Nåja, reglerna är som de är men i en bruks- och lydnadsskadad hjärna känns det lite märkligt.

Om inte om hade varit och matte klantat sig och gått för nära en kon i slalom så att det lilla djuret var tvungen att gå på fel sida konen (-10 p) hade vi landat på 98 p.! Klubbens rallylydnadsinstruktör, som stod utanför banan, hade dock haft hjärtat i halsgropen ett antal gånger i tron att vi skulle skena vilse på banan men som genom ett smärre mirakel hittade vi (jag) rätt hela vägen.

Ja, ja… vi får väl se hur vi (jag) känner, om det blir en fortsättning? Som det känns nu kommer vi inte åka land och rike runt för att vimsa omkring på rallylydnadsbanor, för det var verkligen det vi gjorde idag – vimsade omkring. Jag antar att träning ger färdighet men vi får väl se hur vi gör med det. Träningen alltså. 😉

Direkt när tävlingen var klar körde jag som en skållad iller till sökskogen, där vi känner oss betydligt mer hemma numera. 🙂

Det var ingen skånsk finruta idag men han höll ändå bra tempo den lilla, trots tjock mossa och blåbärsris. Vi körde figge-figge-tomt-figge-tomt-tomt-tomt-närfigge-figge och han tappade inte sugen det minsta trots tomslagen. Han skällde dessutom duktigt ända tills jag kom fram och beodrade figgen att kasta leksaken till honom. Det tar sig!

Nu sussar han sött och det gör kanske jag också snart?