Livräddningskvoten fylld för idag

Eftersom jag kände att jag livräddat nog med vilda djur idag (se föregående inlägg) så fick den här lilla stackaren ligga kvar på grusvägen. Det är märkligt nog den första snoken (för det ÄR väl en snok?) jag sett här sen vi flyttade hit för 21 år sedan och jag har nog ärligt talat inte sett så många alls i mitt liv.

Den är inte stor. Snarare yttepytteliten – som en välväxt daggmask ungefär, typ 20-25 cm. iPhone-kameran är alltså bara ett par decimeter ovanför det lilla krypet när bilden tas. Borde inte en snokunge rimligen vara aningen större vid den här årstiden? Men jag kände att jag räddat nog med liv idag och övervägde INTE att ta hem den och göda den till acceptabel storlek. Jag flyttade den ärligt talat inte ens från grusvägen. Jag har ingen ormfobi direkt men där någonstans går gränsen.

Missa för all del inte den långa tungan som sticker ut i framänden. 😉

Livräddningsaktion!

Den här lilla filuren dånade för en stund sedan in med full kraft i fönstret i arbetsrummet. När jag gick ut satt den ihopkurad på marken, men vid liv. Inga synliga skador men chockad och omtumlad. Där var den ju ganska garanterad att bli second breakfast åt grannens katt så jag inledde en livräddningsaktion och förflyttade den upp till altanräcket, intill schersminbusken. En något mer skyddad position med lite större chans till rehabilitering.

Där satt den en stund och försökte räkna ut vad som hänt. När jag gick ut igen efter en kvart hade den piggnat till, var inte alls sugen på mänskligt umgänge och flaxade iväg in i busken. Hoppas den klarar sig. Eftersom jag är en fulländad o-ornitolog vore det kul att veta vilken fågel det är. Hjälp – någon?

Edit: brandkronad kungsfågel är det! Sveriges minsta fågelart så det var nog inte någon unge som jag trodde utan en vuxen. 🙂

Two for the price of one…

Igår morse begav vi (jag och Karlsson) oss mot Sjöhaga pensionat mellan Mullsjö och Habo. Där skulle vi delta i en lydnadskurs, anordnad av Mullsjö BK, som vi lyckats få en plats på. Instruktör på kursen var Lillemor Edström, en av landets mest meriterade lydnadsmänniskor och SM-vinnare 2010. Det visade sig att hon medförde ett stycke äkta hälft som är lydnadsdomare och utrustad med ögon som var lika skarpa som  hennes egna samt ett väl utvecklat sinne för detaljer. Two for the price of one – vilket klipp! 🙂

Vi var sju deltagare fördelat på en border collie, en isländsk fårhund, två schäfrar, en schapendoes, en tervuren och … en Karlsson. 🙂

Under gårdagen regnade det oavbrutet även om det mestadels var regn av den mer stillsamma sorten. Idag har det varit mer gynnsamt väder och kameran har fått jobba en hel del. Vi hann köra tre korta pass var både igår och idag. Jag och Karlsson har lagt mycket fokus på att få ordning på fria följet. Starter och landningar, typ. Som vanligt handlar det rätt (läs: väldigt) mycket om att matte ska lära sig gå… *suck* Hur svårt kan det va’ – egentligen?! Fjärrdirigeringen har också fått en hel del uppmärksamhet. Där handlar det verkligen om ”gör om – gör rätt”. Som vanligt har jag gått på tok för fort fram… Många bra tips har vi fått och någon form av plan håller på att utarbetas i mattes huvud. Vintern är lång och träningslokalen uppröjd så vi har väl inte så mycket att skylla på. Mycket av det vi behöver träna på kan nämligen göras på en relativt liten yta, och gärna med speglar… 🙂

Summering; jättetrevlig och lärorik helg med många konkreta tips av en mycket duktig och trevlig instruktör. Trevliga människor, roliga hundar och att bo på ”pang”, med mat och fika som serveras med jämna mellanrum, är ju lyx. 🙂 Kvällen igår innehöll en del vin och en del ”tjat”. Trevligt!

Nu hoppas vi på en repris till våren och att vi då har utvecklats en del. 😉

Över 700 bilder fanns i kameran när jag kom hem. Här kommer några få utav dem. Resten (ja inte alla 700 men de som är något att ha) publiceras på ett ”privat” ställe när jag hinner/orkar fixa till dem, vilket förhoppningsvis kan ske under veckan.

Border collien Valle

Schäfern Uzka. I mångt och mycket en dubbelgångare till Iza när hon var i den åldern.
Till viss del utseendemässigt, ja Iza var faktiskt grå i begynnelsen, men framför allt till sättet
.
Oj, oj, oj vad jag kände igen det utåtriktade, impulsiva, explosiva… 🙂

Schäfern Poppy

Enter, av rasen schapendoes. En riktigt kul typ, med mycket päls. 🙂

 

Terven Chippen.

Helgens utan konkurrens (nej, jag räknar inte Karlsson 😉 ) sötaste jycke – en isländsk fårhund.
Så underbar att fota och jag tror 300 av de 700 bilderna är på henne.

 

 

Och sist men inte minst; med partiska ögon sett, helgens sötaste jycke.
Här tror jag han försöker lära sig att backa utan att slå ner rumpan. 🙂

 

Mer backa, och här ser det lite mer koordinerat ut.

Avslutningsvis försökte han hångla upp instruktören. Förmodligen
försökte han även övertala henne att komma tillbaks till våren
och fortsätta med evighetsprojektet att uppfostra hans matte. 🙂

Terriersök och terrierskrämmor

Jag har rätt många blogginlägg som ligger och ”bubblar” i huvudet, men man ska ju hinna få ut dem ur fingrarna också. Vi får väl se hur många av dem som kommer på pränt. Helt klart är att jag måste skärpa mig med bloggandet om jag nu ska fortsätta hävda att jag skriver för min egen skull. Ska det vara någon mening med det här så ska man helst skriva något annat än snyftinlägg om misslyckade tävlingar en gång i veckan. 😉

Så … då skriver vi väl om en lyckad träning istället. Den var lyckad åtminstone i fyra skick, sen blev det lite ”bortitok”, men det blev förhoppningsvis bra det också, med tanke på framtiden.

Rutan var rätt snäll terrängmässigt, och överskådlig vilket jag tycker är trevligt för då har jag ju faktiskt en chans att se hur det lilla träsktrollet jobbar. Träningskompisarna, som vet rätt väl var vi står i träningen hade varierat sig lite genom att lägga ut figgarna på fullt djup. Det var ett tag sen… 🙂 Det blåste rätt kraftig motvind på ena sidan så där var det inga problem alls i början. Även på andra sidan jobbade han fint även om jag fick gå ut en bit och skicka om vid ett tillfälle.

På pluskontot; han kom faktiskt när jag kallade in för att skicka om! Det har ju inte varit alldeles självskrivet tidigare. ”Den som söker han finner” har varit hans motto och därför har han struntat ganska högaktningsfullt i mina inkallningar. Det har i och för sig oftast slutat med att han hittat figuranten, via någon sorts kommunsök, men jag har hört att den metoden inte är så populär i domarkretsar?

På tredje skicket på motvindssidan (femte skicket totalt) struntade han blankt i vart jag pekade (med hela handen) och drog järnet mot den plats i dungen med smågranar där figgen befann sig skicket innan. Jag kallade in och han kom men där någonstans tog soppan slut i hjärncellen. Eller så var han bara en ”rastypisk” terrier = tjurig när han inte fick göra som han ville? När jag skickade om sprang han ut 10-15 meter och … gjorde ingenting. Jag kallade in, han kom och A gick och hämtade en terrierskrämma, dvs en malle. 🙂

A skickade ut Grappa och … Karlsson skrek, helt enligt traditionen, som en stucken gris. Jag insåg att fastrullen, med sin utlösningsfunktion, inte var särskilt stabil att hålla i så det slutade med att jag stod med en vilt sprattlande och hysteriskt vrålande terrier under armen. 🙂

När Grappa kommit in och varit ute på påvis fick figgen ligga kvar på samma ställe och jag skickade Karlsson. Hej vad det gick! Då var det minsann inte slut på någon soppa någonstans. Ut till figgen i en faslig fart, men att komma in med lösrullen var det inte tal om då. Här skulle minsann inte lämnas någon figge åt slumpen ifall det fanns fler terrierskrämmor i beredskap. Det slutade med att jag fick gå ut och när jag var 2-3 meter ifrån och kallade så kunde han tänka sig att leverera rulle för att sen genomföra ett mycket kort (och löst) påvis.

Som vanligt hoppas jag att han lärde sig något av detta? Det lär vi få se nästa gång, när det nu blir.

Det roliga är att det är ”no hard feelings” mot terrierskrämmorna efteråt. När vi kom tillbaks till stigen pussade han på Grappa och sen delade de bil på vägen hem (i varsin bur) som om inget hade hänt. Han är i alla fall inte långsint det lilla livet. 🙂

Jag konstaterar också att husse nog får börja göra lite nytta. Motivationen att leverera rullen till mig har förvisso blivit mycket bättre sen i våras men det tar ändå för lång tid innan han lämnar figgen, och oftast sker det inte förrän jag ropar. Får nog placera husse sittande på gräsmattan/på en stubbe i skogen/i TV-fåtöljen utrustad med ett gäng lösrullar och köra rena markeringsövningar.

Terrierskrämma de luxe!
Bilden från förra sökträningen där Grappa hugger efter flygfän,
men det behöver ni ju inte berätta för Karlsson. 😉

(Facebook är helt klart en stor anledning till att de här korta små reflektionsinläggen som förekom förr i tiden inte publiceras här längre, vilket är lite tråkigt tycker jag själv för de kan vara rätt kul att läsa när man går tillbaka. På FB ”försvinner” de ju liksom. Får väl börja göra som en del kompisar gör och lägga de mer fylliga FB-inläggen även i bloggen kanske?)

Säsongens sista tävling – både ups & downs…

Det är allt lite lyxigt att tävla lydnad och dessutom i hemkommunen. Samling kl 12 och bara en dryg mil att åka till Elfsborgs BK. Varför jag skulle vakna 04.10 och ha svårt att somna om är en gåta…?

Vi var tre startande i klass III och det började bra med full pott på gruppmomenten men själva lydnaden var både toppar och dalar. Fria följet var väldigt ojämnt. Stundtals riktigt, riktigt bra och stundtals inte alls bra. Varje tävling så tappar han fokus när vi ställer upp för fria följet. Efter en stund kommer han igång men då har vi redan tappat (för) många poäng. Idag flippade han dessutom ur på stegförflyttningarna när det var ”bakåt marsch”. Troligen trampade jag honom på tårna, utan att märka det, men han flög iväg ett par meter åt vänster istället?! Se bild nedan. Det positiva var att han hängde med fint i språngmarschen när jag använde kommandot ”galopp” som jag glömt bort de sista tävlingarna. Även sakta marschen var nog rätt prydlig.

Sen rullade det på med ett par prydliga poäng men så var det dags för rutan… Troligen var det ett BIG mistake att träna just det momentet på den planen så sent som i tisdags. Han hade en minnesbild av var rutan stod då och styrde glatt iväg till vänster och förbi dagens ruta mot tisdagens plats. Jag fick stopp på honom strax bortom rutan men lyckades aldrig få in honom i den. Med facit i hand så hade det räckt med en 6:a på det momentet för att hamna exakt på de 256 som krävs för förstapriset (och uppflyttningen). Surt sa räven!

Dagens mest positiva var att jag på hopp-apport och metallen kom ihåg att använda mitt nya kommando: varsågod. Nu var det ingen tvekan, inga gnäll och inga tjut och han startade direkt. Där har vi ju tappat massor de sista tävlingarna så jag hoppas att jag nu hittat en väg ur det träsket.

På vittringen använde jag mitt vanliga ”lukta” och då blev det viss tvekan men med ett litet ”varsågod” så pep han iväg.

Fjärren var precis lika kass som vanligt, om inte värre. Mycket gnällande och några extra kommandon för att genomföra alla skiften, men vi kom i alla fall igenom dom. Det blir något att bita i för Lillemor Edström på kursen nästa helg. 😉

Dagen slutade med en andraplacering och ett andrapris på 232 poäng. Med en nolla så känns det ändå ganska ok, och jag fick ju faktiskt bekräftat en del teorier som jag velat prova i skarpt läge. Faktum är att jag missar ju hellre rejält än att missa 1:a priset med 0,5 poäng som dagens vinnare gjorde. Fy så snopet… 😦

Poäng:
Sitt i grupp 10
Plats 10
Fritt följ: 6,5
Sättande under marsch: 10
Inkallning med ställande: 9
Rutan: 0
Hopp-apport: 9
Metallapport: 9
Vittringsapportering: 8
Fjärrdirigering: 6
Helhetsintryck: 8

Så över till dagens bildskörd. Fotat av Camilla Axebrink med min kamera.

Ibland prydligt…

…och ibland mindre prydligt. Jag MÅSTE ha trampat honom?!

Inkallningen.

Hopp…

…apport…

…och återhopp.

Koncentration vid koll av vittringsapporter.

Rätt vittringspinne på väg tillbaka.

Efter avslutad tävling får man festa loss på en lammfläta. 🙂

Avslutningsvis dagens härligaste bilder, utan konkurrens. Gozo i momentet metallapportering. 🙂