Eftersom jag kände att jag livräddat nog med vilda djur idag (se föregående inlägg) så fick den här lilla stackaren ligga kvar på grusvägen. Det är märkligt nog den första snoken (för det ÄR väl en snok?) jag sett här sen vi flyttade hit för 21 år sedan och jag har nog ärligt talat inte sett så många alls i mitt liv.
Den är inte stor. Snarare yttepytteliten – som en välväxt daggmask ungefär, typ 20-25 cm. iPhone-kameran är alltså bara ett par decimeter ovanför det lilla krypet när bilden tas. Borde inte en snokunge rimligen vara aningen större vid den här årstiden? Men jag kände att jag räddat nog med liv idag och övervägde INTE att ta hem den och göda den till acceptabel storlek. Jag flyttade den ärligt talat inte ens från grusvägen. Jag har ingen ormfobi direkt men där någonstans går gränsen.
Missa för all del inte den långa tungan som sticker ut i framänden. 😉
Den här lilla filuren dånade för en stund sedan in med full kraft i fönstret i arbetsrummet. När jag gick ut satt den ihopkurad på marken, men vid liv. Inga synliga skador men chockad och omtumlad. Där var den ju ganska garanterad att bli second breakfast åt grannens katt så jag inledde en livräddningsaktion och förflyttade den upp till altanräcket, intill schersminbusken. En något mer skyddad position med lite större chans till rehabilitering.
Där satt den en stund och försökte räkna ut vad som hänt. När jag gick ut igen efter en kvart hade den piggnat till, var inte alls sugen på mänskligt umgänge och flaxade iväg in i busken. Hoppas den klarar sig. Eftersom jag är en fulländad o-ornitolog vore det kul att veta vilken fågel det är. Hjälp – någon?
Edit: brandkronad kungsfågel är det! Sveriges minsta fågelart så det var nog inte någon unge som jag trodde utan en vuxen. 🙂
Efter gårdagens korta och roliga träningspass, där vi praktiserade en del av det vi lärt oss i helgen, var det en liten jycke som stod som fastvuxen i gräsmattan och vägrade inse att det var färdigtränat. 🙂
Igår morse begav vi (jag och Karlsson) oss mot Sjöhaga pensionat mellan Mullsjö och Habo. Där skulle vi delta i en lydnadskurs, anordnad av Mullsjö BK, som vi lyckats få en plats på. Instruktör på kursen var Lillemor Edström, en av landets mest meriterade lydnadsmänniskor och SM-vinnare 2010. Det visade sig att hon medförde ett stycke äkta hälft som är lydnadsdomare och utrustad med ögon som var lika skarpa som hennes egna samt ett väl utvecklat sinne för detaljer. Two for the price of one – vilket klipp! 🙂
Vi var sju deltagare fördelat på en border collie, en isländsk fårhund, två schäfrar, en schapendoes, en tervuren och … en Karlsson. 🙂
Under gårdagen regnade det oavbrutet även om det mestadels var regn av den mer stillsamma sorten. Idag har det varit mer gynnsamt väder och kameran har fått jobba en hel del. Vi hann köra tre korta pass var både igår och idag. Jag och Karlsson har lagt mycket fokus på att få ordning på fria följet. Starter och landningar, typ. Som vanligt handlar det rätt (läs: väldigt) mycket om att matte ska lära sig gå… *suck* Hur svårt kan det va’ – egentligen?! Fjärrdirigeringen har också fått en hel del uppmärksamhet. Där handlar det verkligen om ”gör om – gör rätt”. Som vanligt har jag gått på tok för fort fram… Många bra tips har vi fått och någon form av plan håller på att utarbetas i mattes huvud. Vintern är lång och träningslokalen uppröjd så vi har väl inte så mycket att skylla på. Mycket av det vi behöver träna på kan nämligen göras på en relativt liten yta, och gärna med speglar… 🙂
Summering; jättetrevlig och lärorik helg med många konkreta tips av en mycket duktig och trevlig instruktör. Trevliga människor, roliga hundar och att bo på ”pang”, med mat och fika som serveras med jämna mellanrum, är ju lyx. 🙂 Kvällen igår innehöll en del vin och en del ”tjat”. Trevligt!
Nu hoppas vi på en repris till våren och att vi då har utvecklats en del. 😉
Över 700 bilder fanns i kameran när jag kom hem. Här kommer några få utav dem. Resten (ja inte alla 700 men de som är något att ha) publiceras på ett ”privat” ställe när jag hinner/orkar fixa till dem, vilket förhoppningsvis kan ske under veckan.
Border collien Valle
Schäfern Uzka. I mångt och mycket en dubbelgångare till Iza när hon var i den åldern.
Till viss del utseendemässigt, ja Iza var faktiskt grå i begynnelsen, men framför allt till sättet. Oj, oj, oj vad jag kände igen det utåtriktade, impulsiva, explosiva… 🙂
Schäfern Poppy
Enter, av rasen schapendoes. En riktigt kul typ, med mycket päls. 🙂
Terven Chippen.
Helgens utan konkurrens (nej, jag räknar inte Karlsson 😉 ) sötaste jycke – en isländsk fårhund. Så underbar att fota och jag tror 300 av de 700 bilderna är på henne.
Och sist men inte minst; med partiska ögon sett, helgens sötaste jycke.
Här tror jag han försöker lära sig att backa utan att slå ner rumpan. 🙂
Mer backa, och här ser det lite mer koordinerat ut.
Avslutningsvis försökte han hångla upp instruktören. Förmodligen
försökte han även övertala henne att komma tillbaks till våren
och fortsätta med evighetsprojektet att uppfostra hans matte. 🙂
Jag har rätt många blogginlägg som ligger och ”bubblar” i huvudet, men man ska ju hinna få ut dem ur fingrarna också. Vi får väl se hur många av dem som kommer på pränt. Helt klart är att jag måste skärpa mig med bloggandet om jag nu ska fortsätta hävda att jag skriver för min egen skull. Ska det vara någon mening med det här så ska man helst skriva något annat än snyftinlägg om misslyckade tävlingar en gång i veckan. 😉
Så … då skriver vi väl om en lyckad träning istället. Den var lyckad åtminstone i fyra skick, sen blev det lite ”bortitok”, men det blev förhoppningsvis bra det också, med tanke på framtiden.
Rutan var rätt snäll terrängmässigt, och överskådlig vilket jag tycker är trevligt för då har jag ju faktiskt en chans att se hur det lilla träsktrollet jobbar. Träningskompisarna, som vet rätt väl var vi står i träningen hade varierat sig lite genom att lägga ut figgarna på fullt djup. Det var ett tag sen… 🙂 Det blåste rätt kraftig motvind på ena sidan så där var det inga problem alls i början. Även på andra sidan jobbade han fint även om jag fick gå ut en bit och skicka om vid ett tillfälle.
På pluskontot; han kom faktiskt när jag kallade in för att skicka om! Det har ju inte varit alldeles självskrivet tidigare. ”Den som söker han finner” har varit hans motto och därför har han struntat ganska högaktningsfullt i mina inkallningar. Det har i och för sig oftast slutat med att han hittat figuranten, via någon sorts kommunsök, men jag har hört att den metoden inte är så populär i domarkretsar?
På tredje skicket på motvindssidan (femte skicket totalt) struntade han blankt i vart jag pekade (med hela handen) och drog järnet mot den plats i dungen med smågranar där figgen befann sig skicket innan. Jag kallade in och han kom men där någonstans tog soppan slut i hjärncellen. Eller så var han bara en ”rastypisk” terrier = tjurig när han inte fick göra som han ville? När jag skickade om sprang han ut 10-15 meter och … gjorde ingenting. Jag kallade in, han kom och A gick och hämtade en terrierskrämma, dvs en malle. 🙂
A skickade ut Grappa och … Karlsson skrek, helt enligt traditionen, som en stucken gris. Jag insåg att fastrullen, med sin utlösningsfunktion, inte var särskilt stabil att hålla i så det slutade med att jag stod med en vilt sprattlande och hysteriskt vrålande terrier under armen. 🙂
När Grappa kommit in och varit ute på påvis fick figgen ligga kvar på samma ställe och jag skickade Karlsson. Hej vad det gick! Då var det minsann inte slut på någon soppa någonstans. Ut till figgen i en faslig fart, men att komma in med lösrullen var det inte tal om då. Här skulle minsann inte lämnas någon figge åt slumpen ifall det fanns fler terrierskrämmor i beredskap. Det slutade med att jag fick gå ut och när jag var 2-3 meter ifrån och kallade så kunde han tänka sig att leverera rulle för att sen genomföra ett mycket kort (och löst) påvis.
Som vanligt hoppas jag att han lärde sig något av detta? Det lär vi få se nästa gång, när det nu blir.
Det roliga är att det är ”no hard feelings” mot terrierskrämmorna efteråt. När vi kom tillbaks till stigen pussade han på Grappa och sen delade de bil på vägen hem (i varsin bur) som om inget hade hänt. Han är i alla fall inte långsint det lilla livet. 🙂
Jag konstaterar också att husse nog får börja göra lite nytta. Motivationen att leverera rullen till mig har förvisso blivit mycket bättre sen i våras men det tar ändå för lång tid innan han lämnar figgen, och oftast sker det inte förrän jag ropar. Får nog placera husse sittande på gräsmattan/på en stubbe i skogen/i TV-fåtöljen utrustad med ett gäng lösrullar och köra rena markeringsövningar.
Terrierskrämma de luxe!
Bilden från förra sökträningen där Grappa hugger efter flygfän,
men det behöver ni ju inte berätta för Karlsson. 😉
(Facebook är helt klart en stor anledning till att de här korta små reflektionsinläggen som förekom förr i tiden inte publiceras här längre, vilket är lite tråkigt tycker jag själv för de kan vara rätt kul att läsa när man går tillbaka. På FB ”försvinner” de ju liksom. Får väl börja göra som en del kompisar gör och lägga de mer fylliga FB-inläggen även i bloggen kanske?)
Det är allt lite lyxigt att tävla lydnad och dessutom i hemkommunen. Samling kl 12 och bara en dryg mil att åka till Elfsborgs BK. Varför jag skulle vakna 04.10 och ha svårt att somna om är en gåta…?
Vi var tre startande i klass III och det började bra med full pott på gruppmomenten men själva lydnaden var både toppar och dalar. Fria följet var väldigt ojämnt. Stundtals riktigt, riktigt bra och stundtals inte alls bra. Varje tävling så tappar han fokus när vi ställer upp för fria följet. Efter en stund kommer han igång men då har vi redan tappat (för) många poäng. Idag flippade han dessutom ur på stegförflyttningarna när det var ”bakåt marsch”. Troligen trampade jag honom på tårna, utan att märka det, men han flög iväg ett par meter åt vänster istället?! Se bild nedan. Det positiva var att han hängde med fint i språngmarschen när jag använde kommandot ”galopp” som jag glömt bort de sista tävlingarna. Även sakta marschen var nog rätt prydlig.
Sen rullade det på med ett par prydliga poäng men så var det dags för rutan… Troligen var det ett BIG mistake att träna just det momentet på den planen så sent som i tisdags. Han hade en minnesbild av var rutan stod då och styrde glatt iväg till vänster och förbi dagens ruta mot tisdagens plats. Jag fick stopp på honom strax bortom rutan men lyckades aldrig få in honom i den. Med facit i hand så hade det räckt med en 6:a på det momentet för att hamna exakt på de 256 som krävs för förstapriset (och uppflyttningen). Surt sa räven!
Dagens mest positiva var att jag på hopp-apport och metallen kom ihåg att använda mitt nya kommando: varsågod. Nu var det ingen tvekan, inga gnäll och inga tjut och han startade direkt. Där har vi ju tappat massor de sista tävlingarna så jag hoppas att jag nu hittat en väg ur det träsket.
På vittringen använde jag mitt vanliga ”lukta” och då blev det viss tvekan men med ett litet ”varsågod” så pep han iväg.
Fjärren var precis lika kass som vanligt, om inte värre. Mycket gnällande och några extra kommandon för att genomföra alla skiften, men vi kom i alla fall igenom dom. Det blir något att bita i för Lillemor Edström på kursen nästa helg. 😉
Dagen slutade med en andraplacering och ett andrapris på 232 poäng. Med en nolla så känns det ändå ganska ok, och jag fick ju faktiskt bekräftat en del teorier som jag velat prova i skarpt läge. Faktum är att jag missar ju hellre rejält än att missa 1:a priset med 0,5 poäng som dagens vinnare gjorde. Fy så snopet… 😦
Poäng:
Sitt i grupp 10
Plats 10
Fritt följ: 6,5
Sättande under marsch: 10
Inkallning med ställande: 9
Rutan: 0
Hopp-apport: 9
Metallapport: 9
Vittringsapportering: 8
Fjärrdirigering: 6
Helhetsintryck: 8
Så över till dagens bildskörd. Fotat av Camilla Axebrink med min kamera.
Ibland prydligt…
…och ibland mindre prydligt. Jag MÅSTE ha trampat honom?!
Inkallningen.
Hopp…
…apport…
…och återhopp.
Koncentration vid koll av vittringsapporter.
Rätt vittringspinne på väg tillbaka.
Efter avslutad tävling får man festa loss på en lammfläta. 🙂
Avslutningsvis dagens härligaste bilder, utan konkurrens. Gozo i momentet metallapportering. 🙂
Men … igår hittade jag två näbbmöss som begått harakiri på vår infart, inom en radie av 1,5 meter? Det är väl möjligt att grannkatten är inblandad, men helt säker kan man inte vara. Och tror den i så fall att den bor här?! Katter ska väl släpa hem sina byten, eller…?
I måndags morse var det en hare som bestämt sig för att ta en liten tupplur (ungerfär när tuppen brukar vakna) på vår gräsmatta, precis framför strålkastaren med rörelsesensor. När jag kom ut med Iza (i koppel tack och lov) började den uppenbarligen vakna och sprattlade till så att strålkastaren tändes, bara några meter från Iza. En som också sprattlade var Iza…
Igår kväll när jag tog sista kvällskissen med Karlsson så fick jag en regndroppe på min nakna vrist. Det tog någon sekund innan jag noterade att det faktiskt inte regnade och tittade ner. Då var det en yttepytteliten groda, typ 2 cm, som satt där! 🙂
I morse fick vi en flygande start eftersom det satt en dödsföraktande hare några meter från dörren. Den hann inte försvinna innan hundarna kom ut trots att jag klev ut genom dörren först. Är det meningen att jag ska behöva knacka på dörren, inifrån, innan vi går ut?
För någon timme såg det ut så här i trädgården, under äppelbusken…
Det var ett tag sedan jag såg en älg här hemma så det är väl rimligtvis nästa steg?
***
Igår kväll var vi och tränade lydnadslydnad på Elfsborgs BK. När vi landade regnade det lite smått men lagom när jag kånkat ut alla tillbehör, satt upp en ruta och hämtat Karlsson så kom tidernas skyfall. Eftersom allt som inte dödar härdar så fortsatte vi träna, vilket vi var rätt (läs: helt) ensamma om.
Det var ett tag sedan vi tränade i regn och det märktes, i ett par minuter, sen anpassade han sig den lilla jycken. Det var dock lite si och så med det där att titta upp på matte. Fullt förståeligt. Jag hade inte heller velat ha de regndropparna rakt i ögonen. Det blev även några avbrott för att ruska ur pälsen, men i övrigt så skötte han sig riktigt bra, och lagom när vi var klara så var regnet det också.
I fyra år har jag fantiserat om det där blogginlägget som jag nu vet att jag aldrig kommer få skriva (åtminstone inte när det gäller spårhundsgruppen). Det där blogginlägget som skulle haft ungefär den här rubriken, dock utan det röda krysset.
Idag har vi gjort vår sista (officiella) spårtävling, och precis som igår så gick det … inte alls. Något mer motiverad och engagerad hund idag men vad hjälpte det när det uppstod diverse missförstånd och vi kom ur fas med varandra, med spåret, med tjurarna i hagen och … det mesta. En pinne fick vi med oss, troligen via en bit bakspår, och sen improviserade han.
Jag grät när jag gick tillbaks till bilen, jag grät en skvätt när jag kom till klubben och tårarna rinner nu. Hur dum har jag varit som trott att jag skulle kunna baxa den lilla hunden till elitklass? Och vad skulle vi gjort i elit, om vi nu kommit dit? Dum långt bortom anständighetens gräns har jag varit, känns det som nu.
Vissa säger att de beundrar mig, som orkat hålla på så länge. Just nu känns det onekligen mest korkat… Sen är ju onekligen allt relativt. Jämför med andra borderterrier så har jag ju en jätteduktig hund. Det finns en som är uppflyttad i elit, men i övrigt finns det inte så många som är bruksmeriterade öht. Jämför man med andra hundar av mer klassiska bruksraser så, tja… då är vi inte mycket att hänga i julgranen. Och det är ju just dem jag jämför mig/oss med eftersom det är sådana som finns i min närhet och som vi ser på tävlingarna.
I fyra år har vi hållit på, utan att komma någonstans. 2008 blev vi uppflyttade ur appellen på våren (i första försöket) och på hösten fixade vi uppflyttningen ur lägre (på första försöket). Vi har faktiskt varit så här *måttar 8 mm mellan tummen och pekfingret* nära uppflyttningen till elit en gång, på Marks BK 2009.
Lite (mestadels deprimerande) statistik, för min egen skull:
Vi har gjort totalt 31 (som i trettioen!) starter i högre klass!
Då ska man veta att vi haft en oväntad tur med lottningarna. Inte alltid men (för?) ofta har vi fått en ordinarie plats eller legat som första reserv. Vi har kommit med på långt mer än jag kalkylerat med, på gott och ont. Och vårsäsongen 2009 kunde vi ha skippat eftersom lydnaden inte alls var klar. Förra säsongen sket sig väl till viss del pga misstänkta noskvalster under tidiga vårsäsonen och en tonsillit på hösten.
Men 31 starter i högre utan uppflyttning kanske kan kvalificera för en plats i Guinness rekordbok?
Nio gånger har vi har kommit runt spåret och därmed blivit godkända. Några gånger har vi kommit runt spåret med nästan alla pinnar men med ett par minuter för lång tid. Och rätt många gånger har vi helt enkelt bara brutit för att vi inte kommit runt alls, eller missat slutet.
Två gånger, så vitt jag minns, har vi haft full pott på spåret, dvs 10 på upptag och 10 på spåret (alla pinnar) och då dessutom med rätt god marginal på tiden. Båda dessa var i våras så då kändes det rätt hoppfullt en liten stund.
Fyra gånger har vi haft uppflyttningspoäng på specialen (spår+uppletande)
Men … då har vi gjort en kass lydnad som inte räckt till.
Sju gånger har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden.
En del av dessa gånger har lydnaden gått först och sen har vi inte kommit runt spåret och alltså inte genomfört hela tävlingen. Oftast har vi dock börjat med spåret och har vi inte kommit runt där har vi inte fått göra någon lydnad. Tyvärr har ju inte dessa lyckade lydnadspoäng sammanfallit med de gånger vi haft uppflyttningspoäng på specialen.
Vår bästa tävling…
…gjorde vi nog redan våren 2009, i Mark. Hade vi t ex haft en pinne till i spåret (vi ”tappade” två) och 0,5 p till på spårupptag eller uppletande så hade det varit klart. Lydnaden där var vår bästa någonsin, med 237 poäng. 196 räcker för uppflyttning om man har en bra special (spår+uppletande).
Ekonomi
Jag har lagt 6.100:- på anmälningsavgifter! Och då räknar jag bara de tävlingar jag kommit med på, och tackat ja till. Det finns ju några tävlingar där jag kommit med men varit tvungen att tacka nej för att jag kommit med på något annat samma dag och då återbetalas inga pengar. För ev. icke bruksidioter så ja; man dubbelanmäler ganska ofta eftersom det finns fler tävlande än platser på tävling och man förutsätter att man ska bli bortlottad. Hög skyll dig-faktor på det i och för sig. Dessutom är det några klubbar som slarvat med återbetalningen vid bortlottning och där jag aldrig fått tillbaka några pengar trots påstötning och sen inte orkat bråka vidare.
Körjournal
Jag har kört uppåt 400 mil för att starta alla dessa tävlingar.
Besökta klubbar
Vi har tävlat i Borås, Ulricehamn, Elfsborg, Kind, Herrljunga, Mark, Jönköping, Linköping, Mullsjö, Karlsborg, Nässjö, Varberg, Gislaved, Forserum och Lerum. Nåja, man har i alla fall fått se sig om en del…
Just nu känns det bara bittert och ledsamt och jag vet inte ens hur jag ska kunna ladda om för lydnadstävling nästa helg? Det kanske går, efter en natts sömn eller två.
Dagens enda bilder kommer från samlingsplatsen vid sjön i Tranemo. Då när jag fortfarande hade en liten, liten gnutta hopp om att faktiskt få avsluta karriären med en genomförd tävling, även om den bara varit ”godkänd”, men inte ens det fixade vi. 😦
Jag vet inte riktigt vad som skulle förmå mig att ändra mig från det här ”avslutet”. Jag tror faktiskt inte jag orkar ta fler besvikelser nu. Åtminstone inte i den här jäkla skitklassen. Jag är ju långt ifrån ensam om att fastna där, men det är ändå föga tröst. Iza kom till ”godkänd högre”, och det var exakt så långt Karlsson kom också. Iza fick iofs bara två försök men med de problem vi hade med både lydnaden och uppletandet kändes det helt meningslöst att fortsätta. Det är uppenbarligen inte meningen att jag ska få starta i elitklass?
Avslutningsvis en videosnutt med passande låttitel. Jag tror jag ska spela den för Karlsson några gånger så får vi se om jag får något svar. Med sina rötter i Malmö borde han ju förstå danska?
Dagens spårtävling blev ännu en i raden av misslyckade sådana. FAN – att det ska vara så svårt?
Idag var det Borås som stod på agendan. Samling redan 07.00 (för att slippa svampplockare i skogen i möjligaste mån antar jag) så det var uppgång 04.45 även om resvägen var kort. Spårläggaren känner vi, men vad hjälpte det? Man kunde ju ha trott att det varit lite mer intressant att följa vittringen från en känd människa, men tydligen inte?
Han verkade riktigt taggad innan upptaget men när jag skickade ut honom i rutan lommade han iväg och … KÄKADE BLÅBÄR?! Mer av tur än skicklighet vacklade han på spåret och tog det åt rätt håll men sen var det inte många rätt. Två pinnar hittade vi sen, efter uppskattningsvis halva spåret, kom vi fram till en lerig skogsväg som han tyckte verkade trevlig att gå på. Efter ca 100 meter bestämde jag mig för att det var fullständigt tokigt (delvis pga bristen på spår av mänskliga fotbeklädnader i leran) och tog tillbaks honom till där vi kom fram vägen. Då snubblade han iväg rakt över vägen istället och det var nog rätt, men sen ballade det ur igen och efter 24 minuter stod vi på vägen, 100 meter från bilarna, med två pinnar i min magväska och så var den dagen förstörd. Vi var inte alls långt ifrån slutet men vad hjälper det när man bara har två pinnar och uppenbarligen inte varit i spåret en stor del av tiden?
För ovanlighetens skull lyckades jag få på en av ”sport-apparna” i Fånen och efteråt jämförde jag och spårläggaren våra kartor. Bitvis var vi rätt (ja vi hittade ju faktiskt två pinnar, av åtta…) och bitvis var vi uppenbarligen tokfel.
Idag uppvisade han prov på det mesta som börjar på O:
Oinspirerad
Oengagerad
Omotiverad
Ofokuserad
Ointresserad
Finns det några fler passande ord som börjar på O så var han säkert det också. För en vecka sedan spårade han ju jättefint större delen av spåret och med stort engagemang, i synnerhet på slutet när vi spårade vilt… 🙄 Men hellre det än den här blaha blaha-hunden jag hade idag. Jag hade fullt sjå att hålla tillbaks tårarna när jag åkte tillbaks till klubben.
Dessutom lyckades jag trampa ner riktigt rejält i två dyhålor så nu ligger kängorna på tork framför luftavfuktaren. De bör ju vara torra till i morgon när vi ska göra det som blir vår sista spårtävling, om det inte inträffar något under.
Nu ligger han i skamvrån. Dvs en högst självvald plats på fleecepläden i soffan. Hoppas han ägnar tiden åt att begrunda sina synder…
Idag lyckades jag betvinga mina lampshopparimpulser och har istället avreagerat mig genom att nacka pelargoner. Årets sticklingar är alltså fixade.
Jag har en obestämd känsla av att jag gjorde något liknande förra hösten, efter en tävling som gått åt h…vete, men att jag då tog i ordentligt genom att plocka in alla pellisarna på vinterförvaring och i samband med det nypa av alla existerande blommor och knoppar. Tur att det är tåliga djur… eller jag menar växter.
Och som rubriken säger; vad är det för fel på golf? Har en känsla av att golfbanor är ganska enkla att hitta runt på. Skyltar, små vägar etc. som leder en framåt till rätt ställe. Och risken att trampa ner i dyhålor till knäna är nog inte heller jättestor.
När man har risiga höfter och fotvalven var slut på lager den dagen man tillverkades så förflyttar man sig inte många meter frivilligt utan rejäla skor på fötterna. Framför allt bör det vara skor där man kan placera sina skräddarsydda skoinlägg utan problem. Dagarna med käcka sommarsandaler och högklackat är definitivt ett minne blott. 🙂
Nej, nu är det ungefär detta som motsvarar beskrivningen ”finsko”. Dvs något som är rejält, fotriktigt, stadigt, vattentätt och … i fin färg. 🙂 Jag är innehavare av ett par sammalika i svart som börjar se rätt medfarna ut. När jag på SM kom på en klubbkompis med att vara innehavare av ett par sådana här – mörkt turkosa! – kunde jag inte hålla mig.
Sent i torsdags kväll beställdes de från England. Inklusive frakt några hundralappar billigare än i Sverige?! Den här färgen har jag heller aldrig sett här.
Idag kom de i brevlådan!
Vi verkar nämligen ha utrustats med en synnerligen begåvad lantbrevbärerska. Hon (ja, det var i alla fall en hon senast jag såg henne) hade nämligen öppnat hämtningsluckan på veckobrevlådan (som ibland står olåst när vi är hemma) och knölat in paketet där. Det var nog så krångligt att få ut det, men jag lyckades. Så sparade jag en resa till ICA också. 🙂
Efter misslyckade spårtävlingar behöver matte något som lyser upp, och vad är då bättre än … att köpa en lampa? Eller två?
Förra året, vid ungefär den här tiden, när vi kommit hem oplanerat (och oönskat) tidigt efter en spårtävling åkte jag och köpte nya extraljus till min dåvarande bil.
I lördags, när vi kom hem oplanerat (och oönskat) tidigt efter en spårtävling åkte jag och köpte ny utelampa till altanen.
Kunde ha blivit något för min terepeut att bita i, om jag hade haft någon… 😉
(Det ska tilläggas att både extraljusen på bilen och aramturen på altanen var/är trasiga, så det var förvisso befogad shopping, men ändå…)
Typ … börjar odla akvariefiskar eller nå’t. Jag kanske skulle kunna lita på DIN hund, men MIN hund är fullständigt opålitlig…
När man tränar spår för mer eller mindre meriterade instruktörer får man alltid höra ”lita på din hund” när det krånglar till sig i spåret. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag försökt leva efter den devisen och det slutat med att det lilla kräket lurat skjortan av mig. Idag hände det igen.
04.20 skulle klockan ringa och tre minuter innan slog jag upp ögonen och tittade på den. Det tyder på att nattsömnen inte varit av det djupare slaget. Den är sällan det innan tävling. Förvisso tror jag det är rädslan att försova sig som är den största boven och inte tävlingen i sig.
Lerum stod på körschemat idag och vi drag startnummer 1. Vi behövde inte ens flytta oss från samlingsplatsen, i ett litet industriområde, utan det var gångavstånd till upptagsrutan. Där bjöd han till att börja med på årets första bakspår?! Jag var några meter utanför rutkanten, och hade så smått börjat andas ut, innan tävlinsledaren ropade. Jag i min tur ropade på Karlsson som, utan terrierprotester, faktiskt vände och glatt skenade iväg åt andra hållet. Det har vi ju haft problem med tidigare så det kanske var lite positivt, dårå…?
Sen traskade vi iväg och plockade pinne efter pinne även om det på något ställe kändes lite långt emellan ett par av dem. Vi hade också ett par stopp med Hälge-sniff i luften men där han valde att fortsätta på spåret. På ett ställe snurrade vi ett tag innan han bestämde sig för att prioritera rätt. När jag hade sex spårapporter i midjeväskan vinklade han distinkt höger och drog iväg uppför en liten brant. Draget i linan blev lite kraftigare och tempot gick upp. Min mage skrek desperat åt mig ”HAN SPÅRAR VILT!”. Men … man ska ju lita på sin hund, har jag hört. Det krävs väl nerver av titan för att bryta en hund som helt uppenbart spårar, även om det är oklart vad. ”Lita på din hund, lita på din hund, lita på din hund…” Ja ni förstår?
Efter en liten stund skenade vi ut på en åker med ensilagebalar där vi en stund tidigare gått i kanten. Nu gick vi ca 75 meter därifrån och det syntes klart att någon gått i det höga, blöta gräset. Om det var spårläggaren eller Hälge framgick dock inte. Det kändes inte logiskt att spåret skulle gå där men… ”lita på din hund”… Efter en liten stund mattades intresset av och jag tittade på klockan och insåg att det var kört med tiden och att vi nog var rätt vilse. 😦 Inte vilse som i VILSE, men vilse i förhållande till spårslutet.
Vid debriefing med spårläggaren visade det sig att om vi fortsatt rakt fram istället för att klättra uppför den lilla branten så hade vi inte haft långt kvar till slutapporten och förmodligen även klarat tiden. Den pinnen som saknades hade vi förmodligen sprungit över/förbi tidigare i spåret. 😦
Så var den dagen över, innan klockan ens slagit 09.00.
Synd att vi är elfte reserv i Herrljunga i morgon, på åtta spår. Annars hade han förmodligen gjort ett bättre jobb med tanke på dagens snopna avslut.
Spåret var dock riktigt fint och handikappanpassat. Dvs det passade utmärkt för en matte som bara är måttligt terränggående och hund med handikapp i form av korta ben. 😉
Nästa helg har vi två chanser till; på min fd hemmaplan och på min nuvarande hemmaplan. Går det inte vägen då heller så lägger vi ner den här karriären. Det känns så på fullt allvar nu. Vi får väl ta ett vilspårchampionat istället. Det borde ju rimligen vara plättlätt med tanke på hur bra han spårar Hälge och hans vänner, utan att de ens blöder. 😉 Eller försöka få till en start i sök framåt våren?
(Dock frånsäger jag mig inte min rätt (som kvinna) att ändra mig. Det är ju långt till våren…)
Det finns dock en sak han är bra på, det lilla kräket. Eller nåja, två då. 😉
1. Han är söt.
2. Han är en göllig kalenderpojke den här månaden.
vallterrier.com 