Eftersom jag kände att jag livräddat nog med vilda djur idag (se föregående inlägg) så fick den här lilla stackaren ligga kvar på grusvägen. Det är märkligt nog den första snoken (för det ÄR väl en snok?) jag sett här sen vi flyttade hit för 21 år sedan och jag har nog ärligt talat inte sett så många alls i mitt liv.

Den är inte stor. Snarare yttepytteliten – som en välväxt daggmask ungefär, typ 20-25 cm. iPhone-kameran är alltså bara ett par decimeter ovanför det lilla krypet när bilden tas. Borde inte en snokunge rimligen vara aningen större vid den här årstiden? Men jag kände att jag räddat nog med liv idag och övervägde INTE att ta hem den och göda den till acceptabel storlek. Jag flyttade den ärligt talat inte ens från grusvägen. Jag har ingen ormfobi direkt men där någonstans går gränsen.

Missa för all del inte den långa tungan som sticker ut i framänden. 😉