Han vände!

På lunchpromenaden idag var Karlsson lös, precis som han brukar vara på den delen av promenaden. Han håller sig alltid på vägen och i princip alltid inom ”flexikoppelavstånd” (om han inte stannat för att beta gräs eller göra nr 2). Jag tjoade och tjimmade som vanligt, för att upplysa de vilda djuren om vår närvaro. Men uppenbarligen fanns det åtminstone en hörselskadad älg som inte tagit notis om detta.

Karlsson var några meter framför mig, Iza och tratten när Iza gör ett jätteryck i kopplet och skäller till. Över vägen, kanske 20 meter framför oss, går en gigantisk älg. Ingen kalv eller sånt tjafs. Ko eller tjur hann jag dock inte se i det tumult som uppstod. En del i det tumultet var att jag vrålade ”NEJ, KOM HIT!” åt Karlsson. Efter någon sekunds betänketid … så gjorde han det?! Han vände och kom! De som inte är innehavare av en skånsk korthårig jaktschäfer eller annan jakthundsras kanske inte förstår storheten i detta, men det är stort. Jättestort! Karlsson har ju, i motsats till Iza, läst regelboken och gör ett kort stopp när det dyker upp något oväntat, som hundar ”ska” göra. Det var i det läget jag ”vände” honom. Iza drar ju innan hon ens förstått vad det är hon jagar. Inte ens idag, med tratt och i full fart mot sin trettonde födelsedag hade hon tvekat. Det finns en anledning till att hon alltid är kopplad…

I det läget var jag tacksam att jag har en tratthund som opererat ut tänder och därför föds på mjuk föda för tillfället. Detta innebar att det i fickan fanns korv, istället för ”fiskmaten” som normalt är med på promenaderna. Jag behöver väl knappast nämna att jag öste beröm, både ätbart, muntligt och fysiskt, över det lilla träsktrollet? Att jag kan ”vända” honom när han är kopplad vet jag ju, dvs jag kan få honom att vända uppmärksamheten från viltet till mig, men jag tror inte att vi någonsin på alla år har råkat på vilt så nära när han varit lös. Samtidigt har jag trott att jag faktiskt skulle kunna vända honom men det var oerhört skönt att få den teorin bekräftad. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. 🙂

Tappad näsa?

När jag landade på klubben i morse visade termometern i bilen -7,5°. Minus. Sju. Och. En. Halv?! Och vi skulle tävla KM i bruks. En mycket prestigefylld tävling.

Alla ekipage kör appellklasspår, oavsett ”normal” klasstillhörighet. Vi har kört två fältspår nu i veckan. Det första med uselt resultat och det andra med klart godkänt. Men … det var ju inte en massa minusgrader då…

Vet inte om jag kan skylla på att Karlsson frös om tårna eller om det bor små djur i hans näsa men specialen gick uselt. Han spårade väl rätt ok, åtminstone bitvis, men den första pinnen blängde han bara på en stund innan han gick vidare. Jag kunde ju plocka upp den och rädda betyget men WTF? Han ska ju plocka upp pinnarna! Den andra pinnen tror jag inte han märkt alls (men det gjorde jag) och slutapporten snubblade han på så den var ju svår att förbigå. Betyg 5,5 blev det på det.

Sen var det uppletande. Även detta på fält vilket jag blev glad för med tanke på de breda dikena i den vanliga rutan. Med facit i hand vet jag inte om det var så lyckat? För första gången i historien hittade han inte ett enda föremål! WTF … igen. Dåliga uppletanden har han väl gjort då och då men han har ju alltid fått in föremål. Vet inte vad jag ska skylla på. Brist på vind, kyla, frost … skit samma. Besviken var jag när vi var klara i alla fall. Det kändes som om han försökte och han täckte in större delen av rutan. Ibland slog han på något som bör ha varit föremål men hittade inte ända fram. Nu var det väl inte helt enkelt för de två elitklasshundarna, som ska ta in 4 föremål, hittade bara två var. Den andra högreklasshunden tog dock full pott (tre) så helt omöjligt var det ju uppenbarligen inte.

Åter på klubben gjorde han en riktigt ok lydnad om vi blundar för nollan på krypet. Det hade ju krupit en malle där precis innan och jag tyckte han väste ”fy fan, det luktar malle matte” i mungipan innan han började vägra krypa. 😉 Hur som helst så ”tränade” jag oss igenom momentet och nollan var ju inget att diskutera. I övrigt skötte han sig helt ok. Uppflyttningspoäng med 10 poängs marginal trots nollan. Han låg t o m på platsen trots kylan. Då hade förvisso termometern hoppat upp över nollan och solen sken men varmt var det väl inte direkt ändå. Eller så var det endast det faktum att farbror Bosses syster låg till vänster och farbror Bosses bror till höger om honom som gjorde att han låg? 😉

Med tanke på den usla specialen var femte och sista platsen vikt åt oss. Får nog bli någon mer test av näsan i veckan och verkar det lika skumt då så får det bli veterinärkontakt.

Dagens lydnadsbetyg (och det känns inte som om några gratispoäng delades ut bara för att det var KM och därmed inofficiellt)

Fritt följ: 8,25 (tangerat ekipagebästa?)

Inkallning med ställande: 9,25

Framåtsändande: 7

Kryp: 0

Skall: 9

Tungapport: 6,75 (krävdes ett extra kommando för att han skulle ta den)

Hopp: 9,5

Plats: 10

Summa 206 + 35 stackars poäng från specialen

Hade det varit KM i brukslydnad hade vi nog halkat upp en bit i resultatlistan. 😉

Vem/vilka som har fotat bilderna på Karlsson vet jag i ärlighetens namn inte. Kameran har valsat runt bland deltagarna och den som har varit ”ledig” har fotat. 829 bilder fanns det i kameran när jag kom hem… 🙂

 

 

Utsikten vid spåren var i alla fall vacker. 🙂

 

Något tveksam spårhund…

På uppletandet sprang han åt höger…

 

…och åt vänster…

…och ibland tittade han på utsikten. Men vad hjälpte det?

Ett av våra bästa fria följ genom tiderna.

Samma märkliga start på inkallningen som vanligt. 🙂

Tungapport på väg in efter en kort och intensiv diskussion.

 

Stilstudie på hoppet. Spänningen är oliiidlig – ska han nå fram?
Ser betydligt värre ut på bild än i verkligheten.

Ja, han nådde!

Och ner kom han. Han landar i regel nästan i sittande ställning. 🙂

Lurad?

Ja jösses… jag tror att jag blev rejält lurad av Iza både igår och i natt. Hon gnällde, gnydde, suckade, stönade och var allmänt orolig hela dagen. När man är nyopererad, broderad runt ögat och har dragit ut tre tänder, är ju inte tankearbetet jättesvårt. Klart hon har ont! Normalt sett är hon ju en hårding och visar inte i onödan att/om hon har ont men det här verkade verkligen allvarligt och mattehjärtat blödde.

Hon, som normalt älskar att ligga i arbetsrummet när jag jobbar, kom inte till ro och ville helst vara nere. Det slutade med att jag stängde dörren för att ha koll på henne.

Efter samråd med veterinären fick hon en dos Rimadyl redan på förmiddagen fast hon egentligen inte skulle ha förrän på kvällen. Medicinen verkade dock inte ha någon större effekt och gnyendet, gnällandet och stönandet fortsatte.

Vid lunchtid tog vi en kortare promenad (hon var ju ordinerad vila i ett dygn efter narkosen) men efter 200 meter ville hon vända och gå hem. Vem är jag att protestera – det var ju inte jag som hade ont?

Igår kväll, efter kvällsmaten och ytterligare en dos Rimadyl, lägrade sig äntligen lugnet och hon somnade in hårt i bia-bädden i vardagsrummet när jag satt framför TV:n. Yes! Rimadylen har äntligen haft effekt, var naturligtvis min första tanke.

Men … så fel jag hade! Det som orsakat allt tyckasyndomsigsjälv var förmodligen mat?!

Normalt sett får hon ju torrfoder som jag häller vatten över i samband med utfodringen. Nu, med utdragna tänder, får hon inte äta ”hård” mat så maten har fått stå på ”uppblötning”  och se det är vi inte vana vid. Gårdagens frukost ställdes på blöt redan på onsdag kväll och kvällsmaten igår hade stått sedan frukost. Igår kväll hällde jag dock inte upp dagens frukost förrän när jag skulle gå och lägga mig och då … då började pipandet igen och har fortgått till och från hela natten.

Idag, efter frukost gjorde jag inte i ordning kvällsmaten och nu sover hon lugnt och tyst i arbetsrummet – precis som vanligt. Och brådskan hem på lunchpromenaden igår berodde förmodligen på att hon skulle hem och bevaka maten. Karlsson var ju med på promenaden så vem som skulle stjäla den är oklart men logiken i pantertanthjärnan är inte alltid glasklar. 🙂

Ny strategi: inte hälla upp kvällsmaten förrän ett par timmar innan den ska ätas. Frukosten tillreds och förvaras i husvagnen, utom syn-, hör- och dofthåll för den matgalna tanten. 🙂

Behöver jag tillägga att hon slukar Rimadylen som om det vore köttbullar?

Allt detta stärker ytterligare min teori om att den dagen (om den kommer, vilket jag har svårt att tro) när hon matvägrar, då är det dags för den sista resan…

För övrigt kan man undra hur kul det är med den här brodyren, som förhoppningsvis är väl genomtänkt, men hon verkar ha vant sig vid den också och är inte lika benägen att försöka krafsa eller också har hon insett det meningslösa så länge tratten sitter på.

Eländes elände…

Nu är det synd om pantertanten… Igår var det operationsdags och mina nerver låg på utsidan hela dagen. Veterinären var dock mycket pedagogisk när jag lämnade in Iza och förklarade noga hur narkosen skulle gå till för att bli så skonsam som möjligt.

Eftersom hon ändå skulle sövas hade jag bett dem kolla över hennes tänder och det var nog tur. Hon har inte visat några direkta tecken på att ha ont i munnen men min magkänsla har sagt mig något. Som vanligt hade magkänslan rätt. Tre tänder behövde tas bort och det hela drog alltså ut på tiden. Bra att de hann göra det när hon ändå var sövd så att man slapp göra om den proceduren vid ett senare tillfälle.

När jag hämtade henne vid 18.30 på kvällen var det ett litet ynk som mötte mig. Har nog inte sett henne så eländig och matt sen den dramatiska kastreringen för nio år sedan. Hon var dock lika knäpp som vanligt, för när vi stapplat ut ”bakvägen” för att gå till bilen insåg jag att jag var tvungen att gå in ”framvägen” igen för att hämta tratten och när vi gick in på djursjukhuset igen blev det drag under tassarna?! Knäpphund! 🙂

Kvällen gick i ynkandets tecken. Mat fick hon inte eftersom hon var så groggy och vatten ville hon inte dricka men till sist fick hon i sig lite vatten apterat med små korvbitar.

Under natten har det ynkats en hel del, muntligen, och sömnen för alla i familjen har varit rätt usel.  Idag är hon piggare, har både ätit med god aptit och druckit men ynklig är hon fortfarande. Piper, gnäller, suckar och stönar. Eftersom hon fick smärtstillande innan hon lämnade djursjukhuset igår har jag fått order om att inte ge första Rimadylen förrän ikväll men det känns onekligen som om det skulle behövas lite tidigare?

En av mina prövningar blir väl att hålla sjuksköterske-Karlsson på behörigt avstånd från operationssåret. Igår kväll spärrade vi av och han fick gå och lägga sig tidigt med husse. Idag har han inte visat något direkt intresse men för ovanlighetens skull ligger han i arbetsrummet och sover så han känner nog att hon (och jag?) behöver stöd, eller nå’t. 😉

Efter en operation får man ju alltid med sig skriftliga ”hemgångsråd”. Ibland känns det som om de inte är helt genomtänkta?

T ex ska hon enligt hemgångsrådet undvika trappor? Hon har opererats i ögat och munnen; varför skulle hon inte kunna gå i trappor? Än så länge sker det naturligtvis inte i onödan. Hon övervakas och får stöd av mig eftersom hon fortfarande inte är 100% stadig på benen. Att hänvisa henne till att bara vistas på nedre plan både dag och natt (och därmed inte kunna vara nära mig när jag jobbar och sover) skulle förmodligen göra henne kraftigt deprimerad så vi väljer trapporna.

Hon har tratt för att hon inte ska kunna slicka eller bita i operationssåret? Slicka eller bita sig i ögat?! Nåja, tratten behövs nog mer än vid någon tidigare operation för hon vill gärna krafsa med tassen så den får sitta på.

Dessutom ska hon endast gå korta promenader i koppel… Koppelpromenader kan jag köpa, det är ju precis som vanligt för hennes del, men varför de ska vara korta förstår jag inte riktigt? När det första ynkstadiet har lagt sig, vilket det väl borde göra om en dag eller två, så mår hon troligen mycket bättre av att röra på sig ordentligt. Dvs inte springa och röja men att gå normala sträckor så att den gamla kroppen hålls igång. En längre tids ”vila” på en gammal hund kan ju få ödesdigra konsekvenser.

Jag hoppas vi tar oss igenom det här med förståndet och hälsan i behåll men hon är ju av segt virke vilket hon bevisat många gånger förr så det ska nog gå den här gången också.

Den som väntar på något gott…

…blir blöt.

Även den här helgen krävdes det en en del insatser på jobbfronten. Fullt möjliga att utföra på hemmaplan så det förmiddagen ägnades åt detta. Förmiddagen när det var uppehåll om än mulet. Lagom när jag bestämde att det var färdigjobbat och skulle fixa ett appellspår åt Karlsson började det ösregna…

Appellspår? Var vi inte förbi det stadiet? Jo det kunde man ju tro men nästa helg avgörs KM i bruks i Kind BK och då är det appellspår som gäller för alla. Resten avgörs enligt officiella regler i den klass man tillhör. Uppletandet kan ju bli … eh … spännande, åtminstone om det körs i vanliga tävlingsrutan. Den har nämligen ett antal ”krondiken” på tvären med ca 10 meters mellanrum. Är man kortbent och saknar roddbåt lär det krävas snygga längdhopp för att ta sig över utan att drunkna med tanke på nederbördandet den här hösten.

Nåja, åter till dagens spår. Det var ömsom riktigt bra och ömsom riktigt uselt. Får nog bli ytterligare ett genrep innan nästa helg om vi ska ha en chans. Idag snurrades det i vinklar, missades en apport (av fem) och spårades bambi/harry hare (?) samt åt deras efterlämnade delikatesser. Så kan vi liksom inte hålla på!

Eftersom vi ändå var blöta när vi kom hem körde vi igenom några av högreklassens lydnadsmoment på gräsmattan. Hopp och tungapport hoppade vi vi över men de borde han ju kunna?

I morgon blir en hektisk dag; först sökträning i Ulricehamnstrakten på förmiddagen. Sedan hem och vända för att åka till Kind och ha kurs. Har inte haft kurs på några år så det känns lite halvnervöst men det blir väl bra får vi hoppas. Dagens avslutas med ett sent besök hos naprapaten…

Bilden tog jag här om kvällen; strax innan jag ”curlade” in terriern till en något mindre riskfylld position. 🙂

Sleeping on the edge…

Min skugga – nu ett steg före…

…eller fyra.

Iza har ju alltid varit min skugga inomhus. Om det finns möjlighet att vara inom två meters radie från mig så är hon det. Stänger jag en dörr mellan oss så ligger hon gärna tätt tryckt mot dörrens utsida. Så tätt att jag inte kommer ut om jag inte kör ett litet pass fjärrdirigering; ”sitt” – ”stå”.

Efter 12,5 år tillsammans i samma hus läser hon mig så bra att hon nästan vet vad jag ska göra och vart jag är på väg innan jag själv vet det. Hon ligger oftast ett eller flera steg före. Det är inte ofta hon har fel. Om hon skulle vara osäker så ställer hon sig helt enkelt tätt framför mig och backar, samtidigt som hon blockerar vägen, för att reda ut hur och vad jag tänker. ”Flytta på dig” är ett rätt vanligt förekommande kommando.

Men som sagt; oftast flera steg före. 🙂

 

Tänk om husse hade 25% av hennes förmåga att räkna ut vad jag tänker…? 😉