…när två hundar, en matte och en tratt ska ta sig nerför trappan samtidigt?

Och tratten inte nöjer sig med att delta utan absolut vill vinna?

Den sekvensen känns inte alltid helt riskfri…

På lunchpromenaden idag var Karlsson lös, precis som han brukar vara på den delen av promenaden. Han håller sig alltid på vägen och i princip alltid inom ”flexikoppelavstånd” (om han inte stannat för att beta gräs eller göra nr 2). Jag tjoade och tjimmade som vanligt, för att upplysa de vilda djuren om vår närvaro. Men uppenbarligen fanns det åtminstone en hörselskadad älg som inte tagit notis om detta.

Karlsson var några meter framför mig, Iza och tratten när Iza gör ett jätteryck i kopplet och skäller till. Över vägen, kanske 20 meter framför oss, går en gigantisk älg. Ingen kalv eller sånt tjafs. Ko eller tjur hann jag dock inte se i det tumult som uppstod. En del i det tumultet var att jag vrålade ”NEJ, KOM HIT!” åt Karlsson. Efter någon sekunds betänketid … så gjorde han det?! Han vände och kom! De som inte är innehavare av en skånsk korthårig jaktschäfer eller annan jakthundsras kanske inte förstår storheten i detta, men det är stort. Jättestort! Karlsson har ju, i motsats till Iza, läst regelboken och gör ett kort stopp när det dyker upp något oväntat, som hundar ”ska” göra. Det var i det läget jag ”vände” honom. Iza drar ju innan hon ens förstått vad det är hon jagar. Inte ens idag, med tratt och i full fart mot sin trettonde födelsedag hade hon tvekat. Det finns en anledning till att hon alltid är kopplad…

I det läget var jag tacksam att jag har en tratthund som opererat ut tänder och därför föds på mjuk föda för tillfället. Detta innebar att det i fickan fanns korv, istället för ”fiskmaten” som normalt är med på promenaderna. Jag behöver väl knappast nämna att jag öste beröm, både ätbart, muntligt och fysiskt, över det lilla träsktrollet? Att jag kan ”vända” honom när han är kopplad vet jag ju, dvs jag kan få honom att vända uppmärksamheten från viltet till mig, men jag tror inte att vi någonsin på alla år har råkat på vilt så nära när han varit lös. Samtidigt har jag trott att jag faktiskt skulle kunna vända honom men det var oerhört skönt att få den teorin bekräftad. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. 🙂

När jag landade på klubben i morse visade termometern i bilen -7,5°. Minus. Sju. Och. En. Halv?! Och vi skulle tävla KM i bruks. En mycket prestigefylld tävling.

Alla ekipage kör appellklasspår, oavsett ”normal” klasstillhörighet. Vi har kört två fältspår nu i veckan. Det första med uselt resultat och det andra med klart godkänt. Men … det var ju inte en massa minusgrader då…

Vet inte om jag kan skylla på att Karlsson frös om tårna eller om det bor små djur i hans näsa men specialen gick uselt. Han spårade väl rätt ok, åtminstone bitvis, men den första pinnen blängde han bara på en stund innan han gick vidare. Jag kunde ju plocka upp den och rädda betyget men WTF? Han ska ju plocka upp pinnarna! Den andra pinnen tror jag inte han märkt alls (men det gjorde jag) och slutapporten snubblade han på så den var ju svår att förbigå. Betyg 5,5 blev det på det.

Sen var det uppletande. Även detta på fält vilket jag blev glad för med tanke på de breda dikena i den vanliga rutan. Med facit i hand vet jag inte om det var så lyckat? För första gången i historien hittade han inte ett enda föremål! WTF … igen. Dåliga uppletanden har han väl gjort då och då men han har ju alltid fått in föremål. Vet inte vad jag ska skylla på. Brist på vind, kyla, frost … skit samma. Besviken var jag när vi var klara i alla fall. Det kändes som om han försökte och han täckte in större delen av rutan. Ibland slog han på något som bör ha varit föremål men hittade inte ända fram. Nu var det väl inte helt enkelt för de två elitklasshundarna, som ska ta in 4 föremål, hittade bara två var. Den andra högreklasshunden tog dock full pott (tre) så helt omöjligt var det ju uppenbarligen inte.

Åter på klubben gjorde han en riktigt ok lydnad om vi blundar för nollan på krypet. Det hade ju krupit en malle där precis innan och jag tyckte han väste ”fy fan, det luktar malle matte” i mungipan innan han började vägra krypa. 😉 Hur som helst så ”tränade” jag oss igenom momentet och nollan var ju inget att diskutera. I övrigt skötte han sig helt ok. Uppflyttningspoäng med 10 poängs marginal trots nollan. Han låg t o m på platsen trots kylan. Då hade förvisso termometern hoppat upp över nollan och solen sken men varmt var det väl inte direkt ändå. Eller så var det endast det faktum att farbror Bosses syster låg till vänster och farbror Bosses bror till höger om honom som gjorde att han låg? 😉

Med tanke på den usla specialen var femte och sista platsen vikt åt oss. Får nog bli någon mer test av näsan i veckan och verkar det lika skumt då så får det bli veterinärkontakt.

Dagens lydnadsbetyg (och det känns inte som om några gratispoäng delades ut bara för att det var KM och därmed inofficiellt)

Fritt följ: 8,25 (tangerat ekipagebästa?)

Inkallning med ställande: 9,25

Framåtsändande: 7

Kryp: 0

Skall: 9

Tungapport: 6,75 (krävdes ett extra kommando för att han skulle ta den)

Hopp: 9,5

Plats: 10

Summa 206 + 35 stackars poäng från specialen

Hade det varit KM i brukslydnad hade vi nog halkat upp en bit i resultatlistan. 😉

Vem/vilka som har fotat bilderna på Karlsson vet jag i ärlighetens namn inte. Kameran har valsat runt bland deltagarna och den som har varit ”ledig” har fotat. 829 bilder fanns det i kameran när jag kom hem… 🙂

Utsikten vid spåren var i alla fall vacker. 🙂

Något tveksam spårhund…

På uppletandet sprang han åt höger…

…och åt vänster…

…och ibland tittade han på utsikten. Men vad hjälpte det?

Ett av våra bästa fria följ genom tiderna.

Samma märkliga start på inkallningen som vanligt. 🙂

Tungapport på väg in efter en kort och intensiv diskussion.

Stilstudie på hoppet. Spänningen är oliiidlig – ska han nå fram?
Ser betydligt värre ut på bild än i verkligheten.

Ja, han nådde!

Och ner kom han. Han landar i regel nästan i sittande ställning. 🙂

Ja jösses… jag tror att jag blev rejält lurad av Iza både igår och i natt. Hon gnällde, gnydde, suckade, stönade och var allmänt orolig hela dagen. När man är nyopererad, broderad runt ögat och har dragit ut tre tänder, är ju inte tankearbetet jättesvårt. Klart hon har ont! Normalt sett är hon ju en hårding och visar inte i onödan att/om hon har ont men det här verkade verkligen allvarligt och mattehjärtat blödde.

Hon, som normalt älskar att ligga i arbetsrummet när jag jobbar, kom inte till ro och ville helst vara nere. Det slutade med att jag stängde dörren för att ha koll på henne.

Efter samråd med veterinären fick hon en dos Rimadyl redan på förmiddagen fast hon egentligen inte skulle ha förrän på kvällen. Medicinen verkade dock inte ha någon större effekt och gnyendet, gnällandet och stönandet fortsatte.

Vid lunchtid tog vi en kortare promenad (hon var ju ordinerad vila i ett dygn efter narkosen) men efter 200 meter ville hon vända och gå hem. Vem är jag att protestera – det var ju inte jag som hade ont?

Igår kväll, efter kvällsmaten och ytterligare en dos Rimadyl, lägrade sig äntligen lugnet och hon somnade in hårt i bia-bädden i vardagsrummet när jag satt framför TV:n. Yes! Rimadylen har äntligen haft effekt, var naturligtvis min första tanke.

Men … så fel jag hade! Det som orsakat allt tyckasyndomsigsjälv var förmodligen mat?!

Normalt sett får hon ju torrfoder som jag häller vatten över i samband med utfodringen. Nu, med utdragna tänder, får hon inte äta ”hård” mat så maten har fått stå på ”uppblötning”  och se det är vi inte vana vid. Gårdagens frukost ställdes på blöt redan på onsdag kväll och kvällsmaten igår hade stått sedan frukost. Igår kväll hällde jag dock inte upp dagens frukost förrän när jag skulle gå och lägga mig och då … då började pipandet igen och har fortgått till och från hela natten.

Idag, efter frukost gjorde jag inte i ordning kvällsmaten och nu sover hon lugnt och tyst i arbetsrummet – precis som vanligt. Och brådskan hem på lunchpromenaden igår berodde förmodligen på att hon skulle hem och bevaka maten. Karlsson var ju med på promenaden så vem som skulle stjäla den är oklart men logiken i pantertanthjärnan är inte alltid glasklar. 🙂

Ny strategi: inte hälla upp kvällsmaten förrän ett par timmar innan den ska ätas. Frukosten tillreds och förvaras i husvagnen, utom syn-, hör- och dofthåll för den matgalna tanten. 🙂

Behöver jag tillägga att hon slukar Rimadylen som om det vore köttbullar?

Allt detta stärker ytterligare min teori om att den dagen (om den kommer, vilket jag har svårt att tro) när hon matvägrar, då är det dags för den sista resan…

För övrigt kan man undra hur kul det är med den här brodyren, som förhoppningsvis är väl genomtänkt, men hon verkar ha vant sig vid den också och är inte lika benägen att försöka krafsa eller också har hon insett det meningslösa så länge tratten sitter på.

Nu är det synd om pantertanten… Igår var det operationsdags och mina nerver låg på utsidan hela dagen. Veterinären var dock mycket pedagogisk när jag lämnade in Iza och förklarade noga hur narkosen skulle gå till för att bli så skonsam som möjligt.

Eftersom hon ändå skulle sövas hade jag bett dem kolla över hennes tänder och det var nog tur. Hon har inte visat några direkta tecken på att ha ont i munnen men min magkänsla har sagt mig något. Som vanligt hade magkänslan rätt. Tre tänder behövde tas bort och det hela drog alltså ut på tiden. Bra att de hann göra det när hon ändå var sövd så att man slapp göra om den proceduren vid ett senare tillfälle.

När jag hämtade henne vid 18.30 på kvällen var det ett litet ynk som mötte mig. Har nog inte sett henne så eländig och matt sen den dramatiska kastreringen för nio år sedan. Hon var dock lika knäpp som vanligt, för när vi stapplat ut ”bakvägen” för att gå till bilen insåg jag att jag var tvungen att gå in ”framvägen” igen för att hämta tratten och när vi gick in på djursjukhuset igen blev det drag under tassarna?! Knäpphund! 🙂

Kvällen gick i ynkandets tecken. Mat fick hon inte eftersom hon var så groggy och vatten ville hon inte dricka men till sist fick hon i sig lite vatten apterat med små korvbitar.

Under natten har det ynkats en hel del, muntligen, och sömnen för alla i familjen har varit rätt usel.  Idag är hon piggare, har både ätit med god aptit och druckit men ynklig är hon fortfarande. Piper, gnäller, suckar och stönar. Eftersom hon fick smärtstillande innan hon lämnade djursjukhuset igår har jag fått order om att inte ge första Rimadylen förrän ikväll men det känns onekligen som om det skulle behövas lite tidigare?

En av mina prövningar blir väl att hålla sjuksköterske-Karlsson på behörigt avstånd från operationssåret. Igår kväll spärrade vi av och han fick gå och lägga sig tidigt med husse. Idag har han inte visat något direkt intresse men för ovanlighetens skull ligger han i arbetsrummet och sover så han känner nog att hon (och jag?) behöver stöd, eller nå’t. 😉

Efter en operation får man ju alltid med sig skriftliga ”hemgångsråd”. Ibland känns det som om de inte är helt genomtänkta?

T ex ska hon enligt hemgångsrådet undvika trappor? Hon har opererats i ögat och munnen; varför skulle hon inte kunna gå i trappor? Än så länge sker det naturligtvis inte i onödan. Hon övervakas och får stöd av mig eftersom hon fortfarande inte är 100% stadig på benen. Att hänvisa henne till att bara vistas på nedre plan både dag och natt (och därmed inte kunna vara nära mig när jag jobbar och sover) skulle förmodligen göra henne kraftigt deprimerad så vi väljer trapporna.

Hon har tratt för att hon inte ska kunna slicka eller bita i operationssåret? Slicka eller bita sig i ögat?! Nåja, tratten behövs nog mer än vid någon tidigare operation för hon vill gärna krafsa med tassen så den får sitta på.

Dessutom ska hon endast gå korta promenader i koppel… Koppelpromenader kan jag köpa, det är ju precis som vanligt för hennes del, men varför de ska vara korta förstår jag inte riktigt? När det första ynkstadiet har lagt sig, vilket det väl borde göra om en dag eller två, så mår hon troligen mycket bättre av att röra på sig ordentligt. Dvs inte springa och röja men att gå normala sträckor så att den gamla kroppen hålls igång. En längre tids ”vila” på en gammal hund kan ju få ödesdigra konsekvenser.

Jag hoppas vi tar oss igenom det här med förståndet och hälsan i behåll men hon är ju av segt virke vilket hon bevisat många gånger förr så det ska nog gå den här gången också.

…blir blöt.

Även den här helgen krävdes det en en del insatser på jobbfronten. Fullt möjliga att utföra på hemmaplan så det förmiddagen ägnades åt detta. Förmiddagen när det var uppehåll om än mulet. Lagom när jag bestämde att det var färdigjobbat och skulle fixa ett appellspår åt Karlsson började det ösregna…

Appellspår? Var vi inte förbi det stadiet? Jo det kunde man ju tro men nästa helg avgörs KM i bruks i Kind BK och då är det appellspår som gäller för alla. Resten avgörs enligt officiella regler i den klass man tillhör. Uppletandet kan ju bli … eh … spännande, åtminstone om det körs i vanliga tävlingsrutan. Den har nämligen ett antal ”krondiken” på tvären med ca 10 meters mellanrum. Är man kortbent och saknar roddbåt lär det krävas snygga längdhopp för att ta sig över utan att drunkna med tanke på nederbördandet den här hösten.

Nåja, åter till dagens spår. Det var ömsom riktigt bra och ömsom riktigt uselt. Får nog bli ytterligare ett genrep innan nästa helg om vi ska ha en chans. Idag snurrades det i vinklar, missades en apport (av fem) och spårades bambi/harry hare (?) samt åt deras efterlämnade delikatesser. Så kan vi liksom inte hålla på!

Eftersom vi ändå var blöta när vi kom hem körde vi igenom några av högreklassens lydnadsmoment på gräsmattan. Hopp och tungapport hoppade vi vi över men de borde han ju kunna?

I morgon blir en hektisk dag; först sökträning i Ulricehamnstrakten på förmiddagen. Sedan hem och vända för att åka till Kind och ha kurs. Har inte haft kurs på några år så det känns lite halvnervöst men det blir väl bra får vi hoppas. Dagens avslutas med ett sent besök hos naprapaten…

Bilden tog jag här om kvällen; strax innan jag ”curlade” in terriern till en något mindre riskfylld position. 🙂

Sleeping on the edge…

…eller fyra.

Iza har ju alltid varit min skugga inomhus. Om det finns möjlighet att vara inom två meters radie från mig så är hon det. Stänger jag en dörr mellan oss så ligger hon gärna tätt tryckt mot dörrens utsida. Så tätt att jag inte kommer ut om jag inte kör ett litet pass fjärrdirigering; ”sitt” – ”stå”.

Efter 12,5 år tillsammans i samma hus läser hon mig så bra att hon nästan vet vad jag ska göra och vart jag är på väg innan jag själv vet det. Hon ligger oftast ett eller flera steg före. Det är inte ofta hon har fel. Om hon skulle vara osäker så ställer hon sig helt enkelt tätt framför mig och backar, samtidigt som hon blockerar vägen, för att reda ut hur och vad jag tänker. ”Flytta på dig” är ett rätt vanligt förekommande kommando.

Men som sagt; oftast flera steg före. 🙂

Tänk om husse hade 25% av hennes förmåga att räkna ut vad jag tänker…? 😉

Igår kväll satt jag framför TV:n. I soffan låg Karlsson, djupt sovande. Helt plötsligt är det någon som börjar gråta på TV:n och presterade ett ganska högljutt snyftande. I soffan sätter sig den lilla terriern käpprakt upp, stirrar intensivt på mig i ca 30 sekunder. När han konstaterat att det inte är jag som gråter och att det inte finns några tårar han måste ”torka” välter han och fortsätter sova… Visst blir man lite varm i hjärtat?

(Det är de här korta inläggen som hamnar på FB numera, tyvärr, och som jag kommer sakna i min egen blogg när jag går tillbaks någon gång i framtiden… Det kommer förhoppningsvis bli mer dubbleringar i fortsättningen. Ni som hänger med både här och på FB får helt enkelt tugga i er. 😉 )

Idag har jag och Iza varit hos veterinären och kollat hennes status inför en mindre operation som nu är bokad till nästa vecka. Anledningen är ett chalazion, eller på svenska ”fettknöl”, på ögonlocket. Den här har varit på gång sedan i vintras när den kollades i samband med seniorkontrollen. Då fick jag rådet att avvakta eftersom knölen var jätteliten och inte irriterade ögat alls men nu fungerar inte den strategin längre. Den börjar bli stor och växer även på insidan så nu måste den bort. Än irriterar den inte ögat men det är bara en tidsfråga. Bara de senaste två veckorna, sedan jag bokade veterinärtiden, har den vuxit till avsevärt. Hon är dock själv inte det minsta störd av den – än.

Att söva en hund som snart fyller 13 år är ju ändå inget man ”bara gör”. Därav dagens veterinärbesök där jag ville få kollat bl a hjärtat och att hon verkligen är i så god fysisk form som det verkar. Jag valde veterinär med stor omsorg och det blev hon som räddade livet på henne för nio år sedan. Den som missat det dramat kan läsa här… Hon är dessutom djursjukhusets hjärtspecialist och chefsveterinär.

Dagens utlåtande var att hjärtat lät mycket bra och att inget annat tydde på att hon inte skulle klara narkosen. Veterinären är dock av den raka och tydliga sorten (ännu en orsak till mitt val) och förklarade att vad som händer i hjärnan (stroke, hjärnblödning…?) kan man inte förutsäga. Det kommer bli en nervös onsdag i nästa vecka när operationen ska ske och vi kommer behöva massor av hållna tummar! Hade den, i sig, oskyldiga fettknölen suttit var som helst annars så hade den kunnat få sitta kvar, men… Attans olämplig placering, men tydligen rätt vanlig på äldre hundar. För 2,5 år sedan togs det bort en på nästan samma ställe.

Dagens höjdpunkt var ändå när veterinären ville att deras ögonspecialist skulle titta på det. Det råkar vara så att denna ögonspecialist är högst densamma som klantade till det för nio år sedan så att Iza höll på att stryka med och sedan, i princip, utfärdade en dödsdom över Iza pga en diagnos som sedan visade sig inte existera. Det ger alltid en viss tillfredställelse att visa upp min pigga och fräscha pensionär för just den veterinären… 👿

Behöver jag nämna att det INTE blir ögonspecialisten som opererar? Har bokat in henne hos en annan duktig kirurg och f ö samma som tog bort den förra knölen på samma ställe.

Nåja… nu är det nästa onsdag vi laddar för och ni kan börja värma upp tummarna redan nu!

I övrigt går livet på någon sorts högvarv, framför allt jobbmässigt, som alltid den här årstiden. I lördags jobbade jag hela dagen, om än hemifrån, men i söndags hann vi träna sök i regnet. Det gick inte lika bra som helgen innan men var väl ingen katastrof heller. Vi utökade till sju figgar och det slet på den lilla. Det var riktigt tung terräng för den kortbenta lilla hunden även om det inte var särskilt kuperat. Tungt för matte var det också. Konstaterade att det är tur att det bara är tre figgar (=tre påvis) på tävling. 😉

Ikväll har vi kört ett ganska rejält lydnadspass här hemma på gräsmattan. Troligen lite för rejält. På slutet blev det nämligen tilt i den lilla terrierhjärnan men ingen skada skedd hoppas jag. 😉

I lördags var det dags för sökträning igen och jag tycker mig (märkligt nog eller tack och lov) märka att det har en viss effekt att träna en gång i veckan istället för en gång i kvartalet som det blev under sommarmånaderna? 😉

Den lilla terriern var tokladdad och skötte sig riktigt fint. Vi utökade med ett skick jämfört med förra helgen och fick på så sätt ihop till sex figgar. Han köper mina tillrättavisningar (han hittade något väääldigt gott på vägen ut på femte skicket och sprang inte dit jag pekade på ett annat) på ett mycket bättre sätt nu än vad han gjort tidigare. Då har han ju liksom tjurat ihop så som bara en terrier kan göra men nu behåller han sitt glada humör och gör (ungefär) som jag säger istället för sina egna hittepå. 🙂

Sedan lägret i somras kör vi med ljud (handklapp) för att ge honom riktningen – rakt ut. Detta ska naturligtvis bantas bort helt med tiden men än så länge kör vi på. På allra sista skicket var han för härligt när han knep igen det skäggiga lilla matintaget i huvudet och höll andan (!) när jag riktade in honom och handklappen kom på stigen, den som sedan ska besvaras av figgen. Kan inte tänka mig annat än att koncentrationen var på topp och han verkligen inte ville missa ljudet från skogen?! Annars andas han så häftigt att jag knappt hör handklappen och det måste susa ännu mer i hans huvud, men där var tydligen koncentrationen total. 🙂 Ganska starkt faktiskt med tanke på att det var sjätte figgen i en ruta som var rejält kuperad, åtminstone på ena sidan.

Sen försöker jag att, åtminstone där det är hyfsad terräng, hänga med i påviskopplet i alla fall en bit för att se om han kan behålla fokus och hitta tillbaks till figgen trots att han inte får springa hej vilt i sin egen takt. Hittills tycker jag han har skött den biten jättebra även om det ibland kommer ilskna blickar som jag tolkar som ”släpp snöret för h…te kärring så jag får springa till mitt godis”. 🙂

Jag har också ändrat på figgarnas taktik och nu är det enbart godis och mys som gäller där. Bus med pipleksakerna sparar vi till sista figuranten och då får han dem av mig på påviset. Känns som en bra strategi som ger mer och mer fokus på lösrullarna. Ett liknande upplägg på uppletandet har gett gott resultat, där han har fått jobba längre och längre innan han fått favoritbelöningen. En mindre bra strategi just i lördags var dock att ge honom två pipar… De lutade nämligen mycket brant uppåt mot stigen och när han kom och bytte pip varannan meter så rullade den han haft ner för slänten och jag fick hämta! Det tog ett par gånger innan jag kom på att det var en dålig idé med två och tog den ena i beslag. 🙂 Släppte han den han då hade kvar fick han vackert hämta själv.

För varje gång vi tränar inser jag dock hur mycket vi har kvar att lära. Ju mer vi lär oss desto mindre kan vi, typ. Förra hösten/vintern, när vi började med söket, trodde jag att vi kanske skulle kunna vara klara för start i lägre den här hösten. Då förutsatte jag naturligtvis en mer kontinuerlig träning än det blev under sommarhalvåret. Men vi är lååångt ifrån tävlingsstart.

Vi ska träna/lära oss:

• uthållighet
• tomskick
• framslag (nu tar han gärna samma väg in som han sprungit ut, även om jag gått framåt på stigen)
• fastrulle (har vi inte ens börjat med)
• helt kopplade påvis
• uppträdande hos figuranten ute vid legan (är visst inte så bra om hunden hånglar upp figgarna på tävling har jag förstått? 😉 )
• helt dolda, väl gömda figuranter
• transport tillbaks till stigen med hyfsat organiserad hund…

…och förmodligen en massa annat som jag inte ens vet att vi borde kunna?

Dessutom ska vi träna bort en massa hjälper, typ handklappar och annat. Puh… både han och jag hinner nog bli pensionärer innan det blir en tävlingsstart? Hur som helst håller jag, som vanligt, tummarna för en snöfattig vinter så att vi kan hålla igång träningen utan längre avbrott. Förra vintern var ju kanon ur den synvinkeln med inte allt för mycket snö. Just nu är i alla fall den eventuella tävlingsstarten uppskjuten med minst ett år… Kanske, kanske nästa höst…?

Med i gänget i lördags hade vi ett födelsedagsbarn (40!) som skulle överraskas med kalas på kvällen. Jag höll andan större delen av dagen och hoppades på att slippa frågor om varför jag var tvungen att (för första gången någonsin) avvika innan vi var klara med alla hundar. Under tårtkalaset, fem minuter innan jag skulle dra, fick jag dock frågan: ”varför måste du åka tidigare då?” Uppenbarligen gick min förberedda lögn hem. Den som jag hoppats slippa dra eftersom mitt pokerface inte är särskilt bra men den här gången räckte det tydligen till. 🙂

Hem åkte jag, gick en promenad med båda hundarna, välte en halvtimme på soffan (eftersom planeringen blev ändrad så jag fick en stund över), duschade och åkte iväg åt samma håll där vi varit på dagen, fast inte riktigt lika långt. Surprise-partyt blev något av en succé tror jag, att döma av 40-åringens reaktioner under kvällen och därpå följande blogginlägg. 🙂 Jag drack dock bara Loka hela kvällen eftersom hundarna var med i bilen och jag var tvungen att köra hem. Husse var för ovanlighetens skull bortrest hela helgen nämligen. Att jag bara druckit Loka var dock svårt att tro igår eftersom jag var rätt seg, men det var det värt för det var en riktigt trevlig kväll med goa klubbkamrater.

Laddad terrier som väntar på sin tur i sökrutan. Varför behöva stå still
på en sten och vara söt när man bara vill jobba?

Nöjd Laban efter avslutat pass. Livet kan väl inte bli så mycket
bättre än att ligga i skogen med en favvo-boll i munnen och
baktassarna i en påse med resten av bollarna?

Efter det här monsunregnadet som aldrig verkar upphöra var det nästan magiskt när solen helt plötsligt bröt igenom på kvällskvisten. Fram åkte kameran, omedelbums. Hösten har ju onekligen en viss charm ibland. 🙂 Dock undrar jag lite hur förvirrad, på en skala 1-10, den där lupinen till höger är?

När vår enda kvarvarande, någorlunda mysiga, skogsväg ser ut så här är det inte lika charmigt… 😦

Då ska man veta att vi bor på ett berg med hyfsad avrinning, åtminstone jämfört med låglandet.

Yr.no visar just nu inte en endaste regndroppe på en dryg vecka. Hoppas, hoppas, hoppas att de har rätt men jag tror det när jag ser det…

Jösses vad det ramlar på?! I min enfald trodde jag att livet skulle bli lugnare när vår tävlingssäsong var över men det vete f…n? Bara sista veckan har jag varit på klubben tre gånger varav bara en gång med hund. Det har varit möte, förberedelse för tävlingssekreteraruppdraget på skyddstävlingen i söndags och så själv skyddstävlingen då. Det är fyra mil enkel resa så det tar ju sin lilla stund. Dessutom har jag varit i samma krokar ytterligare en gång – och tränat sök.

Har ju varit ifrån det här intensiva ideella arbetet ett tag och när det var i full gång senast hade jag bara en dryg mil till klubben, varav en stor del motorväg. Nu är det mestadels asfalterade kostigar det handlar om. Nåja, som man bäddar får man ligga och jag trivs bra så… 🙂

Lördagens sökpass gick faktiskt strålande med våra mått mätt. Det var nog bara på första figgen (av fem) som han krånglade med lösrullen och hellre ville vara kvar och tugga på den istället för att leverera den till mig. Sen gick det fort. En gång kom han inte iväg ordentligt så jag fick skicka om och det köpte han. Men ingen större tvekan eller något tjafs på någon av sidorna oavsett hur vinden låg och DET kändes som ett stort framsteg. Hade en riktigt go känsla i magen och en del idéer i huvudet när jag åkte hem. På lördag är det nog dags igen så då får vi se om den goa känslan finns kvar?

Eftersom det attackregnade när jag åkte hemifrån och till viss del under själva träningen tog jag inte med mig kameran så vi får trösta oss med en gammal sökbild.

I måndags körde vi ett lydnadspass i vår träningslokal. Ytan är inte stor men räcker till för ”småfix”. Både då och igår, när vi tränade på klubben, har han varit riktigt toktaggad. Inte för att han brukar vara särskilt trög men det har onekligen varit lite extra gnista vilket är roligt även om det ibland blir lite fort och fel. 🙂

På kursen fick jag tips om att lära honom backa framför mig, bort från mig. Det är ju något som han kan men som gradvis konverterats till någon sorts backa-sitt. Backa stående har jag inte krävt på länge så det var till att börja om. Huvudsyftet är att han så småningom ska backa stående, istället för hoppandes på rumpan, i stegförflyttningarna bakåt. Dessutom kan jag nog ha god nytt av det i fjärren om jag får in lite ”bakåttänk” men då gäller det att han börjar sortera ordentligt och lyssna på vad jag säger eftersom handtecknet kommer bli detsamma i flera skiften. Hur som helst så börjar han nu kunna backa stående på enbart handtecken utan att jag rör mig mot honom. Utvecklingen har gått fort och det känns kul. 🙂

Sen började vi om med rutan. Han måste få en större förståelse för att han ska in mellan konerna. Min tidigare idé, och träningsmetod, att berömma hoppet över markeringen har ju hjälpt oss en bra bit på väg men han missar trots allt ibland och när det kostade oss 1:a-priset på senaste tävlingen insåg jag att vi inte klarar oss med den metoden i alla lägen. Min nya, och alldeles egenuppfunna metod, började jag med igår. Jag tog bara två koner och ställde dem tätt, med kanske en meter emellan. Mellan varje skick flyttade jag minst en av konerna och med ojämna mellanrum bytte jag sida. Huvudsyftet var att han skulle mellan, och förbi, konerna. Det greppade han snabbt men dock blev det, lite för ofta, bara precis förbi konerna. Nästa gång ska jag komplettera med tasstarget för att få målpunkten lite längre bort. Igår körde jag också på väldigt kort avstånd. Så kort att jag kunde slänga korvbitarna med hyfsad precision ”på” honom. 🙂 Detta blir ett av vinterns projekt men det kommer ganska snart kräva medhjälpare som flyttar koner och tasstarget utan att han ser det. Det får åtminstone inte vara lika tydligt som när jag gör det själv. Får väl försöka muta husse. 🙂

I måndags bestämde jag mig, helt plötsligt, för att köpa ett regntäcke till Iza. Efter 12,5 år blev jag akuttrött på blöt schäferpäls. De här monsunregnen verkar ju inte ha något slut. Hittills har vi bara behövt använda det en gång – i måndagskväll. Både igår och idag har vi klarat oss utan. Kan det vara så enkelt så att det räckte med att köpa det för att slippa regn på promenanderna? Nä, ok, två dagar kanske man inte ska dra några större växlar på?