Månad: maj 2011

Upptäckte idag att den tiotusende kommentaren på den här bloggen skrevs igår kväll. Av mig själv… Detta leder nu till att jag är tvungen att köpa ett jättefint pris och dela ut. Till mig själv. 😉

Jag är ju, om jag får säga det själv, rätt duktig på att svara på kommentarer så en stor del av de tiotusen är skrivna av just mig, och det räknas ju liksom inte. 😉 Men ändå…

Eftersom det värmer alldeles väldigt men feedback på det man skriver så vore det roligt om det inte tog fyra år och två månader (sedan mars 2007, den gamla bloggen och dess kommentarer oräknade) till tjugotusen. För läser gör ni ju uppenbarligen, enligt besöksstatistiken.

Ska vi säga så då?

Nu står det inte på förrän syrénerna blommar också… Som sagt; jag hänger inte riktigt med i svängarna.

Har ägnat helgen åt att försöka ”jobba igen” en del av det jag missade när vi var borta, och det har handlat både om praktiska göromål och att bara njuta av våren. De sistnämnda gjorde jag i ett glapp i schemat igår när jag hade 45 minuter över och slängde mig i en solstol med näsan i vädret. Och det där vädret har ju varit fullständigt strålande hela helgen så det kan man åtminstone inte klaga på.

Gårdagen ägnades åt att försöka få terrierpälsen i utställningsform. Dels medelst hemmatrim (på altanen) som kombinerades med harjakt på distans. Nåja, vad som helst som distraherar den lilla fyrfotingen så att jag kan ta även de ställen han helst vill ha i fred är bra. 😉 Senare på dagen åkte jag till V och fick hjälp med puts av ben och tassar som han inte på villkors vis vill vara med om, och därför försöker man inte ens när man är ensam.

Så här trött blir man efter trim och harjakt på distans.
Här är ben, mage och pälstofflor fortfarande otrimmade.

Igår kväll bevistade vi ett 70-årskalas, eller snarare jubileum, relaterat till husses jobb, med över 300 gäster. Det bar emot något alldeles väldigt att gå in när vädret var helt ljuvligt, men det var inte mycket att bråka om. Som tur var blev det trevligt, och maten var god. Jag undrar dock fortfarande vem som kom på den briljanta idén att servera glass som dessert till alla dessa gäster som skulle förse sig i bufféform? Om man kom på sluttampen var det definitivt väldigt lättsmält… Kvällens mest omskakande upplevelse var dock att jag … buggade! Är inte alltför väl bevandrad i denna dansform men när jag flyttade hit för 22 år sedan gick vi ett par kurser. De kunskaper jag tillskansade mig då har jag dock inte använt mig av särskilt frekvent, och inte alls på de senaste 10-15 åren så det kunde ha gått precis hur som helst (tänk: vrickade fötter, hjärtsnörp, ambulanser…). Både jag och kavaljeren (en bekant, tack och lov) klarade oss faktiskt utan bestående men – så vitt jag vet. Med tanke på förutsättningarna ger jag mig själv betyg 3 på en femgradig amatörskala, och det var faktiskt rätt kul. 🙂

Idag har jag bl a konverterat vardagsrummet från växthus till … vardagsrum. Stod inte ut med att ha alla övervintrarna där inne längre så de åkte ut på altanen. Får väl hålla koll på väderleksprognoserna och plocka in/täcka över om det börjar närma sig nollstrecket igen. Lyckades också något otippat hamna hos min favoritpelargonförsäljare. Skulle köpa ersättningsplantor för Lord Bute som inte tyckte att den svenska vintern var någon höjdare, och endast en av mina egna sticklingar har överlevt. Hittade vad jag skulle ha, och ytterligare några stycken… *host* Tyvärr upptäckte jag, efter att jag planterat om dem i större krukor, att fem av dem har löss. 😦 Det blir till att returnera…

På eftermiddagen fick sig Karlsson ett motivationsspår. Vi har ju inte spårat sedan fiaskot i Ulricehamn för tre veckor sedan så jag drog på hela artilleriet. Dvs jag dresserade husse att försvinna i skogen släpandes på latexpipmedsvansisnöre! Nu pratar vi riktigt back to basic! Han hade även fått order om att placera ut två vanliga spårapporter, mest för att jag skulle få en kvittens på att vi var rätt. Det enda jag visste var att spåret gick mellan punkt A och (en ungefärlig) punkt B. Vägen däremellan hade jag noll koll på. Vi fick dock med oss båda spårapporterna så vi var nog hyfsat rätt, och motivationen var det inget fel på. Nu var det ju inget långt spår, bara 3-400 meter, men som sagt … det skulle ju vara motiverande och med tanke på värmen så kändes det som om det räckte.

Så … helgen är alltså över och har som vanligt gått alldeles för fort. Nu ser jag fram emot en fyradagarsvecka och på fredag bär det iväg mot Årets Border i (utanför) Arboga. Hoppas vädret blir lika strålande då. Trevligt lär det bli i alla fall enligt planeringen som fortgår på FB.

Lord Bute! Detta är min enda stickling som överlevt, men tre nya
blommor inköptes idag. De blommar dock inte ännu.

”Blekingeflickan” – vacker, men tyvärr lusig upptäckte jag när jag fotade… 😦

”Kanariepelargon” enligt etiketten. Söta, ganska små, blommor.

En charmerande engelsk variant, utan namn. Hyser inga som helst
förhoppningar om att övervintra den utan ser den som en ren förbrukningvara.

Jag känner mig liksom lite lurad. På våren.

När vi åkte upp till Dalarna hade inte våren kommit särskilt långt här hemma. Under påsken och förra veckan brakade den uppenbarligen loss på allvar, och då var jag inte ute särskilt mycket eftersom jag hade annat att göra *host*. Nu när vi kommit hem är det något som mer liknar en kylig sommar.

Vitsippor och tussilago har förvisso inte riktigt blommat över men ändå har de första maskrosorna gått i frö?! Maskrosor liksom? Överblommade? Nu?

Vad hände? Kan vi köra en repris på våren tack! Och den här gången vill jag vara med.

(Ber om ursäkt för den urdåliga ”too close” iPhone-bilden…)

…finns inte mer!

Izas, av henne själv utnämnda, storebror somnade in i lördags, nästan 12 år gammal. De var onekligen ett något udda par, men det hindrade inte nämnvärt. Simson var ett drygt halvår äldre än Iza och var liksom med ”från början”. Hon såg upp till honom – som till en storebror, och ska vi vara ärliga var nog hon lite mer imponerad av honom än tvärt om. Precis som det brukar vara med syskon. 😉

I december -05 hade vi lyckan att ha honom hos oss en hel helg, och det var nog den bästa helgen i hennes liv. Dit han gick – gick hon. Det han gjorde – gjorde hon. Men när han hoppade upp i vår säng när det var sovdags tyckte hon det blev pinsamt och stannade i sin säng. På golvet.

Ett något udda par som sagt, men vem brydde sig?

Simson – världens bästa storpudel!

För andra gången den här veckan har jag och Iza varit ute på tu man tass. Jag kom på att Iza i vitsippor är en bristvara i bildarkivet så kameran åkte med. Även om hon inte är lika anti fotografering som lillebror så tycker hon ju inte att det är störtkul. Men det blev en schäfer på bilderna, och det blev vitsippor. Vad mer kan man begära (mer än möjligen sol på båda bilderna…)?

Ja, vi hade väl i och för sig tur med vädret också, även om jag inte har haft tillfälle att njuta av det särskilt mycket. Att påstå att jag är blekast i landet just nu är nog inte långt ifrån sanningen…

Vi anlände till Rättvik och campingen vid Siljan på långfredagen. Vi har ju bara varit där på sommaren tidigare, och då är det verkligen knökfullt. Nu var det väldigt … luftigt. Och luftigare blev det när påsken var över. Det blir ganska surrealistiskt med en campingplats med ca 500 platser (de flesta tomma) och över 100 stugor – där ca 3-4 husvagnar är ”bebodda”, men vi fick i alla fall ett helt eget servicehus. 🙂 Dessutom fick vi äntligen chansen att bo på vår önskeplats som vi sneglat på i några år, men som som alltid varit upptagen. Detta ledde till att vi varje kväll, från förtältet, kunde njuta av spektakulära solnedgångar! Många kort blev det, och jag har sållat hårt. Samtliga bilder är tagna med dvärgkameran eftersom det var den enda som var med. Jag är dock övertygad om att den fixade detta minst lika bra som finkameran.

På lördag morgon började det tunga jobbet inför mammas flytt till äldreboende. Det har varit en jobbig vecka både fysiskt och psykiskt. Många känslor har det varit, och är fortfarande. Frustration, dåligt samvete, sorg … och lite glädje. Det glädjande är att hon faktiskt verkar finna sig väldigt väl tillrätta – mot alla odds. Senast igår kväll ringde hon och kvittrade lyckligt om hur bra det är där, och riktigt så väl trodde jag faktiskt inte att det hela skulle avlöpa. På minuskontot är insikten om hur lite jag faktiskt förstått, och hur lite jag gjort. Men … på några semesterdagar varje sommar hinner man ju tyvärr inte mer än att ”skrapa på ytan”.

Under veckan har jag också pendlat mellan glädje över att jag inte har barn så att de slipper ta hand om mig och mitt när jag tappat greppet, funderingar om vem som (eftersom jag inte har några barn) ska göra det istället, och en fast beslutsamhet att fortsätta med mitt påbörjade röjningsprojekt här hemma. Och att ha det projektet ständigt pågående. Nåja, ambitioner är ju bra…

Jag har i princip rört mig mellan campingen, lägenheten, ICA och äldreboendet. Allt inom ett, eller möjligen två, stenkast. Husse har haft en något större aktionsradie eftersom han fått äran att (vid ett flertal tillfällen) besöka även sopstationen, flera kilometer bort (!), och Erikshjälpen. Hundarna har mest haft tråkigt. Mina enda insatser på hundfronten har bestått i en kort morgonrunda och sista kvällskissen, sen har husse fått sköta resten. Planen var att koppla av med lite hundträning (herregud, hela campingen var ju i princip en perfekt appellplan!) och i bilen fanns åtminstone koner och rutmarkeringar. Men det närmaste Karlsson kommit de attiraljerna är att de legat jämte hans bur… 😦 En morgon låg vi i sängen i ca en halvtimme och tränade (?) på att kramas utan att pussas. Karlsson hade lite svårt att förstå konceptet och den lilla tungan flög in och ut som på en kobra men efter mycket övertalning lyckades han bita ihop, åtminstone korta stunder. 🙂

I lördags höll vi på till 22.30 på kvällen, för att göra lägenheten klar för fotning av mäklaren – och i söndags kände jag mig som om jag sprungit ett maraton. Minst. Jag sov i bilen stora delar av hemvägen, och det är mycket sällsynt när det gäller mig.

Maratonkänslan satt kvar igår morse, trots att jag tog sovmorgon. Framåt lunch började jag dock känna mig lite piggare. Att jobba är ju liksom rena semestern i jämförelse…

Nu är etapp ett avklarad. Etapp två kommer under långhelgen i början av juni när vi ska fortsätta rensa och städa lägenheten inför visning och försäljning. Etapp tre blir på semestern i juli… Just nu känns det som en never ending story och jag önskar så att det inte varit så långt bort utan att man kunnat dela upp arbetet i mindre portioner, men det är som det är och går inte att göra mycket åt.

Igår kväll fick Iza sig en promenad på egen tass med mig, och Karlsson (som tillbringat dagen hos svärmor) fick äntligen ett träningspass. Förvisso bara här hemma, men han var så nöjd och glad ändå. Eftersom vi anmält till KM i lydnad på Årets Border om ett par veckor kändes det som läge att väcka liv i klass III-momenten. Vi har inte ägnat dem en tanke på ett par månader eftersom vi fokuserat på högre klass-momenten. Än en gång har det tydligen funkat att vila sig i form, för sköter han sig så på nästa officiella tävling är inte förstapriset långt borta. Men … det kommer han ju troligen inte att göra, så…?

Här kommer solnedgångarna, på rad liksom.

Jo, visst finns det isberg även i Siljan! Vinterns höga is”skulptur”
hade krympt rejält men var ändå rätt spektakulär.

Det är många som kan njuta av solnedgångarna året runt, så länge det inte är mulet förstås.
Detta är bara en bråkdel av de hus som har magnifik utsikt över Siljan.

På lördag kväll kroknade båda två och orkade inte längre
engagera sig i flyttkartonger, sopsäckar och städning.

När vi packade ihop förtältet på söndagen passade Iza på att prova min nyuppfunna husvagnssäng.
Tjock luftmadrass är idealet, om man vill slippa ont i ryggen. Iza tyckte också att det var skönt. 🙂