Igår tog jag med Iza till veterinären för en seniorkontroll. Hennes första för övrigt. Det hela började med att senast vi var där (för att tömma analsäckar) upptäcktes ett ”minimalt blåsljud” på hjärtat. Detta verkade inte vara så anmärkningsvärt enligt veterinären. I synnerhet inte som vi kom direkt från ett pass i simmet. För några veckor sedan upptäckte jag att hennes vilopuls var hög. Jag tar ju inte pulsen på henne i tid och otid, men jag satt och tittade på henne när hon låg och sov, platt på sin högra sida, och upptäckte att hjärtat slog ovanligt fort. Och jo, hon hade en vilopuls på 80, mot normala 60.
Tid bokades, och eftersom jag ville komma till en speciell veterinär, som är duktig på hjärtan, fick vi vänta ett par veckor. Igår var det alltså dags. Vår dag började med att jag skulle fånga ett urinprov, vilket jag lyckades med. Sen fortsatte den med att Iza till sin stora förvåning inte fick någon frukost eftersom det skulle tas blodprov och då ska man fasta. Sen tog jag en vilopuls – som låg på 58?! Skumt, men bra.
Seniortanten stormade in på djursjukhuset i samma fulla karriär som hon brukar. Veterinären klämde, kände, blodprovade och … lyssnade på hjärtat.
Facit:
Urinprov – helt OK
Levervärden – helt OK
Socker – helt OK
Röda och vita blodkroppar – helt OK
Njurvärden – en pytteliten förhöjning. Det övre normalvärdet ligger tydligen på 159. Iza hade (har?) 161. När det är illa är värdet 4-500. Eftersom det var så ytterst marginellt, och ingenting var tokigt med urinprovet, så behöver vi inte vidta några åtgärder alls i nuläget. Men observanta ska vi vara på ökat vattendrickande framför allt.
Hjärtat – jo, det hörs fortfarande ett minimalt, dovt, blåsljud. Både före och efter aktivitet. (Jo, jag tvingades springa som en stolle fram och tillbaks i korridoren för att få till aktivitetsvärdet. Tur det inte var mitt hjärta som skulle kollas…) Inga åtgärder vidtas där heller med tanke på den ringa omfattningen. Men observationer av matte och husse på ev. trötthet i samband med aktiviteter. Och gärna någon koll av vilopuls mellan varven eftersom den ska gå upp om läget försämras.
Höfter – markering av smärta när veterinären klämde på höfterna. Tyder på att det finns pålagringar, men det är kanske inte så märkligt på en 11-årig schäfer? Jag tycker mig ju ha sett vissa små ”snedsteg” i samband med att hon reser sig efter att ha legat stilla en stund, men har nästan trott att det varit mina hjärnspöken. Så är det troligen inte alltså. Nu har vi börjat med glucosamin-tillskott för att minska de besvären, som alltså ter sig väldigt små i vardagen. Hon hoppar och flänger fortfarande utan att tveka.
En viss ömhet vid ett muskelfäste i bogen hittade veterinären också, vilket Iza inte alls uppskattade, och talade om. Får väl försöka massera, och komma igång med simningen igen, så får vi se vad som händer.
I övrigt verkar hon vara i fin form enligt veterinären och det anade jag ju redan när jag fyllde i hälsodeklarationen innan besöket. Där var det inte någonstans jag behövde kryssa i något ”negativt”.
Summa summarum: jag har en fräsch seniorschäfer som vi ska hålla lite extra koll på, men det gör man väl automatiskt när de kommit upp i den åldern.
Sen avslutades det hela med frikostig utdelning av Frolic (som höll på att kosta veterinären en tumme 🙂 ) samt vaccination. 1.400 pengar kostade kalaset, exkl. vaccinationen, och det tycker jag definitivt det var värt. Det hela tog väl ca 45 minuter av veterinärens tid, och jag kände inte att någon var stressad utan det fanns tid att prata igenom allt som behövdes. Jämfört med ett ”vanligt” veterinärbesök, som snabbt rasar upp i häftiga summor, så kändes detta mycket ”prisvärt”.
Några bilder på min fräscha senior. De är ett par år gamla men hon skulle säkert fixa hoppet även idag om jag bad henne, för det där med ömma höfter är inget hon låtsas om. Nu tänker jag inte be henne, åtminstone inte om att hoppa på den höjden, men som sagt – hon skulle säkert göra det.
(Visst är det lite extra härligt med det gröna i bakgrunden på bilderna. 🙂 )
Foto: Dan Fehrm
vallterrier.com 