Idag har det uppfunnits ett nytt ord i Tranemo-skogarna.
Frustrationsterapi.
Patient var Lennart Å. Karlsson och förste frustrationsterapeut var mallen Bosse, precis som vanligt, även om det var ett tag sen nu.
Spårupptag skulle tränas. Tre upptag ”långt ut” fanns utlagda, och jag släppte på Karlsson på det första. Han började sin vana trogen slå och snurra efter ca 10 meter. Han fick en chans till att gå rakt ut, men när han inte tog den så tog jag tillbaks honom och stoppade in honom i bilen.
Efter en liten stund plockade vi ut honom igen, på det upptag där han t o m fått synretning i samband med att minispåret lades ut. Den här gången hade vi terapeuten i hasorna, men Karlsson kopplade nog inte riktigt vad som skulle kunna hända om han inte skötte sig, för än en gång började han virra omkring ganska direkt. Och då … susade Bosse och hans matte förbi oss, rakt ut mot spåret !
Har man aldrig hört en frustrerad (och förbannad) terrier förut kunde man ha fått göra det idag. Han vrålade rakt ut och grävde sig framåt efter Bosse som då hade ett ganska rejält försprång. Jag har nog aldrig tidigare hållit så hårt i hans spårlina. 🙂
Bosse hittade en pinne och fick sin belöning, med Karlsson som vittne. Sen lämnade Bosse och hans matte spåret och Karlsson fick ta över, vilket han gjorde med stor entusiasm – och hittade en egen pinne! Klang och jubel! Att matte glömt midjeväskan med köttbullar och leksaker kan vi ju tala tyst om, men vi löste nog situationen rätt bra ändå.
Efter några minuter i bilen var det dags för upptag nummer tre, även denna gång med Bosse i hasorna. När jag selade på fick tydligen Bosse en om-blickar-kunde-döda-blick av min lilla söta hund, men det såg ju inte jag från min vinkel. 😛 Jag skickade ut honom mot upptaget och efter en meter eller två gjorde han ett slag tillbaks mot vägen, men jag tror mest det var för att försäkra sig om att Bosse stod kvar där vi ställt honom – typ. Jag gjorde ett nytt skick, och jäklar vad det gick. Nästan spikrakt ut, och i högt tempo! Riktigt, riktigt snyggt var det! Att han sen tog bakspår bekymrar vi oss inte om idag. Ärligt talat tror jag inte ens han hann analysera i den farten, utan bara flängde iväg åt första bästa håll för att hinna före Bosse (som fortfarande stod kvar på vägen). 🙂 Jag vände honom med en vissling och sen körde vi rätt håll fram till pipleksaken.
En riktigt lyckad träning kändes det som, och jag är full av beundran för sötaste frustrationsterapi-Bosse som snällt finner sig i våra knasiga idéer, inklusive den vrålande terriern, utan minsta protester.
Ett uppletande hann vi också med, och det löste lille K riktigt bra. Högt tempo ut, full fart hela tiden, inga problem att komma ut på djupet flera gånger, och fyra föremål på fyra skick (om vi bortser från ett slarvskick som jag avbröt). Och inte fick han belöning förrän efter fjärde föremålet heller.
Tänk vad närvaron av en malle (eller två) kan göra. 😀 Och det bästa av allt är ju att det faktiskt är bevisat att mallar kan vara stöpta i allt från cockerspanielform till … gud vet vad? Bara varelsen har fyra tassar så… 😉
Förste frustrationsterarapeut, allra bästaste Bosse (med sitt lagade blodöra).
Andre frustrationsterapeut Laban, som än så länge är verksam på det mentala planet –
han syns inte men finns ändå – vilket Karlsson är mycket väl medveten om. 🙂
vallterrier.com 