Bitterljuva minnen…

Som sagt; det dyker ju upp en del otippade (och bortglömda) saker i det här röjningsprojektet, och igår hittade jag detta.

Fr v: en elva år yngre matte, en (då) sjuårig schäfertik  och – en slutapport från det
appellspår där vi äntligen blev uppflyttade.

Min första schäfer har jag nog ältat flera gånger tidigare i bloggen, men det kröp upp en del minnen till ytan nu igen, när jag gjorde detta fynd, så vi kör en repris för ev. nytillkomna läsare.

Dixie, som vi kallade henne, var en alldeles, alldeles äkta problemhund. Hon hade inte alla hästar hemma, eller kanske hade hon för många – fördelade i fel boxar? Ja gud vet, men hon var ingen lätt hund. Definitivt inget man önskar någon, och allra minst sig själv, som förstahund. Den korta versionen är att hon hade en usel dådkraft (mod), och en på tok för stor skärpa. En mycket dålig kombination!

Inomhus var hon jättego, så länge hon hade mattor att gå på och man inte öppnade frysen, för då flydde hon för livet… Ute var det värre; hon försökte stoppa bilar med kroppen, hon var livrädd för skottkärror och – hon avskydde andra hundar vilket hon mycket konsekvent försökte lösa efter tesen ”anfall är bästa försvar”. Tikar eller hanar spelade ingen roll för hon hann aldrig kolla.

Det var bara några exempel på alla hennes felbeteenden. Kurser gicks, och många dåliga råd fick jag. Detta var ju när det gärna rekommenderades ”alfarullningar” på aggressiva och utåtagerande hundar, och då kan man ju tänka sig ungefär hur resten av råden lät. Som nybörjare med en sådan hund i snöret är man desperat och saknar nästan helt förmåga att sålla bland råden, tyvärr. När jag så småningom träffade folk som kunde konstatera att hennes udda beteende, oavsett situation, berodde på rädsla kunde jag ju ändra mitt uppträdande och sakta men säkert blev det bättre, men aldrig bra. Jag är helt övertygad om att om hon varit människa hade hon haft en hel hög med bokstavsdiagnoser…

Många tårar fälldes över denna hund, och det var inte bara en klubbkompis som rådde mig att ta bort henne och skaffa en ”riktig” hund. Jag var dock av den åsikten att: har man tagit fan i båten får man ro honom (eller henne) i land. Hur jag orkade är en gåta? Idag skulle jag aldrig låta en hund med det beteendet bli så gammal. Hon mådde definitivt inte bra, och inte jag heller. Rädslan var ständigt där för vad hon skulle åstadkomma…

Så småningom fick jag uppfödarens erkännande om att det var ett dåligt avelsresultat, och jag vet också att det fanns fler hundar från samma uppfödare, med mycket likartat beteende, som togs bort i förtid för att ägarna helt enkelt inte vågade/orkade ha dem kvar.

Hur som helst så kom vi till slut till start i appellklass, men eftersom hennes paradnummer på kurserna varit att gå upp och slåss på platsen så avstod vi naturligtvis det momentet. Första tävlingen bestod i princip av en minneslucka – så nervös var jag. Mitt mål var att få poäng på alla moment (utom platsen naturligtvis), och kanske, kanske bli godkända. Det målet fixade vi! Sen körde vi fyra appellklasser till – med en takt av två om året eftersom jag bara vågade tävla på hemmaklubben. Och till sist lyckades vi få till en uppflyttning!!! Förvisso med endast 225,25 poäng (224 är gränsen) men – so what! Det är faktiskt enda gången jag gråtit krokodiltårar (av lycka) för en uppflyttning. Det var en seger över … ja jag vet inte riktigt vad, men över mig själv och alla som (med all rätt) avfärdat min hund (och mig).

På bilden ovan är det alltså vårt ”blad” från tävlingsbarometer i klubbstugan, samt slutapporten från uppflyttningsspåret.

Vi satsade mot nya mål och planerade att starta lägre klass året efter, utan platsliggning förstås. Så blev det dock inte för på hösten -99 upptäcktes juvertumörer som spred sig med blixtens hastighet och öppna sår uppstod snabbt vid lymfkörtlarna i ”armhålorna”. Vi tvingades alltså ta bort henne, vid sju års ålder.

Det var mycket blandade känslor efteråt. Dels en oerhörd sorg, men samtidigt en – lättnad? Och så fick man dåligt samvete för den känslan, och grät en skvätt till. Och gråter gör jag än idag när jag tänker på henne. Allt vi gått igenom tillsammans hade ju också gjort oss oerhört sammansvetsade…

Och säga vad man vill; men jag lärde mig en hel del på denna hund. Inte i första hand hur man tränar in tävlingsmoment, men jag lärde mig att sålla bland råd som hundmänniskor mycket frikostigt delar ut, vare sig man bett om dem eller inte. Jag lärde mig att inte ens försöka använda mig av metoder jag inte tror på. Jag lärde mig att allt inte är så svart och vitt när det gäller hundars mentalitet, och jag lärde mig hur mycket man kan förstöra om man hanterar en rädd hund på fel sätt. Och att rädsla ofta kan vara väl dold bakom andra beteenden…

 

 

8 reaktioner på ”Bitterljuva minnen…

  1. Vackert skrivet Lotta! ❤
    Det är på de jobbiga hundarna man lär sig mest. De andra sköter sig rätt bra själva.
    Kram

  2. Jag tror också det är på det här hundarna man lär sig. Själv har jag ju som förstahund lyckats få en liten gosse som visserligen inte är riktigt av samma kaliber som din Dixi – men som inte är lätt. Och råden har stått som spön i backen och nybörjare som man är (var) har man lyssnat på alldeles för många.

    Fast det där med att gråta krokodiltårar över en uppflyttning, det känner jag inte igen. För vi har liksom inte kommit dit! 😉

  3. Som du är inne på själv – många hade gett upp långt, långt innan det du beskriver… Tappert jobbat och du blev ju i alla fall inte avskräckt från att ha hund. 🙂

  4. Och bitterljuvt it is! Man godkänner liksom inte riktigt för sig själv att det är ok att avsluta livet på en hund som har mentala problem, främst för skuldbördan! Vad har jag gjort för fel? Hur kan jag rätta till det? Och alla de goda råden förstärker bara känslan av att om man bara gjort rätt från början hade det inte blivit så här….Sån är människan i kombo med att ro med fan som sällskap i båten, ja då står man där med en hund som är orsak till fler tårar än glädje. Jag måste ändå säga att jag är imponerad över att du inte gav upp tränandet och tävlandet trots allt. Inte konstigt att Karlsson är den bästaste BTn som finns, hans matte har ju tränat upp sig på riktigt råmaterial 😉

    • Tack och lov så visste jag innerst inne att jag inte var grundorsaken till problemen. Uppväxt med hund hade jag ju trots allt lite hum. Dock förvärrade jag dem säkert när det började gå överstyr (i samband med andra löpet) genom att agera fel, baserat på alla dumma råd jag fick. Men visst anklagade man sig själv många gångerm ändå.

  5. Oj…ja, vilka minnen.
    Hon fanns där för att lära dig en massa förstås (precis som jag tror ALLA vi möter lär oss nåt, två- eller fyrbenta), men förtvivlan lär ju inte ha varit mindre när det begav sig ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s