…så långt ögat kan nå! Med risk för att låta som en fanatisk Ledin-fan, men det är faktiskt så midsommaren har varit! Ganska unikt i det här landet, men ibland slår vädergudarna till när man minst anar det.
I söndags började vi så smått lita på de positiva väderprognoserna och hastigt och lustigt hade vi bokat en campingplats på Södra Näs i Varberg. I torsdags drog vi iväg, och … helgen har varit riktigt, riktigt bra.
Midsommarafton tilbringade vi tillsammans med två av husses kusiner och ett helt gäng andra goa, glada människor. Det blev ett nätt 11-timmarspass för vår del. Sill, nubbe, grill och allt annat som hör midsommar till. Framåt kvällen mulnade det lite, och blåste kallt och till sist var vi 19 vuxna (sittande!) personer i förtältet, men det blev lite too much till och med för mig. Hur som helst; roligt och trevligt hade vi. Kvällens mest otippade var dock när Iza, som var bunden bakom förtältet helt plötsligt fanns sig stående 0,5 meter från en allmänt asocial igelkott. Tack och lov var hon förståndig nog att ropa på matte, som naturligtvis skyndade till och löste situationen, både för schäfertanten och kotten. Båda verkade ha gått helskinnade ur konfrontationen. 🙂
I övrigt har jag ådragit mig en fläckvis väldigt intensiv solbränna som förhoppningsvis landar i någon form av brun nyans med tiden.
Södra Näs har ju profilerat sig som en hundvänlig camping. Detta innebar att det fanns hundar överallt. Jag tror inte jag ljuger allt för mycket om jag säger att det fanns hund i varannan husvagn. Åtminstone inte om man slår ut det samlade hundbeståndet på antalet husvagnar, för på många ställen fanns det naturligtvis mer än en hund. I anslutning till campingen finns det agilitybana och rastgård/appellplan. Det finns hundvårdsrum och… Tyvärr hann vi inte utforska alla faciliteter. Träningsryggsäcken var med, men mer än så blev det inte. Igår var jag lite matt i pälsen, mest pga bedrövligt dålig sömn, och idag var det bara att packa ihop och åka hem. Men en annan gång…
Trots det stora hundbeståndet så var tydligen inte campingbarnen mätta på hundklappning. Men alla har artigt frågat först om de fått klappa. Mycket imponerande! Båda jyckarna är ju synnerligen sociala och klappvänliga så de har bara uppskattat umgänget. Mysigast av alla var en liten kille som kom fram igår och ville hälsa på dem. När vi presenterade Karlsson fnissade han lyckligt ”men det heter ju jag!”. 🙂
Helgens minustecken har väl varit just sömnen. Det har varit för varmt, för kallt, för obekvämt. Och som närmaste granne råkade vi få ett av campingens mesta partygäng. Våra sovvanor var väl inte helt synkade. Inte vår musiksmak heller…
Nu har vi varit hemma ett antal timmar. Vi har hunnit packa ur husvagnen och tvätta en del. Jag har vattnat alla blommor och grovtrimmat terrier inför utställningen på lördag. (Fintrim är bokat på onsdag.) Jag har varit och handlat mat. Och nu ska jag packa! Jo, faktiskt. Tidigt i morgon bitti ska jag och Karlsson åka till … Halland! Vi ska på kurs hos Jenny Wibäck utanför Falkenberg, måndag-tisdag. Jag har en åhörarplats och ska alltså mest lyssna och lära, men när kursdagen är slut ska jag och Karlsson ha en timmes privatlektion är det tänkt. I morgon natt ska vi bo på B&B. Just nu känns det måttligt inspirerande att ge sig iväg igen, men det blir säkert kanon när jag kommer på plats. Och som omväxling till helgens sus & dus blir det skönt att komma tillbaks till hundverksamheten igen. Med facit i hand borde jag väl dock ha kunnat organisera det hela lite bättre, och sluppit åka fram och tillbaks, men nu får det gå ändå.
Kameran har legat tryggt i sin väska i husvagnen hela helgen så några fina bilder från den halländska (mid)sommaren kan jag tyvärr inte bjuda på. Några kassa ajFånbilder har det dock blivit.
För övrigt verkar detta ha förvandlats till en veckoblogg. Vet inte om jag vågar lova så mycket bättring den närmaste tiden med tanke på den kommande semestern, men på Facebook är jag lite flitigare, om nu det är till någon tröst? ajFån i alla ära, men att skriva långa blogginlägg blir lite tröttsamt. 😉
Det blev ju lite kyligt på midsommaraftons kväll,
men vad gör man inte för sitt lilla hjärtegull? 😉
Iza på post utanför vårt förtält. Hon sköter sig med den äran,
Varje gång campingens storpudelliga passerade gjorde
hon sig lite extra vacker, dock utan att få någon
nämnvärd respons.
-Matte, det här är SÅ tråkigt…
(Hemma i skuggan i trädgården nu ikväll.)
-Snälla… något roligare måste vi väl kunna hitta på?
vallterrier.com 
Låter som om ni har haft en härlig helg!
Ja, hade min gamla Zack råkat på den igelkotten, hade han FÖRST tagit den och SEN kommit om han kunnat, eller ropat. Han hatar igelkottar, och ve den igelkott som kommer i hans väg. Han vet exakt var dom finns på våra promenader, och vi har dessutom en oerhört korkad igelkott i vår trädgård. Vi har mutat loss den från Zack ett par gånger (han vill gärna leverera i hand nämligen) men den kommer tillbaks… Han dödar dom nämligen inte utan jag tror han vill utrota dom med vår hjälp.
Men … gör det inte ont? Jag tror på fullt allvar att detta är Izas första igelkott-kontakt, och det var väl därför hon var lite frågande. Eventuellt kan hon ha försökt smaka på den och upptäckt att det var en dålig idé.
Jo, det gör säkert skitont, det är nog därför han hatar dom så. Han kom på det första gången han tog en att det gjorde förbannat ont tror jag. Han hatar getingar också, dom tar han med. Men viljan att utrota övergstiger säkert det onda… Gamla tjuriga gubbar:-)
Ja jösses… det är inte underligt att man ibland funderar hur de däringa hundhjärnorna är utformade. 🙂