Idag har jag gjort en avancerad produkttest. Det är väl inte för inte jag bor i samma stad som Statens Provningsanstalt, eller som det numera heter – Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, men i fortsättningen tror jag att de får sköta dylika tester på egen hand, utan att jag lägger mig i.

Dagens husmorstips; tvätta inte en iPhone på 40° med därpå följande 1400 varvs centrifugering! Det funkar inte! Eller jo… det funkar utmärkt att tvätta den, men den blir bedrövligt matt i pälsen, både utvändigt och invändigt! Det är högst troligt att detta husmorstips är giltigt även för telefoner från andra tillverkare än Apple, så ingen skugga må falla på just Steve Jobs och hans produktutvecklare.

Förvånande nog överlevde sim-kortet, men eftersom den gamla telefonen är just gammal, och halvknasig, begav jag mig nästan omedelbums till Teliabutiken. Tack och lov har (hade!) jag ett obundet abonnemang och för tillfället pågår en rätt juste kampanj så, tja… nu har jag en sprillans ny ajFån. Jag tackar också min lyckliga stjärna att jag för en dryg månad sedan gjorde min första, och hittills enda, synkning mot iTunes så det mesta är räddat. Kalendern är lite luddig, men jag tror jag kommer ihåg det mesta ändå. Och gör jag inte det så lär väl någon påminna mig, förr eller senare… Och hädanefter ska jag synka lite oftare!

Den gamla, tvättade, ajFånen funderar jag på att rama in och hänga i tvättstugan. Som en liten reminder…

***

Igår eftermiddag, när jag satt uppe och jobbade, kom husets enda terrier i full karriär uppför trappan för att ansluta till mig och storasyster. Jag hörde hur det ”brôtade” till lite i trappan, som om han snubblade eller halkade, men upp kom han och jag tänkte inte mer på det. När husse  en stund senare kom hem ville han inte gå ner?! Mycket olikt terriern. Hur som helst så kom han väl ner till sist, med viss övertalning. Och vi tränade några  gånger till under kvällen, men han var mycket skeptisk.

Vi tränade lite i lokalen igår kväll, och han uppvisade inga tecken på hälta eller andra problem med rörelseförmågan. Det var fullt ös medvetslös, precis som vanligt. Jag bestämde mig alltså för att problemet satt i huvudet på honom och hoppades att han skulle ha glömt det till idag, efter en god natts sömn. Men – nä! I morse la han sig ovanför trappan, viftade försiktigt på svansen och tittade bedjande på mig. Men att bära honom ner, nej där gick gränsen. Jag lyckades locka ner honom, men han var kraftigt skeptisk. När vi sedan skulle upp och jobba gick han med frivilligt, men mycket sakta under tiden han blängande misstänksamt på trappan.

Jag började planera att ta en tur till svärmor och svärfar ikväll för att testa om det bara var vår trappa som drabbats av hans antipati eller om han faktiskt hade ont någonstans?

Men, nu är det ju så att mattes list övergår terrierns förstånd, åtminstone ibland. Jag kommenderade ut husse, som för ovanlighetens skull drällde omkring här hemma mitt på blanka förmiddagen, för att knacka på dörren. Och se då – då var trappans alla oförrätter glömda, och det var fullt ös ner till dörren, och sen fullt ös upp igen.

Nu tar han det lite extra försiktigt just där trappan svänger, men värre än så är det inte. Det går säkert över det också efter ett antal lyckade passager. Och lite sans och balans i trappor har väl förvisso aldrig skadat någon. Men man ser tydligt skillnaden mellan en hård och en mjuk hund. Iza, som är hård och därför aldrig skaffar sig negativa minnesbilder av något, har halkat och snubblat i trappan hur många gånger som helst, men att av den anledningen ta det lugnt – nej det finns inte på kartan. Den hårdheten har genomsyrat hela hennes liv, inklusive träningen tillsammans med mig – på gott och ont. Gott för henne och ont för mig. Ska jag välja mellan hård och mjuk hund så väljer jag definitivt en mjuk. Antihjälten Lennart Karlsson är mer min stil. 😉

(Jag vet knappt om jag vågar skriva detta, men gårdagskvällens träning innehöll ytterligare en lyckad vittringsapportering. Kanske, kanske börjar pusselbitarna falla på plats? På riktigt?)