Då har det gått sex dagar sedan jag kastade mig på tåget och åkte mot Falun. Då var jag rejält orolig men ändå fylld av någon tro på att allt skulle ordna dig. Det gjorde det inte…
Det har varit en vecka fylld av känslor. Tvära kast mellan gråt och skratt, och skratten kan vi helt klart tacka nio kilo Gino för. Utan honom tror jag att både jag och A brutit ihop på ett helt annat sätt, men han har hållit oss på fötter och det känns oerhört skönt att han finns kvar hos A. Han har dessutom, på mitt initiativ, blivit uppgraderad från bia-bädd på golvet till en plats i sängen vilket han tyckte var helt ok när första förvåningen lagt sig.
Mina egna reaktioner har jag försökt analysera, utan särskilt lyckat resultat. T ex bad jag A ta fram skjortan som pappa fick i julklapp av mig, men som han aldrig hann använda. Det var nog den mest klockrena present jag någonsin köpt till honom, och han var verkligen jättenöjd med den. Nu ligger den i min resväska och chansen är stor att den kommer förvandlas till landets dyraste näsduk. Hur kan en skjorta som jag aldrig ens hann se honom i få ett sådant affektionsvärde? Ja Gud vet…?
En annan tanke som slog mig en kväll var: vem ska jag nu ringa till allra först när jag och Karlsson varit ute och tävlat? Det var alltid pappa som fick första samtalet oavsett resultat. Hade det gått bra blev han oerhört glad för min skull, och hade det gått dåligt så peppade han mig.
Ett litet problem i det stora hela naturligtvis, men en sak som kommer bli påtaglig med tiden. Det är fascinerande vilka konstiga tankar som dyker upp…?
Dessutom får man dåligt samvete för att man inte gråter oavbrutet, utan understundom känner sig och beter sig som om allt vore som vanligt? Det är väl autopiloten som kickar in antar jag?
Igår var vi på begravningsbyrån och det kändes väldigt bisarrt och overkligt. Första gången fär mig som, trots min ålder, varit märkligt förskonad. Dock har många praktiska detaljer gåtts igenom och spikats, och på något märkligt sätt fixade vi även det.
Nu har jag 4,5 timmars tågresa framför mig, inkl. två byten, och om allt går enligt planeringen (vilket inte verkar vara SJ:s bästa gren i dessa tider) så landar jag hemma ikväll vid 18.30. Det ska bli skönt att träffa både husse och hundar efter den här omskakande veckan. Och i morgon bär det iväg till jobbet för att försöka komma in i normala rutiner.
Det känns fortfarande märkligt att blogga om detta och jag har funderat både en och två gånger på hur, varför och om … men som Agnetha skrev i en kommentar; en stor del av mig är skrivandet och det är en bra ventil för att få ur sig saker. Pappa var dessutom en av mina flitigaste bloggläsare, och uppskattade mitt skrivande mycket så jag tror inte han misstycker, var han än är.
Avslutningsvis en bild på Gino från när han tog en kort time-out i busandet igår. Gino som helt klart är en fantastisk kurator/terapeut!
vallterrier.com 
Man FÅR skratta. Man måste för att orka. Det är självbevarelsedriften som hjälper till, man kan inte gråta hela tiden. Man måste förstå lite i taget. Ett steg fram, några bak – sorgen är som en vals. Jag förlorade min pappa i alltför unga år och känner med dig något hum av vad det är du kämpar med har jag. Det är inte för inte det heter sorgeARBETE, man måste jobba sig igenom det och det tar tid.
Kramar från både Besten och mig.
Håller helt med KD låt det ta den tid det tar, det måste ju vara så hemskt – de ska ju bara finnas där våra föräldrar… Och jag måste säga att för min del blev jag glad när du hade skrivit i bloggen så jag vet att du iaf inte har gått under ytan helt… Skickar lite positiv energi så du orkar med jobbet imorgon
kram från Mjölby
Ja, fy vad livet är tufft. Förstår dina tankar… kände likadant när min mamma gick bort. Ena stunden var det länsgst ner i mörkaste avgrunden för att en stund senare kännas lite lättare. Jag har mycket att tacka min fösta border, Buddha, för att jag höll mig flytande den tiden. Vilken tur att A har Gino hos sig nu.
Jag är övertygad om att din pappa kommer att finnas med dig och Karlsson på tävlingar i framtiden, som en ängel, som ser till att det går bra för er.
Mina tankar är med dig/er
Styrkekram Camilla o nospuss Isac
Jag har både mycket dimmiga och flera skarpa smärtsamma minnen från första veckan efter att min pappa gick bort. Jag var 21, höggravid och ensamstående och lätt överrumplad och förvirrad. Begravningsbyrån minns jag som i ett töcken..
När det gäller sorg är ”en dag i taget” mitt bästa stalltips. Jag lever fortfarande efter det så här 14 år efteråt. Sorg är en märkliga sak, den kan hoppa fram när som helst, tex när en bloggväns pappa plötsligt går bort.
Jag tänker på dig och sörjer med dig.
Man FÅR både skratta och vara som vanligt! Tror inte det finns någon som orkar sörja hela tiden! Konstiga tankar och reflexioner hör nog också till. Hundarna hjälper oss både genom att locka till skratt och genom att ”kräva” att de vanliga rutinerna fungerar. Jag tror det är bra att man inte tillåts gräva ner sig totalt utan måste se till att mat, rastning och aktivering funkar.
Och du, vi kan ta ”tävlingssamtalen”! Fast vi är nog kanske en liiiiiten aning kritiska 😉
Klart hunden ska sova i sängen!
Hörs!
Så kloka ord är redan skrivna och jag håller med.
Jag tror oxå din pappa kommer vara med er på tävlingarna framöver. Han kommer stå antingen på din ena axel eller vid sidan om apellplanen och hålla tummarna och stötta er.
Mina tankar finns hos dig.
Kram
Kram till dig