Månad: oktober 2009

Idag var det alltså dags för klubbmästerskap i bruks. På grund av älgjakten var det planerat fältspår även för lägre-, högre- och elitekipagen. Så sent som i måndags sades det att det skulle bli upptagsruta, enligt regelboken, och detta är alltså vad vi ägnat en del av veckan åt; spårupptag på fält. Igår fick jag reda på att det skulle bli direktpåsläpp…

Nåväl, dagen började med platsliggning i -2° och det tyckte den lilla terriern var en usel idé. När jag kom tillbaks låg han fint, men tydligen hade han satt sig upp och lagt sig ner igen?! De som såg det (jag var ju gömd) sa att det såg ut som en reaktion på kylan, och jag kan faktiskt förstå honom. Nåväl, vi fick några poäng i alla fall.

Sen bar det iväg ut på spåren där vi fick en påsläppspunkt och en riktning anvisad och sen fick vi sköta oss själva. Det där med direktpåsläpp hade inte liten terrier någon som helst förståelse för. Han gick några meter och började sedan leta spår i sidled, för så har hans matte sagt att man ska göra. 🙂 Nåja, jag tog några kliv åt sidan och släppte på vinkelrätt mot spåret och se då gick det bättre. Sen ångade han på bra och vi hade med oss alla pinnarna i mål. Spåret var långt ifrån fullängd (1200 meter) för sådana fält är sällsynta i våra trakter, men alla spåren var ungefär likvärdiga i alla fall. Min skånska terrier verkar trivas rätt bra med fältspår så vi kanske ska tävla i Skåne i fortsättningen? Det är ju ganska bekvämt för matte också, om man räknar bort bilresan. 😉

Tillbaks på klubben presterade vi en ganska medioker lydnad. Det positiva var fria följet, där jag faktiskt lyckades gå ganska ”bra” som omväxling och det resulterade i 8/8,5 i protokollet. Det är nog rekord…?! Vi presterade även en dubbeltia på tungapporten men annars var det ganska tätt mellan dubbelkommandona och poängavdragen, för han var inte riktigt med på noterna.

Avslutningsvis var det uppletande och då gick ridån ner. Fullständigt! Det blev en oerhört förvirrad tillställning som resulterade i noll poäng. Han gick ut fint på första skicket och hittade ett föremål. Av någon suspekt anledning tog han en lång omväg när han var på väg in och då hittade han naturligtvis en stubbe han var tvungen att kissa på, ungefär 3-4 meter från baslinjen. I samband med detta släppte han föremålet, och sen var det kört. Jag skickade rakt mot föremålet (som jag såg) flera gånger men han VÄGRADE låtsas om att det fanns. Däremot hittade han ett annat föremål som han levererade men det hjälpte liksom inte. Nollan var ett faktum.

Hur som helst; dagen slutade med en fjärdeplacering av tio startande, så rent placeringsmässigt var det väl … OK. Men det är bara att inse att vi har rejäla problem med uppletandet, och nu får jag försöka lägga upp någon form av strategi för att komma tillrätta med det under vintern. Tävlingskalendern för nästa år ligger nämligen ute på nätet nu…

Nattens dröm innehöll;

Griskultingar i trälåda

Mopedister

Korrumperade tulltjänstemän

Vatten i olika former

Björkar

Överbetalda allmänlydnadsinstruktörer

Katter

F. d. arbetskamrater (som jag inte träffat på 20 år)

Mallar (malinoier alltså, eller vad de nu heter i pluralis?)

… och mycket, mycket mer, i en och samma dröm. Men be mig inte förklara!

Nu åker vi snart och tävlar i klubbmästerskap i bruks. Platsliggning i minusgrader och ängsspår i smältande frost blir troligen två av ingredienserna. Kan bli en spännande dag…

Det där internettet är fantastiskt. 🙂 Igår kom jag äntligen på hur man söker på en viss ras och en viss typ av tävling på SKK Hunddata, och då visade sig följande:

Karlsson VAR verkligen Årets Bruksborder 2008!

Då och då hör jag rykten om att det finns borderterriers som tävlar elit sök, men det har de inte gjort under förra året i alla fall. Jag har ju trott – typ – att jag var den enda som orkade skicka in mina resultat, eller att de där elithundarnas förare inte var medlemmar i Borderterriersällskapet och därmed föll bort. Men så var alltså inte fallet. Elithundarna i bruks fanns helt enkelt inte under 2008.

Karlsson VAR bäst! För mig kommer det iofs inte som någon överraskning, men å andra sidan är jag ju part i målet. 😉 Nu känns innehavet av den där jättebucklan (som för övrigt snart ska lämnas tillbaka) lite mer … ärligt, eller vad man ska kalla det.

Nu ska vi gå ut och träna ängs-/åkerspår inför KM i morgon. Snön från igår är i stort sett borta. En eftermiddag och kväll med regn, och plusgrader även under natten, gjorde underverk. Tack och lov… Och nu skiner solen!

Det står 16:e oktober i almanackan.

Sextonde.

Oktober.

Jag har kollat flera gånger och jo – så är det. Och så här såg det ut för några timmar sedan. Det snöar fortfarande så det har inte direkt blivit mindre.

F. d. femtunga. Eller… det är väl fortfarande en femtunga,
men en död femtunga. Jättedöd…

Vad har vi gjort för ont för att förtjäna detta?

Sextonde.

Oktober.

Kvällens spårträning är inställd. Men istället kanske jag skulle inviga min träningslokal… *funderar*

Dessutom tackar jag ödmjukast för att jag jobbar hemma idag och slipper ut och åka bil, med sommardäck.

Har börjat fundera lite på det här med åkerspåren, och vilka konsekvenser de får, och hittills har jag inte kommit på mer än tre nackdelar:

1. Det är ganska tråkigt, åtminstone för mig

2. Det är problem att snitsla, om man skulle vilja det.

3. De flesta åkrar i den här delen av landet (och i synnerhet där jag bor) är hyfsat små. OK, 500 meter spår kanske man kan få till om man anstränger sig, men mer är svårt.

Fördelarna är fler:

1. Det är lättgått, vilket är bra om man är lite halvhalt

2. Det är svårare för hunden = bättre träning

3. Man kan spåra även när mörkret börjar lägga sig utan större risk att bryta benen av sig

4. Man behöver inte kolla hysteriskt var man sätter fötterna och därmed hinner man ”läsa hund”

5. Och detta är den viktigaste punkten, just i Lennarts fall: det finns ingen bark att äta och inga stubbar att kissa på!

Det sista slog mig nu ikväll faktiskt. I skogen har vi (jag) ju lite problem efter pinnarna. Lennart Å. Karlsson tappar ofta fokus och har lite svårt att komma iväg igen, vilket kostar tid. Istället för att fortsätta spåra tuggar han lite på något träd, à la barkborre, och så kissar han gärna lite på någon uppkäftig stubbe. Sen står han och funderar på om det finns något mer han måste göra just där och då. Men på åkern finns inte så många alternativ när pipen är försvunnen och (mini)köttbullen uppäten. Både igår och idag har han satt iväg med en jäkla fart direkt efter pinnarna. Kan detta vara en metod för att, i förlängningen, få upp fokus och fart även i skogen? Ingen aning faktiskt, men jag fortsätter hålla tummarna för en snöfri vinter och då ska vi nog faktiskt köra en hel del åkerspår så får vi se om det hjälper. Någon skada lär det ju inte göra i alla fall.

Något mindre roligt är att Lennart tycker att det är störtlöjligt med skogspinnar på åkerspår. Hur kan det ligga en skogspinne på åkern liksom? Han har konsekvent missat de skogspinnar jag lagt på våra tre åkerspår de senaste dagarna. Skumt! I  skogen har han inga större problem med dom…

Dagens spår löste han annars fint. Han fick jobba rätt länge vid en återgång innan han fick tag på spåret igen, men det är bara nyttigt. Och när jag la spåret såg jag Bambi i andra änden av åkern. Det var lite svårt att bedöma exakt var Bambi var, men jag gjorde mitt bästa för att korsa hans/hennes spår i alla fall. Och om de inte korsade så gick de extremt nära varandra. Lennart kollade av lite, och sniffade lite i luften där jag sett Bambi försvinna, men (heureka!) valde att fortsätta på mitt spår. Detta var strax innan slutet så han fick snabb utdelning för att han valde rätt. Det är kul hur man kan ändra sig själv förresten; det är inte sååå många år sedan jag fick panik om jag såg ett rådjur i spåret, livrädd för att hunden skulle misslyckas eller att det skulle bli strul. Numera blir jag överlycklig för en sådan störning och försöker utnyttja den på bästa sätt. 🙂

I morgon är det vilodag från spårningen, men på fredag och lördag ska vi köra igen, och på söndag är det KM!

Slutligen en ljuvlig film som jag hittade via Pernilla. Se och njut! Inte för att jag är någon expert på IPO-skyddet, men jag tycker att både angrepp, släppanden och bevakningar är jättefina!

Jaha.. då var vintern här. I natt ringde husses telefon för höstens första saltning. Och när jag klev upp så snöade det. Inga mängder, men det var ett par mm som la sig på utsatta platser. Sen smälte det bort i samma takt som det ramlade ner, men kallt som attan har det varit hela dagen. Bara precis ovanför nollstrecket.

Det här var ungefär så mycket snö det blev, som mest.

På eftermiddagen var det sim med Iza, med genomgång av simfröken. Hon klämde och kände och tyckte att hon kändes jämn och fin i muskultaturen. Ett par ömma punkter i ryggen har hon, men det är inte ovanligt. Ska försöka lära mig att hitta dessa punkter och hålla efter dem med massage. Simmet såg lika bra ut som vanligt, och pulsen var fin både före och efter. Nu ska vi bara få ordning på pälsen också. Har ju bytt foder sedan ett par veckor tillbaks för att försöka få stopp på den här evighetsfällningen som började ungefär när vi bytte till seniorfodret.

När jag kom hem la jag ett åkerspår till Karlsson. Tydligen ska KM i helgen gå på åker, pga älgjakten, så vi får väl köra några sådana under veckan. Ett upptag på 30 meter i rak medvind löste han jättefint,  och sen gick det bra med vinklar och återgångar ända fram till sista vinkeln. Där lurade han skjortan av mig, eller hade åtminstone gjort om det varit ”på riktigt”. Måste ha varit ett viltspår för spårade gjorde han riktigt intensivt, men när han inte fick med mig började han ompröva sina beslut, och då blev det utdelning i form av pip, godisburk och slutpinne. Men som sagt; hade det varit tävling hade vi varit jätteborta…

Avslutningsvis en bild från i förmiddags; same same but different – liksom. 🙂 Och att det är någon storleksskillnad tror jag inte Karlsson har märkt.

För det första, tack för alla grattisar efter gårdagens bravader. 🙂

Just nu är jag supertrött efter en natts riktigt risig sömn och en eftermiddag som testledare på MH. Höll på att gäspa käken ur led för en stund sedan, men nu är det liiite bättre. Jag lär dock krypa i säng tidigt ikväll.

Jag har funderat lite på det här med tävlandet och insett att jag, faktiskt, börjar känna mig förhållandevis ”bekväm” i tävlingssituationen. Jag sover rätt gott natten innan. Jag är  inte längre dödligt nervös. Jag andas, även under platsliggningen. Jag har hittat en ganska bra form för uppvärmningen. Jag  blir inte längre handlingsförlamad om något går fel, utan finner mig ganska snabbt och klämmer i med ett dk eller vad som krävs. Till stor del beror  det på att jag  känner mig trygg med min lilla terrier. Han hittar inte på några direkta dumheter, även om inte allt går på räls, hela tiden. Iza var (är) ju som en dunk nitroglycerin. Hon är väldigt påverkad av omgivningen, som man som förare inte kan påverka. Karlsson är liksom med mig, oavsett vad som händer runt omkring. Visst kan han tappa fokus ibland, men han försvinner inte fysiskt. Jag litar helt enkelt på honom, och då kommer lugnet och tryggheten.

Att vi tävlat ganska mycket påverkar naturligtvis också. Med Karlsson har jag tävlat officiellt nio  gånger bara i år (plus ett par inofficiella), och med Iza blev det bara åtta officiella tävlingar under hela hennes ”karriär” eftersom vi endast körde brukset.

Det som kan få mig nervös nu är väl brukstävlingarna, och det är mest för att det är så ont om dom, och man vet aldrig när man får chansen nästa gång… Då drabbas jag av en viss prestationsångest, men det kanske inte är så konstigt.

Men, på det stora hela; jag börjar tycka att det är roligt att tävla! 🙂

Här kommer några bilder från gårdagens tävling. Foto: Daniel Grönbek (som vanligt 😉 ). Att han är närvarande på våra tävlingar beror på att hans fru och jag tävlat ganska ofta på samma ställen.

Läggande under marsch – 10 poäng.

Starten på inkallningen var det inget fel på…

…men stoppet var lite mer tveksamt.

Tempot in på sista sträckan var helt OK.

Snyggt och fokuserat gripande av apporten, utan tassar och lek.

Vilken stil han har!

Tempot in är det inte heller något fel på, men ändå hinner han tugga?!
Det mesta tugget kommer dock i ingången och när han väntar
på att jag ska ta den. Vet inte hur mycket jag ska bråka med det?
Gårdagens avdrag (3 p) var lite tufft jämfört med tidigare,
och jag tyckte inte han tuggade mer?

Bra marginal på hoppet! 🙂

Och då var snart den här helgen över, och hund-hund-hund har väl varit ledordet. Igår egen, idag andras…

Idag har vi då gjort det som skulle bli vårt sista försök i lydnadsklass 2. Tanken var att går det inte nu så skiter vi i det och går vidare till klass 3. Jag hade ju inga planer från början på att ens försöka ta ett LP (lydnadsdiplom) men när vi på de två första tävlingarna skrapade ihop två förstapris var det ju svårt att låta bli att försöka få ett tredje. Tredje tävlingen gick ju åt fanders, åtminstone poängmässigt sett, med en nolla på rutan, och idag var det alltså fjärde försöket, och det slutade lyckligt. Fjärde gången gillt liksom…

Känslan var väl ”sådär”. Lite flummigt och okoncentrerat mellan varven men det räckte till 170,5 poäng, ett förstapris och en andraplacering. Inga nollor i protokollet, men hyfsat glest mellan tiorna också, eller borde jag vara nöjd med fyra stycken?  😉

Poängen, moment för moment, blev följande:

Platsliggande: 10

Fritt följ: 7,5 (VP, DK, släpar språng)

Läggande: 10

Inkallande med ställande: 8,5 (sent ställande)

Rutan: 8 (extra kommando)

Apportering: 7 (tugg)

Hopp: 10

Fjärrdirigering: 6,5 (dk, gnäll)

Helhetsintryck: 10 (prydligt visad)

På fria följet ”glömde” han att sätta sig i en halt, och jag fräste till ordentligt vilket jag är stolt över att jag gjorde. Just där och då insåg han nog att det inte var någon frivilligverksamhet vi höll på med. Att han släpade på språngmarschen berodde nog delvis på att jag sprang oerhört ”försiktigt” för att skona vaden (som höll).

På rutan reagerade han inte tillräckligt snabbt på mitt kommando och hamnade utanför, på bortre sidan. Med ett försiktigt ”häråt” fick jag in honom i rutan och gav ett nytt stå-kommando.

På fjärren strejkade han i de två första skiftena så att jag fick ryta i en gång extra, men sen lossnade det.

Det sista betyget, och domarens kommentar, värmer onekligen lite extra. 🙂

Så, då har vi alltså vårt första lydnadsdiplom, och Karlsson (Lennart Å.) har fått sin första titel. Titeln ska vi ansöka om hos SKK (hur nu det går till?) men själva det fysiska pappersdiplomet, som kostar några hundra kronor,  tror jag de får behålla. 😉

Det ironiska med historien om vår lydnadskarriär är ju att vi behövde fyra tävlingar i klass I för att bli uppflyttade. Då svor jag och hävdade att ”i klass II kan vi harva ett tag, för att skaffa oss tävlingserfarenhet”. Att ett likvärdigt harvande (fyra gånger) skulle resultera i ett LP kunde jag inte drömma om. Han upphör inte att förvåna mig, lille Lennart. 🙂

Om man läser bruksreglerna riktigt noga så har han faktiskt en ”kompetensbeteckning” också, sph II = godkänd i högre klass spår. Men dessa beteckningar är det ingen vettig människa som använder och jag hade t.o.m glömt att de finns ända tills jag snubblade över det stycket här om dagen, när jag letade efter något helt annat.

Nu ska vi alltså ta tag i treans moment på allvar, och förhoppningsvis få till en start under nästa år (OBS: år – inte vår 😉 ).

Bilder från dagens tävling finns, men inte i min kamera. ”Hovfotografen” var dock på plats, och förhoppningsvis kommer det några bilder senare idag eller i morgon.

***

I morse, innan jag åkte, hade vi besök av en tjädertupp i trädgården. Hörde talas om, via en granne som husse pratat med, att det rörde sig en ”stor fågel” i området,  och i morse var den alltså i vår trädgård. En ganska mäktig fågel onekligen, och det gick att komma riktigt, riktigt nära. Nu visade den sig inte i sin mer spektakulära form, med utbredda stjärtfjädrar. Kan möjligen ha haft något att göra med att den verkar vara singel? Som den mycket bristfälliga ornitolog jag är tog det en stunds googlande innan jag hade artbestämt den, men tjädertupp it is!

***

Tillägg, en stund senare…

Inte vet jag om Iza försöker sola sig i glansen från sin duktiga lydnadslillebror, men det är inte ofta hon väljer att lägga sig i samma säng som han, om hon har alternativ. Eller hon kanske bara försöker fjäska till sig lite av levergodisarna (nästan 1 kg) som han fick i pris idag? Och jag tar inget som helst ansvar för bäddningen, den har dom fixat helt på egen tass. 🙂

Hösttecken behöver man ju inte direkt leta efter. De ramlar liksom över en, både bildligen och bokstavligen. Detta är dock något jag inte ser dagligen från altanen, och jag hörde dom i ett par minuter innan jag såg dom. Långt bort, och högt upp, med näbbarna i rakt sydlig riktning. Inte utan att man blir lite avundsjuk…

Idag på morgonen har jag hedrat både bilprovningen och naprapaten med min närvaro. Bilprovningen ville träffa mig igen, men det ville inte naprapaten.

Bilprovningen påstår att min bil lider av två trasiga bromsslangar och ett trasigt styrstag och båda delarna låter ju som de vore bra att ha i helt skick, så det får väl bli återbesök både hos bilverkstan och senare hos bilprovningen. *suck*

Naprapatens behandling har onekligen imponerat. Sedan det andra besöket, i måndags, har jag varit helt besvärsfri. Dock har jag ju avstått från äventyrligheter så som språngmarscher och dikeshoppande, men ändå?! Valde dock att gå dit även denna tredje gång eftersom den var bokad, och nu påstår han att jag är botad. Den som lever får se… Oundvikligen börjar jag ju undra vad som hänt om jag gått till den ”vanliga” sjukvården; vila, tabletter … och kanske en sjukgymnast så småningom? Det hade definitivt tagit oändligt mycket längre tid. Förvisso hade det också varit billigare…

Igår kväll hade jag planerat ett spår till Karlsson på ”vår” åker, som numera är slagen. Vädergudarna ville dock annorlunda. Stormbyar och störtregn kändes inte som bra förutsättningar när den lilla råttan inte har spårat i öppen terräng sen … gud vet när? Förra våren kanske, innan uppflyttning ur appellen? När ovädret slutade, lika snabbt som det började, var klockan så mycket att vi hade fått gå spåret i kolmörker och det kändes inte så lockande.

Ovädret återkom dock ganska snart, i form av åska och hagel! Och sedan gjorde åskvädret ett återbesök senare på kvällen. Men nu skiner solen och snart är det dags för lunchpromenaden. Dessutom är det fredag, om nu någon skulle ha missat det. 🙂

Igår kväll åkte jag till Elfsborg och tränade med terriertrollet. Körde en hel del inkallningar med ställande, och tja… det tar sig. 🙂 Det krävs fortfarande en kombination av muntligt kommando och handtecken, men han stannar faktiskt ganska bra nu.

Kryp i vinklar börjar också arta sig riktigt bra, både åt höger och vänster. 🙂

Mot slutet av träningen fick jag för mig att köra stegen. Jag vet inte om han började bli trött i det söta lilla huvudet eller vad som hände, men hur som helst tappade han greppet på övre delen. Jag fick hjälpa honom att komma på fötter, och han ramlade alltså inte ner mellan spjälorna, vilket är fullt möjligt med en matchvikt på nio kilo. Han fortsatte ner lugnt och fint och jag låtsades som om det regnade (vilket det faktiskt inte gjorde!). Efter denna incident blev han lite tveksam och ångrade sig på uppvägen ett par gånger och hoppade ner från andra-tredje pinnen. Men jag peppade på och se då … då kopplade han på den lilla hjärnan och började tänka efter var-när-hur han placerade de söta små pälstofflorna. Han har nog haft en lite nonchalant attityd till stegen efter ett stort antal lyckade försök så det skadade nog inte med en liten väckarklocka. Vi körde ett par fina repetitioner till, och jag hoppas det är dem han har i minnet till nästa gång.

Vi fick också en tävlingsmässig kommendering av lydnadstvåan, och han skötte sig bra förutom i fria följet där han var rejält flummig och ”nosig”. Inte så att han gick med näsan i backen, men däremot luktade det tydligen spännande i luften…?

Sittande i grupp, med de stora pojkarna och flickorna (läs: elithundarna) hann vi också med. Jag stod naturligtvis kvar ganska nära och under de omständigheterna skötte han sig bra. Det blev nog minst tre minuter, och inte en tendens till att lägga sig. Lite försynt gnyende var det enda att klaga på. En tävlingsmässig platsliggning, enligt elitklass med läggande av ett ekipage i taget, gömda förare och störning blev det också, och där var han också duktig.

Har jag nämnt att jag gillar min terrier? 😉

Efter en vecka med i stort sett bara promenader (för att låta vadmuskeln läka i lugn och ro) var det igår dags för lite mer seriösa aktiviteter.

Först blev det lydnadsträning med hysteriskt överladdad terrier. Överladdningen visade sig i form av gnäll, gläfs och skall i alla möjliga, och några omöjliga, situationer. Men om man ”blundar” för ljuden så var han jätteduktigt. Och roligt hade vi båda två. Det känns faktiskt som om till och med inkallning med ställande börjar funka?! Åtminstone på lydnadsklass II-avstånd, och med tillägg av handtecken, är väl bäst att tillägga.

Gjorde en test på rutan också. Kommenderade från olika avstånd, ibland med ”rutan” och ibland med ”framåt” (måste ju försöka byta kommando, om vi nu någon gång skulle hamn i elitklass!) och jag kommenderade inte ”stå” utan ville kolla hur långt han sprang. Och – trumvirvel – han stannade självmant i rutan, eller precis på bortre linjen. Han kanske faktiskt har upptäckt det bortre paret med koner också, eller så orkade han inte springa längre. 😉

Fick även kommendering av större delen av tvåan, och tja … godkänt var det nog.

Sen var det på med ”pyjamas” på terriertrollet eftersom termometern började närma sig noll-strecket och han skulle ligga i bilen medan Iza simmade. Och sen var det alltså dags för nästa överladdade hund, och denna gång en schäfer. 🙂 Tror hon slog någon form av personligt hastighetsrekord i bassängen, för jäklar vad hon simmade. Roligt hade hon, och blöt blev hon. Jag har ju lärt mig parera de värsta duscharna efter alla besök i simhallen. Igår körde vi ungefär som före semestern. 20 minuter varav 10 minuters hårdkörning med jet-streamen, och inte var hon märkbart trött efteråt, utan lika speedad som vanligt. Sen var det på med ”pyjamas” på den blöta schäfern inför den kalla hemfärden.

Igår morse var jag på ny behandling av vadmusklerna och det känns mycket, mycket bättre, vilket det iofs gjorde redan efter den första behandlingen. På fredag ska jag dit igen, och sen ska det inte behövas mer. Dock måste jag ta det försiktigt ett tag till så att det verkligen läker. Vet inte hur väl ordet ”försiktigt” stämmer överens med att vara testledare på MH på söndag, på vår minst sagt svårframkomliga bana, men det måste gå – på något sätt.

…sa han som klippte grisen!

Ja detta gamla djungelordspråk poppar onekligen upp efter dagens skyddstävling med tre startande. Själv har jag tjänstgjort som tävlingssekreterare och det var ingen särskilt betungande uppgift.

Men, för att dessa tre (som var fem från början, men två lämnade återbud) skulle få tävla krävdes det:

Två domare
En tävlingsledare
Två skyddsfiguranter
En tävlingssekreterare
Två skrivare åt domarna
Fem spårläggare (eftersom det blev två omspår!)
Kökspersonal
+diverse mottagare på budföring, skytt, ”personal” till uppletande mm.

Nu har väl iofs några människor ”dubblerat” och gjort flera av dessa saker, men ändå…!?

Som tur var slutade åtminstone dagen med att vi fick dela ut ett cert, så någon nytta var det väl med det.

Själv höll jag på att få ett frispel på datorn som bestämde sig för att inget av de två elitekipagen skulle ha några som helst poäng på planskyddet. Men efter fyra-fem försök så svalde datorn till sist domarnas siffror. Och det var inte SBT (Skit Bakom Tangenten) utan det var verkligen datorn, eller snarare programmet, som bangade ur fullständigt. Mycket ska man vara med om. Nu hade det väl iofs inte varit särskilt jobbigt att räkna manuellt, men när lägre-hunden gått in som den skulle, och alla poäng utom planskyddet på elithundarna också fanns på plats, kändes det lite fånigt.

I övrigt har helgen endast innehållit promenader för hundarna, samt en terriertrimning idag. Inte så stimulerande kanske, men jag försöker fortfarande vara rädd om vadmuskeln som ska till naprapaten i morgon bitti igen. Det känns väldigt mycket bättre, om än inte helt bra.

Hade trott att jag skulle hinna börja med mina spegelarrangemang i träningslokalen, men jag har inte kommit längre än att jag inhandlat lim. Igår blev det ett litet varv på stan helt oväntat. Hade ett snabbt ärende bara, men när p-automaten strulade och helt plötsligt gav mig två timmars p-tid, istället för 30 minuter, så passade jag på att gå ett litet varv i lugn och ro. Inte ofta man hinner med det, så det gäller att passa på. Dock blev det inte särskilt dyrt, och tur var väl det. 🙂

Och i morgon är det måndag igen. Jabba. Eller nå’t…?

Lite stökigt, jag vet, men också väldigt … charmigt. 🙂

…är tiden? På dagens lilla lunchpromenad hittade jag detta, och det inom 75 meter från vårt hus.  Vi skriver 2:a oktober, och vi har haft tre frostnätter…

Det mest anmärkningsvärda är väl smultronet som, vilket inte framgår av bilden, är minst dubbelt så stort mot de man brukar hitta på sommaren. Någon provsmakning blev det dock inte eftersom hundarna med förkärlek uträttar både det ena och det andra behovet i just det här området.