Inte heller idag har det blivit av att sätta sig i solen och bara ”vara”. Ett mål jag hade för den här helgen men det sket sig…

Ett spår till Karlsson har jag i alla fall hunnit med. Med det kanonupptaget han gjorde (snyggaste ever?) undrar jag nästan om det gått en katt efter mig när jag la spåret? När jag skulle sela på stod han och bara sööög in spåret i näsan och när jag sa ”var är spåret?” galopperade (!) han rakt ut, tog spåret klockrent, åt rätt håll!!! Resten av spåret var helt OK men kanske inte värt jubel och applåder. Alla pinnar tog han fint men en kotte som jag burit på en liten stund hade han problem med. Godkänt får det väl bli i alla fall, framför allt med tanke på värmen.

På eftermiddagen var det morsdags-kalas hos svärmor i stekande hetta på altan under plasttak. Det är då jag blir sååå glad att vi faktiskt la ett riktigt tegeltak på vår altan. Och på tal om altan så har golvet fått sig en omgång olja i kväll. Nu är det ”bara” staketet kvar… *suck* Arbetet med golvet har också lett till ett evigt blomsterflyttande, hit och dit. För tillfället befinner sig alla pelargoner utanför staketet! Hoppas att min älg (som jag f ö inte sett på ett par dagar nu) inte blir sugen på pellisar som nattamat…

Återstår att se om det går att sova i natt, i den här värmen? Men observera; jag klagar inte, bara konstaterar. 😉 Något jag däremot kan tänka mig att klaga över är att det är jobbardag i morgon…

Vila efter väl utfört arbete.
(Inte särskilt bra bild, men ändå…)

Skum hobby – fota spindelnät?!

Igår eftermiddag träffade jag en jobbarkompis på stan och blev då påmind om att det faktiskt är pingstafton idag. Något som gått helt spårlöst förbi. Kanske borde man ”fira” på något sätt, men sedan man tog bort annandag pingst har den här helgen helt tappat sin betydelse för mig…

Således inledde jag dagen med ett besök på plantskolan där det investerades i två klematis, två nya pelargoner (trots att jag inte skulle ha fler…!) och två femtunga till amplar på altanen, samt ett antal jordsäckar. Efter det bar det iväg till klubben för lite genomgång av upplägget i tävlingssekretariatet under sjuhäradsmästerskapet nästa helg. Sedan blev det ett pass med lille Lennart. Idag gick rutan käpprätt åt he….te igen… *suckar djupt*. Framåtsändandet kändes dock lite bättre, och idag tog jag mig samman och släpade ut alla fyra figurerna. Värmen tog dock hårt på honom så det blev inget långt pass.

Med Iza blev det ett skojpass lydnad, mest som uppvärmning inför agilityn, och som störning för ett av sjuhäradsekipagen som tyckte sig behöva det. Lite agility hann vi med också och idag var hon mycket mer fokuserad än sist, förmodligen för att det inte fanns så mycket ätbart på plan. Det som fanns åt hon ju upp förra lördagen… Körde några improviserade korta banor och det gick ganska bra. Undrar om det går att efteranmäla sig till KM:et på tisdag kväll…?

Eftermiddagen har jag ägnat åt att leka trädgårdsmästare med varierad framgång. Tyvärr tog det slut på pelargonjorden så tre sådana återstår att få ned i riktiga krukor, men nu börjar det kännas ”klart” på både den nya och den gamla altanen. Klart = fullt = en halvtidstjänst för att vattna allt…

Inga hundbilder idag heller, men några blommor och lite annat har jag fångat med kameran.

Detta spindelnät är väl ovanligt oorganiserat, men
vackert ändå i morgonsolen.

På vår fjälltopp blommar syrenerna först nu!

Namnlös pelargon, men vacker!

Ytterligare en namnlös historia!

Har nog missat att berätta att vi inte bara fick en buckla för Årets Bruksborder. Världens bästa träsktrollsuppfödare hade också med sig ett pris. Ett pris som jag får behålla och inte behöver lämna tillbaks efter ett år. I samband med Årets Border för två veckor sedan överlämnade hon ett silverarmband med en hundberlock. Armbandet är modell byggsats, där man själv bygger på med nya berlocker efterhand. Jag, som normalt sett inte är mycket för armband, verkligen älskar det här. Tack Karin! Idag har jag försökt häva lågkonjukturen genom att bl a bygga på med två berlocker. Så här ser det ut nu, och det kommer nog snart utökas ytterligare.

Längst till höger ser man hunden, bakifrån. Fick inte till någon bättre vinkel utan att ta av mig armbandet, och det var jag för lat för, men ser man den framifrån så är det ingen tvekan; det ÄR en bruksborder. 🙂

Hävde lågkonjunkturen lite till genom ytterligare några inköp, så nu är sommargarderoben räddad.

Denna ljuvliga kväll har, fram till nu, tillbringats med grillat på altanen. Helt underbart! Risken är överhängande att det blir repris i morgon. 😉

Nä, någon hundträning blev det inte idag, men vi har ju hela helgen på oss – typ! 😉

OK, det finns väl en hel del reklam som kan klassas som ”onödig” men nu tror jag Telia/Eniro tar priset. Jag är lite osäker på exakt hur kopplingen mellan dessa två ser ut, men oavsett vilket…

Den senaste veckan har jag sett ett flertal annonser med avsändare Eniro.

Helsidor i fyrfärg (inte billigt alls, utan snuskigt dyrt) i den lokala morgonblaskan.

Budskap: att telefonkatalogen fått ett mindre format!

Och…?

…kan man ju alltid ägna sig åt att baxa runt (nästan) kvadratmeterstora kartongark på köksbordet, rita noga utmätta linjer med svart tuschpenna och … tja – kan man tänka sig något roligare?

Resultattavlor till sjuhäradsmästerskapet blev det – förhoppningsvis.  Vi får väl se om det blir godkänt hos tävlingsledningen. 😉

För övrigt hoppas jag innerligt att långtidsprognosen på yr.no har fel. Jättefel. För stämmer detta blir det inte alls roligt. Jag som ska vara tävlingssekreterare (om nu inte något ekipage i lydnadsklass II eller högre bangar ur) lär väl klara mig hyfsat, men fy tusan för all publik och alla tävlande… För tillfället tröstar jag mig med att de brukar vara tämligen usla på längre prognoser så jag borde kanske vara mer orolig om de visat strålande sol?

Ett litet lydnadspass med K på BK Hemma har jag också hunnit med. Rutan funkar bättre och bättre. Slut med tramsandet nu, inga förberedande signaler, inget inriktande – och se då går det faktiskt riktigt bra?!

Transporterna på framåtsändandet tränade vi också en hel del. Har ju själv märkt att de två hjärncellerna han begåvats med gärna drömmer sig bort när jag lämnar honom någonstans; sittande, liggande, stående… Han tappar koncentrationen ganska fort. Extra tydligt har det ju varit på inkallningen. Detta har lett till att jag, utan att tänka på det, har gett flera kommandon innan det har hänt något. Så blev det även i tisdags vilket jag fick påpekat för mig – och jo, visst är det så! Han har uppenbarligen ramlat in i något mönster där han tror att det är andra eller tredje kommandot som gäller – inte det första. Ändring ska det bli på det och jag chockade honom rejält i kväll. När jag ställt upp honom framför mig och själv ställt upp några meter bakom så sa jag ”sakta” vilket betyder ”trava sakta rakt fram”. Åtminstone var det betydelsen i vintras när vi nötte detta som mest. Men när han inte kom igång på första kommandot körde jag en rejäl steppövning bakom honom, dvs stampade som sjutton med fötterna och då jäklar blev det fart. Han mår nog bara bra av en liten chock då och då. 😉

(BTW, igår fick hundarna verkligen vilodag. OK, en rätt rejäl lunchpromenad blev det ju, men sedan fick det vara lugnt. Efter ett par timmar slutade Karlsson sitta intill mig och vifta på svansen och undra när vi skulle åka… Själv hann jag bl a diska, dammsuga, plocka i ordning, vattna en massa blommor och… konstatera att det kanske är så vanliga människor har det?)

Det är helt OK att lillebror ligger i Izas fåtölj, bara hon får tvätta hans öron. Det är så bra arbetshöjd. 🙂

Mmmm… ysigt! Om han bara kunde skulle han
troligen spinna som en katt…

Blir det bättre om jag vänder mig så här?

Och ja, fåtöljen är sliten. Jag sa väl att det är Izas fåtölj?

Jag var just inne på en site som säljer friluftskläder. Där hade de en fleecetröja i soft-fleece. Någon som har stött på hard-fleece, och i så fall var?

Och förresten; vi tar vilokväll. I det här satans blåsvädret går det ju inte ens att kasta en korvbit på rätt ställe… 😉

BTW… igår tog jag mig i kragen och skickade in anmälan till utställningen här i stan, helgen efter midsommar. Jag får väl ge min utställningsborder Lennart en chans till i officiella sammanhang… När det inte krävs mer än 15 minuters bilresa och man ändå ska dit och shoppa och mingla så är det ju rätt OK. 🙂

Då hinner han dessutom skaffa sig en lagom sportfrissa till lägret, tre veckor senare. 😉

… det råder sommarstorm! Tveksamt om man kan ta lunchpromenaden i skogen idag utan att få ett träd i huvudet?

… rhododendronknopparna är sprickfärdiga!

…man läser SVT:s fredagstablå!

… de gamla hederliga bondpelargonerna blommar. De är rätt läckra ändå, i all sin enkelhet.

Ja, det var inte bara vädret som var med oss igår kväll, på brukslydnadsmomentträningskvällen (!) på Kinds BK. 🙂

På eftermiddagen åskade och regnade det. Under de dryga tre timmar vi höll på var det uppehåll och i samma sekund vi var klara började himlen droppa igen, även om det inte blev så allvarligt.

Fyra ekipage och två instruktörer var vi, och en  riktigt bra kväll blev det. För vår del var det uteslutande framåtsändandets olika delar som gällde. Vi tränade både utgångarna till gruppen (med leksaker som lades ut av gruppen när K inte såg) och transporterna från gruppen och framåt. Insåg att jag, senaste tiden, fuskat med träningen av det sistnämnda. I vintras körde vi en hel del, dock utan grupp. Då startade han klockrent på ”framåt” eller ”sakta” och travade på fint rakt fram. Igår, när jag ställde upp honom framför gruppen, var det inte lika klockrent… Men när han väl kom igång så har han ganska bra tempo och riktningen är oftast OK. Det finns naturligtvis inget som inte kan bli bättre, men det var … OK.

Utgångarna då? Det är ju inte ofta vi haft tillfälle att träna med en hel grupp – fyra personer. Oftast har det varit två ”figurer” och i undantagsfall två personer. Jag vet inte om det var det som satte myror i huvudet på honom, men han drog gärna åt höger, som för att gå mellan de två ”högraste”? Verkade inte som om den lilla terrierhjärnan klarade av att balansera alla fyra? Det kom något förvånande för ”framåt” brukar vara ganska rakt ut. Nåja, vi har något att träna på till nästa gång, som tyvärr inte är förrän om en månad. Hade gärna tränat med det gänget en gång i veckan… 😉

Ett (o)lustigt fenomen som uppstod var att vid båda startpunkterna på framåtsändandet var det något jätteäckligt i/på marken som gjorde att Karlsson ogärna gick där. Och att sätta ner den lilla söta rumpan var ännu mer otänkbart… Någon enstaka gång har jag råkat ut för detta med honom, men med Iza hände det då och då, och en gång på tävling. Den gången betedde sig nästan alla hundar likadant på fria följet och tog en stor lov runt en viss fläck på appellplan. När de hade tävling på Kinds BK för några veckor sedan hade tydligen också flera hundar uppvisat samma beteende på ungefär de fläckarna. Att det skulle vara så enkelt som att någon hund har kissat där, vilket ju egentligen känns som det mest troliga, tvivlar jag på. Någon som har en teori om vad det kan vara?

Lite ruta hann vi med innan kursen började. Förutom första skicket (det enda man har på tävling, som bekant) så funkade det jättefint. Jag har ändrat taktik; från att böja mig ner, ge förberedande signal och rikta in honom genom att peka med hela handen, så står jag bara rakt upp, tittar rakt fram och säger ”rutan”. Ibland krånglar man kanske till det mer än man behöver?

Kvällen blev lång men givande. Jag var inte hemma förrän vid 22.30, och då somnade vi rätt sött både jag och den lille.

Förutom lille Lennart Karlsson så var det följande hundar (med tillhörande mattar) som deltog i spektaklet:

Stina gjorde de första övningar i kryp.

Sheila tränade koncentration och kontakt.

Bistro ville ogärna släppa bästaste bollen men här tappade han den, ve och fasa!

Tja, har man inte nackspärr kan man ju alltid skaffa sig!
Detta såg så ohemult obekvämt ut att jag var tvungen att räta ut honom…

Ikväll funderar jag på att vara lite wild & crazy och skippa träningen på klubben. Nu har vi kört fyra dagar i rad så det kanske är dags för en vilodag?

***

När vi kom hem igår såg jag den övergivna älgkalven på ”vår” åker, men i andra änden. 150-200 meter från huset. När jag backat in på gården och klev ur bilen så stod h*n 15 meter från bilen och tittade vädjande på mig… OK, det kan inte vara lätt att helt plötsligt bli bortstött av sin mamma, men jag undrar fortfarande varför hon måste dumpa dem just hos oss varje år?  Eller varje och varje…? En gång är en gång, två gånger är en … gånggång!

Igår kväll var det träningstävling på klubben och vi körde igenom lydnadsprogrammet i högre klass. När jag räknar ihop poängen kan jag faktiskt leka med tanken på uppflyttning! 229 lydnadspoäng totalt blev det (196 räcker för uppflyttning), om vi räknar med 10:a på platsen. Nu var det förvisso ingen platsliggning men han har ju fått 10:or förr så det ska inte vara någon omöjlighet. Å andra sidan hade det räckt med en femma också…

Fritt följ: 8
Inkallning med ställande: 6,5
Framåtsändande: 7
Kryp: 8 (ett litet stopp och ett dk på andra sträckan, efter halten)
Skall: 10 (!)
Tungapport: 7
Hopp: 10

Tja, sen ska man ju ha ett bra spårupptag, ett bra spår med många pinnar inom tiden och ett bra uppletande också. Men just nu låtsas vi att vi hade det, och njuter en liten stund. 😉

Men… om det varit en riktig tävling hade vi blivit diskade. Blixtfort! Jag berömde omväxlande med godis och leksak mellan momenten… Det gjorde säkert att han hängde ihop såpass bra som han gjorde. Nu gäller det att utsträcka tiden innan belöning så att han klarar ett helt program utan att tröttna. Men att han hade med sig en positiv känsla från gårdagen behöver jag nog inte tvivla på.

Vi gick ut som första ekipage och sen åkte jag på ett ganska otippat uppdrag. Kommandora! Det tillhör ju inte mina vanliga sysselsättningar att kommendera lydnad. Gick en utbildning för … 12 (?) år sedan, men har aldrig utnyttjat mina kunskaper i skarpt läge, bara i samband med träningar. Jag fick köra ett högre- och ett lägreekipage samt ca sju lydnadsettor. Det gick nog ganska hyfsat även om jag inte alls var påläst på avstånd och tider utan försökte rota i minnesbanken och gå på känsla. När jag bad om feedback av domarna fick jag dock med beröm godkänt, med tanke på förutsättningarna… Men det var en evig tur att det inte var några lydnadstreor eller elit, då hade det kört ihop sig på allvar. 🙂

Ikväll är det första tillfället för sommarens brukslydnadskvällar på Kinds BK. Jag har laddat en hel magväska med diverse leksaker som någon i gruppen på framåtsändandet ska få äran att lägga ut på lämplig punkt. Hoppas att gräset är lite oklippt så att de inte syns alltför väl. 😉

Nu har även pm:et till lägret kommit, och – brukslydnad it is! Kombinerat med SPÖK, dvs SPår och sÖK. Nu ska jag ju inte köra sök med litet träsktroll, men det ska väl gå att lösa. Instruktör är Mia Umaerus, flerfaldig SM-medaljör och med ett guld i sök från 2008. Känner de flesta i gruppen också, så det blir nog bra det här. 🙂

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5215870.ab

När pappa hade polishundar på 60- och 70-talet var jag nog för ung och naiv att riktigt förstå att något sådant här faktiskt kunde hända. Dessutom var ju ”klimatet” onekligen ett annat, och betydligt mildare, då. Tack och lov är det ju ovanligt även idag, men som sagt, det händer.

Det känns lite extra påtagligt eftersom jag faktiskt har träffat just den här hunden, när hon var unghund. En riktig knähund var det…

Igår ägnades hela förmiddagen åt hund, och idag blev det eftermiddagen. Började hundpasset med att skicka ut husse med ett regnbågsfärgat terylenekoppel i vilket det hängde en blå latexpip med svans. Han kände sig säkert supermacho! Kanske skulle ha upplyst honom om att det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit en ill-rosa pip… 😉

Hur som helst, Karlsson tittade på och var allmänt galen när han gick iväg. Husse hade fått order om att lyfta upp pipen efter ca 20 meter, göra ca tre vinklar innan han la pipen och fortsatte hemåt. Spåret blev väl ca 200 meter. Några pinnar innehöll det inte idag, och liggtiden blev ca en timme. Utan att ljuga kan jag säga att såväl motivation, fokus och tempo hade halkat upp ganska många snäpp på skalan. Funderar faktiskt på att köra ett till sådant spår, fast lite längre, innan nästa riktiga. Han behöver en liten väckarklocka ibland. 🙂

Sen bar det iväg till klubben. Där fortsatte vid med gårdagens framåtsändandeträning men idag var mitt fokus lite sämre och det blev därefter, men sååå tokigt var det inte. Några klockrena rutor fick vi också till samt lite annat smått och gott, bl a skall och motivationshöjande kryp ≈ att en krokodilpip kastades framför honom ”i farten”. Dessutom lekte vi jättemycket och tränade på att kampa med krokodilpip, och komma tillbaks och fortsätta kampen när matte släppt taget. Det gick faktiskt ganska bra! Ibland blev det ett ärevarv, men han verkade koppla att det faktiskt var rätt kul när matte höll emot i andra änden. Just med pipar har det ju varit svårt, men det kanske finns hopp?

Efter det bar det iväg till Izas simning. Hon var, milt uttryckt, taggad. Troligen för att hon fått sitta i bilen och vänta när jag tränade med Karlsson? Hur som helst var the elvisp-style tydligen populär idag, vilket resulterade i en ganska blöt matte, men roligt hade vi. 😉

***

Till middag idag blir det färskpotatis! Svensk! Ja ja, lite annat blir det också, innehållande bl a dijonsenap!

Min plan för dagen genomfördes nästan fullt ut under förmiddagen. Uppletandet hoppade vi över, och lika bra var nog det.

Lade ett spår i skogen vid klubben, ca 5-600 meter skulle jag tro. Det skulle få ligga till sig medan jag genomförde övriga aktiviteter, och det fick det…

Började med Izas agility. När vi väl var på samma bana var det ju helt klart vem som var i störst behov av avrostning, och det var inte Iza. 😉 Första delen av passet hade hon dock fullt upp med att rensa plan från rådjurs- och harskit. Eftersom hon inte varit där sedan någon gång i höstas tog det ett tag. Hon är helt hopplös i de där lägena. Att kalla in hjälper föga. Att bli arg hjälper inte alls, då skuttar hon bara iväg någon annanstans och fortsätter äta. Att försöka ”fånga” henne är också helt meningslöst. Det är liksom bara att … vänta. *suck*

Men när hon gjorde någon så gjorde hon det bra. I början körde vi på hinder i small-höjd vilket hon tycker är lite töntigt. Hon hoppar, men med en något nonchalant utstrålning. Mot slutet, när hon var ordentligt varm, höjde jag till largehöjd och då kom hon igång på allvar. Hon är inte lite knasig den damen. 🙂 Men slalom, gungbrädor, tunnlar och balansbrädor satt som en smäck. Det är mattes handling som är problemet, men det har det ju alltid varit så det kom inte som någon direkt överraskning.

Note to self; ränn inte omkring på agilitybanan i spårskogskängor! Min höft känns lite sliten nu…

Det enda vi kan vara helt säkra på efter agilitypasset är dock att det inte finns något ätbart kvar på den delen av plan, och att matte kommer ha träningsvärk i morgon…

Sen var det Karlsson tur. Började med ett skick till en ruta som stod uppställd. Klockrent!?

För en gång skull lyckades jag lägga av efter ett (lyckat) försök och övergick till den planerade framåtsändandeträningen. Baxade ut två av våra ”figuranter” (påklädda träställningar) ur boden, apterade med boll strax framför och så körde vi sträckan till gruppen ett flertal gånger. Plockade sedan bort leksaken en gång och körde hela sträckan. Återgick sedan till leksak framför gruppen, men från andra hållet, och det funkade faktiskt också bra! Varierade mellan utgång/leksak och hel sträcka och …  tja, just nu känns det hoppfullt. Ser fram emot tisdag när jag har en levande grupp som kan plantera bollar utan att han märker det, förhoppningsvis.

Avslutade med två skick till på rutan från annat håll och – det gick också bra!

Tiden går fort när man har roligt, och vid det laget hade vi uppenbarligen haft roligt i 2,5 timme från det jag gick ut spåret! Kanske inte helt schysst när man inte spårat på en månad? Det hela utmynnade i en tämligen förvirrad tillställning.

På upptaget tassade han iväg fint och tog spåret vid första kontakten, men åt fel håll. När han gått några meter bakspår höll jag emot i linan och efter en liten stund vände han och gick rätt. Ganska snart spatserade han in i en tuva som uppenbarligen bestod av hans favoritgräs. Jo, vad det gäller gräs är han nämligen gourmet, inte gourmand. Där stod han och betade en stund innan han fortsatte. Resten av spåret var av mycket varierande kvalité – bitvis jättefint, bitvis bedrövligt. Och tempot hade definitivt inte tagit oss runt ett högrespår i tid… Nej, i morgon ska vi backa en bit och skicka ut husse och en svanspip på ett spår där Karlsson får se deras avfärd. Det har ju triggat igång honom förr och borde väl kunna göra det igen, för så här kan vi inte ha det. Och den långa liggtiden tror jag faktiskt inte hade så mycket med förvirringen att göra. Han har gått gamla spår förr med betydligt bättre resultat.