När vi kommit en liten bit på dagens regniga lunchpromenad, in i ett litet skogsparti mellan två vägar, där vi aldrig brukar stöta på vilt (mer än möjligen ekorrar) gör Iza plötsligt ett jätteryck i kopplet, ställer sig på bakbenen och bara vrålar. 20 meter framför oss på stigen sitter en förvånad räv, som raskt ändrar sig från att sitta till att springa. Bortåt!
Det är väldigt sällan vi ser rävar, så det var lite av en happening. Lite av en happening var det väl också att vi fick vända om och gå en annan väg. Troligen satt väl räven där och ”festade” på något ätbart som jag inte unnade mina hundar. Dessutom skulle vi passera genom en rätt oländig rishög och det kändes inte som någon bra strategi med en galen Iza i kopplet som bara ville framåt, så fort som möjligt. Karlsson var också ”galen” men det är inte fullt lika fysiskt påfrestande, och som vanligt tror jag inte han hade någon aning om varför. Han var bara sympatigalen i största allmänhet…
***
Ni kanske minns mitt projekt ”lugna hundar inför promenad”. Jag har fortsatt på min linje och det går bra. Förutom några få ”utbrott” så ligger nu hundarna och väntar medan jag klär på mig. Det krävs upprepade ”ligg kvar-”kommandon och mycket beröm, men de ligger. De ligger till och med när jag sätter på halsband och koppel! Idag råkade jag dock ha ett av de nyinköpta skorhornen i ena handen samtidigt som jag skulle sätta på K halsbandet. Och jösses vilken reaktion! Han flög upp och tittade mycket misstänksamt på skohornet. Undrar var denna skohornsskräck kommer ifrån? Det kan ju knappast vara jag som pryglat honom med ett skohorn eftersom jag inte ägt något tidigare. 🙂 Och det lär knappast vara dagmatte/svärmor… Nåja, den omotiverade prasslandeplastpåsekräcken gick ju över efter tre år så detta kanske också ger sig med tiden. Får väl skicka honom på skohornsterapi annars.