Det är tur att han är söt i alla fall! :)

090512B

090512A

Precis som de flesta av av oss så blir Karlsson bäst på bild när han inte är medveten om kamerans närvaro. Detta var de två första bilderna jag tog ikväll, och sen gick det spikrakt utför med fotomodellens engagemang och humör. 😉

Kvällen har innehållit ytterligare ett träningspass, den här gången på Elfsborgs BK. Direkt innan hade jag varit hos fotografen, med anledning av jobbet. Och eftersom det är ca 500 meter mellan studion och klubben, och han ändå skulle åt det hållet, så frågade jag om han kunde tänka sig att följa med och ta några bilder på mig och Iza med sin superduperkamera, inställd på beskuret högfartsläge. 😉 Jag har insett att det finns väldigt dåligt med tränings-/tävlingsbilder på oss två ihop, och det kunde ju vara kul att ha. Sen hur kul det blir att se sig själv på bild återstår att se. Men jag måste ju inte offentliggöra dom. 😉

Dessutom blev det lite actionbilder på tungapport, hopp och inkallning. Plus lite lek och bus. Bilderna får jag dock inte förrän i nästa vecka, men den som väntar på något gott…

När det äventyret var avklarat körde jag ett pass med Karlsson, med de numera traditionella momenten. Två rutor ställdes upp och det gick faktiskt ganska bra?! Första skicket var ju kass, som det oftast blir. Och på tävling är det ju bara det skicket man har… Vi jobbar alltså vidare på det ett tag till.

Inkallning, kryp, fjärr och träapportering hann vi också med. Även idag var han superladdad på krypet. Så laddad att när jag på första sättandet i fjärren, strax efter krypet, sa ”sitt” så började han krypa med viftande svans. Som sagt; det är tur att han är söt. 🙂

Nu borde jag egentligen börja rota fram utställningskoppel och diverse annat ”drafs” inför resan till Årets Border, men … det gör jag nog en annan dag. I morgon kanske? Jag åker upp till Arboga på torsdag men jag har inte lovat när, så i värsta fall får jag väl göra allt på torsdag morgon.

Borttappat & upphittat

Igår kväll bar det iväg till klubben med Karlsson. Kvällens insikt var att; summan av momenten verkar vara konstant. Men vilka moment som ingår i summan – det varierar från dag till dag. Igår hade vi helt plötsligt hittat krypet, men tappat fjärren?

Kröp gjorde han så fint som aldrig det. Rakt, snabbt, glatt och han startade på första kommandot – varje gång! Nu krävde jag inga längre sträckor, men starten har ju varit ett av problemen som krävt extra kommandon, så det kändes jättebra.Ska nog inte överträna detta moment, för då blir det tråkigt. Nu har vi inte tränat kryp på över en vecka och då var det tydligen roligt igen.

Fjärren däremot hade vi definitivt tappat. Åtminstone sitt-faserna? Laddade honom med att kasta godis de gånger han faktiskt satte sig, och då blev han lite mer alert. Men hade det varit tävling så hade det varit en klockren nolla.

Inkallning med ställande fortsatte att kännas bra. Det går ”framåt” (kanske fel ord i sammanhanget?) även om det går sakta. Måste bara skärpa mig och tänka till ordentligt vad jag belönar och inte nöja mig med några halvbra varianter. Ett tag har jag ju varit så glad att han över huvud taget stannat, även om det skett efter 10 meter, så att jag har belönat ändå. Men nu får det vara slut med det. Långsamt ställande = utebliven belöning.

Rutan gick inget vidare. Ställde upp en ruta mitt på plan. När jag skickade från vissa väderstreck återkom det gamla fenomenet, att söka sig till högra främre konen och sedan, innan jag hunnit blinka och ännu mindre kommendera ”stå”, försvinna ut ur rutan igen. När jag skickade från andra väderstreck var det klockrent rakt in till mitten av rutan. Skumt. Där har jag en del att fundera på.

En apportering av träapport hann vi också med och det gjorde han så bra så att jag faktiskt nöjde mig med en gång. Han tuggar lite, lite på apporten när han väntar på att jag ska ta den. Har en plan för hur jag ska komma tillrätta med det, men om den planen fungerar återstår att se.

För övrigt så packade den här polaren ihop för gott igår, efter lång och trogen tjänst. 4,5 veckas tjänstgöring får väl anses som klart godkänt. Hans efterträdare står på kö, så jag känner mig faktiskt ganska lugn.

Efter det spenderade jag en dryg timme av mitt liv med att bevista vårens sista månadsmöte. Arrak var där och hade försäljning/utförsäljning men några inköp blev det inte. Det fanns en nedsatt fleecetröja jag hade kunnat tänka mig, men eftersom plånboken ekade ihåligt (trodde att de bara skulle ”visa” vårkollektionen) så bidde det inget, och lika bra var säkert det. I övrigt tycker jag inte att deras produkter riktigt motiverar de höga priserna…

Som avslutning på kvällen gjorde jag en blixtinsats och bar in alla pelargoner och lobelior eftersom jag råkade slänga ett öga på termometern som visade +3°. Och mycket riktigt – det har varit frost i natt… Men nu är det väl snart dags att bära ut dem igen?