Månad: januari 2008

Några av mina läsare vet vad som höll på att hända med Iza när jag kastrerade henne för 4,5 år sedan. Hon höll på att dö! Anledningen till kastreringen var extremt täta löp.

Hon var kvar på djursjukhuset över natten och morgonen efter upptäckte personalen att hon blödde från både operationssår och vulva. Blodvärdena var i botten och hon var nära att dö (men stod ändå upp och viftade på svansen!!!). Hon fick opereras om snabbt som ögat och i samband med det fick hon en blodtransfusion och höll på att stryka med av det också, eftersom hjärtat hamnade i otakt. Utan konkurrens kan jag nog konstatera att det var den värsta eftermiddagen i mitt liv.

Hon fick nattpermission och vi hämtade hem henne samma kväll och vakade över henne på nätterna. På dagarna var intagen för dropp och provtagningar.

Det var en hemsk upplevelse för alla inblandade men Iza piggnade till och då trodde vi att allt var lugnt. Och det var det, med Izas fysiska hälsa, men det var då cirkusen började…

Veterinären som opererat (i första skedet) hävdade att det, vid andra operationen, uppstått onormala blödningar i bl a bukväggen och att prov skulle tas för hemofili A (blödarsjuka)/von Willebrands sjukdom (en ”mildare” form av blödarsjuka). Mina känslor svallade naturligtvis. Blödarsjuka?! En hund av Izas kaliber (vild och galen) hade knappast uppnått den åldern (3,5 år) om hon haft blödarsjuka?

Prover togs några veckor senare och ytterligare några veckor senare blir jag uppringd av veterinären som (i en något förkortad version) säger; tyvärr, din hund har blödarsjuka, slår hon sig så dör hon! Det var alltså von Willebrands h*n hänvisade till, men i journalen (ja, jag har självklart journalutdrag) står det ”blödarsjuka”. H*n sa också att det inte var någon idé att ta om proverna.

Nu är ju jag en ganska envis person som inte ger mig i första taget och det här kunde jag bara inte acceptera. Jag trodde helt enkelt inte på det. Jag tog kontakt med professorn på SLU som analyserat provet och är den som kan mest om den här sjukdomen i Sverige. Vi pratade i telefon och jag fick även ett skriftligt intyg på att de (förvisso) något låga värden hon hade inte kunde ha orsakat dessa blödningar. De värden hon uppvisade skulle heller inte vålla henne några problem i det dagliga livet. Han tyckte även att provet var taget för tätt inpå operationen och att det mycket väl var värt att ta om det.

Jag hade ju redan bestämt mig för att vi skulle köra på som vanligt. Iza är liksom inte en hund man ”ställer av” utan hon måste få leva sitt liv, annars är det ingen mening. Så mitt motto var att det fick bära eller brista men hon skulle åtminstone ha roligt så länge det varade.

Ett år senare tog jag om proverna (hos en av Sveriges duktigaste veterinärer inom internmedicin) och värdena var kanonbra!!! Inte ett spår av von Willebrands.

Nu kan man ju fundera över hur en annan människa som fått beskedet ”tyvärr, din hund har blödarsjuka, slår hon sig så dör hon!” hade gjort. En människa som tror på auktoriteter och inte är fullt så envist lagd? Hade vederbörande packat in hunden i bomull och väntat på att den skulle dö? Eller kanske rent av avlivat den på en gång?

Misstag kan göras vid operationer. Det är människor det handlar om och det kan bli fel, det är något jag är införstådd med. Men att en veterinär, bara för att rädda sitt eget skinn och/eller av ren okunskap, kan lämna ett sån’t besked utan att ha någonting på fötterna och veta vad h*n pratar om?! Eller är det ren och skär prestige? Att inte kunna erkänna att man inte vet eller har gjort fel?

Någonstans i hela den här processen fick jag ändå ett erkännande av att de gjort fel eftersom fakturan vi så småningom fick endast var på en bråkdel av kostnaderna…

Att allt det här plötsligt kom upp igen beror på att Iza i morgon skall opereras igen. Den förmodade cystan vid juvret skall bort. Vi pratade om detta hemma igår och då rann hela detta drama upp i min hjärna igen, och jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg på vad prestige kan åstadkomma, i synnerhet om den är kombinerad med okunskap! Behöver jag tillägga att denna veterinär inte får komma i närheten av mina hundar efter detta. Inte för att så mycket som ge en vaccinationsspruta! Och när hon ska opereras ”beställer” jag vilken veterinär jag vill ha. Skulle den planerade veterinären inte vara på plats imorgon och det kryper fram att h*n ska göra det istället så tar jag min hund och åker hem!

Jag var bara tvungen att skriva av mig detta (jag kanske har gjort det förut?) och få ur mig irritationen som fortfarande, efter 4,5 år, kan göra mig så arg så jag skakar… På ett sätt är jag lite pervers sugen på att boka en tid hos den veterinären någon gång bara för att visa upp vildhunden som skulle dö om hon slog sig…

Självklart är jag nervös inför morgondagen. Det är aldrig kul att lämna in hunden för en operation, hur ”enkel” den än är. En och annan hållen tumme kommer vi inte tacka nej till.

Nu har dom åkt. Jag försökte förhala det in i det längsta, och hävdade med bestämdhet att de verkligen hade fått med sig ALLT, trots att Gino sussade och sov i köket, men det gick dom inte på, hans husse och matte…

När jag väckte honom för att bära ut honom till bilen så fick jag en nyvaken valp-gäsp i ansiktet, en näspuss och som avslutning ett litet näsbett… Det var inte helt enkelt att efter det lyfta in honom i bilen och vinka adjö.

Men det är blandade känslor; det ÄR underbart mysigt med valp men samtidigt är dom ju tämligen oanvändbara. 😉 Så, trots allt är det ganska skönt med vuxna hundar som man kan göra en massa saker med. Med det inte sagt att jag inte vill ha en valp nästa gång det är dags, för det vill jag, men det är skönt när de blir vuxna också. 🙂

Nu håller jag tummarna för att hemresan går bra och att han finner sig väl tillrätta i sitt nya hus, och det är jag helt övertygad om att han gör för han verkar vara en underbart stabil liten valp som finner sig tillrätta överallt.

Framåt kvällen kanske det dyker upp ytterligare några valpbilder här, tagna i morse…

Iza är hemhämtad och funderar som bäst på om hon tillbringat senaste dygnet i en tidsmaskin istället för hos hundvakten P? När hon lämnade hemmet igår så fanns det en vuxen (om än något odräglig) borderterrier. När hon kom hem så fanns det ett litet ”skräp”…? Vad hände? Har jag förflyttats två år bakåt i tiden, undrar hon säkert. K fick nämligen åka med svärmor hem redan idag när dom ändå var här och fikade. Då slipper jag flänga som en stolle och lämna honom i morgon bitti när jag vinkat av pappa och A.

Iza och Gino har i alla fall fått hälsa lite försiktigt på varandra och det gick bra. Iza är ju egentligen jättesnäll men kan bli lite vårdslös och burdus ibland, i all sin snällhet. Men nu har han åtminstone fått se och lukta på en schäfer, och det ingår ju i allmänbildningen. 🙂

För övrigt har vi inte gjort många knop idag. Karlsson fick ett åkerspår på förmiddagen och sen fick Gino se SKOGEN! Karlsson var ju runt fyra månader innan han fick komma ut i skogen på grund av den hysteriska vintern vi hade då. Så jag tyckte det var bäst att passa på nu när det var barmark och milt.

Gino verkade tycka att skogen var helt OK. Det fanns massor av saker att tugga på… 😉 Karlsson sprang som en stolle och kollade Gino med jämna mellanrum. Kanske hade han växt till sig lite och fått lite ordning på benen så att det gick att använda honom till nå’t vettigt, men … näää.

Skogsäventyret varade i 10-15 minuter och han rörde sig på en yta av ca 9 kvadratmeter. Han blev buren ut i skogen och hem från skogen och verkade rätt nöjd med tillvaron. 🙂

Dagens bilder:

Gino har uppfunnit samma lek som Karlsson brukar ägna sig åt; döda fällen! K kollar hur det går.

Kom igen nu då polar’n, du kan ju inte bara stååå där!

Mycket roligt finns det att pyssla med i skogen.

Och ännu mera kul!

Kottar är roligt!

Man blir trött av skogen! Köksbordet duger bra som huvudkudde med ett stöttande knä och ett par händer i bakgrunden.

Och ännu tröttare en stund senare, djupt sovande med tvåmånaders-presenten han fått av K. Och nä, det är INTE en säng han ligger i, det har hans matte bestämt. För en husvagnsmadrass + tempurmadrass som ligger på golvet i vardagsrummet kan väl omöjligt räknas som säng, eller…? 😉

Om möjligt älskar jag Karlsson ännu mer idag. Så oerhört fint som han behandlar Gino! Inte för att jag trodde att han skulle vara elak på något sätt, men ändå.

Starten blev inte den bästa. Karlsson gjorde en lekinvit genom att gläfsa till och galoppera på tvären mot Gino. Det brukar ju funka på Iza! Gino pep till förskräckt och ett visst läckage uppstod på undersidan vilket gjorde Karlsson minst sagt fundersam. Därefter ändrade han taktik och har gått oerhört varsamt fram och nu tycker Gino att K är en en helt OK kille.

Karlsson har mestadels låtit honom vara ifred men någon gång emellanåt gått fram och nosat försiktigt för att omedelbart gå iväg och göra något annat. Allt för att inte bli påträngande. Det är inte för att K tycker att Gino är ”äcklig”, vilket jag nästan förväntat mig, utan för att han insett att det är rätt taktik. Och när Gino låg och tuggade på ett av K:s tuggben så stod K snällt och väntade tills Gino var klar och gick därifrån.

En mer perfekt halvmorbror får man nog leta efter. 🙂

Natten har (enligt hörsägen) varit lugn. Vid något tillfälle hade han vaknat till och pipit lite men lugnat ner sig genast när han insåg att han inte var ensam.

Jag faller väl för grupptrycket då. Här kommer några bilder på underverket. 🙂

Första träffen med husse.

Den rynkiga pannan bådar gott! 😉

Sista tuppluren med syster yster. Resten av valparna hämtades igår.

Sista måltiden i föräldrahemmet intogs på diskbänken. 🙂

Första träffen med ”storebror”. Först var han lite läskig tyckte Gino men Karlsson var oerhört försiktig och visade att han inte var det minsta farlig.

Gino tittar var ”storebror” hittar på. Han var nog lite spännande ändå.

Jag vågar nog slappna av iaf, och låta husse klia magen. 🙂

Det är tacken det! Här bäddar man med härlig julklappsbädd + fleecefilt med mycket mammadoft i buren. Och vad gör han? Jo, lyckas hitta den enda fläcken som inte är bäddad och somnar som en klubbad säl… 🙂 Nu laddar han för första mötet med matte som strax hämtas vid tåget.

Vi är hemma! Det är inte varje dag jag kör bil i 60 mil, men nu har vi iaf landat hemma och Gino håller så smått på att göra sig hemmastadd innan han ska få möta storebror som för tillfället sitter i bilen (liksom storasyster).

Hemresan har han tagit med ett fantastiskt lugn. Tittat på utsikten, sovit, tittat på utsikten, sovit och … sovit. Han gnällde i ungefär 7 sekunder i höjd med Lund men i övrigt helt cool. Ganska imponerande faktiskt. Karlsson var iofs lika cool, men ändå.

När jag plockade fram kalkonen (ja, ja, bilder kommer, imorgon 😉 ) så blev han glad och kom igång att leka, och nu ska han snart få mat också. Det blir nog bra det här.

Om en timme ska jag lämna Iza hos hundvakten och sen ska vi hämta Ginos matte vid tåget och sen ska vi typ … sova?

I morgon bitti åker jag och pappa till Malmö för att hämta hem Karlssons nya distans-lillebror, Gino, eller Öresunds Bashful som är det officiella namnet. Spännande! Vi får väl se om Karlsson hinner ”lära han allt jag kan” (ör att citera Baloo) under söndagen?

Det finns väl risk för att det dyker upp en och annan valpbild (tagen med gamla kameran 😦 ) här under lördag kväll eller söndag. 🙂

Iza kommer arrenderas ut till hundvakten när vi kommer hem. Tror det är lugnast för alla parter, och framför allt för henne. Risken är att hon stressar sig överstyr om hon tror att hon fått en lillebror till att hålla ordning på.

Nu har jag blivit uppringde av service-chefen på Cyberphoto och dom är väldigt bra att ha göra med. Inte det minsta krångel utan dom skickar en ny. Så snart dom fått tillbaks den jag har. Det visade sig att det ändå fanns en i lager som inte ”syntes” på hemsidan.

Det är väl som en lärare i marknadsföring sa en gång i tiden; det finns ingen bättre reklam än en väl skött reklamation. 🙂

Nu lär jag ju inte ha den nya kameran förrän i början av vecka 4, men jag överlever väl det också.

Grrr… Så har man landat på moder jord igen. Kameran är ett måndagsexemplar! Hur jag än beter mig så får jag den inte att autofokusera, och inte heller visar den inställningarna för autofokus.

Har haft ett par samtal med leverantören och de är överens med mig om att det är fel på kameran (eller objektivet) och att den ska bytas ut. Så långt – gott och väl. Men då uppstår nästa problem. Sitter problemet i kamerahuset eller objektivet?

Det paketet jag köpte är slut, leveransdatum okänt. Kamerahuset finns i ”lösvikt” men inte objektivet. Väntar nu på att servicechefen ska ringa upp så jag får besked om hur vi gör… *suck*

Egentligen var det lite synd att slänga ut den. Fortfarande lika fin som för 2,5 vecka sedan. Inte ett barr har krökts. Inte ett barr har ramlat (nåja, ett par stycken kanske). Inte en kula har ramlat. Inte en hund har dansat ringdans.

Men nu får det vara färdig-julat! Basta!

Advent får dock stanna till 20:de dag Knut, eller kanske t o m någon dag extra, med tanke på att vi lär ha tassarna fulla med Ginos liv och leverne under söndagen… 🙂

Här är då första ”riktiga” bilden tagen med det nya underverket.

Och vad föreställer den? Jo, en sovande (eller åtminstone) liggande hund. Naturligtvis. 😉 Fast just den här typen av bilder klarar den gamla kameran precis lika bra, så detta bevisar inget. Mer än att Iza gillar lillebrors säng. Och att lillebrors säng är några nummer för liten… 🙂

(Det är väl tur att pappa kommer att ha med sig en överbliven Bia-bädd i schäfer-size när han kommer på fredag. Då kanske K kan få ha sin bädd ifred i arbetsrummet?)

Hade ju hoppats på uppehållsväder idag för att kunna testa kameran på träsktrollet och se om han fastnade. Men hela dagen har det regnat och nu, under vår promenad, hade det (regnet alltså) vänligheten att övergå i ymnigt snöfall. Det känns inte som en bra idé att släpa ut kameran i det vädret redan andra dagen… *suck*

Jag har tagit några testbilder från altanen (under tak) och inte en enda har blivit skarp?! Kvällen kommer alltså få ägnas åt, förutom julgransplundring, att läsa instruktionsbok. *dubbelsuck*

Dagens goda nyhet är att Anticimex varit här igen och upphävt den befarade hussvamsdiagnosen. Nu är det ”bara” en krypgrundsavfuktare som ska installeras. Man får vara glad åt det lilla. 😉

Så är kameran vederbörligen betalad och uthämtad på den lokala ICA-butiken. Uppackningen är avklarad MEN nu väntar jag på att batteriet ska laddas… Åh vad jag väntar. Läser intruktionsbok och tittar och pillar lite, men så mycket mer kan jag inte göra. Än.

Den känns gedigen (=läs tung), och har en herrans massa knappar, rattar och vred. Men jag ska väl komma överens med dom vad det lider. 🙂

Och när jag började läsa instruktionsboken insåg jag varför jag kanske borde ha satsat på nya glasögon ändå… Men jag ska nog överleva både detta och mer därtill tror jag. I värsta fall får jag väl fotografera det jag vill läsa och förstora upp det på dataskärmen… *asg*
Karlsson fick roa sig lite med förpackningen till kameran. Kartongen innehöll en faslig massa bubbelplast i maxi-format. Karlsson gillar ju inte prasslande plast så när jag slängde ner några godisbitar bland bubblorna tittade han med viss förskräckelse på Iza som röjde runt och käkade upp allt godis. Sen fick han en chans utan Izas inblandning och då såg det ut så här:

Allra först försökte han nå godisarna utan att kliva i kartongen men han insåg att han inte var född till giraff, bet i det sura äpplet och klev i med framtassarna.

När inte det heller räckte tog han med baktassarna.

Och sen var det fullt röj i lådan. Återstår att se om vi botat hans plastpåseskräck? Bubbelplastskräcken verkar ha gått över iaf. 🙂

Avslutningsvis en bild från i morse.

Som man bäddar får man ligga!

Är det nå’t Karlsson är bra på så är det att bädda. Fast hans uppfattning om en bra bäddning är inte alltid, eller snarare väldigt sällan, helt överensstämmande med min och Izas uppfattning… Normalt sett ska fällen ligga plant i Bia-bädden, men K ser noga till att han får huvudkudde, fotpall, ryggvärmare och, som pricken över i, en schäfersvans som extra värmekälla. 😀

Med risk för att bli tjatig…

😀

Nu gäller det bara att jag får mitt sms också så att de lämnar ut paketet till mig. Men det är klart, det är ju inte gratis… Så får jag inget sms innan det är dags för hemfärd så kommer jag åka den vägen ändå, och se om jag får ut det.

Nu är den nära…