Månad: september 2007

Ikväll tog jag till det tunga artilleriet! Det var liksom ”nu eller aldrig” vad det gäller uppletandet och det hade avsedd effekt även om jag starkt betvivlade det en stund.

När husse kom hem tog jag med mig Iza, hennes tjänstetecken, fyra snitslar och åtta uppletandeföremål och gick ut i skogen där vi började valla en bred korridor, ca 15 meter. Lite på efterkälken kom husse och Karlsson. K var tänkt att fungera som konkurrent om Iza började strula. Började dock fundera på hur klokt det var för när Iza väl förstått att lillebror också var på plats så fick jag bogsera henne runt i rutan/korridoren. Hon var helt blockerad på ekipaget på baslinjen… Jag försökte trigga henne lite på föremålen, utan nämnvärd effekt, och hon fick även se när jag kastade/la ut dom men hon engagerade sig inte nämnvärt. Sen var det full fart tillbaks till baslinjen. Jag trodde ALDRIG att jag skulle få ut henne ens en meter, så låst var hon på Karlsson. Jag vet inte riktigt vad hon tänkte och trodde men hon verkade minst av allt intresserad av uppletande.

Efter lite övertalning fick jag dock iväg henne i rätt riktning. Och oj vilken fart det blev! In med ett föremål, två föremål, tre föremål … sex föremål!!! Visst hade hon en del stopp där hon stod och blängde misstänktsamt på sin ylande lillebror men hon kom iväg alla gångerna och gjorde vad hon skulle. Jag hade säkert kunnat skicka henne på de två sista också men jag valde att bryta när hon varit så duktig. Om upplägget har någon effekt på det tävlingsmässiga uppletandet har jag ingen aning om, men hon fick åtminstone uppleva en glad och positiv matte i rutan och det var ju ett tag sen.

Karlsson ägnade tiden åt att skrika som en stucken gris. Snacka om att vara avundsjuk?! Husse fick gå vägen tillbaks förbi grannarna så att de skulle se att han faktiskt var vid liv, och inte ens blodig … för han lät onekligen som om vi höll på att flå honom levande. Det är fantastiskt vilka ljud den lilla kroppen kan åstadkomma?!

Sååå synd var det trots allt inte om honom för innan detta hade han fått ett spår som han löste galant. Idag körde vi ett upptag. Iofs den ”snälla” tårtbitsvarianten, men ändå. Det var nog inte mer än 3-4 meter från påsläppspunkten fram till spåret. Först såg han väldigt förbryllad ut men sen traskade han iväg och tog spåret galant åt rätt håll. Han börjar få riktig fin ordning på vinklarna också. Ibland är de klockrena och ibland går han ett par meter åt rätt håll för att sedan göra en lov och kolla att det verkligen inte gick åt något annat håll innan han tar det rätta. 🙂 Han missade en skogspinne men i övrigt plockade han allt, inklusive slutet. Det artar sig!

Efter lunchpromenaden fick sig Iza ett kort pass med kryp och efter att ha testat lite olika varianter tror jag att jag kom på vad som felade, så det kanske finns hopp även där?

Pm:et till högretävlingen har kommit idag och jag ska avvakta helgen och den träningen innan jag slutgiltigt bestämmer om jag ska lämna återbud eller inte. Igår fanns det inget andra alternativ än återbud, men nu är jag inte riktigt lika säker.

Nu är jag och Iza inne i en allvarlig relationskris. Funderar, helt seriöst, på att uppsöka en ”terapeut” som kan sätta fingret på vad som är fel. Eller … jag tror jag vet vad som är fel, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Denna hund är alltså hur knepig som helst! Hundfolk i allmänhet tycker att hon ser ”nonchalant” ut, att hon ”skiter i mig”, ”pekar finger” åt mig etc. Vet inte hur många tolkningar jag hört av hennes beteende. Och visst kan det te sig så. Det dom inte vet är att dessa beteenden uteslutande kommer när hon känner att jag inte är 100% nöjd med hennes beteende. Det spelar ingen roll hur mycket jag spelar glad, berömmer, peppar. Om jag i grund och botten inte är glad och nöjd så drar hon. En muntlig korrigering leder inte till minsta form av skärpning utan bara ännu mer undvikande… JAG BLIR TOKIG!

Denna hund är alltså bedömd som ”måttligt hård” (= +3) på korning. Det kan man tycka är en förklaring till att hon inte tar åt sig av en korrigering. Problemet är ju att hon faktiskt tar åt sig, och det behövs alltså inte ens en medveten korrigering, utan det räcker med en känsla av missnöje från min sida. Men normala hundar (t ex Karlsson) skärper ju till sig när de korrigeras, de försöker inte byta planet?! OK, det är väl inte det hon gör heller, byter planet alltså, även om det känns så. Hon håller sig hela tiden inom synhåll och har full koll på mig men ägnar sig, till synes mycket målmedvetet, åt att göra något annat. Och det spelar ingen roll vad jag gör; vädjar, skäller, gullar, vrålar, lockar – eller ingenting… Jag har provat allt! Efter någon minut har hon funderat klart och kommit fram till att jag faktiskt ändå är henne matte. Då kommer hon farande, men vid det laget är frustrationen redan ett faktum hos mig och så är den dagen förstörd. Igår kväll var det så illa att tårarna började rinna på mig. Känner mig fullständigt maktlös! Just nu lutar det mest åt att hon får bli pensionerad promenadpotatis. Oerhört synd på denna hund som egentligen har en så’n kapacitet, men att placera om en 7,5-årig schäfer tror jag inte heller är något alternativ.

Några minuter senare visade hon prov på vilken underbar hund hon i grund och botten är. Stod på nedre plan vid läktaren och hade henne liggande intill. Det var dags för gemensam träning och strömmen av hundar och människor var ganska strid. Spannet av hundar som passerade varierade från pytteliten chihuahua till hysteriskt vrålande schäfrar. Iza bara låg och tittade, lugnt och fint. Sen kommer en liten tjej (7 år?) fram till oss och hälsar på Iza och börjar prata med mig. Tjejen ägnar sig sedan åt balansgång 50 cm från Iza och ramlar ner ett flertal gånger tätt intill. Iza bara låg kvar helt tryggt och verkade uppskatta sällskapet! Tjejen fick sedan tag på en ormbunke som hon delade upp i blad som hon tapetserade Iza med. Från svansen och framåt. Iza låg helt stilla och tittar lite småroat på tösen. När ett ormbunksblad hamnade mellan öronen tyckte hon dock att det kittlades och ruskade på sig så alla blad ramlade av. Men i såna lägen är hon bara så underbar, och man kan inte tro att det är samma hund?!

Gårdagens glädjeämne var, som vanligt, Karlsson. Han skötte sig alldeles förträffligt, och den blå pipande dansk-draken var en riktig succé som belöning. Han går fritt följ mycket bättre än linförighet så det grämer mig lite att det momentet är borttaget ut appellklass och lydnadsettan för där hade vi nog kunnat plocka fina poäng. Han låg t o m still på en platsliggning på ca 3 minuter tillsammans med tre laktritstroll (riesen). Jag stod inte långt bort, men ändå! Det kändes som en seger. Han gnällde lite, eller snarare ”gnisslade”, och skruvade lite på sig men – han låg! 😀

Just nu krisar jag lite. Lite så där lagom… Ingen jättekris och det är inte synd om mig – egentligen – men de här känslorna kommer med jämna mellanrum, framför allt på hösten när dagarna blir kortare och det inte känns som om man hinner med någonting.
Var det så här det blev? Livet liksom? Att jobba, och jobba, och jobba… Jag tycker inte att jag hinner leva, och just nu är det extra trist och rörigt på jobbet också så det gör ju inte saken bättre. Mina högt värderade ”jobba-hemma”-dagar har i princip lyst med sin frånvaro de två senaste veckorna. Jag lider verkligen av att lämna Iza och se besvikelsen i henne ögon när hon inser att jag ska iväg. Och att Karlsson ska vara hos dagmatte? Det går definitivt ingen nöd på Karlsson, och säkert inte på Iza heller egentligen, men jag vill ju vara med dom! Hela tiden! Folk som skaffar barn och sedan låter andra ta hand om dom, större delen av barnens vakna tid… Hur står dom ut? Jag lägger inga värderingar i detta, jag förstår att det inte går att lösa på annat sätt, men jag bara undrar … hur fixar dom det?

Jag önskar verkligen att jag kunde få några stadigt återkommande och välbetalda jobb till min firma så att jag kunde jobba hemma jämt och sköta mig själv! Men hur ska jag hinna fixa dom jobben med en heltidsanställning? Röran på jobbet är helt obeskrivlig jämfört med hur det har varit innan. Ingen vet vad som ska göras, vem som ska göra det och hur det ska göras. De nya ägarna kör sitt race, i ett rasande tempo som inte känns som om det leder till något bra. För mig, som är kontrollfreak ut i fingerspetsarna och vant mig vid att ha superkoll på allt som rör mina (tidigare?) ansvarsområden vet nu ingenting känns det som. Oerhört frustrerande!

Nåja, det blir väl bättre får (måste) jag tro.

Så lite ”normalbloggande” också då, nu när jag gnällt färdigt. 🙂

Igår kväll tog jag bara med mig Iza till klubben. Hann köra igenom de flesta högreklass-momenten igen. Faktum är; att med ett kraftigt dk (hand i luften samtidigt som kommando-ordet) så stannade hon faktiskt på inkallningen?! Får väl ”bjuda” på det även på tävlingen om det är vad som krävs. Avdrag för dubbelkommando är ju faktiskt bättre än en nolla. Det är långtifrån säkert vi får poäng ändå, men det är värt ett försök. Krypet fortsatte att strula. Ibland kryper hon jättefint men ibland hamnar hon i konflikt med … gud vet vad, men det är väl förmodligen mig? Nu kan hon helt plötsligt inte ens ”sitt kvar” när jag tar det lilla steget fram för att hon ska komma i rätt position när hon lägger sig?! Får grunna vidare på detta. Vi har ju 1,5 vecka på oss. *suck*

Därefter körde jag och Tytti uppletande. Rutan var i form av en bred korridor pga tidsbrist. Iza fick sex föremål, samtliga längst ut som vanligt. Och, precis som vanligt, så tog hon sig ut och hämtade det första på ett klart godkänt sätt men sen, precis som vanligt, havererade det fullständigt. Hon letar, men bara ut på halva djupet ungefär. Det slutade med att jag stod nästan längst ut i rutan och då hittade hon sakerna. Det var oerhört frustrerande och till sist visste jag inte om jag skulle gråta? Eller skrika? Eller strypa hunden? Eller begå harakiri? Eller alla fyra samtidigt? Hon har alltså haft ett jättefint uppletande tidigare, förutom lite tugg och struliga avlämnanden, men att gå ut och leta har inte varit något problem. Jag har ju mina teorier om vad som gått fel i träningen, men det gör ju inte saken bättre och jag har ingen aning om hur jag ska komma tillrätta med det. Känns inte som om något av det jag provat haft någon bestående effekt. Inför tävlingen, om vi nu startar, är enda trösten att det kommer finnas sex föremål i rutan, hon behöver hitta fyra och ALLA ligger nog inte längst ut?

Ikväll har vi hållit oss hemma. Husse är långt bort och jobbar och sover över i lastbilen för ovanlighetens skull. När jag kom hem så gick vi djävulsrundan som idag bjöd på alla de vanliga ingredienserna. Väl hemma igen så körde jag lite kryp med Iza och det gick ungefär som igår; alltså bra ibland och kaos ibland.

Karlsson fick sig lite apporteringsövningar och om han bara lugnar ner sig med tugget så kan det nog bli riktigt bra. Och jag tycker faktiskt att han tuggar lite mindre för varje gång?

Nu ska jag slöa i soffan en stund framför en film jag började titta på igår. Orkar liksom inget annat. Och så har ännu en dag gått!

Vissa kommentarer får jag via mail, andra inte. Dessa upptäcker jag i bloggen, och där går jag ju i ärlighetens namn inte in flera gånger om dagen. Lite irriterande är det!

Någon mer med wordpress som upplever samma sak?

Eller; Borta bra men hemma bäst!

Eller; Vi hade i alla fall tur med vädret!

Och med rubriken menar jag inte enbart ekonomiskt, även om hotellets centrala läge även kostade på på det sättet. Nej, jag menar ”kostar på” i avseendet; utebliven nattsömn. Hotellet, som låg 50 meter från Rådhuspladsen och Strøget visade sig även vara granne (?) med ambulanscentralen eller polisstationen. Eller kanske både och? Under fredagsnatten var det ett herrans liv med sirener och fulla danskar/svenskar så jag sov inte många stunder. Eftersom det, helt enligt reglerna, var åt h*te för varmt på rummet så var vi tvungna att ha fönstren öppna vilket inte gjorde oljudet mindre…

En annan klassiker är att jag får ont i ryggen när jag sover borta. Trots att jag släpat med mig tempur-kudden (som tog upp halva resväskan) så kunde jag knappt röra mig på lördag morgon. Andra natten blev dock något bättre i båda avseendena. Mindre sirener och något mindre ont i ryggen… Eller också var jag bara så trött att jag inte märkte något av störningsmomenten?

Shoppingen som jag bespetsat mig på blev också väldigt sparsam. Men som alla ”föräldrar” som varit utomlands så måste man ju köpa med sig något hem till ”barnen” och de roligaste fynden gjorde jag i en hundtillbehörsbutik sent på lördag eftermiddag. Två pipleksaker och ett fräckt halsband till K. Om Iza leder koppelkampen så är Karlsson klar etta i halsbandskampen. 🙂

Samlingsbild på mina fynd. Draken piper i båda ändarna och förhoppningsvis kan den palla för några dragkamper på appellplan. 🙂 Sköldpaddan i bakgrunden piper självklart också.

Kolla det underbara ansiktsuttrycket! (Ibland är man lättroad 🙂 . ) Karlsson tyckte också att den var helt OK när vi provdrog lite.

Tyckte texten på halsbandet passade oförskämt bra!

Vi hade i allafall tur med vädret. I fredags var det strålande solsken och en öl i Nyhavn i kvällssolen är ju aldrig fel. Samtliga måltider (utom hotellfrukostarna) har intagits utomhus, om än med bistånd av infravärmare och ibland filtar.

På hemvägen hann vi även med ett besök vid borderterrierringen på Sofiero-utställningen för att hälsa på Karlssons ”gammelmatte” och diverse andra bekanta. Alltid trevligt. Jag hann med ett varv bland hundtillbehörsstånden också, så lite mer blev det shoppat. 😉

Men, nu är vi alltså hemma igen. Alla hundar är ihopsamlade från sina helg-härbärgen där de haft det utmärkt bra, och själv ser jag fram emot en natt i min sköna säng där det värsta oljud man (normalt) råkar ut för är ett och annat skällande rådjur.

Med facit i hand var det kanske inte världens bästa idé att spåra och fotografera samtidigt. Med Iza har jag aldrig kommit på tanken men med åtta kilo terrier i linan kändes det genomförbart. Nu blev väl varken spåret eller bilderna speciellt lysande, men håll till godo. 🙂

Spåret var ett appellspår med nio vinklar och åtta föremål. Stundtals spårade han alldeles underbart men ett tag var det nog mest vilt i näsan. Två föremål missade han också, men som tur var inte pipisarna. 🙂 Att jag skulle försöka fota samtidigt resulterade i att han kanske inte riktigt fick den förväntade responsen på föremålen men han verkade ganska nöjd ändå. Belöningarna kom ju, om än något lite fördröjda.

Här drar han iväg på ett direktpåsläpp och suger i spåret ordentligt! Åtta kilo liksom … WOW!

Första pinnen bärgad!

Och första pipen räddad från förgängelsen!

Pinne två (även om det står ”13” på den 🙂 )

Andra pipen också återfunnen! Spåret gick omväxlande i sol och skugga. Att ställa om vitbalansen i kameran också … DET var överkurs. Därav den något mystiska tonen i bilen.

Lycka! Första gången han frivilligt apporterar in slutapporten. Tidigare har det krävts viss övertalning även om han tydligt markerat den.

Gårdagskvällen tillbringade vi på klubben. Iza fick en genomkörning av alla högreklassmoment utom framåtsändandet. Stora stötestenen nu (förutom inkallningen) är krypet. Helt plötsligt reser hon sig istället när hon ska börja krypa?! Om det inte var för att hon mellan varven, när hon är på humör, kryper 10-mässigt (så även igår) så skulle jag tro att hon hade ont någonstans. Nu tror jag att det ”onda” sitter någonstans i hjärncellerna, och i kommunikationen med matte…

Karlsson fick sig en platsliggning med en pensionerad schäferhane. Den hanen tar inte illa vid sig om jag säger åt K på skarpen när han reser sig, och det fick jag tillfälle att göra. Två gånger gick han upp och andra gången tror jag att det ramlade ner en liten polett? Därefter körde vi en del apporteringsövningar och blev kommenderade i linförighet. På det stora hela skötte han sig riktigt bra. 🙂

Nu ska här packas och förberedas för morgondagens avfärd till ”krigs-zonen” Köpenhamn. Senare ikväll ska jag lämna Iza hos hundvakten. Det blir nog många och långa skogspromenader för hennes del i helgen. Garanterat träningsfritt blir det iaf. Hon avgudar P som ska ha henne och han gillar henne skarpt, så det blir nog bra. Karlsson ska utnyttja dagmatte som nattmatte också, men honom lämnar vi inte förrän imorgon bitti.

Man kan t ex göra som terriern!

Här har han dock missat solfläcken ganska rejält. Annars brukar han minsann se till att hela han ryms. 🙂

Själv har jag utnyttjat solskenet till att fixa soltorkade lakan. Ser redan fram emot att gå och lägga mig. 🙂

Dessutom har jag funderat på var getingarna hållit hus i sommar? Idag har jag nog sett lika många som jag sett tidigare på hela ”säsongen”. Vad gör dom när det regnar?

Igår kväll blev det ett appellspår till K. När jag går ut för att släppa på K så spatserar Bambi runt mitt i spåret och betar i godan ro. När vi var ganska nära upptäckte han oss och for iväg. Karlsson såg inte rådjuret men blev naturligvis konfunderad när vi kom fram till det området. Jag stannade bara och väntade ut honom när han lämnade mitt spår (ibland är det bra med lite halvhögt gräs) och ganska fort tog han upp rätt spår igen. Duktigt! Han plockade dessutom alla föremål utom en skogspinne. Godkänt! Det finns nog gott hopp om att det ska bli en brukshund av det lilla träsktrollet. 😀

Nu har jag pratat med chefsjägarens syster och enligt syster yster så hade det varit vildsvin i samma område förra hösten. Hon skulle tipsa sina jagande bröder. Hoppas jag får en filé som ”hittelön”. 🙂

Eller snarare; hur gör vildsvin???

Vi har ju varit förskonade från vildsvin, åtminstone i närområdet. Tack och lov!

Vid dagens lunchpromenad upptäckte jag dock något ”mystiskt”, men mer om det senare. Vi har ett otillgängligt skogsområde, tätt med unga granar och mellan varven rejält sumpigt, som vi passerar förbi på de flesta av våra promenader. Vid två tillfällen senaste tiden har K ”försvunnit” där, och varit borta ett par minuter. Gud vet vad han pysslat med? Iza har också börjat visa en helt ny typ av intresse. Hon vädrar och sniffar men verkar INTE ha någon större lust att bege sig iväg. Hon är ju förvisso kopplad, men är det älg eller rådjur i faggorna brukar det bli rejäla ryck i kopplet. Det är helt enkelt ingen tvekan om vad hon vill göra. Men nu är det lite mer … tveksamt. Nyfiken, men med en viss respekt, vilket inte är vanligt på henne. Hennes nyfikenhet kan ju normalt sett övervinna ALLT! Det första som slog mig när jag observerade detta var ”rovdjur”, av något slag. Men idag kom jag på nya tankar…

När vi kom runt på andra sidan av detta område idag, där skogen är lite mer överskådlig, så ser jag helt plötsligt några barrträd som är helt avskalade på bark nedifrån och ca 1 meter upp. Älg? Nä, inte den höjden tror jag. Vill de käka bark håller de sig nog på en högre nivå. Då slog mig tanken; vildsvin? Lagom höjd liksom.

När jag googlade på ”vildsvin + bark” hittade jag detta på jägarförbundets hemsida; ”Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem.”

Jag VILL inte ha vildsvin här. Inte där jag bor! Får nog ta ett snack med de som har jaktmarken och höra om de gjort några observationer…

Någon annan som har några andra tips eller idéer?

I yngre dagar tävlade jag en del i hästhoppning. Mest på klubbtävlingar och en del regionala arrangemang. Jag kan inte minnas att jag NÅGONSIN glömt en bana? Inte ens den gången banan var superkrånglig (värsta ever?) och jag ”satt av” redan efter tredje hindret. Kom upp på hästryggen igen, fortsatte och kom ihåg banan trots en halv hjärnskakning.

På hopptävlingar finns det alltid en banskiss. Denna får man memorera bäst man vill innan man får möjlighet att gå banan. Självklart finns det en banskiss även på agilitytävlingar, MEN, den är inte offentlig! Dvs den finns endast i domarens ficka, eller var h*n nu kan tänkas förvara den. När jag insåg detta i lördags blev jag lätt perplex. Det var alltså bara att kasta sig in på banvandringen och leta nummerskyltar, helst i rätt ordning, för att få ordning på hur banan gick. Jag lovar, det var världens kortaste åtta minuter! Om platsliggningen i appellklass (tre minuter) gick lika fort vore det en välsignelse. 🙂

Misstänker att en och annan banminneshjärncell försvunnit under årens lopp, men att det skulle vara så illa?! Eller var det bara avsaknaden av ”kartan” som ställde till det? Det var nog tur att Iza fixade disken i lopp nummer två för den banan hade jag ändå ”tappat bort” ganska kvickt. 🙂

Ett av mina mer undanskymda intressen/passioner är just – kartor. Jag gillar att läsa kartor och geografi var ett favoritämne i skolan. Jag sätter mig inte och läser kartor utan anledning, men om jag ska någonstans så gillar jag att ha koll på läget innan jag kommer dit. Jag är dessutom bra på att memorera kartbilder, åtminstone huvuddragen. Men … ingen karta = borttappad. I lördags lyckades jag ju springa rätt i ett lopp, och nästan rätt i ett. Det ironiska var ju att jag där kom ihåg alla de svåra vägarna och missade det som var enkelt?!

Nej, jag tror jag ska skriva en motion om offentliga banskisser i agility. Tävlingsformen har ju sitt ursprung i hästhoppningsvärlden så varför inte även ta efter denna lilla detalj?

Gårdagskvällen tillbringades på klubben. Provade ett nytt upplägg där jag först körde ett kort agilitypass för att sedan gå över till brukslydnaden. Det tog dock ett bra tag innan Iza taggat ner så att hon kunde köra lydnad. Direkt efter agilitypasset kunde hon knappt ”ligg” och ännu mindre ”kryp”. Tog en liten time-out och sen skärpte hon till sig. Vi lyckades köra igenom krypet, skallet och tungapporten + fritt följ. Genomsnittsbetyget blev – hyfsat. Kvällen avslutades med framåtsändandeträning och det gick … sådär. Är långt ifrån säker på att vi kommer starta på högre-tävlingen hemma om knappt tre veckor. Vi får se hur fortsättningen blir.

Nu verkar det strula med kommentarerna i bloggen igen. Det kommer inga mail när någon kommenterat?!

Oavsett väderprognosen inför helgen (som jag f ö inte har en aning om) så känns det som om vår planerade helg i Köpenhamn kunde ha haft bättre förutsättningar…

För det första så har ”aktivisterna” börjat bråka igen, repris på vårens uppträden. Och det ska tydligen inte vara nog med cirkusen som gick av stapeln i helgen utan fortsättning följer enligt dansk media. Dessutom kommer denna fortsättning äga rum ungefär där vårt hotell ligger, om jag tolkar kartan rätt. *suck*

Dessutom spelar Sverige – Danmark EM-kval i fotboll på lördag. Förvisso i Stockholm, men om Danmark förlorar så kan jag tänka mig att det blir lite stökigt. I synnerhet efter förra mötet i början av sommaren, om någon minns det? *dubbel-suck*

Förstår inte varför man måste åka bort när man kan vara hemma och träna hund? 😉

(OBS, det var INTE min idé, och det är inte jag som betalar (försenad födelsedagspresent) men just nu känns det som om jag precis lika gärna kunde vara hemma och träna hund, eller nå’t.)

Som jag skrev igår så var det nog tur att vi hade ”bokat” spårträning. När jag klev upp så regnade det och blåste rejält. Risken för att jag tagit oss i kragen och tränat på egen hand, just idag, hade nog annars varit ganska liten.

Idag var det alltså dags för Iza att konvertera tillbaks till brukshund. Vi träffade Tytti kl 10 och begav oss till de markerna där vi (jag och Iza) hade vårt högre-spår förra hösten. Jag la ett spår åt Karlsson och ett åt Tarrak medan Tytti roade sig med ett spår åt Iza.

Karlssons spår bestod som vanligt av en salig blandning prylar. Pipar, vanliga spårapporter och skogspinnar. Han fixade allt utom den första skogspinnen. Men där var han lite vid sidan av spåret så han struntade liksom inte i den utan missade den helt enkelt. Frånsett några små, lätt förvirrade, återhämtningsstunder tycker jag han skötte sig bra. Den andra skogspinnen hade han vissa problem med eftersom det fanns ganska många ”skogspinnar” just där. Men det var ju bara en som luktade matte?! Han fick dock en stund på sig att reda ut mysteriet och det gjorde han. 😉

Terrängen där jag la spåret åt Tarrak var egentligen kanonrolig. Det hade gått att få till många ”oppgaver” där, om jag bara orkat. Dock sa kroppen ifrån att; ”om du klättrar upp på den stenen så kommer du inte ner igen” och andra lika kloka saker så det blev ett förhållandevis ordinärt spår som han löste fint efter första stundens rusande. Men när väl kontakten mellan näsa och hjärna etablerats gick det som på räls!

Iza fick ett spår som väl var 7-800 meter långt. Hon löste det hyfsat bra tycker jag men hon missade två pinnar som låg i vinklar. Där ”genade” hon. Inte bra! Nu ska ju förvisso inte pinnarna ligga i vinklarna på tävling men jag tycker ändå inte om att hon inte jobbar ut spåret ordentligt. Även hon hade några smått förvirrade avbrott? Nu har ju inte spårträningen varit överdrivet intensiv för hennes del under sommaren och hösten så det kanske inte är så konstigt?

Planen var att uträtta massor av saker efter hemkomsten, men nu har snart hela dagen gått (känns det som) och det enda jag gjort är att stryka en del och slänga i några maskiner tvätt. Var tar helgerna vägen? Jag hinner inte med någonting känns det som.

Hittade förresten ytterligare en bild från gårdagen där man tydligt ser hennes ”tunnel-sug”. Där var det dock helt rätt att springa in i tunneln, så det var OK. Men kolla hennes blick! Kanske inte så konstigt att hon valde tunneln som andra hinder i lopp nummer två, istället för hopphindret? 🙂

Här är samma bild ur ett vidare perspektiv. Ingen tvekan om var hon är på väg. 🙂

Då var agilitydebuten avklarad, och jag får faktiskt säga att vi har äran hyfsat i behåll. 😉

Dagen började med lagklasserna där vi ingick i ”unghundslaget”. 😀 Men, i de här sammanhangen får väl Iza räknas som unghund, sina sju levnadsår till trots. Vi gick ut redan som startnummer tre på en bana som någon kallade ”tunnelbanan”. Mycket tunnlar var det, och många krångliga vägar. MEN, om inte om hade varit så hade vi kommit runt med fem fel! ”Om” bestod i att undertecknad fullständigt missade ett av de enkla hindren! Jag var så fokuserad på svårigheterna som var före och efter så det ”enkla” hopphindret som stod mitt emellan svårigheterna glömde jag helt sonika bort. I övrigt så sprang Iza förbi ett hinder så att vi fick snurra lite vilket räknades som vägran (= 5 fel) men i övrigt så gick det kanon. OK, vi var ju inte snabbast, men ändå. 🙂

Så var det dags för den första individuella DM-klassen, en hoppklass. Den gick över blixtfort. Åtminstone för vår del. Iza tog hinder nummer 1 och struntade sedan i mina åsikter och lama försök till handling och drog till tunneln som låg mer naturligt till. Där började det förmodligen också lukta väldigt mycket gott för sen blev det sniffande på marken för hennes del och min hjärna var helt blank. Hade ingen aning om vilka hinder vi skulle ta?! Vi fortsatte alltså inte loppet utan gick av.

Lite tillstukad i det nyvunna självförtroendet skulle vi avsluta med en agilityklass. Tack och lov så stod balanshindren så till att när de var framför näsan på hunden så skulle de tas. Iza älskar ju alla former av balanshinder och gungbrädor så hade det varit några ”fällor” med sådan inblandade så… Nu tog vi oss runt med 15 fel. Strul på ett hopphinder och ett strul i slalomen så vi fick börja om med den. Sen tror jag hon missade ett kontaktfält på uppvägen. MEN, vi kom runt! Dock kändes det loppet inte alls lika bra som det första på dagen. Mindre flyt, mer splittrad hund, vilket ledde till mer splittrad matte, som ledde till ännu mer splittrad hund och… Ja, ni förstår nog. Tack och lov hade jag ett antal klubbkamrater som stod jämte plan och hejade på och vrålade ”fortsätt” (på ett ungefär) och det var nog det som räddade oss (läs mig) och fick mig att komma igen trots att det kändes segt.

Utan att överdriva kan jag ju säga att många av mina klubbkamrater var djupt chockerade (och imponerade 🙂 ) över vår insats. Vår ordförande t ex, han förstod ingenting? Han hade inte fattat att vi överhuvudtaget tränat agility. Men å andra sidan har jag ju hållit en förhållandevis låg profil och tränat det mesta när det varit lugnt på klubben. 😉

Min ”coach” är på landslagsläger den här helgen, så henne har jag underrättat via SMS. 🙂

Slutplaceringen i DM, som innefattade båda loppen blev – 16. Då ska man betänka att det var över 40 startande från början. Många av de som diskade sig i första loppet strök sig i andra loppet men jag tror vi var 25 startande i andra loppet och vi kom inte sist!!! 😀 (OK, vi kom sist, av de som inte dubbeldiskade sig, men jag är ändå mer än nöjd!) Målsättningen för dagen var ju också ganska lågt ställd. Det var ungefär på nivån att Iza inte skulle lämna banan, vilket i min värld tedde sig som ett fullt möjligt alternativ. Nu gjorde hon inte det så målsättningen uppnåddes, och det med råge!

Så över till bildbevisen. Fotograf: Tytti

Positivt var att hon inte rev ett enda hinder vilket hon gjort rätt friskt på träning. Jag är ju inte säker i första ”disk-klassen” men enligt en klubbkompis gjorde hon inte det iaf.

Rätt snygg stil! Kolla örat som är på väg ut åt andra hållet. 😉

Duktig hund (även om vi redan var diskade här).

Det var så långt vi kom i den individuella hoppklassen. 🙂 Redan här är hon fullt fokuserad på tunneln…

Lite segt, som sagt, i agilityklassen. Trav?! Men å andra sidan får jag kanske glädja mig åt att hon åtminstone travar och inte går passgång vilket är populärt annars.

Tja, DET kontaktfältet fick vi inga fel på åtminstone!

Imorgon ska vi återuppta brukskarriären med lite spår tillsammans med Tytti och Tarrak. Hur vi nu ska orka det? Det är nog tur att vi har ”bokat” träning för annars hade det nog inte blivit så mycket gjort.