Månad: augusti 2007

Veterinärbesöket avlöpte väl. Vet. trodde INTE att det var en tumör. ”Det” var mjukt och flexibelt vilket tydligen inte är typiskt för en tumör. I journalen skrev han ”juverinflammation” i brist på annat. Den muntliga diagnosen var att hon kanske fått en skada (pinne eller nå’t?) som orsakat en blödning just där och att det sedan samlats vätska. Jag har nu fått order på att kolla en gång i veckan och om ”det” blir större så ska ”det” tas bort och analyseras. Att jag inte ska kolla oftare än en gång i veckan är för att om man pillar varje dag så märker man inte ev. förändringar lika bra. Det är åtminstone inget som gör ont för hon är inte irriterad och ömmar inte när man känner där.

Även om hon inte är helt friskförklarad så känns det bra mycket lättare idag. Veterinären som undersökte henne är chefsveterinär på djursjukhuset och har typ 40 års erfarenhet så han borde väl känna igen en juvertumör? Jag hoppas och tror iaf det.

Den här positiva diagnosen ska vi fira! Med att skita i brukslydnaden ett tag och köra agility istället?! Går (kanske) ut stenhårt med att debutera på DM i agility. Varför börja med någon fjollig inofficiell klass I-tävling? 😉 Nej, så kaxig är jag faktiskt inte … men DM går på hemmaplan vilket känns ganska bra för mina nerver eftersom Iza är mer samlad i hemmiljö. Nerverna lär säkert vara tillräckligt darriga ändå. Har nu anmält oss till både öppen klass hopp och agility. Nu blir det till att träna och läsa regler i några veckor för att se hur långt vi kommer innan jag skickar Iza på fel hinder, eller hon ”väljer själv”, eller jag stupar av utmattning? Men vi har förhoppningsvis kul ihop iaf och det är huvudsaken just nu. Har en känsla av att det kan vara positivt även för brukslydnaden om vi slipper de konflikterna ett tag.

Det finns dock en reservation. Vi hade planerat en tredagars utflykt till Danmark den helgen men i brist på hundvakt åt Iza verkar det inte som om det blir något. MEN, skulle det uppenbara sig en villig hundvakt så får det nog bli en Danmarksresa för att inte husse ska bli alltför besviken. Den resan skulle dessutom vara min födelsedagspresent men det vete sjutton om jag inte hellre tar debuten i agility som present? 😉

Kvällen igår gick åt till att packa husvagn. Jag var fullständigt inkapabel att uträtta något vettigt innan veterinärbesöket så det blev desto mer efter. Om inte vädret fullständigt brakar samman (vilket iofs prognoserna tyder på) så bär det av till kusten i eftermiddag. Skönt att komma iväg en stund, även om det ”nyss” var semester.

Förutom alla tankar om jobbet som surrar i huvudet så har jag ytterligare ett, och betydligt allvarligare, problem som jag hittills inte skrivit något om.

Ikväll ska jag till veterinären med Iza för kontroll av något som jag tror är en juvertumör. Jag vet, och försöker intala mig, att långt ifrån alla juvertumörer är elakartade men det är svårt att låta bli att måla f*n på väggen. Normalt sett försöker jag leva efter devisen ”att inte ta ut  katastroferna i förskott utan ta smällen när den kommer” men just nu sitter jag här med tårarna i ögonen … och klumpen i magen.

Till stor del kan nog detta bero på att min förra hund diagnosticerades med juvertumörer i början av september för sju år sedan. Det började som en hälta i mitten av augusti. Efter ett par veckors vila utan förbättring tog jag kontakt med veterinär som ställde diagnosen. Det hade hunnit sprida sig till lymfarna i höger ”armhåla” (därav hältan) och tre veckor senare tog vi bort henne. Hon var 7,5 år när detta hände.  Nu är Iza 7,5  år…

Dessutom har en hundbekant nyligen tagit bort sin schäfertik, lika gammal som Iza. Hon opererades för juvertumörer förra sommaren men nu hade det spridit sig till flera vitala organ och det fanns inget att göra.

Kanske inte undra på att man känner sig som man gör?

Tydligen har några uppfattat föregående inlägg som att jag ska ha en av valparna.

Det ska jag INTE!

Så! Nu kan ni slappna av… 😉

Jag har alldeles nog att göra med de två pussgurkor jag redan har. Dessutom är jag tämligen säker på att nästa hund INTE blir en schäfer.

Igår kväll åkte jag till klubben för att träna båda hundarna. Iza fick sig (som vanligt) ett, eller snare två, pass med inkallning med ställande. Det känns tyvärr inte som om vi gör några större framsteg. Åtminstone inga synbara. Börjar i ärlighetens namn tröttna rejält på detta. Det går väl an att träna och traggla när man känner att det händer nå’t, även om det går långsamt, men det här?!

Istället livade vi upp oss med lite agility. En del av hindren stod uppställda i något som kunde liknas vid en bana så vi körde på. Jag improviserade efterhand och Iza hängde med riktigt fint i en massa konstiga svängar. Svängar som man garanterat INTE kommer hitta på en klass I-bana. 🙂 De missar som blir är definitivt inte hennes fel utan beror uteslutande på klantig handler. 😉 Men jag blir mer och mer sugen på att testa detta ”på riktigt”.

Tämligen varm och tröttkörd, det var tryckande åskvärme, gick jag ner för att byta hund men innan jag gick upp på plan igen skulle jag mellanlanda på altanen för att andas lite och återställa vätskebalansen. Och där blev vi kvar, jag och Karlsson. Precis när vi skulle gå upp och träna började det nämligen regna. Regnjackan fanns i bilen men dit var det långt och jag hade varit plaskblöt innan jag hunnit halvvägs. Vi ägnade oss alltså åt ”social träning”. Nåja, det slutade regna ungefär när jag bestämt mig för att åka hem så vi körde några lydnadsmoment på den lilla planen nedanför stugan innan vi gick till bilen. Vad gör man inte för att döva samvetet?

Igår eftermiddag bar det alltså iväg på det planerade valpbesöket tillsammans med Ted. Tidigare när vi hälsat på valpkullarna på den här kenneln har det varit på höst och vår, mörka kvällar, men den här gången sken solen så det blev naturligtvis utomhusvistelse. Konstaterade snabbt att mina nerver inte riktigt är anpassade för åtta stycken sexveckors MYCKET pigga, glada och nyfikna schäfervalpar på en oinhägnad tomt. Det var ungefär sju för många… När kennelmamma gick in för att sätta på kaffe utbröt viss hysteri. Valparna bestämde sig plötsligt för att springa åt typ åtta olika håll… Jag hörde mig själv med nervös stämma ropa över trädgården ”Ted, hur många har du där?”, ”jasså, tre stycken, jag har fyra här, var sjutton är den åttonde” och liknande hysteriska fraser. Hur som helst var de fortfarande åtta, noga inräknade, när vi lämnade stället.

Självklart var de alldeles, alldeles underbara även om de hade så mycket annat att pyssla med när de kom ut att de prioriterade bort att pussa på människor. Men några valppussar lyckades vi dock sno åt oss. 🙂

Orutinerat. Byxor med snördetaljer…! Resten av bilderna behöver nog inte kommenteras… 😉

Just idag, när jag skulle ladda batterierna i solen, bestämde sig bonden naturligtvis för att ta hand om sitt hö. Ingen lugn och ro i solen alltså, mest dammigt och slamrigt. I och för sig borde jag ju ha kunnat räkna ut det med vänstra lilltån, med tanke på vädret, men ändå… Just nu är det tre (ja 3!) traktorer som puttrar omkring och förvandlar gräset från hö till ensilage. Behöver jag nämna att jag gav upp mina solningsförsök?

Nedanstående bild är tagen från sovrumsfönstret strax innan de började bala. Här får man en uppfattning om hur nära det faktiskt är och då hänvisar jag även till söndagens klagomål på utebliven sovmorgon.

Av övriga planerade projekt har jag klarat av följande:

Karlsson är trimmad. Den här gången i ”sportfrissa” utan tanke på utställning. Dock gillar han inte när man håller på med ben och tassar så jag får nog ha husses hjälp där för att K inte ska ramla baklänges av trimbordet.

Något spår har det inte blivit. Än. För varmt.

En promenad ska det strax bli, men den blir nog inte så ”rejäl”. För varmt.

Sen har jag tvättat och fixat lite samt envisats med att sola i någon timme trots böndernas vedermödor. Har man bosatt sig på landet är det ju liksom sådana smällar man får ta. 😉

I maj skrev jag om oroande besked på jobbet men jag kunde då inte berätta vad det handlade om. Kommentarerna bestod av att ”…har man sagt A får man säga B… ”. Nu kan jag säga B.
Den som inte minns kan läsa här.

Jag har blivit såld! Eller rättare sagt; företaget jag jobbar på har blivit sålt. Vi har nu norska ägare och vad som händer i framtiden är det ingen som vet. Självklart säger de nya ägarna att alla ska få ha jobbet kvar och blablabla… Men så låter det ju alltid när ett företag köper ett annat. Vad mina framtida arbetsuppgifter blir är, minst sagt, lite luddigt. De hävdar bestämt att jag ska vara kvar men från att, på många sätt, varit min egen chef, dvs jag har kunnat lägga upp jobbet efter mitt huvud och haft full kontroll (som det kontrollfreak jag är) kommer nog arbetssituationen att förändras rejält. Och just nu känns det inte positivt… Visst, jag ska vara (och är) jätteglad att jag har ett jobb. Men på många sätt känns det jättetrist. Hur  det verkligen blir får framtiden utvisa…

*************************

Igår kväll stod det träning med framåtsändande-gänget på schemat. När jag kom hem från jobbet visade det sig dock att Izas mage totalrasat. Ingen träning för hennes del alltså. Efter ett intensivt, och helt oplanerat, städpass fick jag försöka få tag på Karlsson istället, som varit med husse på jobbet på dagen. Vi träffades nere på gamla riksvägen och K fick byta bil.

Karlsson har ju aldrig testat framåtsändande och inte ens framförgående genom grupp men jag får säga att han skötte sig (sky)högt över förväntningarna. Min misstanke om att han glatt skulle försöka kasta sig om halsen på samtliga i gruppen, helst samtidigt, kom på skam. Vi körde vanligt framförgående genom gruppen några gånger och förutom det traditionella ”pendlandet” gick det jättebra. Sen var jag naturligtvis (nyfiken som jag är) tvungen att testa vad som hände om han var okopplad…? Och det gick lika bra. Det finns naturligtvis hur mycket som helst att slipa på, tro inget annat, men att han inte brydde sig om gruppen kändes riktigt bra!

Därefter körde jag lite ”vanlig” träning. Bl a linförighet med kommendering. Hon som kommenderade misstänkte att jag haft schäfer. 🙂 Det syntes framför allt i vändningarna. Det gäller att jag på träning gör snabba vändningar så att Karlsson lär sig att hänga med, men på tävling får jag dra ner tempot rejält i svängar och vändningar. Om jag bara får ordning på min motorik så ska det nog bli bra. 😉

Fick sedan lite tips om hur man börjar träna in rutan. Testade lite på detta och det är fantastiskt så fort den lilla terrierhjärnan fattar. Som jag tidigare nämnde är jag ju ganska nyfiken vilket ofta leder till att jag måste ”testa” saker innan det egentligen är dags. Som avslutning skickade jag alltså K mot rutan från förhållandevis långt avstånd. Han sprang framåt men vek sedan av på utsidan av konerna. Jag lyckades vara tyst för att få honom att tänka själv och då! Då stannar han till, tittar sig omkring och – heureka – kom själv på att de där små ”filurerna” (=konerna) hade något att göra med det hela, och sökte sig självmant inåt. Han är bara sååå underbar.  😀 Nu ska jag köpa en egen uppsättning koner så att vi kan träna på detta hemma också.

Idag har jag lyxat till mig och tagit semester! Har ganska gott om sparade dagar så jag tyckte jag kunde unna mig det. Hösten lär bli tuff och jag behöver lite sol och värme, och det är ju utlovat idag. Följdaktligen ska jag:

1. Tillbringa ett par timmar med att bara sitta och njuta i solskenet.

2. Spåra med Karlsson.

3. Trimma Karlsson (som mer och mer ser ut som ett vanvårdat virvelmarsvin).

4. Ta en rejäl promenad med hundarna.

5. Åka och pussa på sexveckors schäfervalpar tillsammans med T den yngre…

…och sen har nog den semesterdagen gått!

Så är äntligen höet (eller snarare ensilaget) slaget på ”vår” åker. Nu ska det bara vändas några gånger, och torka till lite, och packas in i plastade balar och sen… sen kan vi börja träna appellspår. Dock kändes det liiite onödigt att bonden nödvändigtvis måste påbörja detta projekt kl 07.00 en söndagsmorgon, 10 meter från vårt öppna sovrumsfönster… I synnerhet som vi ramlade i säng betydligt senare än normalt igår, eller rättare sagt idag.

Igår kväll hade vi besök av ”trimtanten” V med sambo. Vi grillade och ”tjôtade” hela kvällen och klockan blev som sagt lite mer än vanligt innan vi kom isäng. Trevligt hade vi iaf så det var det helt klart värt. Att vi dessutom kunde sitta ute första delen av kvällen, även om det var lite småkyligt, får väl sättas upp på listan över anmärkningsvärda händelser den här sommaren.

Idag hade jag tänkt lägga ytterligare ett spår till K men med tanke på att jag var tämligen trött och han minst lika trött så la jag ner det projektet. Vi nöjde oss med en vanlig promenad istället, tillsammans med husse och Iza. Eller … vanlig och vanlig? Idag innehöll djävulsrundan alla tänkbara ingredienser. Från får, lösa taxar, lösa katter, hästar på längden och tvären samt naturligtvis de 22 djävulshundarna… Hundarna somnade således sött när vi kom hem men vi fick börja ladda för nästa kalas. Ingen av oss fyller år just idag men en har nyss fyllt och den andra fyller snart så vi brukar slå ihop kalaset någonstans mittemellan.

Idag blev det ”latmansmat”. Dvs färdig bricka med italienska delikatesser som bara var att hämta i butiken. Mycket bekvämt! Och gott! På eftermiddagen ramlade husses familj in och åt med god aptit. Min familj bor lite för långt bort för att delta i sådana här endagsarrangemang. Tyvärr uteblev den utlovade solen. Det var mulet, rätt blåsigt och råkallt så kalaset fick äga rum inomhus. Så slapp vi nöta på trädgårdsmöblerna idag också. 😉 När det var dags för dom att åka hem behagade dock solen visa sig men då var det så dags…

Trötta hundar efter en kalas-helg.

Efter det bar det iväg till naprapaten för månadsservice. Gissa om jag somnade gott när han monterat sina akupunkturnålar och bäddat in mig i varma vetekuddar och filtar? Fick dock inte sova så länge för han envisas med knåda och ha sig varje gång?! Men det är klart, 400 spänn för att sova en halvtimme kanske är i dyraste laget?

I torsdags var det ju Karlsson som fick igång nerverna på matte genom sin rymning. Idag var det Izas tur. Inte att rymma men att få igång adrenalinet på både mig och husse.

Jag hade varit ute och spårat med Karlsson (det gick för övrigt”sådär”) och tog sedan en skogspromenad med honom. Under tiden var husse ute på promenad med Iza. Rätt vad det är, när vi var på väg hem, ringer husse på mobilen: – Iza blöder som f*n runt munnen!

De var bara ett par hundra meter hemifrån så jag och Karlsson tog en språngmarsch hemåt. Han såg lite förvånad ut över den plötsliga brådskan men tyckte trots allt det var en kul idé att springa med matte. Det händer ju inte så ofta. 😉
När vi kom hem sitter husse och Iza i skuggan på gräsmattan och Iza är blodig. Blodig runt munnen, på nosen, på framtassarna, frambenen och t o m på baktassarna! Första tanken var att hon blivit huggormsbiten och att det tagit i tungan. Jag kunde dock inte hitta något sår eller något annat och vad allt blod kom ifrån var en gåta. Husse hade heller ingen aning om vad som kunde förorsakat det hela. Fram med cortisonet iaf och gav henne en dos, för säkerhets skull. Ringde sedan Blå Stjärnan, som bara har begränsat öppet på helgerna och strax skulle lunchstänga. Diskuterade med dom en stund och kom fram till att det nog ändå var bäst att komma in även om varken jag (vid det här laget) eller dom riktigt trodde på huggormsteorin. Fick en tid 1,5 timme senare. Tvättade bort allt blod så gott det gick och försökte hitta något sår någonstans, men inte. Inga svullnader, ingenting. Iza var inte allmänpåverad utan betedde sig som vanligt.

Efter en stund kom husse på att hon försökt jaga en katt (hon var ju kopplad) strax innan han upptäckte allt blod. Då bestämde vi oss för att hon förmodligen bitit sig i tungan i samband med detta.

Nu är allt lugnt och hon är precis som vanligt men snacka om att man gick igång en stund där… Lärde mig också att det inte är busenkelt att lösgöra 13 Betapred-tabletter ur sina små foliefodral när man är i det tillståndet.

Jag skulle så oerhört gärna vilja veta vad som fick Karlsson att skutta iväg så målmedvetet igår? Och var han tog vägen?
Och jag skulle vilja veta vad han tänkte och kände när han skuttat tillbaka och vi inte fanns kvar?

Dessutom skulle jag vilja veta vad Iza tänkte och kände? Hon som normalt sett blir halvt hysterisk om lillebror blir på efterkälken pga av att han t ex uträttar nr 2. Och nu brydde hon sig liksom inte?

Många frågor och  få svar blir det. Jag hoppas dock att han drog någon skräckinjagande lärdom av att vi var försvunna när han kom tillbaks. Han kan ju bli rejält panikslagen i skogen om han tappar kontrollen på var jag, alt. jag och Iza, är. Att ta till näsan i det läget har inte slagit honom, åtminstone inte de gånger jag kunnat iaktta hela händelseförloppet.

Trött blev han åtminstone av att rymma. Igår kväll, när vi tittade på tidiga Aktuellt så la han sig i mitt knä med sitt tuggben men ganska snart somnade han ifrån hela projektet! Det är nog första gången han somnat i mitt knä, åtminstone sedan han var liten valp. Somnar i mina knäveck, i sängen, gör han ofta men inte i mitt knä när jag sitter i soffan.

Senare igår kväll åkte vi in till stan. Det var ju torsdag igen och den här gången var det Salem al Fakir som skulle stå för gratis-showen på torget. Och show blev det! Köpte ju hans debutalbum i vintras och det finns en hel del guldkorn på den. Och det blev inte sämre av att se honom live. Vilken glädje! Och vilken energi! Grabben är ju dessutom ett musikaliskt geni. Klassiskt skolad på fiol och piano, från tre års ålder! Fiol och piano hörde vi dock inte mycket av igår. På skivan har han skrivit alla låtar själv, såväl text som musik och dessutom spelade han alla instrument utom blås som hans bror fick stå för. Igår hade han dock, av förklarliga skäl, lite mer folk med sig på scen. Jag tror vi var många som åkte hem med ett leende på läpparna trots att all musik  inte är av det lättillgängliga slaget. En eloge även till arrangörerna för att de ”vågade” ta hit en så’n artist. Han är trots allt inte särskild välkänd och ”folklig”. Annars brukar det ju mest vara schlagerartister men ibland kommer det något guldkorn. 🙂

Skynda fynda! Och om någon nappar på terriern kan jag faktiskt tänka mig att skicka med flera grannar – helt utan extra kostnad.

Vi börjar med anledningen till varför terriern är billig just nu, eller åtminstone VAR billig, för en stund sedan. Lunchpromenaden blev djävulsrundan. De vanliga kaos-skaparna uteblev idag, inga katter, inga får, inga hysteriska vinthundar. Men då hittade vi (läs Karlsson) på en alldeles egen liten djävlighet. Han rymde!!!

Helt plötsligt, till synes utan anledning, så skuttade han iväg över ett litet hygge. Och han skuttade, och skuttade och … skuttade. Inte i speciellt hög fart. Säkert delvis beroende på det snåriga underlaget. Ris, högt gräs och hallonsnår. Det såg inte ut som någon jakt direkt men å andra sidan drabbades han plötsligt av sus i öronen och hörde inte alls mina inkallningar och visslingar. Han bara skuttade och skuttade. På andra sidan det lilla hygget står en rad med täta granar och sen…? Ingen visste, innan idag. Det är ett otillgängligt parti där jag inte ens tänkt tanken på att försöka gå.

Nåja, han kommer väl om nå’n minut, tänkte jag. Det har han ju alltid gjort förut. Men minuterna gick och ingen Karlsson dök upp. Då körde jag lite skall med Iza. Tänkte att han då skulle bli nyfiken på varför hon skällde och komma tillbaks? Efter detta snubblade jag iväg över hygget. Tänkte att Iza kanske kunde tänka sig att spåra men hon var inte nämnvärt intresserad (förmodligen tänkte hon; Äntligen har vi lyckats tappa bort lillebror…). När vi kom igenom raden med granar så uppenbarar sig ett träsk. Eller myr, sumpmark, mosse. Ja kalla det vad man vill men då började jag bli rejält rädd. Hur lätt är det inte att fastna i något och bli kvar??? Eller helt enkelt sjunka i någon djup vattenhåla? Insåg samtidigt att det inte var någon bra lösning att jag och Iza skulle försöka ta oss fram där så vi vände och gjorde ett nytt angrepp från ett annat håll och hamnade i något annat som var lika blött. Då passade Iza på att träna kryp i en riktigt ”härlig” sumphåla. Där såg hon ut som om hon kunde ha legat resten av dagen…! Vid det laget hade det nog gått ungefär 10 minuter. Jag och den leriga schäfern återvände ut till skogsvägen och där – där möter oss en liten spak terrier som ålar mot oss, med öronen slickade bakåt!

De känslor som strömmar genom kroppen går inte att beskriva. Lättnad, glädje, ilska (ett resultat av rädslan) och … gud vet vad? Trots allt var det nog mest lättnad. Behöver jag säga att kopplet åkte på och var på resten av promenaden? Jag hoppas han fick sig en tankeställare när han upptäckte att han var alldeles, alldeles ensam i skogen, utan sin flock?

Vad beträffar del två av rubriken så handlar det om kvinnan i vårt närmaste grannhus. Ungefär i min ålder med man och (delvis) utflugna barn. De har bott här längre än vi och jag har växlat några enstaka ord med denna människa. Dock har det inte varit några kontroverser. Åtminstone inte vad jag vet? Dock väljer hon konsekvent att ALDRIG hälsa?! Mannen hälsar alltid och kan t om prata lite. Barnen är det inte heller något större fel på. De verkar också ha fått en dos vanligt folkvett, åtminstone sedan de blev vuxna. Idag, när vi närmade oss hemmet, så stod hon vid hästhagen. Hon såg oss komma och insåg att hon inte hade någonstans att fly. Dessutom befann vi oss mellan henne och hennes bil!!! Vad gör människan. Jo, hon kliver in i hästhagen och ställer sig att stint stirra på sin ätande häst. Låtsas verkligen som att hon varken ser eller hör mig och de två ”glada” hundarna. När vi passerar bakom hennes rygg, på ca 3 meters håll, kan jag inte längre behärska mig utan säger ”HEJ”. Vad händer? Ingenting. Nada. Nothing. Hur är folk funtade? Hon är inte hundrädd, det VET jag, eftersom hon emellanåt är hundvakt. Det är inte heller bara jag som råkat ut för hennes mystiska beteende. Det gäller även andra (f.d.) grannar, så jag tror egentligen inte att det är något personligt mot mig, men då är det ju ännu mer fascinerande?!

En fördel med att bo på ”landet” är … lantbrevbäraren! En fantastisk service som det väl bara är en tidsfråga hur länge vi får behålla. Det har ju redan varit ett antal diskussioner om lantbrevbärningens existens men än har det inte hänt något.

I början när vi bodde här hade vi en äldre, kvinnlig brevbärare. Hon skrev små käcka lappar och la i brevlådan. ”Paket på altanen” kunde det t ex stå. Då fick man skriva på avin och lägga den i lådan till dagen efter. Dock har det blivit ändring på det området. Är man inte hemma så får man vackert åka och hämta på Ica, eller ringa så att de tar med sig paketet när/om man är hemma.

När vi ska skicka brev så lägger vi brevet i en liten påse som man med hjälp av en klämma fäster i brevlådan och – vips – så tar brevbäraren med sig brevet. Saknar man frimärken lägger man i en passande peng också. Detta är något vi utnyttjar ofta och gärna. Idag kom jag dock på ett nytt användningsområde. Jag hade ett paket som skulle iväg och jag drog mig lite för att sätta mig i bilen och åka iväg, enbart för detta. Men så slog det mig. Lantbrevbäraren!

Jag satte alltså ut den lilla klämman i brevlådan för att påkalla uppmärksamhet och helt plötsligt står brevbäraren och knackar på dörren. Han tog med sig paketet, en lapp med adressat och avsändare och en slant. Paketavin skulle han skriva själv eftersom han inte hade några sådana med sig i bilen. Ev. överblivna pengar samt kvittot lägger han i lådan imorgon.

En service att vara rädd om. Och att utnyttja ofta för att statistiken ska berättiga deras fortsatta existens!

Igår regnade det inte på hela dagen! Alltså inte en enda droppe. Åtminstone inte där jag befann mig. Förvisso var det ganska mulet på dagen men mot kvällen klarnade det upp och det blev en riktigt skön träningskväll på klubben.

Iza fick ett ganska rejält pass där vi började med agility (efter lite uppvärmning). Tyvärr är jag för lat för att bygga ihop banor utan jag kör på de kombinationer som finns uppställda på banan. Men det grundar sig inte i enbart lathet utan även i brist på kunskap och fantasi om hur man får ihop en hel bana. Det vi körde var dock några ganska trixiga kombinationer som hon löste galant. Dock slarvade hon lite med pinnarna i slalomen, men om jag bara skärper till mig så går det betydligt bättre för henne. Funderar på fullt allvar på om jag ska omskola henne till agilityhund? Ska kolla med en duktig klubbkompis om hon kan hjälpa oss lite. Framför allt med att bygga ihop en klass 1-bana så att jag kan få lite koll på hur vi fungerar när det blir fråga om hel bana och inte bara kombinationer. Helt klart är ju att Iza älskar det och hon blir faktiskt riktigt fokuserad så länge jag ”håller igång” och inte surnar till. Det är nästan så att jag tror att hon skulle klara den stökiga miljön på en agilitytävling?!

Efter agilityn så körde vi linförighet, kryp och skall. Det gick faktiskt ganska bra. Avslutningsvis körde vi lite inkallning och idag gick det betydligt bättre än i måndags. Dock är det långt kvar till färdigt moment… Att köra högre i september känns i nuläget ganska onödigt. Några uppflyttningspoäng lär vi inte få ihop. Möjligen kör jag hemmatävlingen i slutet av september men det handlar sannolikt inte om annat än att försöka putsa upp godkänd-poängen från förra hösten. Och att skaffa tävlingsrutin. När man bara kör bruks så blir det ju inte så många tävlingar och rutinen brister, framför allt hos mig.

Karlsson fick ett pass med linförighet/positionsövningar. Han börjar skärpa till sig ordentligt och det ser riktigt bra ut mellan varven. En budföring fick jag hjälp med av M och även detta börjar arta sig. Måste dock testa att köra mer tävlingsmässigt någon gång för att se hur det blir när han inte får godis hos mottagaren. Stannar han möjligen och skäller ut denne? Inte helt otroligt… La även en plats med M:s Karath (Izas halvbror). K ålade omkring lite och hamnade i en underbar grodställning med hakan i backen. Ett flygfoto där hade inte varit fel. 😀 Dessutom var gräset så högt så att han nästan försvann. 🙂 Efter en stund tröttnade han dock och reste sig. Ska nu köra mycket plats hemma och provocera fram att han reser sig så att jag, vänligt men bestämt, kan upplysa honom om att ”lagd hund ligger”. Avslutningsvis körde vi lite framförgående och frånsett att han pendlar lite från höger till vänster så ser det riktigt bra ut.

Idag är det ”jobba-hemma-dag”. Skönt! Förhoppningsvis kommer ”fukt-Nisse” hit idag och ger oss en diagnos på köksgolvets status.

Kolla här!

Kan inte hjälpa att jag sitter och fnissar för mig själv och tycker att skyltskaparen (=innehavaren) fått till det riktigt snitsigt! Missa inte skyltskaparens förklaring, längre ned i texten.