B

I maj skrev jag om oroande besked på jobbet men jag kunde då inte berätta vad det handlade om. Kommentarerna bestod av att ”…har man sagt A får man säga B… ”. Nu kan jag säga B.
Den som inte minns kan läsa här.

Jag har blivit såld! Eller rättare sagt; företaget jag jobbar på har blivit sålt. Vi har nu norska ägare och vad som händer i framtiden är det ingen som vet. Självklart säger de nya ägarna att alla ska få ha jobbet kvar och blablabla… Men så låter det ju alltid när ett företag köper ett annat. Vad mina framtida arbetsuppgifter blir är, minst sagt, lite luddigt. De hävdar bestämt att jag ska vara kvar men från att, på många sätt, varit min egen chef, dvs jag har kunnat lägga upp jobbet efter mitt huvud och haft full kontroll (som det kontrollfreak jag är) kommer nog arbetssituationen att förändras rejält. Och just nu känns det inte positivt… Visst, jag ska vara (och är) jätteglad att jag har ett jobb. Men på många sätt känns det jättetrist. Hur  det verkligen blir får framtiden utvisa…

*************************

Igår kväll stod det träning med framåtsändande-gänget på schemat. När jag kom hem från jobbet visade det sig dock att Izas mage totalrasat. Ingen träning för hennes del alltså. Efter ett intensivt, och helt oplanerat, städpass fick jag försöka få tag på Karlsson istället, som varit med husse på jobbet på dagen. Vi träffades nere på gamla riksvägen och K fick byta bil.

Karlsson har ju aldrig testat framåtsändande och inte ens framförgående genom grupp men jag får säga att han skötte sig (sky)högt över förväntningarna. Min misstanke om att han glatt skulle försöka kasta sig om halsen på samtliga i gruppen, helst samtidigt, kom på skam. Vi körde vanligt framförgående genom gruppen några gånger och förutom det traditionella ”pendlandet” gick det jättebra. Sen var jag naturligtvis (nyfiken som jag är) tvungen att testa vad som hände om han var okopplad…? Och det gick lika bra. Det finns naturligtvis hur mycket som helst att slipa på, tro inget annat, men att han inte brydde sig om gruppen kändes riktigt bra!

Därefter körde jag lite ”vanlig” träning. Bl a linförighet med kommendering. Hon som kommenderade misstänkte att jag haft schäfer. 🙂 Det syntes framför allt i vändningarna. Det gäller att jag på träning gör snabba vändningar så att Karlsson lär sig att hänga med, men på tävling får jag dra ner tempot rejält i svängar och vändningar. Om jag bara får ordning på min motorik så ska det nog bli bra. 😉

Fick sedan lite tips om hur man börjar träna in rutan. Testade lite på detta och det är fantastiskt så fort den lilla terrierhjärnan fattar. Som jag tidigare nämnde är jag ju ganska nyfiken vilket ofta leder till att jag måste ”testa” saker innan det egentligen är dags. Som avslutning skickade jag alltså K mot rutan från förhållandevis långt avstånd. Han sprang framåt men vek sedan av på utsidan av konerna. Jag lyckades vara tyst för att få honom att tänka själv och då! Då stannar han till, tittar sig omkring och – heureka – kom själv på att de där små ”filurerna” (=konerna) hade något att göra med det hela, och sökte sig självmant inåt. Han är bara sååå underbar.  😀 Nu ska jag köpa en egen uppsättning koner så att vi kan träna på detta hemma också.

Idag har jag lyxat till mig och tagit semester! Har ganska gott om sparade dagar så jag tyckte jag kunde unna mig det. Hösten lär bli tuff och jag behöver lite sol och värme, och det är ju utlovat idag. Följdaktligen ska jag:

1. Tillbringa ett par timmar med att bara sitta och njuta i solskenet.

2. Spåra med Karlsson.

3. Trimma Karlsson (som mer och mer ser ut som ett vanvårdat virvelmarsvin).

4. Ta en rejäl promenad med hundarna.

5. Åka och pussa på sexveckors schäfervalpar tillsammans med T den yngre…

…och sen har nog den semesterdagen gått!