Skynda fynda! Och om någon nappar på terriern kan jag faktiskt tänka mig att skicka med flera grannar – helt utan extra kostnad.
Vi börjar med anledningen till varför terriern är billig just nu, eller åtminstone VAR billig, för en stund sedan. Lunchpromenaden blev djävulsrundan. De vanliga kaos-skaparna uteblev idag, inga katter, inga får, inga hysteriska vinthundar. Men då hittade vi (läs Karlsson) på en alldeles egen liten djävlighet. Han rymde!!!
Helt plötsligt, till synes utan anledning, så skuttade han iväg över ett litet hygge. Och han skuttade, och skuttade och … skuttade. Inte i speciellt hög fart. Säkert delvis beroende på det snåriga underlaget. Ris, högt gräs och hallonsnår. Det såg inte ut som någon jakt direkt men å andra sidan drabbades han plötsligt av sus i öronen och hörde inte alls mina inkallningar och visslingar. Han bara skuttade och skuttade. På andra sidan det lilla hygget står en rad med täta granar och sen…? Ingen visste, innan idag. Det är ett otillgängligt parti där jag inte ens tänkt tanken på att försöka gå.
Nåja, han kommer väl om nå’n minut, tänkte jag. Det har han ju alltid gjort förut. Men minuterna gick och ingen Karlsson dök upp. Då körde jag lite skall med Iza. Tänkte att han då skulle bli nyfiken på varför hon skällde och komma tillbaks? Efter detta snubblade jag iväg över hygget. Tänkte att Iza kanske kunde tänka sig att spåra men hon var inte nämnvärt intresserad (förmodligen tänkte hon; Äntligen har vi lyckats tappa bort lillebror…). När vi kom igenom raden med granar så uppenbarar sig ett träsk. Eller myr, sumpmark, mosse. Ja kalla det vad man vill men då började jag bli rejält rädd. Hur lätt är det inte att fastna i något och bli kvar??? Eller helt enkelt sjunka i någon djup vattenhåla? Insåg samtidigt att det inte var någon bra lösning att jag och Iza skulle försöka ta oss fram där så vi vände och gjorde ett nytt angrepp från ett annat håll och hamnade i något annat som var lika blött. Då passade Iza på att träna kryp i en riktigt ”härlig” sumphåla. Där såg hon ut som om hon kunde ha legat resten av dagen…! Vid det laget hade det nog gått ungefär 10 minuter. Jag och den leriga schäfern återvände ut till skogsvägen och där – där möter oss en liten spak terrier som ålar mot oss, med öronen slickade bakåt!
De känslor som strömmar genom kroppen går inte att beskriva. Lättnad, glädje, ilska (ett resultat av rädslan) och … gud vet vad? Trots allt var det nog mest lättnad. Behöver jag säga att kopplet åkte på och var på resten av promenaden? Jag hoppas han fick sig en tankeställare när han upptäckte att han var alldeles, alldeles ensam i skogen, utan sin flock?
Vad beträffar del två av rubriken så handlar det om kvinnan i vårt närmaste grannhus. Ungefär i min ålder med man och (delvis) utflugna barn. De har bott här längre än vi och jag har växlat några enstaka ord med denna människa. Dock har det inte varit några kontroverser. Åtminstone inte vad jag vet? Dock väljer hon konsekvent att ALDRIG hälsa?! Mannen hälsar alltid och kan t om prata lite. Barnen är det inte heller något större fel på. De verkar också ha fått en dos vanligt folkvett, åtminstone sedan de blev vuxna. Idag, när vi närmade oss hemmet, så stod hon vid hästhagen. Hon såg oss komma och insåg att hon inte hade någonstans att fly. Dessutom befann vi oss mellan henne och hennes bil!!! Vad gör människan. Jo, hon kliver in i hästhagen och ställer sig att stint stirra på sin ätande häst. Låtsas verkligen som att hon varken ser eller hör mig och de två ”glada” hundarna. När vi passerar bakom hennes rygg, på ca 3 meters håll, kan jag inte längre behärska mig utan säger ”HEJ”. Vad händer? Ingenting. Nada. Nothing. Hur är folk funtade? Hon är inte hundrädd, det VET jag, eftersom hon emellanåt är hundvakt. Det är inte heller bara jag som råkat ut för hennes mystiska beteende. Det gäller även andra (f.d.) grannar, så jag tror egentligen inte att det är något personligt mot mig, men då är det ju ännu mer fascinerande?!
vallterrier.com 
Hua mej Det där känner jag igen med skuttande border som försvinner.
Vet precis hur du kände det.
Grannar som saknar vanligt folk vett…..
Det kan inte vara kul det.
Jag hittade hit från Pernilla och Lukas hemsida.
Hit kommer jag snart igen !!!
Såg ditt meddelande i gästboken men kommentaren kom fram så det är lugnt. 🙂
Kul att du hittat hit. Nu ska jag kolla in ”your place”.
Hej Lotta. Har du kollat att inte grannens mun är igensydd. Se det positivt, kanske det kommer en massa skit ut munnen om hon öppnar den………….. Haha.
Pussa på min lilla rymling. /Karin
Hade inte grannen ingått så hade han nog gått åt fortare än kvickt, den lille Karlsson.. 😉 Verkar vara en synnerligen konstig en det där..grannen alltså inte Karlsson…
Fy till rackar’n; kan bara ana den svettiga paniken. 😮 Xsita har dragit på rådjur och varit borta en stund och det är INTE kul att stå där och ha noll koll på om ”hunresan” tar vägen över vägen eller vart den går… Hoppas att K:s skräck över att bli ”övergiven” sätter hemska, djupa spår… 😉
Du, den där grannkärringen – släpp hundarna när du ser henne nästa gång. Då kan hon ju åtminstone inte låtsas att du inte existerar. 🙂 Fast, å andra sidan kanske det är så att ”gammelmatte” har rätt: Hon kanske är som trevligast på avstånd. 😉
Ha det gott – kramar.
Haha, munnen är inte igensydd. Hon kan prata, eller snarare skrika. Det hördes ofta när barnen var små, och det lät INTE trevligt. Har inget behov av att lära känna denna människa MEN det har blivit en principsak. Det handlar enbart om folkvett!!!
Det finns gott om märkliga människor…
Karlsson rymmer??? Kan jag då inte tro, kanske du inte såg honom i hallonsnåren?
Märkliga människor finns det, har haft en så´n granne. Efter ett år insåg jag att hon förmodligen hade nån social fobi så då struntade jag i att hon inte hälsade.
Lille karlsson då! modigt..eller bara dumt kanske!
Och jag har en sån där granne jag med! Båda föräldrarna i familjen i huset bredvid oss. Min son och en av deras söner är klasskamrater så man tycker ju det borde föreligga ett litet intresse av att uppträda civilicerat, men nähärå! De hälsar INTE när jag går förbi. däremot vinkar de när man åker med bilden förbi.. strange….Jag har beslutat mig för att de är extremt blyga, så jag förlåter deras ocivilicerade sätt, nobelt av mig va? 😉
Haha, en sån granne har vi också! Fast där är hela familjen likadana, speciellt modern och den vuxne sonen. Det blir många märkliga situationer, eftersom vi bor i lägenhet och då och då möts i trapphuset… Du kan inte ana hur många gånger vi undrat över vad det är som är så himla intressant med väggendär, eller rabatten utanför…
Kom plötsligt att tänka på en liten historia:
När jag bodde i min sista lägenhet (bottenvåning i loftgångshus = egen ingång direkt från gården) försökte jag vara ”hyfsad” och hälsa på åtminstone de som jag hade som närmaste grannar (de högre upp i huset hade jag i ärlighetens namn dålig koll på). Den familj som bodde ”längst ifrån” mig hade katt och fadern tvärvägrade läääänge att hälsa på mig. Misstänker att han var anti-hund?! Isen bröts dock vid ett tillfälle då hela Sthlm bäddades in i snö. MYCKET snö. När halva huset stod på parkeringen och skottade, skrapade, sopade osv – DÅ började han faktiskt prata med mig. Och efter det även hälsa!
Bibbi; jo mycket snö, strömavbrott, rejäla stormar (eller en kombination av de tre) brukar få de flesta att bli lite pratsamma men jag tror inte ens det hjälper på den här ”damen”… Vi har råkat ut för alla varianterna utan att det har hjälpt. 🙂
Skönt att höra att det är fler som har mysko grannar iaf. 😉