Jag har rätt många blogginlägg som ligger och ”bubblar” i huvudet, men man ska ju hinna få ut dem ur fingrarna också. Vi får väl se hur många av dem som kommer på pränt. Helt klart är att jag måste skärpa mig med bloggandet om jag nu ska fortsätta hävda att jag skriver för min egen skull. Ska det vara någon mening med det här så ska man helst skriva något annat än snyftinlägg om misslyckade tävlingar en gång i veckan. 😉

Så … då skriver vi väl om en lyckad träning istället. Den var lyckad åtminstone i fyra skick, sen blev det lite ”bortitok”, men det blev förhoppningsvis bra det också, med tanke på framtiden.

Rutan var rätt snäll terrängmässigt, och överskådlig vilket jag tycker är trevligt för då har jag ju faktiskt en chans att se hur det lilla träsktrollet jobbar. Träningskompisarna, som vet rätt väl var vi står i träningen hade varierat sig lite genom att lägga ut figgarna på fullt djup. Det var ett tag sen… 🙂 Det blåste rätt kraftig motvind på ena sidan så där var det inga problem alls i början. Även på andra sidan jobbade han fint även om jag fick gå ut en bit och skicka om vid ett tillfälle.

På pluskontot; han kom faktiskt när jag kallade in för att skicka om! Det har ju inte varit alldeles självskrivet tidigare. ”Den som söker han finner” har varit hans motto och därför har han struntat ganska högaktningsfullt i mina inkallningar. Det har i och för sig oftast slutat med att han hittat figuranten, via någon sorts kommunsök, men jag har hört att den metoden inte är så populär i domarkretsar?

På tredje skicket på motvindssidan (femte skicket totalt) struntade han blankt i vart jag pekade (med hela handen) och drog järnet mot den plats i dungen med smågranar där figgen befann sig skicket innan. Jag kallade in och han kom men där någonstans tog soppan slut i hjärncellen. Eller så var han bara en ”rastypisk” terrier = tjurig när han inte fick göra som han ville? När jag skickade om sprang han ut 10-15 meter och … gjorde ingenting. Jag kallade in, han kom och A gick och hämtade en terrierskrämma, dvs en malle. 🙂

A skickade ut Grappa och … Karlsson skrek, helt enligt traditionen, som en stucken gris. Jag insåg att fastrullen, med sin utlösningsfunktion, inte var särskilt stabil att hålla i så det slutade med att jag stod med en vilt sprattlande och hysteriskt vrålande terrier under armen. 🙂

När Grappa kommit in och varit ute på påvis fick figgen ligga kvar på samma ställe och jag skickade Karlsson. Hej vad det gick! Då var det minsann inte slut på någon soppa någonstans. Ut till figgen i en faslig fart, men att komma in med lösrullen var det inte tal om då. Här skulle minsann inte lämnas någon figge åt slumpen ifall det fanns fler terrierskrämmor i beredskap. Det slutade med att jag fick gå ut och när jag var 2-3 meter ifrån och kallade så kunde han tänka sig att leverera rulle för att sen genomföra ett mycket kort (och löst) påvis.

Som vanligt hoppas jag att han lärde sig något av detta? Det lär vi få se nästa gång, när det nu blir.

Det roliga är att det är ”no hard feelings” mot terrierskrämmorna efteråt. När vi kom tillbaks till stigen pussade han på Grappa och sen delade de bil på vägen hem (i varsin bur) som om inget hade hänt. Han är i alla fall inte långsint det lilla livet. 🙂

Jag konstaterar också att husse nog får börja göra lite nytta. Motivationen att leverera rullen till mig har förvisso blivit mycket bättre sen i våras men det tar ändå för lång tid innan han lämnar figgen, och oftast sker det inte förrän jag ropar. Får nog placera husse sittande på gräsmattan/på en stubbe i skogen/i TV-fåtöljen utrustad med ett gäng lösrullar och köra rena markeringsövningar.

Terrierskrämma de luxe!
Bilden från förra sökträningen där Grappa hugger efter flygfän,
men det behöver ni ju inte berätta för Karlsson. 😉

(Facebook är helt klart en stor anledning till att de här korta små reflektionsinläggen som förekom förr i tiden inte publiceras här längre, vilket är lite tråkigt tycker jag själv för de kan vara rätt kul att läsa när man går tillbaka. På FB ”försvinner” de ju liksom. Får väl börja göra som en del kompisar gör och lägga de mer fylliga FB-inläggen även i bloggen kanske?)

Det är allt lite lyxigt att tävla lydnad och dessutom i hemkommunen. Samling kl 12 och bara en dryg mil att åka till Elfsborgs BK. Varför jag skulle vakna 04.10 och ha svårt att somna om är en gåta…?

Vi var tre startande i klass III och det började bra med full pott på gruppmomenten men själva lydnaden var både toppar och dalar. Fria följet var väldigt ojämnt. Stundtals riktigt, riktigt bra och stundtals inte alls bra. Varje tävling så tappar han fokus när vi ställer upp för fria följet. Efter en stund kommer han igång men då har vi redan tappat (för) många poäng. Idag flippade han dessutom ur på stegförflyttningarna när det var ”bakåt marsch”. Troligen trampade jag honom på tårna, utan att märka det, men han flög iväg ett par meter åt vänster istället?! Se bild nedan. Det positiva var att han hängde med fint i språngmarschen när jag använde kommandot ”galopp” som jag glömt bort de sista tävlingarna. Även sakta marschen var nog rätt prydlig.

Sen rullade det på med ett par prydliga poäng men så var det dags för rutan… Troligen var det ett BIG mistake att träna just det momentet på den planen så sent som i tisdags. Han hade en minnesbild av var rutan stod då och styrde glatt iväg till vänster och förbi dagens ruta mot tisdagens plats. Jag fick stopp på honom strax bortom rutan men lyckades aldrig få in honom i den. Med facit i hand så hade det räckt med en 6:a på det momentet för att hamna exakt på de 256 som krävs för förstapriset (och uppflyttningen). Surt sa räven!

Dagens mest positiva var att jag på hopp-apport och metallen kom ihåg att använda mitt nya kommando: varsågod. Nu var det ingen tvekan, inga gnäll och inga tjut och han startade direkt. Där har vi ju tappat massor de sista tävlingarna så jag hoppas att jag nu hittat en väg ur det träsket.

På vittringen använde jag mitt vanliga ”lukta” och då blev det viss tvekan men med ett litet ”varsågod” så pep han iväg.

Fjärren var precis lika kass som vanligt, om inte värre. Mycket gnällande och några extra kommandon för att genomföra alla skiften, men vi kom i alla fall igenom dom. Det blir något att bita i för Lillemor Edström på kursen nästa helg. 😉

Dagen slutade med en andraplacering och ett andrapris på 232 poäng. Med en nolla så känns det ändå ganska ok, och jag fick ju faktiskt bekräftat en del teorier som jag velat prova i skarpt läge. Faktum är att jag missar ju hellre rejält än att missa 1:a priset med 0,5 poäng som dagens vinnare gjorde. Fy så snopet… 😦

Poäng:
Sitt i grupp 10
Plats 10
Fritt följ: 6,5
Sättande under marsch: 10
Inkallning med ställande: 9
Rutan: 0
Hopp-apport: 9
Metallapport: 9
Vittringsapportering: 8
Fjärrdirigering: 6
Helhetsintryck: 8

Så över till dagens bildskörd. Fotat av Camilla Axebrink med min kamera.

Ibland prydligt…

…och ibland mindre prydligt. Jag MÅSTE ha trampat honom?!

Inkallningen.

Hopp…

…apport…

…och återhopp.

Koncentration vid koll av vittringsapporter.

Rätt vittringspinne på väg tillbaka.

Efter avslutad tävling får man festa loss på en lammfläta. 🙂

Avslutningsvis dagens härligaste bilder, utan konkurrens. Gozo i momentet metallapportering. 🙂

Det började för en dryg månad sedan med getingarna som dog massdöden på vårt varadagsrumsgolv. Nu har de lugnat ner sig och det är flera dagar sedan vi hittade någon.

Men … igår hittade jag två näbbmöss som begått harakiri på vår infart, inom en radie av 1,5 meter? Det är väl möjligt att grannkatten är inblandad, men helt säker kan man inte vara. Och tror den i så fall att den bor här?! Katter ska väl släpa hem sina byten, eller…?

I måndags morse var det en hare som bestämt sig för att ta en liten tupplur (ungerfär när tuppen brukar vakna) på vår gräsmatta, precis framför strålkastaren med rörelsesensor. När jag kom ut med Iza (i koppel tack och lov) började den uppenbarligen vakna och sprattlade till så att strålkastaren tändes, bara några meter från Iza. En som också sprattlade var Iza…

Igår kväll när jag tog sista kvällskissen med Karlsson så fick jag en regndroppe på min nakna vrist. Det tog någon sekund innan jag noterade att det faktiskt inte regnade och tittade ner. Då var det en yttepytteliten groda, typ 2 cm, som satt där! 🙂

I morse fick vi en flygande start eftersom det satt en dödsföraktande hare några meter från dörren. Den hann inte försvinna innan hundarna kom ut trots att jag klev ut genom dörren först. Är det meningen att jag ska behöva knacka på dörren, inifrån, innan vi går ut?

För någon timme såg det ut så här i trädgården, under äppelbusken…

Det var ett tag sedan jag såg en älg här hemma så det är väl rimligtvis nästa steg?

***

Igår kväll var vi och tränade lydnadslydnad på Elfsborgs BK. När vi landade regnade det lite smått men lagom när jag kånkat ut alla tillbehör, satt upp en ruta och hämtat Karlsson så kom tidernas skyfall. Eftersom allt som inte dödar härdar så fortsatte vi träna, vilket vi var rätt (läs: helt) ensamma om.

Det var ett tag sedan vi tränade i regn och det märktes, i ett par minuter, sen anpassade han sig den lilla jycken. Det var dock lite si och så med det där att titta upp på matte. Fullt förståeligt. Jag hade inte heller velat ha de regndropparna rakt i ögonen. Det blev även några avbrott för att ruska ur pälsen, men i övrigt så skötte han sig riktigt bra, och lagom när vi var klara så var regnet det också.

I fyra år har jag fantiserat om det där blogginlägget som jag nu vet att jag aldrig kommer få skriva (åtminstone inte när det gäller spårhundsgruppen). Det där blogginlägget som skulle haft ungefär den här rubriken, dock utan det röda krysset.

Idag har vi gjort vår sista (officiella) spårtävling, och precis som igår så gick det … inte alls. Något mer motiverad och engagerad hund idag men vad hjälpte det när det uppstod diverse missförstånd och vi kom ur fas med varandra, med spåret, med tjurarna i hagen och … det mesta. En pinne fick vi med oss, troligen via en bit bakspår, och sen improviserade han.

Jag grät när jag gick tillbaks till bilen, jag grät en skvätt när jag kom till klubben och tårarna rinner nu. Hur dum har jag varit som trott att jag skulle kunna baxa den lilla hunden till elitklass? Och vad skulle vi gjort i elit, om vi nu kommit dit? Dum långt bortom anständighetens gräns har jag varit, känns det som nu.

Vissa säger att de beundrar mig, som orkat hålla på så länge. Just nu känns det onekligen mest korkat… Sen är ju onekligen allt relativt. Jämför med andra borderterrier så har jag ju en jätteduktig hund. Det finns en som är uppflyttad i elit, men i övrigt finns det inte så många som är bruksmeriterade öht. Jämför man med andra hundar av mer klassiska bruksraser så, tja… då är vi inte mycket att hänga i julgranen. Och det är ju just dem jag jämför mig/oss med eftersom det är sådana som finns i min närhet och som vi ser på tävlingarna.

I fyra år har vi hållit på, utan att komma någonstans. 2008 blev vi uppflyttade ur appellen på våren (i första försöket) och på hösten fixade vi uppflyttningen ur lägre (på första försöket). Vi har faktiskt varit så här *måttar 8 mm mellan tummen och pekfingret* nära uppflyttningen till elit en gång, på Marks BK 2009.

Lite (mestadels deprimerande) statistik, för min egen skull:

Vi har gjort totalt 31 (som i trettioen!) starter i högre klass!
Då ska man veta att vi haft en oväntad tur med lottningarna. Inte alltid men (för?) ofta har vi fått en ordinarie plats eller legat som första reserv. Vi har kommit med på långt mer än jag kalkylerat med, på gott och ont. Och vårsäsongen 2009 kunde vi ha skippat eftersom lydnaden inte alls var klar. Förra säsongen sket sig väl till viss del pga misstänkta noskvalster under tidiga vårsäsonen och en tonsillit på hösten.

Men 31 starter i högre utan uppflyttning kanske kan kvalificera för en plats i Guinness rekordbok?

Nio gånger har vi har kommit runt spåret och därmed blivit godkända.
Några gånger har vi kommit runt spåret med nästan alla pinnar men med ett par minuter för lång tid. Och rätt många gånger har vi helt enkelt bara brutit för att vi inte kommit runt alls, eller missat slutet.

Två gånger, så vitt jag minns, har vi haft full pott på spåret, dvs 10 på upptag och 10 på spåret (alla pinnar) och då dessutom med rätt god marginal på tiden. Båda dessa var i våras så då kändes det rätt hoppfullt en liten stund.

Fyra gånger har vi haft uppflyttningspoäng på specialen (spår+uppletande)
Men … då har vi gjort en kass lydnad som inte räckt till.

Sju gånger har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden.
En del av dessa gånger har lydnaden gått först och sen har vi inte kommit runt spåret och alltså inte genomfört hela tävlingen. Oftast har vi dock börjat med spåret och har vi inte kommit runt där har vi inte fått göra någon lydnad. Tyvärr har ju inte dessa lyckade lydnadspoäng sammanfallit med de gånger vi haft uppflyttningspoäng på specialen.

Vår bästa tävling…
…gjorde vi nog redan våren 2009, i Mark. Hade vi t ex haft en pinne till i spåret (vi ”tappade” två) och 0,5 p till på spårupptag eller uppletande så hade det varit klart. Lydnaden där var vår bästa någonsin, med 237 poäng. 196 räcker för uppflyttning om man har en bra special (spår+uppletande).

Ekonomi
Jag har lagt 6.100:- på anmälningsavgifter! Och då räknar jag bara de tävlingar jag kommit med på, och tackat ja till. Det finns ju några tävlingar där jag kommit med men varit tvungen att tacka nej för att jag kommit med på något annat samma dag och då återbetalas inga pengar. För ev. icke bruksidioter så ja; man dubbelanmäler ganska ofta eftersom det finns fler tävlande än platser på tävling och man förutsätter att man ska bli bortlottad. Hög skyll dig-faktor på det i och för sig. Dessutom är det några klubbar som slarvat med återbetalningen vid bortlottning och där jag aldrig fått tillbaka några pengar trots påstötning och sen inte orkat bråka vidare.

Körjournal
Jag har kört uppåt 400 mil för att starta alla dessa tävlingar.

Besökta klubbar
Vi har tävlat i Borås, Ulricehamn, Elfsborg, Kind, Herrljunga, Mark, Jönköping, Linköping, Mullsjö, Karlsborg, Nässjö, Varberg, Gislaved, Forserum och Lerum. Nåja, man har i alla fall fått se sig om en del…

Just nu känns det bara bittert och ledsamt och jag vet inte ens hur jag ska kunna ladda om för lydnadstävling nästa helg? Det kanske går, efter en natts sömn eller två.

Dagens enda bilder kommer från samlingsplatsen vid sjön i Tranemo. Då när jag fortfarande hade en liten, liten gnutta hopp om att faktiskt få avsluta karriären med en genomförd tävling, även om den bara varit ”godkänd”, men inte ens det fixade vi. 😦

Jag vet inte riktigt vad som skulle förmå mig att ändra mig från det här ”avslutet”. Jag tror faktiskt inte jag orkar ta fler besvikelser nu. Åtminstone inte i den här jäkla skitklassen. Jag är ju långt ifrån ensam om att fastna där, men det är ändå föga tröst. Iza kom till ”godkänd högre”, och det var exakt så långt Karlsson kom också. Iza fick iofs bara två försök men med de problem vi hade med både lydnaden och uppletandet kändes det helt meningslöst att fortsätta. Det är uppenbarligen inte meningen att jag ska få starta i elitklass?

Avslutningsvis en videosnutt med passande låttitel. Jag tror jag ska spela den för Karlsson några gånger så får vi se om jag får något svar. Med sina rötter i Malmö borde han ju förstå danska?

Dagens spårtävling blev ännu en i raden av misslyckade sådana. FAN – att det ska vara så svårt?

Idag var det Borås som stod på agendan. Samling redan 07.00 (för att slippa svampplockare i skogen i möjligaste mån antar jag) så det var uppgång 04.45 även om resvägen var kort. Spårläggaren känner vi, men vad hjälpte det? Man kunde ju ha trott att det varit lite mer intressant att följa vittringen från en känd människa, men tydligen inte?

Han verkade riktigt taggad innan upptaget men när jag skickade ut honom i rutan lommade han iväg och … KÄKADE BLÅBÄR?! Mer av tur än skicklighet vacklade han på spåret och tog det åt rätt håll men sen var det inte många rätt. Två pinnar hittade vi sen, efter uppskattningsvis halva spåret, kom vi fram till en lerig skogsväg som han tyckte verkade trevlig att gå på. Efter ca 100 meter bestämde jag mig för att det var fullständigt tokigt (delvis pga bristen på spår av mänskliga fotbeklädnader i leran) och tog tillbaks honom till där vi kom fram vägen. Då snubblade han iväg rakt över vägen istället och det var nog rätt, men sen ballade det ur igen och efter 24 minuter stod vi på vägen, 100 meter från bilarna, med två pinnar i min magväska och så var den dagen förstörd. Vi var inte alls långt ifrån slutet men vad hjälper det när man bara har två pinnar och uppenbarligen inte varit i spåret en stor del av tiden?

För ovanlighetens skull lyckades jag få på en av ”sport-apparna” i Fånen och efteråt jämförde jag och spårläggaren våra kartor. Bitvis var vi rätt (ja vi hittade ju faktiskt två pinnar, av åtta…) och bitvis var vi uppenbarligen tokfel.

Idag uppvisade han prov på det mesta som börjar på O:

• Oinspirerad
• Oengagerad
• Omotiverad
• Ofokuserad
• Ointresserad

Finns det några fler passande ord som börjar på O så var han säkert det också. För en vecka sedan spårade han ju jättefint större delen av spåret och med stort engagemang, i synnerhet på slutet när vi spårade vilt… 🙄 Men hellre det än den här blaha blaha-hunden jag hade idag. Jag hade fullt sjå att hålla tillbaks tårarna när jag åkte tillbaks till klubben.

Dessutom lyckades jag trampa ner riktigt rejält i två dyhålor så nu ligger kängorna på tork framför luftavfuktaren. De bör ju vara torra till i morgon när vi ska göra det som blir vår sista spårtävling, om det inte inträffar något under.

Nu ligger han i skamvrån. Dvs en högst självvald plats på fleecepläden i soffan. Hoppas han ägnar tiden åt att begrunda sina synder…

Idag lyckades jag betvinga mina lampshopparimpulser och har istället avreagerat mig genom att nacka pelargoner. Årets sticklingar är alltså fixade.

Jag har en obestämd känsla av att jag gjorde något liknande förra hösten, efter en tävling som gått åt h…vete, men att jag då tog i ordentligt genom att plocka in alla pellisarna på vinterförvaring och i samband med det nypa av alla existerande blommor och knoppar. Tur att det är tåliga djur… eller jag menar växter.

Och som rubriken säger; vad är det för fel på golf? Har en känsla av att golfbanor är ganska enkla att hitta runt på. Skyltar, små vägar etc. som leder en framåt till rätt ställe. Och risken att trampa ner i dyhålor till knäna är nog inte heller jättestor.

När man har risiga höfter och fotvalven var slut på lager den dagen man tillverkades så förflyttar man sig inte många meter frivilligt utan rejäla skor på fötterna. Framför allt bör det vara skor där man kan placera sina skräddarsydda skoinlägg utan problem. Dagarna med käcka sommarsandaler och högklackat är definitivt ett minne blott. 🙂

Nej, nu är det ungefär detta som motsvarar beskrivningen ”finsko”. Dvs något som är rejält, fotriktigt, stadigt, vattentätt och … i fin färg. 🙂 Jag är innehavare av ett par sammalika i svart som börjar se rätt medfarna ut. När jag på SM kom på en klubbkompis med att vara innehavare av ett par sådana här – mörkt turkosa! – kunde jag inte hålla mig.

Sent i torsdags kväll beställdes de från England. Inklusive frakt några hundralappar billigare än i Sverige?! Den här färgen har jag heller aldrig sett här.

Idag kom de i brevlådan!

Vi verkar nämligen ha utrustats med en synnerligen begåvad lantbrevbärerska. Hon (ja, det var i alla fall en hon senast jag såg henne) hade nämligen öppnat hämtningsluckan på veckobrevlådan (som ibland står olåst när vi är hemma) och knölat in paketet där. Det var nog så krångligt att få ut det, men jag lyckades. Så sparade jag en resa till ICA också. 🙂

Som sagt; finskor som de ser ut idag!

Jag ser ett mönster!

Efter misslyckade spårtävlingar behöver matte något som lyser upp, och vad är då bättre än … att köpa en lampa? Eller två?

Förra året, vid ungefär den här tiden, när vi kommit hem oplanerat (och oönskat) tidigt efter en spårtävling åkte jag och köpte nya extraljus till min dåvarande bil.

I lördags, när vi kom hem oplanerat (och oönskat) tidigt efter en spårtävling åkte jag och köpte ny utelampa till altanen.

Kunde ha blivit något för min terepeut att bita i, om jag hade haft någon… 😉

 

(Det ska tilläggas att både extraljusen på bilen och aramturen på altanen var/är trasiga, så det var förvisso befogad shopping, men ändå…)

Typ … börjar odla akvariefiskar eller nå’t. Jag kanske skulle kunna lita på DIN hund, men MIN hund är fullständigt opålitlig…

När man tränar spår för mer eller mindre meriterade instruktörer får man alltid höra ”lita på din hund” när det krånglar till sig i spåret. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag försökt leva efter den devisen och det slutat med att det lilla kräket lurat skjortan av mig. Idag hände det igen.

04.20 skulle klockan ringa och tre minuter innan slog jag upp ögonen och tittade på den. Det tyder på att nattsömnen inte varit av det djupare slaget. Den är sällan det innan tävling. Förvisso tror jag det är rädslan att försova sig som är den största boven och inte tävlingen i sig.

Lerum stod på körschemat idag och vi drag startnummer 1. Vi behövde inte ens flytta oss från samlingsplatsen, i ett litet industriområde, utan det var gångavstånd till upptagsrutan. Där bjöd han till att börja med på årets första bakspår?! Jag var några meter utanför rutkanten, och hade så smått börjat andas ut, innan tävlinsledaren ropade. Jag i min tur ropade på Karlsson som, utan terrierprotester, faktiskt vände och glatt skenade iväg åt andra hållet. Det har vi ju haft problem med tidigare så det kanske var lite positivt, dårå…?

Sen traskade vi iväg och plockade pinne efter pinne även om det på något ställe kändes lite långt emellan ett par av dem. Vi hade också ett par stopp med Hälge-sniff i luften men där han valde att fortsätta på spåret. På ett ställe snurrade vi ett tag innan han bestämde sig för att prioritera rätt. När jag hade sex spårapporter i midjeväskan vinklade han distinkt höger och drog iväg uppför en liten brant. Draget i linan blev lite kraftigare och tempot gick upp. Min mage skrek desperat åt mig ”HAN SPÅRAR VILT!”. Men … man ska ju lita på sin hund, har jag hört. Det krävs väl nerver av titan för att bryta en hund som helt uppenbart spårar, även om det är oklart vad. ”Lita på din hund, lita på din hund, lita på din hund…” Ja ni förstår?

Efter en liten stund skenade vi ut på en åker med ensilagebalar där vi en stund tidigare gått i kanten. Nu gick vi ca 75 meter därifrån och det syntes klart att någon gått i det höga, blöta gräset. Om det var spårläggaren eller Hälge framgick dock inte. Det kändes inte logiskt att spåret skulle gå där men… ”lita på din hund”… Efter en liten stund mattades intresset av och jag tittade på klockan och insåg att det var kört med tiden och att vi nog var rätt vilse. 😦 Inte vilse som i VILSE, men vilse i förhållande till spårslutet.

Vid debriefing med spårläggaren visade det sig att om vi fortsatt rakt fram istället för att klättra uppför den lilla branten så hade vi inte haft långt kvar till slutapporten och förmodligen även klarat tiden. Den pinnen som saknades hade vi förmodligen sprungit över/förbi tidigare i spåret. 😦

Så var den dagen över, innan klockan ens slagit 09.00.

Synd att vi är elfte reserv i Herrljunga i morgon, på åtta spår. Annars hade han förmodligen gjort ett bättre jobb med tanke på dagens snopna avslut.

Spåret var dock riktigt fint  och handikappanpassat. Dvs det passade utmärkt för en matte som bara är måttligt terränggående och hund med handikapp i form av korta ben. 😉

Nästa helg har vi två chanser till; på min fd hemmaplan och på min nuvarande hemmaplan. Går det inte vägen då heller så lägger vi ner den här karriären. Det känns så på fullt allvar nu. Vi får väl ta ett vilspårchampionat istället. Det borde ju rimligen vara plättlätt med tanke på hur bra han spårar Hälge och hans vänner, utan att de ens blöder. 😉 Eller försöka få till en start i sök framåt våren?

(Dock frånsäger jag mig inte min rätt (som kvinna) att ändra mig. Det är ju långt till våren…)

Det finns dock en sak han är bra på, det lilla kräket. Eller nåja, två då. 😉

1. Han är söt.

2. Han är en göllig kalenderpojke den här månaden.

I helgen som var gick Svenska Mästerskapen i bruks & IPO av stapeln i Skara, närmare bestämt på Axevalla travbana. Plats för husvagnen var bokad tillsammans med övriga klubbkamrater på Skara Sommarlands camping fr o m fredagen men av olika randiga och rutiga skäl blev det avfärd redan på torsdagen. Eftersom jag kom hem från Norge ganska sent på onsdagkvällen kändes det som om jag bara studsade hemma, typ. Det hela blev rätt hastigt bestämt också så packningen jag freestylade ihop på en kvart kändes väl måttligt genomtänkt men fungerade förvånansvärt bra hela helgen. I packningen ingick det helt plötsligt en terrier också, vilket inte alls var planen från början. På sätt och vis är det ju mysigt att ha hund med sig, och på sätt och vis blir det lite bökigt…

Fredagen ägnade jag och Karlsson huvudsakligen åt shopping. Ny väst till matte, en Arrak-tröja samt diverse leksaker åkte med hem, bland annat. F ö var det mingel som stod på agendan och att åskåda invigningen.

Bl a så minglade vi med lilla Stina, 3 månader, som är någon sorts släkting till Karlsson och som jag ”uppfunnit” pappan till.

Lilla Stina tyckte farbror Karlsson var en helt OK farbror men ville väldigt gärna kolla om det fanns något att ”snutta” på under hans mage. Karlsson var inte så förtjust i just det upplägget så det slutade med att han låg platt tryckt med magen mot marken och lät henne klättra på honom istället – vad som helst bara han fick ha sin mage ifred. 🙂

På kvällen var det kamratfest i travrestaurangen. Trevligt och god mat men den efterföljande ”puben” kunde ha kvittat. En tämligen stendöd tillställning så det blev tidigt hemgång. Ett annat skäl till den tidiga hemgången var att det under kvällen blev bestämt att jag skulle gå med Bästa Farbror Bosse och hans matte som VIP-gäst 😉 på sökstigen på lördagen. Detta i sin tur innebar revelj klockan 06.00. Klockan 09.00 (senast) skulle jag inställa mig på Tidaholms BK, fem mil bort, för vidare transport till skogen. Nu var vi framme med en timme till godo, men jag ville gärna ha lite marginal.

På natten blev det rätt kallt i vagnen eftersom jag inte fått igång värmen och på morgonen, i synnerhet klockan 06.00, tyckte Karlsson det var fantastiskt onödigt att gå upp. När jag dessutom stoppade om honom ordentligt tyckte han att han kunde ligga kvar lääänge. Det blev dock inte så mycket med det. 🙂

Detta var Farbror Bosses allra sista tävling, efter en helt strålande karriär. Bl a har han på sina åtta år tävlat sex SM i tre olika grenar (skydd, spår, sök), tagit 22 cert, blivit Årets Skyddshund och Nordisk Mästare i skydd samt tävlat Mondioring. Slå det den som kan! Dessutom är han en utmärkt terrierskrämma. 😉

När vi anlände till sökrutan möttes vi av detta. Ett funktionärstält med vit duk och kandelaber?! Mitt i skogen! Hög mysfaktor på det! 🙂

Så här glad var Bosse innan start.

Sen drog det igång. En tuff bana med brant uppförslut på båda sidorna av stigen… Dessutom bröt solen igenom lagom till start och det blev ganska varmt.

Bosse kämpade på men missade tyvärr en nedgrävd figurant. Som tur var hittade han de två andra, så de fick fullfölja sitt sista SM. Så här ser en glad (men trött) Bosse ut med rulle i munnen när han hittat sin andra figge (som egentligen var den tredje).

Sen åkte vi tillbaks till tävlingsplatsen på Axevalla och Karlsson försökte bestämma hur han skulle spendera veckopengen. Någon sådan här boll blev det inte eftersom han inte kunde välja vilken av dem han skulle ha. 🙂

På lördagkvällen blev det grillat på campingen tillsammans med klubbkompisarna och vi kunde konstatera att vår deltagare i rapporten låg på en delad andraplats inför söndagens avslutande uppletande och lydnad. Den spänningen! Kvällen avslutades på SM-puben men eftersom det var lika stendött där som på fredagen  (om inte ”stendödare”?) så gav jag upp rätt tidigt.

På söndagen blev det inte så mycket shoppat men vi hann (med ett nödrop) se Farbror Bosses lydnad. Efter ett bra uppletande på lördagen och en helt ok lydnad hämtade han in en placering och slutade på en elfte plats.

Sen bjöd jag Karlsson på proffs-massage. Vår trimtant, V, har nämligen utbildat sig till massör och fanns på plats. Han tyckte det var skönt och slappnade av bra i det fladdrande tältet mitt på marknads-gatan. Ömsom himlade han med ögonen och ömsom somnade han nästan. 🙂 Han fick med beröm godkänt och var mjuk och fin i alla muskler. Ska nog försöka göra detta före och efter säsong i alla fall, och kanske fuska lite hemma mellan varven? Iza har ju aldrig trivts med att bli masserad. När de försökt på djursjukhuset i samband med simningen så har hon liksom aldrig ”haft tid”… Nåja, Karlsson tyckte det var skönt och ett betydligt trevligare alternativ till pälsryckning och kloklippning som är det V oftast ägnat sig åt när vi träffats. 🙂

Jag lyckades med konststycket att tokmissa rapportekipagets lydnad och uppletande men – summa, summarum – lilla Kind BK (ca 170 medlemmar) fick en Svensk Mästare i år igen!! Torbjörn och X-man försvarade sin titel i rapporthundsgruppen och fick stå överst på prispallen för andra året i rad! Mycket bra jobbat, i synnerhet som 12 av 20 ekipage i rapporten bröt tävlingen på lördagen. Även i skydd och sök blev det samma segrare som förra året. Det är stabilt och ingen kan kalla det ”tur”!

Efter prisutdelningen var det bara att sätta sig i bilen och åka hem. Husse hade hämtat husvagnen under eftermiddagen (eftersom jag inte får dra den med mitt B-kort) så jag slapp åtminstone släpa på den. Och vid hemkomsten var det bara att packa ur, och upp, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Nu ska jag inte sova borta förrän i november om jag får som jag vill. Och till nästa års SM ska jag skaffa en sherpa som kan bära kamera, stol, regnkläder, paraply, shoppingfynd etc… 😉

Befinner mig i Norge på en av årets två tjänsteresor. Helt enligt traditionen är Iza mitt ressällskap på den här resan som, också helt enligt traditionen, företas med bil.

Igår kväll var det ca 18° och mulet. Vi var tämligen ensamma när vi gick vår vanliga promenad utmed Hvervenbukta. Ikväll var det några grader varmare och sol, och ungefär 3500% fler människor, och hundar (och badplatsen var full med solande och badande människor klockan 18). Dock slapp vi pitstaffbull-blandningen (??) som kom farande helt på egen tass och skulle hälsa igår. Det var förmodligen en unghund och den såg glad och snäll ut men Iza tycker inte om hundar som inte har snöre på sig, och det gör inte hennes matte heller! Han tyckte nog att de två svenska tanterna var sällsynt griniga så när husse sent om sider dök upp 50 meter bort och gjorde någon slags inkallning så tyckte han det var legitimt att överge oss.

Efter en sällsynt varm och syrefattig dag på kontoret var det ljuvligt att ströva omkring på den vackra promenadvägen utmed vattnet och det blev ett antal pauser för att bara njuta av utsikten. Dvärgkameran fick jag med mig idag, se nedan.

F ö så kan jag konstatera att pappa hade fel. Han hävadade ju att det var de åtta första åren som var ”värst” när man var ägare till en vild och galen schäfer, sen skulle de börja lugna ner sig. Det var de 12 fösta åren som var värst…

Nu är Iza en riktig behaglig hund att vara ute med så här. Oftast lugn och sansad och … cool. Och hon är den optimala hotellhunden. Hon såg dock lite förvånad ut när vi inte behövde ströva iväg i hela långa hotellkorridoren igår utan skulle stanna redan vid första dörren?! Men nu hittar hon. 🙂

I morgon åker vi hem igen. Skönt!

 

 

 

 

Coola tanten föredrog att kolla utsikten mot promenadvägen istället för mot vattnet. 🙂

Idag har vi tränat sök för första gången sedan lägret. Det visade sig att både jag och terriern mindes en del. Han förmodligen mer än jag… Men jag hade ju A som  externt hårddisk och där fanns det en del lagrat av det vi lärt oss. När hon även tjänstgjorde som sufflös så löste det sig rätt bra ändå. 🙂

Vissa av oss, alltså farbror Bosse, genrepade inför SM nästa helg.

 

 

Andra av oss är väääldigt långt från SM men kämpar på så gott det går ändå. Dessutom invigde vi vårt nya, första och alldeles egna påviskoppel. Bilderna på Karlsson är tagna av Anna Gustavsson.

 

Och så var det tant Grappa som är under igångsättning efter konvalecens och det verkade hon inte vara ledsen för även om bensinen tog slut rätt fort i värmen.

 

 

Efter avslutat pass tyckte hon att insekterna var lite väl närgångna. 🙂

 

Dessutom var labben Elton med men eftersom jag då hade andra uppgifter (typ: figga) och stighållaren inte var pigg på att fota så fastnade han inte på bild idag.

En bra (och varm) dag i sökskogen, men under tiden vi var där så ramlade det in pm i mailen med besked om att vi kommit med på spårtävling om två veckor. Med facit i hand borde vi kanske tränat spår istället?

 

Det är möjligt att någon uppmärksam läsare har observerat att det varit ovanligt lite pelargoner i bloggen i sommar? Det har sina skäl. Den här sommaren har nämligen, milt uttryckt, inte varit optimal för pelargontillväxten. Eller… tillväxten av bladverk har varit alldeles fantastisk men blomningen har det inte varit så mycket ordning på – förrän nu?! Nu sprattlar det och spritter minsann i dem, och nästan alla har en hel del knoppar på gång. Nu – när det snart är dags för dem att flytta in på vinterförvaringen igen?!

Anledningarna till den dåliga blomningen kan vara flera, och troligen är det väl någon form av kombination…

• För kallt? (Mycket troligt, åtminstone första halvan av sommaren…)
• För blött? (Nästan alla står iofs under tak.)
• För mycket vatten?
• För lite vatten? (Inte troligt.)
• För mycket gödning? (Mycket möjligt…)
• För lite gödning? (Inte troligt.)
• För stora krukor?
• För små krukor?
• Häxblandning mot löss? (Vatten, såpa och T-röd!)

yada, yada, yada…

Men nu gäller det att njuta, och fota, så länge man har chansen.

Vad de heter är i många fall osäkert. Dels pga att vissa inte hette något ens när jag köpte dem. I andra fall är det namnlappar som försvunnit vid omplanteringar etc.

Fay Brawner!

Mårbacka! Övervintrad, nerklippt till fotknölarna i våras och nu närmare en meter hög

.

Lord Bute! Detta exemplar ska få övervintra inne så får vi se vad som händer.
Har hittills aldrig lyckats övervintra någon så det kan iaf inte bli värre.

Kelette! En tapper liten sak som är tacksam att ta sticklingar av.

Årets mest absurda inköp! Dr Westerlund, ”bonsai-odlad”. Inga blommor än…
Nedan kan man se den i fullformat.

Tulpanpelargon!

Avenida Mosaic?

Eh… rosa pelargon?

En annan rosa pelargon…

…och en tredje rosa pelargon!

Kanariepelargon. Riktigt läcker. Detta är en stickling från förra året.
Originalet har inte börjat blomma än.

När blommorna uteblir är det ju tur att bladen är vackra. En del mer än andra.
Detta är en postorder-pellis från i år, doftmodell som doftar svagt av apelsin.
Inga blommor än…

Hängpelargon av okänd sort.

Monsterpelargon! Nåja, den heter inte så men herrejösses vilka blad?! Se nedan…
Väntar spänt på att knoppen i toppen ska utbrista i någon form av aktivitet. 🙂
Bladen ger onekligen vissa associationer till rabarber?

Så, det var nog årets pelargonuppdatering, om det nu inte dyker upp någon överraskning bland de som inte blommar/blommat än.

I morgon blir det sökträning. Spännande att se om vi (läs: jag) kommer ihåg något vi lärde oss på lägret? Sen blir det packning inför veckans tjänsteresa till Norge, och vissa förberedelser för nästa helgs resa till bruks-SM. Ser onekligen mer fram emot det sistnämnda…

I kylskåpet ligger det två flaskor champagne. Den vänstra har legat där i … några år? Den andra i 1,5. Båda flaskorna har jag fått, och när jag fick den vänstra bestämde jag att jag skulle spara den tills vi fick uppflyttning till elit bruks. Den börjar bli väldigt … vällagrad, typ.

När jag fick den högra bestämde jag att den inte skulle öppnas innan vi hade ett förstapris (=uppflyttning till elit, om man vill) i lydnadsklass III. Den lär väl hinna bli lika vällagrad som den andra misstänker jag…

I fredags var det kvällstävling på Borås BK och i klass III var det hela två ekipage.

Summering av kvällen; om domaren haft hörselskydd, och ev. ögonbindel, om matte kunnat läsa och inte drabbats av total förvirring så … kunde det ha gått vägen.

Nu uppfylldes ju inte någon av ovanstående kriterier så slutresultatet blev ett andrapris, och klassvinst. Men som sagt; konkurrensen var inte direkt överväldigande, så det där med klassvinsten tar jag för var det är. 😉

Jämför man med Jönköping i söndags så var det dock ett otroligt lyft. Supertaggad (för taggad?) hund som trots allt inte hade några nollor i protokollet.

Betyg och kommentarer:

Sitt i grupp: 9,5 (ngt gnäll)

Platsliggning; 8 (ngt gnäll) Mer gnäll än på momentet innan. Det började bli kallt för mattes lilla gryn vid 19.30-tiden…

Fritt föj; 7,5 (snett sättande, växlar position)

Sättande under marsch; 8,5 (ngt steg)

Inkallande med ställande; 8,5 (tempo) Får bli många raka inkallningar framöver för tempot börjar bli väldigt dämpat före halten… Inget man fixar till på en vecka uppenbarligen.

 
Rutan; 6 (dk, dk läggande) Här låste han sig vid mitt ben och skulle inte iväg så jag fick ta i lite extra. Jag fick stoopp på honom i rutan men då var det något luktagott som distraherade och han satte sig bara vid första ligg-kommandot så jag fick kosta på mig ett till.

Hopp-apport: 6 (dk, handtecken). Här började mattes förvirring bryta ut i sin fulla prakt. Hör ekot av min egen röst när jag sagt ”apport” istället för hopp?! Till sist fick jag iväg honom iaf…

Metallapport: 8 (startgnäll, gnäll tagande) Den kommentaren kändes lite snäll. Själv hade jag nog kallat det ”startskall och kampmorr”? 🙂 Jag gjorde först en perfekt uppvisning i konsten ”intekunnakastaapportbock” (se bild nedan)så jag fick göra om och göra rätt, och då fick jag nog till mitt livs bästa kast istället! Här fick jag också bekräftat att det kan vara klokt att träna på stor metallapport med liten hund eftersom tl glömt plocka fram den lilla. Det kunde hon väl iofs ha gjort när det blev aktuellt men nu behövdes det inte.

Vittringsprov: 8 (startgnäll)

Fjärrdirigering; 6 (flyttar sig ngt framåt, missar två skiften) Här brakade min hjärna, och läsförmåga, uppenbarligen ihop fullständigt?! Vet inte hur det blev med skylten men enligt vittnen så läste jag, och kommenderade, fel. Domaren såg dock inte vilken position det egentligen skulle ha varit och dömde väl efter vad jag sa åt hunden och vad hunden gjorde.

Helhet: 8

Total: 238

Nu blir det bara en lydnadstävling till i höst och risken är väl rätt stor att champagnen får bo kvar i kylskåpet ett bra tag till.

Foto: Daniel Grönbek

Det gäller ju att välja halsband som matchar hindret!

 

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig?!
Och jo, det sitter faktist en liten hund bakom mina ben. :

 

Vilken stil han har!

 

Men det blev ju rätt bra ändå till sist. 🙂

 

Sen avslutade vi kvällen med en hamburgare, i väntan på prisutdelningen.

 

Igår eftermiddag landade terrierns uppfödare här hos oss. Idag söndag vankas det (just i skrivande stund) fotboll på Borås Arena. Närmare bestämt Elfsborg – Malmö, där hussarna just nu befinner sig. Med sig i bagaget hade K och T den här:

Oj vad jag skrattade! Och inte nog med att motivet var underbart; den var god också! 😀

Vädret har visat sig från en oväntat trevlig sida och igår kväll käkade vi kräftor med diverse tillbehör ute på altanen där vi satt kvar länge (med visst understöd av gasolvärme) och idag har vi mest slöat på samma altan, utan gasolvärme. Några promenader med hela hundflocken, totalt fem individer, har vi naturligtvis också hunnit  med. Iza har haft ett himla sjå att hålla reda på alla småbrudar. Det är väl tur att bara lillebror springer lös. 🙂

I morgon drar K och T vidare och vi… vi drar till våra jobb.

 

 

…som bestämt sig för att stranda i vårt vardagsrum, och dö?!

Getingar är ju inte heller jättetrevligt, men åtminstone något mindre platskrävande. Det är ändå ett mysterium (om än inte lika stort som om det varit grindvalar…). Var kommer de in? Hur kommer de in? Och varför?

Varje morgon kan man plocka upp 4-5 döda getingar från golvet. Även om rummet varit ”hermetiskt tillslutet” hela natten. Några hittar man levande, uppenbarligen nyss anlända, men det stora flertalet … döda. Som en förutvarande getingfobiker av stora mått så föredrar jag helt klart den döda varianten, även om fobin lugnat ner sig lite på senare år, men det är ändå rätt äckligt. Och som sagt, var, hur och varför? Dessutom dör de tydligen gärna i flock, på en yta av några kvadratdecimeter. Men inte samma kvadratdecimeter från gång till gång. Åh nej!

Det allra märkligaste är att jag knappt sett en geting utomhus här hemma? Och i sovrummet där fönstret står öppet dygnet runt, endast täckt av ett halvtrasigt myggnät, är det lugnt.

Sommarens gåta…

När den här lilla filuren (som inte är så liten längre) igår kom körandes hit alldeles själv, i bil, med nytagna körkortet inser man att åren går. Det har närmare bestämt gått drygt 18 år sedan hans mamma hoppade och studsade hem över åkern mellan våra hus en fredagskväll i syfte att få igång förlossningen. Det lyckades!

När man inte har egna barn får man använda de man är hedersplastmoster åt för att mäta hur tiden går, om man nu inte kommer på något annat sätt. 🙂

 

 

 

PS. Tröjan han har på sig har jag stickat, alldeles själv efter alldeles egen idé. Det ni, det var på den tiden man hade tid att ägna sig åt sånt… DS.