Under tiden utredning pågår, av vad som orsakat skottberördheten, måste vi ju göra något. Lite vad som helst, typ… Men jag har ju svårt att träna utan att ha något mål och någon mening med det hela. Därför rostade jag igår av den lilla lydnadsterriern!

Sedan vi bröt (!) lydnadstävlingen i september har jag tvivlat mycket starkt på att vi någonsin skulle sätta tassarna på en lydnadslydnadsplan igen, men ändå inte stängt dörren helt. Vintern har vi ägnat åt rallylydnadsmoment i köket och sökträning. Den lilla lydnad vi kört har varit fokuserad på lägre klass. Men eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig. 😉

Med andra ord; igår blev det lydnadslydnadsträning. Eller snarare avstämning av hur mycket han mindes av de specifika lydnadsmomenten. Och jodå, det var en hel del som satt kvar. Rutan tror jag vi körde i januari en gång, som demo, men den satt som en smäck – från 25 meter, dvs tävlingsmässigt avstånd. Då ska man betänka att jag hade inte satt upp den och han hade inte varit närmare än punkten jag skickade från så det får man vara mer än nöjd med. Om man betänker hur lång tid det tog mig att få honom att förstå vad det momentet gick ut på är det rätt fascinerande? Inte för att det därmed är någon garanti på tävling, men ändå… Han har förvisso fortfarande inte fattat exakt var han bör stanna utan springer i full galopp tills jag stoppar honom så det är mest upp till mig att vråla stoppkommando i rätt tiondels sekund.

Vittringen fixade han i första försöket, sättande under marsch var klockrent, metallapporten (den nya ”internationella”) funkade bra och … fjärren var som den brukar vara på träning, dvs rätt bra. Sen blir det som det blir på tävling…

Idag har vi iaf varit hos veterinären på öronkoll men tyvärr, det fanns ingen öroninflammation som kunde vara orsaken till reaktionen på skotten i helgen. Något ovanlig känsla att bli besviken för att inget fel hittades? Tonsillerna var iofs en smula större än vad de borde vara och en aning irriterade men en aning för stora har de å andra sidan varit hela hans liv enligt de veterinärer som gluttat i halsen på honom. Det verkar alltså vara normaltillståndet vilket någon veterinär även uttalat; att vissa hundar har förstorade tonsiller utan att det är något fel. För säkerhet skull skrev dock veterinären ut en antibiotikakur så den får han väl knapra i sig. Sen är det väl bara att börja ”valpträna” skott antar jag? Jag försöker ge det sommaren iaf innan jag beslutar om vi ska lägga ner söket men nu får vi väl ligga lågt med hårdträning under antibiotikaknaprandet först och främst.

Idag provade vi en ny ”lokal” veterinär som många är nöjda med. Det funkar liksom inte att ta ledigt en halvdag och åka till Göteborg även för småsaker. Den här veckan var det dessutom fullständigt omöjligt med tanke på jobbet. Men… jag vet inte jag? Känner mig ganska vilse i veterinärpannkakan för tillfället. Djursjukhuset här i stan är tyvärr inget alternativ längre. Västra i Gbg har jag fått ett gott intryck av men som sagt; det funkar inte varje gång. Och dagens besök vet jag inte riktigt vad jag tyckte om, mer än att undersökningsrummet var anpassat för en storfamilj och större än vårt vardagsrum. Vi drabbades nästan av en gnutta torgskräck när vi väntade. 😉

Nu ser jag iaf fram emot påsklovet och vi ska nog kunna hålla oss sysselsatta även utan sökträning, tror jag?

Just nu är det deppigt här. Alldeles förb…at deppigt faktiskt.

I söndags debuterade vi i söket och det kan, om vi har otur, ha varit både första och sista tävlingen i den grenen… 😦 Idag skulle vi ha gjort vårt andra försök men igår lämnade jag återbud. I fredags hade jag nämligen, mycket otippat, en skottberörd hund?!

Han som alltid varit 100% skottfast reste sig helt plötsligt vid första skottet när vi hade tävlingsträning på klubben i fredags kväll. Jag la om honom, stod kvar nära, och han reste sig på två skott till, av fyra. Var kom det ifrån?

Eftersom jag inte var i toppform efter en riktigt dålig dag fanns det teorier om att han kände av min sinnesstämning och därför inte var trygg på platsen. Jag trodde inte riktigt på den teorin, även om jag önskade att det var så enkelt. Hade det varit Iza, som var extremt känslig för min sinnesstämning, hade jag nog ”köpt” det, men inte med Karlsson. Vi gjorde ytterligare ett test, med hund i aktivitet (lydnad och lek) och då visade han ingenting.

Igår gjorde vi ett nytt försök. Först la jag honom helt ensam på plan (utan skott) och han låg utan problem i 6-7 minuter med mig 30-40 meter bort. Sen kom S och vi körde ett försök med skytt på dubbla avståndet mot på fredagen, dvs uppåt 100 meter. Jag stod 3 meter framför honom och han låg … på första skottet. Jag utökade avståndet med några få meter men nej, då gick det inte längre. Han reste sig upp på varje av de efterföljande skotten, oavsett hur nära jag stod.

Han blir alltså inte ett hysteriskt, skakande vrak men att resa sig (och sakta gå mot matte) är nog illa ur tävlingssynpunkt.

FAN, SKIT OCH HELVETE – helt ärligt och uppriktigt!

Till veckan får det bli ett veterinärbesök för att kolla öronen ordentligt. Men även om man hittar något där, som går att åtgärda, tvivlar jag ändå på att vi är av med problemet, åtminstone inte utan väldigt mycket jobb. Jag har ju Iza i färskt minne. Från att ha varit helt skottfast började hon reagera i åtta-årsåldern. Veterinären hittade en vaxpropp i örat som avlägsnades men det löste inte problemet. Nu var hon iofs ”färdigtävlad” och jag la inte ner någon större möda på det men med terriern kan jag tänka mig att han nu har ”lärt” sig att man kan gå upp när det smäller och då är det nog en vana som är svår att träna bort.

Idag skulle vi ha tävlat sök igen men det var bara att ringa och lämna återbud. Visst, man kan tävla utan plats (och budföring) men med tanke på våra andra ”hang-ups” i lydnaden är de poängen ett måste för att ens ha en chans till uppflyttning. Att tävla som träning blir i hans fall ren avträning. Att han ”gick på” tre figgar utan belöning i söndags är jag glad för men jag bör nog inte upprepa det konceptet i onödan utan låta honom tro att det var olycksfall i arbetet, om vi nu kommer tävla sök någon mer gång?

Ja, jag låter uppgiven och ledsen och det är så jag känner mig just nu. Ska det verkligen vara över nu, med brukstävlandet, när vi äntligen kommit igång igen? Jag vill verkligen inte det! Lydnadskarriären är ju mer eller mindre nedlagd, tror jag, och då återstår … rallylydnad?! Då hör det till historien att på vår andra anmälan i den grenen, till hemmatävlingen på långfredagen, lottades vi som 10:e reserv?! Helt sjukt! 😦

Som sagt; uppgiven (och bitter) är bara förnamnet.

När det inte blev tävling idag så kunde jag ju lika gärna trimma bort den omsorgsfullt odlade platsliggningspälsen. Något som liten Karlsson tyckte var ruskigt onödigt…

Istället för söktävling blev det 16-årskalas på eftermiddagen. Det var trevligt, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig som dagens aktivitet…

Idag har vi gjort comeback i brukset, efter vår sista spårtävling för 19 månader sedan. Det var debut, både för mig och det lilla djuret, i söket. Det var det som var ”different”. På sätt och vis gjorde vi det med den äran men tyvärr blev det för mycket ”same, same” innan dagen var över.

Inte vet jag om det var tävlingsnerver som gjorde att terriern hade sömnproblem i natt? Vid 1-tiden började han stöka runt och kunde omöjligt hitta något bra ställe att sova på. Han provade min rygg, min rumpa, mina knäveck, mina vrister, husses vrister etc. När jag väl var klarvaken av detta vandrande i sängen somnade han äntligen om men sådär jättemycket sovet blev det väl inte för mig. Han som normalt sover som en klubbad säl hela nätterna?

Det var väl tur att tävlingen var hemma (Kind BK) så att jag visste vart vi skulle för på vägen dit i morse såg det ut såhär.

Dimman lättade dock en del lite längre fram på dagen, och lite längre söderut.

När söket drog igång började det med att den enda elithunden bröt efter att endast ha hittat en figge. Den första högrehunden hittade två figgar och den andra högrehunden endast en och bröt alltså också.

Så var det vår tur, med startnr 1 i lägre klass. Vi fick vänta ett bra tag på vår tur eftersom rutan skulle vallas om etc men han taggade bara mer och mer, det lilla djuret.

När det äntligen  blev vår tur och jag skickade på vänster sida drog han rakt ut en bit och sen iväg åt höger, och var borta läääänge. Till sist hör jag ett skall, långt bort. Så långt bort att jag faktiskt trodde att han var tillbaks på parkeringen och markerade övriga tävlande? Men jag och ena domaren traskade väl iväg och till sist, allra längst bort i rutan på 100 meter ungefär, var han. Lite tveksamt skällande framför ett klippblock. Jodå, därinne fanns det en figurant. 🙂

Tillbaks till början på rutan och ett skick på höger sida och figge nr 2 var bärgad. Ett skick (tomt) på vänster sida och sen en flying (ursäkta alla icke sök-nördar) ut på höger sida och där hade vi minsann figge nr 3. 😀

Mycket nöjd matte, nöjd hund och betyg 8,75. Avdraget var för det något tveksamma och glesa skallet på den dolda figuranten. Därav lärde man sig att matte ska ha en remsa silvertejp över munnen när hon är på väg ut på påvis för avbrotten i skallet var ganska tydligt relaterade till att jag öppnade truten och pratade med den medföljande domaren.

Roligt var att vår instruktör från lägret i somras, Mette Klavenes, gick med på stigen som åskådare. Det var hon som hjälpte mig att bygga om det lilla djuret till skallhund. Hon var mycket imponerad! Den ena av domarna var vår instruktör på lägret för två år sedan, när jag fortfarande trodde att jag skulle kunna göra honom till rullhund, och han var också hyfsat imponerad av den ”nya Karlsson”. 🙂

När alla hundar kört visade det sig att mitt lilla djur var det enda djuret på hela dagen som hittat den dolda figgen! Övriga lägrehundar hittade inte fler än två. Ibland glimmar han till det lilla djuret.

Efter söket såg (del)resultatlistan ut så här. Längst upp är det vi. 🙂

Tillbaks till klubben för lydnad och det började bra med 7,25 på linförigheten (jo, det är bra för att vara vi), 8,75 på framförgåendet, 9,25 på läggande under marsch och 10 på inkallningen.

Sen gick det utför. Krypet, där jag trodde jag fått ordningen på ”låsningen”, var tillbaks i traditionell jagtänkerintekrypapåtävling-stil. 0 poäng. Han kröp förvisso, så småningom, efter x antal extra kommandon, men då var möjligheten till poäng borta. Sen var det apportering och där blev det också låsning. Han kom iaf iväg till sist och fick in apporten. 6 från den ena domaren kändes betydligt mer ok än 0 från den andra. 😦 Sen låste han även på hoppet så där landade vi på 5,5 poäng.

Någonstans i höjd med apporteringen insåg jag ju att chansen till uppflyttning var borta och det blev ju inte särskilt mycket bättre efter det.

Om jag kunde förstå varför han ser ut,och beter sig, som om jag brukar slå honom i huvudet med spikklubba så fort han ska lämna min sida på tävling? I ärlighetens namn har det faktiskt hänt väldigt sällan. Jag skulle nog till och med våga påstå; aldrig. Att jag slagit honom i huvudet med spikklubba alltså. 😉 Vi har inte ens haft några stora problem med tjuvstarter och han älskar att både hoppa och apportera (på träning) så jag blir verkligen inte klok på det där beteendet?

På budföringen krävdes det extrakommando för att han skulle springa både från mig och mottagaren men i övrigt var det helt ok och betyg 8.

På platsen vägrade han först att lägga sig men kom ner till sist. På protokollet står det ”ligger ej still” men där hade nog domaren lydnadsglasögon på sig för att han ”rumpade ner” en gång och la ner huvudet ett par gånger borde väl inte belasta i brukset, eller är jag ute och seglar nu? Nåja, han pep naturligtvis lite också (kallt, brrr) och med tanke på krånglet innan han kom ner så känns ändå en 7:a som helt ok.

Summa summarum; uppflyttningspoäng med god marginal på specialen men inte på lydnaden. Totalen räckte till men man ska ju uppfylla delkriterierna också…

Det hela slutade med ”godkänd”, en andraplacering och jo… jag får väl vara nöjd. Jag ÄR kanonnöjd – med söket. Framför allt att jag inte gjorde några större tabbar, mer än att jag inte kunde hålla snattran då, men lydnaden bekymrar mig, minst sagt. Here we go again liksom… 😦

Jag tror han sussar gott nu, någonstans i huset, mitt lilla djur. Nu kan han ju iaf sätta upp en till gren på visitkortet, förutom spår, lydnad och rallylydnad. 🙂

När vi nu skriver 5 april vågar man sig nog på att summera vintern. Trots att jag höll på att frysa ihjäl där i slutet av januari och början på februari så ger jag ändå den gångna vintern betyg 8 på en tiogradig skala.

Snö en vecka i början på december och en ny omgång snö (men inget större snödjup) som höll i sig i tre veckor i januari-februari. Då var det tyvärr konstant gråttgråttgrått. Inte en gnutta sol varken då eller före eller efter. Men det får ändå anses som helt ok med tanke på hur det skulle ha kunnat vara.

Jag tycker ju att den enda vitsen med snö är att det (ibland) går att ta vackra och roliga bilder. I arkivet från den här vintern har jag inte en enda snöbild.

Inte en enda sån här har jag tagit (januari -13).

Och inte någon sån här (januari -13).

Eller sådana här (februari 2010), tack och lov…

Jag är på det stora hela jättenöjd med att jag inte behövt slita ut varken kameran eller mina Icebugs. Inte en enda promenad har vi hindrats av snö från att gå våra vanliga rundor. I stort sett hela ”vintern” har vi även kunnat träna sök. En vinter helt i min smak! 🙂

Vad hade då krävts för högre betyg?

Jo:

Betyg 9 = minimalt med snö, mer sol och färre minusgrader
Betyg 10 = Ingen snö, torrt och mycket sol

Jodå, lite vill ha mer. 😉 Dvs inte mer vinter men OM vi nu ska ha vinter, och jag antar att det inte är förhandlingsbart, så finns det trots allt lite för vädergudarna att jobba på.

F ö tillbringar jag alldeles för mycket måste-tid framför datorn, både i jobbet och ideellt, så bloggen får stå tillbaka. Känns oftast måttligt frestande att sitta här mer än vad jag redan gör.

Nu fortsätter vi njuta av våren som idag visar sig från en något mer ”normal” sida än t ex förra helgen. Blåsigt, mulet och en smula regn. Känns rätt ok det också faktiskt. 🙂

Det har nog aldrig varit så passande med omställning till sommartid som just den här gången. 🙂

Vädret har varit fullständigt underbart hela helgen. Soligt, varmt och skönt på ett sätt som man inte är van vid i slutet på mars men som varit mycket uppskattat.

Vårtecknen, mer eller mindre ”made by mankind”, har stått som spön i backen.

1. I fredags kom husvagnen hem (med viss hjälp av husse), nybesiktigad och i stort sett redo.

2. Idag kom den nya torkvindan äntligen på plats och ikväll lägger vi oss i soltorkade lakan.

3. Det grönbleka skinnet har minsann fått sig lite färg!

4. Fönster har tvättats.

5. Bilen har fått (nya) sommarskor.

6. Årets första Corona har avnjutits på altanen. Funkar utmärkt som vätskeersättning men ”öl” vill jag nog inte kalla det. 😉

7. Jag har powernappat i solstolen, barfota i uppkavlade jeans och T-shirt.

8. Årets första pelargoner har shoppats.

Förutom att frossa i värme och vårtecken har vi hunnit med lite lydnad (inkl. en lugn platsliggning) och ett sökpass igår. Söket var ett motivationspass, dvs med träff på varje skick (fem stycken). Det fanns väl en del att övrigt att önska av systematiken men han hittade sina figgar och hade roligt. Det var målet.

Idag har hundverksamheten gått på sparlåga. Det lilla djuret har uppenbarligen ont i magen (fis på tvären?) – igen – men den här gången har jag lyckats hålla mig i skinnet och inte flänga iväg till akutveterinär – för att där plocka ut en i stort sett frisk hund ur bilen?! Det verkar som om det var ett smart drag för nu börjar han pigga på sig.

Har jag nämnt att jag gillar omställningen till sommartid? Jo det har jag nog, typ varje år sen jag började blogga. Nu är klockan snart 20.00 och det är fortfarande ljust! Lika fascinerande och underbart varje gång. Jo, det lär svida lite i morgon bitti när klockan ringer men ge det en vecka så är allt som vanligt igen. 🙂

Jag är tämligen kass på att känna igen fågelarter. OK, duva, svan, skata och trana fixar jag, och några till. Att urskilja olika fågelläten är jag om möjligt ännu sämre på.

Men hackspett – I know when I hear one. 😉

När jag borstade tänderna i morse hörde jag ett märkligt ljud utifrån. Det var den här filuren som tydligen var understimulerad och bestämt sig för att hacka hål i metallplattan i toppen på vår f d elstolpe, numera lyktstolpe. Har man inte att göra så skaffar man sig…

Att fota relativt liten fågel med 70-300-objektivet (på full zoom) på frihand är väl inte optimalt men med tanke på att jag inte ens vågade chansa på att ställa in kameran, om fågelrackar’n skulle få för sig att försvinna, utan körde på befintliga inställningar så känner jag mig rätt nöjd.

När jag ändå lyckats logga in här kan jag ju lika gärna bjuda på veckans papegojtulpaner. Limegrön! Hur läckert är inte det? De andra är inte heller fy skam.

För övrigt går det … sådär med bloggandet. Tiden finns inte. Men för att göra en kort sammanfattning så blev det ingen sökträning förra helgen. Däremot lyckades vi få till en platsliggning med skott tillsammans med malle-sektionen av PRO. Insåg att vi inte tränat med skott på ca 1,5 år, och det kanske kunde vara på sin plats inför tävlingen. Det gick finfint. 🙂

I tisdags la vi en plats utan skott och det blev otippat rabalderartat. Jag har förvisso en viss förståelse för att den lilla hunden reste sig med tanke på vad som utspelade sig i hans omedelbara närhet men det var ingen optimal uppladdning inför tävling. Ska försöka få till några till övningar, utan rabalder, under den dryga veckan som är kvar.

Idag har det varit ett fantastiskt, underbart, ljuvligt vårväder. Vi övergav off road-temat (i skuggan) och ägnade oss åt on road i solen istället. Årets första promenad med endast fleecetröja (nåja, byxor, skor och lite annat krafs hade jag ju faktiskt på mig) är alltid lika fascinerande. 🙂

När jag går så här med Karlsson reflekterar jag ofta över det faktum att min första schäfer jagade allt från bilar till vilt, och dessutom var en slagskämpe, och således alltid var kopplad. Min andra schäfer (Iza) var ju också en jakthund av stort format. Men den lilla jakthunden kan gå lös praktiskt taget överallt (även om han inte gör det) och är mycket sällan mer än några få meter ifrån mig?!

Nu ser vi fram emot en helg med fortsatt skönt väder. I morgon blir det lite lydnadsträning och sen sökträning. På söndag är det inget planerat men jag tvivlar inte en sekund på att jag ska kunna hålla mig sysselsatt. 🙂

I onsdags snubblade jag (nästan bokstavligen) på papegojtulpaner, i en hink utanför en blomsteraffär. De är bara sååå läckra, men smakar det så kostar det … lite mer än de man köper på ICA. Å andra sidan har ”ICA-tulpanerna” varit fruktansvärt tråkiga den här vintern/våren så det här blev ett lyft. 🙂

Dagens fråga (av retorisk art, jag tror mig veta svaret) är varför det lilla djuret, som inte tränat lydnadslydnad men någon struktur sen typ … september (?), gjorde en klockren fjärrdirigering värd ca 9,5 p i skogen idag. Han lullade fram ca 10 meter framför mig på stigen när jag fick ett infall och sa ”ligg”. Han snodde runt, la sig blixtfort och utförde sedan ett gäng klockrena skiften ligg-stå-sitt (i olika varianter) utan så mycket som ett pip och med minimal framåtförflyttning. Tänk om det kunde se ut så på tävling också…?

Nu är det iaf fredag kväll och det känns lite lyxigt. Vi får försöka ta vara på den lediga tiden efter bästa förmåga men tyvärr blir det ingen sökträning.

Hej, hopp bloggen! Just nu är det varken kvalitet eller kvantitet här, men det får man väl leva med antar jag? Lite för mycket annat som kräver mitt engagemang känns det som…

I lördags var det årsmöte i distriktet (SBK, västra). Inte något jag direkt såg fram emot som årets höjdpunkt men kände väl att det, med mitt nya ”ämbete”, kunde vara bra att vara där.

Några, framför allt i den äldre generationen, hade sjungit upp sig rejält och hade synpunkter på det mesta, bara för att… Mötesordförande hade inte sjungit upp sig (pga tillfälligt trasslande stämband) och var svår att höra i den stora lokalen vilket en del av de som hade sjungit upp sig hade synpunkter på. Hå hå, ja ja…  Både jag och min medpassagerare drog en lättnadens suck när det var över och önskade av hela vårt hjärta att den nya styrelsen kan få en smula arbetsro. Den som lever får se…

Söndagen var betydligt mer i min smak. Sökträning i solsken! Det är grejor det. 🙂 Karlsson var en duktig sökhund, på det sättet att han använde sin näsa på ett förträffligt sätt. Tyvärr är det kanske inte alltid det sättet som ger 10-poängare på tävling? Åtminstone inte när det är synonymt med att inte vilja gå ut mer än 20 meter på motvindssidan när det inte finns någon figge där? På slutet lyckades vi dock lura honom. Ut med en figge på djupet på högersidan och när jag var ute på påvis lades det ut en figge på djupet även på vänster sida. När vi kom tillbaks till stigen skickade jag ut honom på motsatta sidan. Han tvärnitade efter två meter och frågade (nåja) ”varför, det finns ju ändå ingen där?”. I samma sekund fick han figuranten i vind och försvann som en avlöning. 🙂 Vi fortsätter väl att be böner om vinden i ryggen på stigen på tävlingsdagen.

Nästa pass, som kanske blir det sista innan tävlingsdebuten, kommer vi enbart bygga på motivation med ”kort” ruta och fig på varje skick. Känns bra att ha en plan i alla fall, men eftersom jag är kvinna kan jag ju alltid ändra mig. 😉

Innan vi körde igång vårt pass i söndags var han naturligtvis tvungen att sjunga upp sig. Är man skallhund så är man. 🙂 (Och ibland överraska iPhonen med att ta helt ok bilder?!)

*host*… Två veckor sedan förra uppdateringen? Inte ok. Inte ok alls faktiskt. Uppslagen till blogginlägg har funnits i alldeles tillräcklig grad men tyvärr inte tiden.

För att vara riktigt säker på att få tillbringa alldeles för mycket tid framför datorn har jag, förutom mina ideella uppdrag och mitt avlönade arbete, påbörjat en omgörning av vår hemsida. Det går inte jättefort, det gör det inte. Jag har väl undrat mer än en gång varför vi ska ha en egen hemsida, egentligen. Men nu råkade jag ju impulsköpa mig en domän för ett antal år sedan och i paketet ingick webbhotell. Där ligger min hemsida, sorgligt ouppdaterad, sedan några år eftersom datorbyten och uppdateringar av operativsystem gjort programvaran oanvändbar. Den här gången blir det wordpress-baserat. Mycket enklare. Och det blir nog bra när det blir klart, framåt hösten…?

Sedan sist har vi hunnit med två sökpass. Duktig hund förra helgen och ganska duktig hund igår men, precis som de stora pojkarna och flickorna kunde han inte för sitt liv begripa varför han skulle ut på motvindssidan när han ändå var helt på det klara med att det inte fanns någon figurant där. Detta ledde till ett par diskussioner men frågan är om han lät sig övertygas eller om det bara var ett spel för galleriet när han faktiskt travade ut där och vände? Gårdagens ruta har också en betydligt stökigare terräng vilket leder till att skicken inte blir så raka för den lilla kortbeningen… Nåja, när det är tävlingsdags får vi hoppas på medgörlig vind iaf, dvs en trevlig medvind på stigen för då brukar han ta sig ut på djupet. Terrängen lär nog kunna motsvaras av gårdagens ruta eftersom det var en av klubbens tävlingsrutor men enligt säker källa inte den som ska användas på årets tävling. Solen sken på oss för första gången på tre månader och att ligga figurant var ett rent nöje som omväxling efter alla blöta, kalla legor under vintern. 🙂

Terriern passade också på att sola näsan när vi väntade på vår tur i rutan.

Våra offroadpromenader fortsätter och ter sig emellanåt kanske en aning överambitiösa?

När vi brottade oss fram i detta fick jag en känsla av att vi när som helst skulle snubbla på en lomhörd älg som låg och sov? Att vi dessutom, på grund av en smärre felnavigering, fick gå i den täta granplanteringen ungefär tre gånger så länge som vi egentligen hade behövt har vi försökt förtränga. Här var det jättefin gammal skog under mina första år som hundägare och jag och dåvarande schäfern trampade upp en alldeles egen stig. Jag blev onekligen lite sentimental när jag under förra veckan hittade den stigen igen, efter 15 år?!

Den är inte jättetydlig men den … är! Vi hann inte gå där så himla länge innan det mesta av skogen togs ned och vi valde andra vägar. Skogen ersattes med granplanteringen vi nu har pressat oss igenom ett par gånger.

Våren har som sagt stormat in med rekordfart. I tisdags, 4 mars, fick vi närkontakt av tredje graden med … tussilago. Här uppe på fjället måste det vara rekord! Karlsson förstod nog inte riktigt varför jag blev halvt hysterisk när han höll på att trampa ihjäl den innan jag hunnit ta kort? 🙂

Idag hittade jag, en smula otippat, årets första snödroppar på tomten. I rabarberlandet? Nåja, söta var de i alla fall. 🙂

Terriern blev för övrigt mycket nöjd när han upptäckte att betessäsongen redan har startat. Grönt gräs i mars liksom? Nomnomnom… 🙂

Idag på eftermiddagen visade termometern helt plötsligt drygt 10°. Att kunna träna i tunn fleccetröja och väst under första halvan av mars, trots att det blåser rätt rejält, är man inte bortskämd med men det var sååå härligt.

Så, det var någon slags summering av de sista 14 dagarna. Kan väl vara bra att ha, om inte annat när jag om tre år funderar på när våren egentligen kom 2014? 😉

Och förresten; bokrean genererade ”bara” fyra ny böcker till samligen. Två via nätet och två ”live”. Känns som om jag klarade mig ganska helskinnad trots allt? Inköpsstoppet på hundleksaker funkar bra, trots att jag var och handlade färskfoder på djuraffären som hade flyttrea. DET var duktigt tycker jag. 🙂

Igår var det en dag helt i hundens tecken. Det började med träningstävling på klubben. Vi körde igenom lägre klass med mycket belöningar under och mellan momenten. Hoppas att den (positiva) effekten håller i sig tills det är tävlingsdags? När vi kört igenom vårt, inklusive en skallmarkering av mottagare på budföring (?!), kommenderade jag lydnadsklass I och II. När träningstävlingen var över drog vi till skogen för sökträning. Det fanns väl en del övrigt att önska, av både mig och terriern. Rutan var rolig men inte helt lättsprungen för den kortbenta hunden. Det hela blev ganska ofokuserat och rörigt och naturligtvis var han inte ensam skuld till det. Hans matte var i ärlighetens namn inte heller helt fokuserad… Nåja, vi lärde oss säkert något, båda två.

När vi kom hem var vi rätt möra. Sex timmars frisk luft på en och samma dag är inte riktigt vad man är van vid den här årstiden. Vi lade beslag på varsin soffa; den ena under en luddig filt, den andra på en luddig filt. Jag besparar er bild på det som låg under en luddig filt för det var inte alls lika charmigt… 😉

Idag är det röj på hemmaplan som gäller. Inventering och sortering, bland annat. Hittills har jag bl a gått igenom frysen och konstaterat att jag inte behöver köpa delikatessköttbullar med ost- och skinksmak på rätt länge. Används endast som träningsgodis ibland och det befintliga lagret räcker nog ett bra tag. Vi behöver inte heller handla mat till nästa helg utan ägna oss åt att äta det som finns i frysen innan det blir för gammalt.

När frysen var klar tog jag tag i ett av hundleksaksförråden, det på insidan av pannrumsdörren…

Jag behöver inga mer hundleksaker. Jag behöver inga mer hundleksaker. Jag behöver inga mer hundleksaker! På länge!

Och då har jag ändå inte tagit tag i det som bor i träningsväskan i bilen, i korgen på hyllan, i sökryggan, i förrådet i lagården…?

Ärligt talat borde jag nog gå i terapi? Försöker analysera hur det kan bli så här och kommer fram till två anledningar;

1. Jag har inga barn och har aldrig ”fått” köpa leksaker, mer än enstaka som presenter till vänners barn.

2. Jag har för första gången en hund som tycker det är jätteroligt att leka och kampa.

Men … det finns väl ändå någon sort gräns för hur mycket man behöver? OK, en del är ju verkligen ”förbrukningsmaterial” och är det då något som terriern är extra tänd på brukar jag handla på mig ett lager för rätt vad det är finns de inte att köpa längre. Latexpipar, t ex, håller liksom inte för evigt. Jag skyller på vårdslösa figgar i sökskogen men det kanske inte är hela sanningen, även om de endast används till träning och aldrig för fritt valt arbete inomhus? Lite då och då dekorerar vi ju även skogen med bollar i snöre. 😉

Nu har jag slängt en del, packat ner en del till loppisen vi ska ha på klubben i vår och … sorterat resten. En del av det är sådant som Karlsson inte är särskilt intresserad av men när det kommer en valp i huset igen, för det gör det förr eller senare, så vet man ju inte vad den har för preferenser? 😉

Uppifrån vänster har vi nu:

1. Tennisbollsringar med pip
2. Tennisbollsringar med pip
3. Små pipar (och en stor)
4. Latexpipar med svans
5. Långa latexpipar
6. Långa latexpipar
7. Långa latexpipar
8. Långa latexpipar
9. Tomt fack!!!!
10. Diverse, bland annat några halsband
11. Bollar utan snöre
12. Bollar och kongar med snöre
13. Diverse, sparat till valpen
14. Mjuka och luddiga saker

Ja herrejösses…? Köpstopp är utfärdat. Vi får se hur länge det håller?

Något annat det borde vara köpstopp på i det här huset är böcker och nu kommer årets stora karaktärstest.

Att undvika både de analoga och de digitala bokhandlarna är förvisso ganska enkelt. Att undvika att gå in på ICA under flera veckor är en smula värre, även om frysen är välfylld. Nu har köpstoppet på sätt och vis redan havererat eftersom jag beställt ett par reaböcker på nätet. Fy på mig! Jag har böcker i hyllan så att jag klarar mig i åtskilliga år, och där behöver jag inte ens inventera. Jag har bilden ganska klar för mig…

Något jag däremot inte kommer införa köpstopp på är tulpaner. De borde nog få ett eget kontonummer i bokföringen, om jag nu hade någon sådan… 🙂

Nu ska jag inventera strykhögen. Tack och lov innehåller den inte alls lika många föremål som hundleksaksförrådet…

Det är inte ofta ordspråket i rubriken ska tolkas bokstavligt men i det här fallet är det faktiskt så. 🙂

Jag kan ha nämnt det någon gång tidigare *host* men om någon har missat det så har det försvunnit en förb….ad massa fin, gammal skog sedan vi flyttade hit för drygt 20 år sedan. Ibland funderar jag på att ta med mig kameran och föreviga alla kalhyggen och täta granplanteringar som kommit istället. Det lär dock knappast bli av så ni får tro mig på mitt ord.

Mitt emot vårt hus, bara på andra sidan grusvägen, ser det ut att vara tätt och risigt. Eller rättare sagt; det SÅG ut att vara tätt och risigt när vi flyttade hit och på den vägen har det varit. Jag har liksom räknat bort den skogen för ”den går inte att gå i” och inte ens bemödat mig om att titta närmare utan tagit grusvägen i ett par hundra meter och sedan gått in i en liten plätt med gammelskog. Nu råkar det ju vara så att granar växer. Det går inte särskilt fort men på 20 år händer det trots allt en del. Men så … för ett par veckor sedan klev jag över diket och in i den tidigare machetetäta skogen. Då uppenbarar sig detta?!

Det är inte långt, det är inte brett, kanske 250×50 meter. Strax utanför bild, till vänster, går grusvägen. Strax till höger utanför bild är det tät granplantering. Men varför gå på grusvägen när man kan gå i skogen? Och det här partiet är direkt förbundet med en annan skogsplätt som vi brukar passera igenom nästan varje dag. Perfekt, med tanke på omständigheterna.

Jag har ju på senare tid (läs; sedan jag slutade gå med impulsiv schäfertant i koppel) utvecklat ett närmast perverst intresse för off road-promenader och knarkar skog så fort jag får en chans. OK, det finns gränser för hur risigt det får vara men stigar och vägar känns numera hyfsat ointressant och ganska ofta knallar jag några meter på sidan av stigen bara för att… 🙂 Skönt för knoppen och inte minst för kroppen som mår bra mycket bättre sedan jag skaffade min nya hobby. 🙂 Och Karlsson är inte ett dugg ledsen för det utan tycker det är minst lika mysigt som jag. 🙂

Bilden ovan togs igår, men den här nedanför togs idag. Lite vitt på marken igen… 😦 Nåja, hanterbar mängd och den ska inte stanna länge om yr.no får rätt.

Men det var inte snön jag skulle fotografera utan den härliga öronvinkeln på Karlsson. När jag insåg att jag skaffat en hund som aldrig skulle få ståöron funderade jag lite hur jag skulle kunna ”läsa” den. Det hade jag inte behövt göra för oj så mycket som kan uttryckas med de där små fladdriga öronlapparna. På bilden hade jag just kommenderat ett läggande under marsch när Karlsson gick ett högst frivilligt fritt följ på promenaden. När jag vände mig om hade båda öronen samma lustiga vinkel som hans vänstra öra har på bilden. Han ser störtskön ut när öronen vinklas så, och det är oftast i väntan på vidare order från matte. Innan jag fick fram kameran hade dock hans högra öra slappnat av igen.

Hängöron är ju underbart! 🙂

När vi närmade oss hemmet igen drabbades han åter av en surhetsattack, stod kvar på åkern och meddelade med all önskvärd tydlighet att han minsann inte tänkte gå in, så det så. Viljornas kamp vanns av matte, som vanligt, i just det här fallet. Andra gånger kan det finnas andra vinnare men jag nämner inga namn. 😉

Då har det gått en vecka igen. Det är fasligt så fort det går, trots (eller på grund av) att det är februari?! Vädret växlar mellan snö, minusgrader, regn och plusgrader. Inte direkt något klassiskt februariväder men jag är sååå nöjd när det är barmark. Kunde man kombinera detta med lite solsken också så…

Igår bar det iväg till Göteborg – igen. Det var ett fasligt flängande till den staden helt plötsligt. Fjärde gången på två veckor och sen kan det gå ett halvår utan att jag är där. Orsaken till gårdagens besök var … julklappspanik! När julklappsångesten satte in som värst i december damp det ner ett nyhetsbrev från Ticnet i mailboxen och det resulterade i att husse fick en biljett till genrepet av melodifestivalen?! Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där? Nåja, han tycker det är lite kul att se hur det funkar med TV-inspelningar så det var nog mest det jag tänkte på. Innan spektaklet (jo, det var ett spektakel) började hann vi med en italiensk brunch på Incontro. Den kan varmt rekommenderas. 🙂 Den åt vi klockan 12 och sen åt jag inget mer igår… 🙂 Och jo, vi överlevde mello-cirkusen också, men det utsätter jag mig nog inte för igen. Been there, done that. Och nej, det var inte bättre live än det var i TV på kvällen. Med andra ord … rätt uselt.

I tisdags var det årsmöte på klubben och hem därifrån åkte jag som … ordförande! Borde väl förvisso inte ha varit någon större överraskning för mig eftersom det var valberedningens förslag som röstades igenom men jag undrar ändå lite hur det gick till? Det var med stor tvekan jag ställde upp på valberedningens idé. Kanske inte för att jag inte tror att jag ska klara av det, för det borde jag väl göra om det inte händer något exeptionellt. Mina största tvivel bottnar i att jag har en tendens att ta i ”för mycket”. Jag har svårt att nöja mig med ”good enough”, oavsett vad det gäller och det går ju ofelbart ut över något annat; mitt allmänna välmående, hundträningen, hemmet, fritiden, mina övriga ideella uppdrag eller vad det nu är som får ta stryk först. Jag misstänker att hundträningen är det sista som får stryka på foten men övriga bitar ska ju helst också fungera. Som ansvarig för hemsida, nyhetsbrev och klubbtidning är det ju lite mer klubbsysslor som också ska löpa på. Nåja, jag får väl försöka hitta någon vettig balans i det hela.

Idag blev det ingen sökträning eftersom vi var för få som kunde vara med. Förutom en hundpromenad med extra aktivering har jag ägnat mig åt tidningsproduktion och så har jag startat upp årets pelargon-Robinson.

Nu får vi se vilka som tänker kämpa för en plats i finalen? Vissa har tagit vintern lite hårdare än andra, skulle man kunna säga. Den till höger och några till har nog haft dejter med lagårdsmössen och ser tämligen körda ut men de får några veckor på sig. Konstigare saker har väl hänt än att det har börjat spritta i de torra stammarna när de får lite vatten och värme.

Andra har jag gott hopp om även om de ser rätt klena ut just nu. Sen har vi den tredje sorten som verkar i stort sett helt oberörda av att ha tillbringat fem månader i ett svalt utrymme och fått miniportioner vatten ca fyra gånger under den tiden?!

Naturligtvis är det som vanligt de sorterna man är minst rädd om och som inte är särskilt svåra att få tag på som klarar sig bäst. Jag misstänker att den där Murphy är inblandad?

Idag skulle vi ha firat Izas 14:e födelsedag, om hon fortfarande varit kvar hos oss. Älskade stumpan, som jag saknar henne. 😦 Vi tänker iaf extra mycket på henne idag och hoppas att hon har det bra, var hon än är, och att det serveras prinsesstårta där också.

Det är drygt ett halvår sedan den tunga dagen och vi städade undan det mesta som hörde till henne ganska omgående. Något jag inte förmått mig att plocka undan är dock hennes koppel och halsband. De hänger fortfarande på sin krok innanför dörren. Där får de nog hänga åtminstone tills en ny hund gör entré i huset. Det känns rätt på något vis och jag tänker inte ens försöka förklara varför, eftersom jag inte vet själv.

Och nu rinner tårarna igen… 😦

Jag och den lilla terriern har ägnat dagen åt sökträning. Medvind i rutan hjälpte till och han gjorde fina, raka och djupa (för det mesta) framslag. Dessutom var han hyfsat lydig och gjorde ungefär som jag sa åt honom. 😉 Ganska många tomskick blev det också utan att farten mattades det minsta. Eftersom jag förra gången fick en känsla av att han inte riktigt satte på näsan förrän han var ute på djupet la vi idag en figge halvvägs ut på första skicket men det var inga som helst problem. Ingångsfigge funkade också kanon. Matte hade tydligen fel – igen. 😉

Nu tror jag att jag ska kolla hur det ser ut på SBK Tävling nu för tiden… 😉

Nu gäller det att skriva i kapp. Sista veckan har varit delvis hektisk och delvis tråkig. Något bloggande har det varken funnits tid eller lust till, åtminstone inte samtidigt.

Förra helgen var vi i Göteborg och firade lite. Bodde på hotell, åt gott, drack gott och … längtade hem till terriern som var utarrenderad till våra kompisar och hade det så bra så. Ingen som helst nöd hade gått på honom och i motsats till Iza, som alltid satte sig tryckt mot dörren för att man inte skulle glömma henne, så tog Karlsson det med ro när vi kom. Han tyckte det var kul att vi kom och åkte gärna med hem men hade han blivit kvar så hade han nog inte varit så ledsen för det. Känns skönt med en hund som är så oberörd av att lämnas bort och finner sig tillrätta överallt. 🙂

I måndags morse bar det iväg på tjänsteresa till Norge, den första av årets två. Same procedure as always, i princip minut för minut. Börjar kunna schemat så väl nu att jag till och med var på väg att hälsa på en av tullarna på tåget på vägen hem i torsdags, i tron att det var någon jag kände?! Jag vet inte om det tyder på att norska tullen är lite fantasilös och förutsägbar eller om det tyder på att jag åkt den tågsträckan lite för ofta?

Igår jobbade jag halvdag och åkte sedan hem för att ta en välbehövlig och efterlängtad hundpromenad och sen bar det iväg till Göteborg – igen – tillsammans med några klubbkompisar och lite annat folk. Den här gången var det Rock of Ages på Rondo som var huvudnumret men innan dess hann vi äta en god middag. Rock of Ages var en riktig höjdare. Många goa skratt och  mycket bra musik. Och faktiskt den enda föreställningen på mycket länge, förutom JCS, som jag känt att jag skulle vilja se en gång till. Nu blir det nog ingen JCS-repris, som jag ju såg tre gånger, utan det får räcka med en gång. Men den var helt klart sevärd och ett välbehövligt ljus i februarimörkret. Och det ÄR något visst med långhåriga män som kan sjunga, det är det… 😉 Nåja… 😛

Under veckan har mycket av snön försvunnit. Just nu är det mest slasksnö … och is. I skogen är det faktiskt bart på många ställen och jag konstaterar att jag mår sååå mycket bättre i själen av grön mossa än av mossa täckt med snö. Allt känns genast mycket lättare och roligare och underbarare och fantastiskare. 😉 Helt obegripligt egentligen att man, efter knappt fyra veckors snötäckt mark, kan bli så varm i själen av lite mossa och en endaste liten futtig plusgrad?

Att det råkar vara en terrier på bilden är faktiskt mest en slump. Det var den snöfria
marken och mossan som var huvudanledningen till att Fånen åkte fram. 🙂

På dagens promenad drabbades jag än en gång av insikten hur smidigt det är att ha en Karlsson. Helt plötsligt kom det någon gående på vägen. Vi kom från skogen och innan jag såg vem det var kopplade jag upp Karlsson. När vi kom ut på vägen en bit framför dem, och jag var på det klara med att det var grannen och hennes lilla DSG-hane, kunde jag lugnt koppla loss och bara säga ”framåt” åt Karlsson. Han gick bara på och struntade fullständigt i att det var en annan hund 20 meter bakom. Hade jag haft Iza i snöret så hade hon inte gått att rubba en meter förrän de hunnit ifatt oss…

För ett par veckor sedan vågade jag mig förresten ner i skogen ”bakom” vårt hus för första gången efter att de kalhögg det mesta förra våren. Till min stora överraskning var det mer skog kvar än jag trott. Inga större arealer men det är fullt möjligt att åtminstone få till en uppletanderuta och något kortare spår, typ valpspår, på det som är kvar.

Och på tal om valpspår hade jag ett hoppingivande och trevligt telefonsamtal i förmiddags… 🙂