Idag har vi gjort comeback i brukset, efter vår sista spårtävling för 19 månader sedan. Det var debut, både för mig och det lilla djuret, i söket. Det var det som var ”different”. På sätt och vis gjorde vi det med den äran men tyvärr blev det för mycket ”same, same” innan dagen var över.
Inte vet jag om det var tävlingsnerver som gjorde att terriern hade sömnproblem i natt? Vid 1-tiden började han stöka runt och kunde omöjligt hitta något bra ställe att sova på. Han provade min rygg, min rumpa, mina knäveck, mina vrister, husses vrister etc. När jag väl var klarvaken av detta vandrande i sängen somnade han äntligen om men sådär jättemycket sovet blev det väl inte för mig. Han som normalt sover som en klubbad säl hela nätterna?
Det var väl tur att tävlingen var hemma (Kind BK) så att jag visste vart vi skulle för på vägen dit i morse såg det ut såhär.
Dimman lättade dock en del lite längre fram på dagen, och lite längre söderut.
När söket drog igång började det med att den enda elithunden bröt efter att endast ha hittat en figge. Den första högrehunden hittade två figgar och den andra högrehunden endast en och bröt alltså också.
Så var det vår tur, med startnr 1 i lägre klass. Vi fick vänta ett bra tag på vår tur eftersom rutan skulle vallas om etc men han taggade bara mer och mer, det lilla djuret.
När det äntligen blev vår tur och jag skickade på vänster sida drog han rakt ut en bit och sen iväg åt höger, och var borta läääänge. Till sist hör jag ett skall, långt bort. Så långt bort att jag faktiskt trodde att han var tillbaks på parkeringen och markerade övriga tävlande? Men jag och ena domaren traskade väl iväg och till sist, allra längst bort i rutan på 100 meter ungefär, var han. Lite tveksamt skällande framför ett klippblock. Jodå, därinne fanns det en figurant. 🙂
Tillbaks till början på rutan och ett skick på höger sida och figge nr 2 var bärgad. Ett skick (tomt) på vänster sida och sen en flying (ursäkta alla icke sök-nördar) ut på höger sida och där hade vi minsann figge nr 3. 😀
Mycket nöjd matte, nöjd hund och betyg 8,75. Avdraget var för det något tveksamma och glesa skallet på den dolda figuranten. Därav lärde man sig att matte ska ha en remsa silvertejp över munnen när hon är på väg ut på påvis för avbrotten i skallet var ganska tydligt relaterade till att jag öppnade truten och pratade med den medföljande domaren.
Roligt var att vår instruktör från lägret i somras, Mette Klavenes, gick med på stigen som åskådare. Det var hon som hjälpte mig att bygga om det lilla djuret till skallhund. Hon var mycket imponerad! Den ena av domarna var vår instruktör på lägret för två år sedan, när jag fortfarande trodde att jag skulle kunna göra honom till rullhund, och han var också hyfsat imponerad av den ”nya Karlsson”. 🙂
När alla hundar kört visade det sig att mitt lilla djur var det enda djuret på hela dagen som hittat den dolda figgen! Övriga lägrehundar hittade inte fler än två. Ibland glimmar han till det lilla djuret.
Efter söket såg (del)resultatlistan ut så här. Längst upp är det vi. 🙂
Tillbaks till klubben för lydnad och det började bra med 7,25 på linförigheten (jo, det är bra för att vara vi), 8,75 på framförgåendet, 9,25 på läggande under marsch och 10 på inkallningen.
Sen gick det utför. Krypet, där jag trodde jag fått ordningen på ”låsningen”, var tillbaks i traditionell jagtänkerintekrypapåtävling-stil. 0 poäng. Han kröp förvisso, så småningom, efter x antal extra kommandon, men då var möjligheten till poäng borta. Sen var det apportering och där blev det också låsning. Han kom iaf iväg till sist och fick in apporten. 6 från den ena domaren kändes betydligt mer ok än 0 från den andra. 😦 Sen låste han även på hoppet så där landade vi på 5,5 poäng.
Någonstans i höjd med apporteringen insåg jag ju att chansen till uppflyttning var borta och det blev ju inte särskilt mycket bättre efter det.
Om jag kunde förstå varför han ser ut,och beter sig, som om jag brukar slå honom i huvudet med spikklubba så fort han ska lämna min sida på tävling? I ärlighetens namn har det faktiskt hänt väldigt sällan. Jag skulle nog till och med våga påstå; aldrig. Att jag slagit honom i huvudet med spikklubba alltså. 😉 Vi har inte ens haft några stora problem med tjuvstarter och han älskar att både hoppa och apportera (på träning) så jag blir verkligen inte klok på det där beteendet?
På budföringen krävdes det extrakommando för att han skulle springa både från mig och mottagaren men i övrigt var det helt ok och betyg 8.
På platsen vägrade han först att lägga sig men kom ner till sist. På protokollet står det ”ligger ej still” men där hade nog domaren lydnadsglasögon på sig för att han ”rumpade ner” en gång och la ner huvudet ett par gånger borde väl inte belasta i brukset, eller är jag ute och seglar nu? Nåja, han pep naturligtvis lite också (kallt, brrr) och med tanke på krånglet innan han kom ner så känns ändå en 7:a som helt ok.
Summa summarum; uppflyttningspoäng med god marginal på specialen men inte på lydnaden. Totalen räckte till men man ska ju uppfylla delkriterierna också…
Det hela slutade med ”godkänd”, en andraplacering och jo… jag får väl vara nöjd. Jag ÄR kanonnöjd – med söket. Framför allt att jag inte gjorde några större tabbar, mer än att jag inte kunde hålla snattran då, men lydnaden bekymrar mig, minst sagt. Here we go again liksom… 😦
Jag tror han sussar gott nu, någonstans i huset, mitt lilla djur. Nu kan han ju iaf sätta upp en till gren på visitkortet, förutom spår, lydnad och rallylydnad. 🙂
vallterrier.com 
Men, det är ju inte SÅ långt ifrån på lydnaden…! Ta med dig de bra delarna som föreslagits på FB och sen… gäller det att klura ut vad det är som händer i de där momenten som låser sig. Jag har ju vissa likartade problem med Lazer i agilityn så jag förstår din känsla att man skulle vilja titta in i hjärnan på de små djuren.
Härligt och roligt!!! Jag tror låsningarna är en BT-grej. Har precis samma problem.
Intressant Eva. Mycket intressant! Men det hjälper ju inte, tyvärr… 😦
Jag tror att det har med borderterrierns jaktbeteende att göra. Ozzy uppvisade samma beteende inför lilla bytet under MHt. Alltså med en frysning/låsning när bytet stack iväg. Sen jagade han efter men frös invid bytet när det låg stilla på marken. Ozzys uppfödare Leni tyckte att han reagerade precis som en BT ska, de ska inte kasta sig efter ett byte med risk för att bli skadade. De ska kolla in och vänta med att reagera explosivt. Jag tror att samma hjärncell/hjärnhalva kickar in när man slänger apporten, skickar till ruta, uthoppet eller vad det nu kan vara. Är Ozzy ”fri” och inte behöver sitta vid sidan vid exempelvis hoppet så är det inga problem. Men låsningen uppstår oftast i utgångspositionen, i alla fall för min del. (Lite klyddigt skrivet men du förstår nog hur jag tänker.)
Kan kanske vara en förklaring men jag tvivlar ändå på att det är det som orsakar Karlssons låsningar. De har ju börjat uppträda de två sista åren, i princip aldrig tidigare, och enbart på tävling. På träning, både hemma och på klubben, har han inga problem alls att komma iväg.