Kommer ni ihåg? Det är knappt jag gör. Och då var det egentligen en hyfsat kass sommar, men just nu känns det som en dröm.
I natt ramlade det ner ca 10 cm snö, och just nu är det någon blandning mellan yttepyttesmå snöflingor och underkylt regn… Och ikväll ska det tydligen börja på allvar. *djup dubbelsuck*
1. Lämnar bilen i stan för att uträtta några ärenden. Efter ca en timme kommer jag på att jag glömt att betala p-avgift. Inget jag brukar glömma direkt. Skyndar tillbaka, och se på sjutton – ingen p-bot = tur!
2. Angör Maxi för att bunkra mat så att jag (vi, om nu husse syns till de närmaste dagarna) ska klara oss några dagar utan att jag behöver bekymra mig om att köra bil. Möts i entrén av en skylt som meddelar att de har problem med datorerna och att kassorna går långsamt. Hör i högtalarna att självscanningen är helt ur funktion. Köerna är lååånga.
Hinner alltså vända i tid, innan jag plockat på mig en massa varor, och åka till Coop istället = tur.
Tar längre tid, totalt sett, att byta affär = otur
3. Det snöar och blåser, och ska göra i några dagar verkar det som = otur.
JAG. VILL. INTE. HA. MER. SNÖ!
Ikväll får Karlsson vila från vittringsapporteringen, men fr o m i morgon blir det hårdkörning igen, om vi lyckas skotta oss in i lagården vill säga… Läste tävlingskalendern idag och insåg att en hel del högretävlingar lär bli inställda på vårkanten om det inte händer något drastiskt på snösmältningsfronten mycket snart. Och träningsmöjligheterna har ju varit – sådär. Trycket på de tävlingar som blir kvar lär bli högt, och därmed svårt att komma med, och det kommer troligen att hänga med även till hösten. Tanken var ju inte att starta i lydnadsklass III förrän mot slutet av sommaren, eller till hösten, men om vi tränar på riktigt duktigt så kanske vi kan ägna våren åt det istället? Det mesta är ju faktiskt hyfsat klart. Det är väl vittringsapporteringen som är mest oklar. Men kanske… om vi tränar flitigt?
Nu har vittringsapporteringsmomentet glidit över i nästa fas. Dvs jag har introducerat pinne med vittring bland alla utan vittring, och däremellan en massa yttepyttesmå godisbitar. Funderar på att köpa en ryamatta och lägga på träningsmattan, för han kan faktiskt ta godisbitarna med synen även om det hörs väldigt väl att näsan är påkopplad. (Ytterligare ett skäl att hata vintern, hade det funnits gräsmatta hade jag inte ens behövt fundera på ryamatta.) Men jag är oerhört glad för att jag faktiskt förverkligade den där träningslokalen, i synnerhet nu, när vintern blev som den blev.
Hur som helst tyckte jag han skötte sig bra. Matte skötte sig mindre bra och hann inte hejda honom för bara markering utan han hann gripa också, vilket inte var meningen på det här stadiet. Första gången tog han rätt pinne (bland ca 15) och två gånger tog han fel, bara för att göra nå’t liksom. Men sen blev det rätt en gång och då bröt jag blixtfort! Så nå’t gjorde jag nog rätt i alla fall.
Lite fjärr, stegförflyttningar och positioner körde vi också.
Btw; sa jag att jag är lycklig över min träningslokal?
***
Idag drabbades jag av en rejäl portion pappasaknad. Det kommer ju och går hela tiden naturligtvis, men idag blev det helt plötsligt extra påtagligt. Det var inte många dagar jag jobbade hemma utan att han ringde hit, eller att jag ringde honom. Det var alltid roligt att prata bort några minuter. Det här är ju bara tredje dagen jag faktiskt jobbar hemma efter… Och helt plötsligt drabbade insikten mig; han kommer aldrig mer att ringa. Och jag kan inte ringa honom.
Nästa vecka är det begravning, och det känns fullständigt overkligt, obegripligt, ofattbart. Vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det, men det måste ju gå, det också.
Jag ska erkänna att den värsta Spotify-frossan har lagt sig.
Men ibland tillbringar jag ett par timmar (eller tre) i sällskap av Spotify och mina favoriter. Och understundom hittar jag en ny favorit via deras förslag. *
Detta är en av dem. John Mayer. Bluesrock och lite sydstatsrock av exakt det slag jag gillar.
”Trots att jag inte tävlar i melodifestivalen i år är det ju väldigt spännande ändå.”
Charlotte Perelli.
Radioreklam.
Vad gör ”ändå” där på slutet? Det är uppenbarligen inte bara tidningarna som behöver korrekturläsare. Tabbar av det slaget borde man väl kunna undvika när man skriver manus till radioreklam? Eller… man kanske har slutat med manus?
Boken var – sådär. Filmen var – sådär. Bra skådespelarprestationer, och handlingen är det inget fel på även om det blev lite rörigt mellan varven. Trots att jag läst boken hade jag svårt att hänga med i svängarna ibland. Men fotot?! Till stor del en blandning av extrema närbilder och skakiga handkameror. Effekten förstärktes dessutom rejält av att vi satt långt fram i salongen. Husse, som är en känslig typ 😉 , blev ”sjösjuk” och satt och stirrade på sina knäskålar ungefär 50% av filmen. Jag tyckte ”bara” att det var jobbigt. Sannolikt kommer filmen få en guldbagge för fotot. Det är väl bara jag som inte begriper exakt hur konstnärligt det var, eller har vett att uppskatta det?
Jag brukar uppskatta John Grishams böcker, men nu verkar han ha tappat stinget. Jag är på sid 150 (hundrafemtio!) och det känns fortfarande som en prolog. Jag väntar på när boken ska börja liksom. Seeegt… men jag måste nog försöka läsa klart för att se om hela boken håller samma prolog-stil. Men har ni inte läst den så är det inget ni behöver jobba ihjäl er för att göra.
***
Igår kväll ägnade jag och Karlsson en stund åt vittringsapporteringen (i ”lokalen”) efter att jag repetitionsläst i boken; Sikta på 10:an. Frågan är om inte Karlsson läst också?
Vi klarade av följande delar:
1A Nosa rätt på godis utspritt på mattan
1B Nosa rätt på godis utspritt runt en hög vittringspinnar
1C Nosa rätt på godis mellan (gradvis mer och mer) utspridda vittringspinnar.
Att nosa rätt på godis är ju en av hans bästa grenar (men syrran skulle utan tvekan slå honom i en tävling) så att han fixade det är väl iofs inte speciellt anmärkningsvärt. Det som var roligt var att han faktiskt tog det lugnt och inte brydde sig om pinnarna vilket var helt enligt boken. Han är ju rätt förtjust i att gripa saker, och pinnarna är ju dessutom misstänkt lika spårapporter, så jag var lite osäker på vad som skulle hända, men än så länge känns det bra. Ikväll ska vi gå vidare med punkt 1C och se hur långt vi kan avancera. (Måste dock erkänna att jag kände mig lite fånig när jag tassade omkring med en burk pinnar och en tång…) 😉
Och för övrigt så snöar det – igen! Inte mycket, men tillräckligt för att göra mig på dåligt humör. Enligt yr.no ska det komma ungefär 45 mm nederbörd här närmaste veckan, dvs 45 CENTIMETER snö?! Till de 60-70 vi redan har! Jag hoppas, hoppas, hoppas väldigt, väldigt mycket att de har jättejättefel!
Idag har jag redan varit i stan två gånger, och snart är det dags för den tredje!
Började dagen med att åka in till vårt nya favoritplace och lägga ett spår till Karlsson. Eftersom allt som inte dödar härdar utgår jag ifrån att han faktiskt lärde sig något och därmed blev en bättre spårhund även av dagens övning, men enkelt var det inte. Hårdfrusen plogad grusplan med 2 mm snö på, och -9°, samt promenadväg och trottoar. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att det gick som på räls, men i mål kom vi. Stundtals spårade han jättefint och andra stunder var han oerhört förvirrad. Han fångade dock alla tio tändsticksapporterna. Vid ett par av dem fick jag hålla igen i linan, men resten fixade han helt själv.
Därefter körde vi ett rejält lydnadspass med fokus på rutan. Jag har ju rätt länge varit medveten om att han egentligen inte har den blekaste aning om vad ”rutan” är. Han har ingen relation till konerna och söker sig inte självmant ditåt. I klass två har vi levt på vårt ”framåt”-kommando, och det skulle väl iofs funka även i klass III, men i elit…? Där står ju inte ens rutan framför när man startar. Idag ställde jag upp åtta koner i en rätt liten ruta. Började med att skicka som vanligt, dvs framåt, men sen rörde jag mig runt rutan, med min vänstra eller högra sida i riktning mot rutan, och han fick själv klura ut var den var. Ganska ofta sprang han rakt fram, med hänsyn till den riktning jag hade för tillfället, men när inte det fungerade började han aktivt leta. Och han fann! Flyttade konerna några gånger också, och tja… det känns som han fått en något ökad förståelse för själva ordet.
Lite inkallning, skall och fjärr hann vi med också.
Sen åkte jag hem, duschade och bytte om och sen bar det iväg till stan igen, dessutom till ungefär samma ställe. Upptäckte igår att jag behövde köpa ett par nya byxor till begravningen, och att prova byxor iförd full hundträningsmundering (inkl. Icebug) kändes inte som någon god idé. Byxinköpet gick snabbt, och sen bar det iväg hemåt igen.
Om någon timme är det dags för ytterligare en tur till metropolen. Vi ska se till att få i oss lite mat på någon restaurang och sedan blir det bio – Snabba cash. (Årets biobesök rean i februari?!) Har läst boken, och var inte direkt överförtjust. Storyn var det inget fel på men språket hade jag lite svårt för. Vi får väl se vad jag tycker om filmen? De flesta som sett den verkar ju vara nöjda i alla fall.
Mellan stadsturerna tog jag med mig kameran ut och fotade lite eftersom solen kom fram. Det ska bli intressant att se om växtligheten (både tam och vild) hämtar sig efter den här vintern och lyckas återta någorlunda normala former?
Vår närmaste väg ut i skogen. Här har ingen gått på länge,
utom de vilda djuren.
Trädgårdsmöbler hos grannen. Åskådliggör snödjupet ganska bra.
Spårskogen (den ena) i bakgrunden.
Upptäckte (först nu, det har säkert alltid funnits) att man faktiskt kan få samlad statistik över vilka sökord som lett folk till bloggen. Resultatet är lite skrämmande, för uppenbarligen är detta en älgloppeblogg och ingen hundblogg. Tänk vad lite man vet?
Förutom dessa träffar, på ”nio i topp” finns det ytterligare rätt många varianter på samma tema längre ned på listan. Totala antalet träffar på det temat är … 864!? Misstänker att dessa besökare blivit ganska besvikna, men om jag inte missminner mig (orkar inte leta) så har jag vid något av mina älgloppeinlägg länkat till wikipedia, och där finns väl lite mer matnyttig information, i motsats till det allmänna äckel som jag har uttryckt. Hur som helst är uppenbarligen älgloppor ett ämne som engagerar, oavsett vad man kallar dom och hur man stavar det. Lite fascinerande är dock att det söks på detta vidriga djur även den här årstiden? Senaste sökningen är från idag. Problemet är ju ganska strikt säsongsbetonat till perioden augusti-september-oktober, åtminstone i mina trakter, och just nu är väl (normalt sett) älgloppor det sista man tänker på.
Får väl försöka trösta mig med att det åtminstone blev 4-4 mellan älglopporna och hundarna på den här listan. 😉
(Och efter det här inlägget kommer väl statistiken skena iväg ännu mer, åt fel håll…?)
I dagens Expressen kan man i en notis på melodifestivalsidorna, läsa följande meningar:
Det var inget snack om vilka som fick flest applåder i Göransson arena i går kväll. Nämligen Glada Hudikteatern, som består av normal- och utvecklingsstörda.
Fråga 1: Har vi inte slutat använda ordet utvecklingsstörd?
Fråga 2: Vad innebär det, närmare bestämt, att vara normalstörd?
Fråga 3: Börjar man verkligen en mening med ”Nämligen”?
Kanske skulle maila artikelförfattaren Lars Johansson och fråga, eller möjligen korrekturläsaren?
Idag har vi haft privatträning för min favoritinstruktör som jag äntligen har lyckats tjata hål i huvudet på så att vi fick till ett pass. 😉 Strax efter kl 9 installerade vi oss i ett lämpligt industriområde och sen körde vi ungefär en timme. Vi hann med framåtsändande, inkallning med ställande (och läggande), rutan, fjärr och skall. Det är så himla skönt att ha någon att bolla idéer med och få konstruktiv kritik av. Det här eviga ensamtränandet måste få lite avbrott ibland för man lägger sig till med väldigt mycket olater, samtidigt som man blir blind för fel som både hunden och man själv gör.
En annan positiv sak med hundträningen, vare sig jag tränar själv eller inte, är att jag fullständigt kopplar bort alla tråkiga och jobbiga tankar (som det är ovanligt gott om just nu av förklarliga skäl) och är helt närvarande i det jag gör där och då. Ett fenomen som jag upplevde även när jag red. Inte när man lufsade runt i skogen kanske, men ett rejält dressyr- eller hoppass för instruktör kopplade bort världen totalt för en timme. Det behövs ibland, och i synnerhet nu… Numera håller jag mig dock till enbart hundträning.
Resten av dagen har ägnats åt lite pyssel. Inga stordåd men … lite här och lite där har blivit gjort. Som avslutning (nåja, dagen är ju inte slut än) gick jag ut i lagården och sågade till 30-40 vittringspinnar som ska få ligga därute och ”neutralisera” sig en vecka eller två. Nu måste vi ta tag i det momentet ordentligt om vi ska lyckas få till en start i III:an innan året är slut. Övriga moment känns rätt OK, men det… *suck* Metoden med post-itlapparna har jag övergett. Det slog slint i terrierhjärnan så fort det blev mer än en lapp, och då kopplade han bort näsan. Vi får se om Svartberg-metoden funkar bättre. Den ska jag köra ”by the book”, och jag vågar inte ens läsa mer än ett steg i taget eftersom jag vet att jag då gärna hoppar över några viktiga detaljer på vägen. Nu är ju rekvisitan klar i alla fall, och i ”lokalen” passar den sortens träning utmärkt.
Några bilder från dagens träning blev det inte, så jag bjuder på veckans tulpan istället. Bilderna blev väl ”sådär”, men…
I onsdags utspelade sig dessa båda händelser förhållandevis parallellt i vardagsrumet.
Karlsson vill ligga på sin fleecepläd i soffan, men fleecepläden ligger i fel ände av soffan. Han förflyttar pläden mycket målmedvetet till rätt ställe, bäddar en stund och lägger sig nöjt tillrätta.
Iza står och tittar uppgivet, omväxlande på mig och omväxlande på sin fåtölj. Så står hon ganska länge. När jag går dit och tittar upptäcker jag att ett av Karlsson mjukdjur lagt sig tillrätta i fåtöljhörnet, möjligen med visst bistånd av en viss Karlsson. När jag plockat bort det hoppar hon upp och lägger sig nöjt tillrätta.
Vet inte vilka slutsatser man drar av detta, mer än att en terrier som heter Lennart ser till att ordna det för sig. Och att en schäfertant vid namn Iza behöver lite hjälp? Jag menar; Iza bär ju omkring på diverse saker, hon apporterar och bär hem, hon levererar saker i mitt knä. Företrädesvis sådant jag inte bett om. Men VARFÖR fattar hon inte att hon själv kan flytta på det som ligger i vägen där hon ska lägga sig? Det är inte första gången det händer. Tror iofs inte att det är något unikt för henne, men en ganska … intressant aspekt på det här med hundhjärnans funktioner.
Hur gör era hundar om något ligger i vägen där de har tänkt lägga sig?
Ovanstånde tröttma är bara ett axplock, listad i slumpvis ordning, och i själva verket är det nog de sista – hundrelaterade – punkterna som gör mig allra mest trött.
Idag firar vintern, snön och minusgraderna tvåmånadersjubileum, och det är (milt uttryckt) exotiskt i den här landsänden. Någon enstaka timme under dessa två månader har termometern varit och vänt precis ovanför nollstrecket, helt utan effekt. Barnen (som tycker om snö sägs det?) har nu fått ett jullov med snö, de kommer få ett sportlov med snö (nästa vecka) och just nu tyder väl det mesta på att de kommer att få även ett påsklov med snö. Enligt ryktet har t o m de tröttnat och sitter inne och spelar TV-spel, precis som vanligt.
DET RÄCKER NU!
Här kommer några bilder som togs i helgen.
Det tog bara åtta dagar för Felia att laga den trasiga kabeln?! Kontakten med omvärlden är åter etablerad via traditionella kanaler, och ajFånen kan få vila lite. Den som verkar allra nöjdast är dock Iza. Det är bra när matte sitter still vid datorn, då kan hon koppla av. 🙂 För att inte tala om hur nöjd hon kommer att vara i morgon när jag jobbar hemma, och jag ska väl inte sticka under stol med att jag också kommer vara nöjd med det. Sju jobba-på-jobbet-dagar i rad (om man bortser från helgen) är mer än vad jag klarar av. Och ja – jag vet att jag är rätt bortskämd på den fronten. Tack och lov har ju husse jobbat tidigt morgonpass och kvällspass så han har varit hemma på dagarna, men för Iza är det inte riktigt samma sak – hon vill ha sin matte!
Idag har det varit riktigt trevligt väder, efter omständigheterna. Solen har gassat, och värmt riktigt gott när jag smitit ut från jobbet för mina rökpauser. Takdroppat har det också gjort. Men framför allt; ljuset börjar återvända. Nedanstående bild är tagen kl 17.20 idag. Skärpan är usel, fotad på frihand, men man ser … LJUSET!
Via Stormvarsel hittade jag den här sidan, och jösses… känner man sig uttråkad kan man nog låta sig underhållas här i timmar, och kanske dagar?
En salig blandning av norska och någon form av svenska, sannolikt producerad av Google Translate, i två steg?
Om schäfer kan man t ex läsa:
Schäfer är lämpliga som polishund. Dessa hundar är lämpliga för polisens uppgifter att gå vidare för att säkerställa den allmänna ordningen. De skyddar befäl och fungerar avskräckande.
Schäfer är väldigt lätt att lära och inte avancerade att träna. Detta är en bra hund for en oerfaren hundeeier. Schäfer är en väldigt överkänslig hund och noggrant planerad träning är ett måste. Detta är ganska energisk djur och har inga problem att gå den långa och krävande vandringar. Rasen kräver mycket av idrott.
Hundar kan reserveras, försiktiga och på sin vakt ovan okända personer. Normalt inte aggressiv mot andra hundar. Hundar är bra med barn. Tendensen att bete sig som ett rovdjur är i den högsta nivån i detta schäfer. Hundar av denna renraset hund har en stark tendens att tygge
Dessa hundar är kända för att skälla mycket och högt. Kan leva i kallt klimat. De kan vara , om de uppmanas att göra det. De har inga särskilda behov av att lägga ut på långa resor och vandra långt från familjen.
Om borderterrier:
Border Terrier är en mästerligt jakthund. Jaktterriere som border terrier används till jakt över stora delar av världen. De bistår jegeren genom att leta upp den och sedan fånga och döda utbyts.
(Stackars jägare, det var nog inte så h*n tänkt sig arrangemanget!)
Border Terrier är inte svårt öka, och du behöver inte ha hund upplevelse att få En hund av denna hundras. Rasehunden är varken mer eller mindre känslig enn många andra rashundar. Detta är ganska energisk djur och har inga problem att gå den långa och krävande vandringar. Rasehunden kräver relativt anspråkslös utbildning.
Dessa hundar är kända för att skälla mycket och högt. Kan leva i kallt klimat. Detta är mycket lekfull hund.
(Tror att Karlsson skulle vilja diskutera det där med kallt klimat?)
Rasehunden har stora halvvägs ständiga öron. Benen är vanligtvis normalt lång. Border Terrier har en snarare gemensamma byggnad. Halen är riklig kort och hängande. Näsa är snarare kort. Pälsen på border terrier är strävhåriga.
***
För övrigt jobbar jag nu på jobbet för sjätte dagen i rad! Pest och pina!!!
Bredband och telefon fungerar fortfarande inte hemma, och jag fick just besked från Telia om att Telia och Relacom inte är överens om hur/vad dom ska göra?! What about; laga kabeln?! Hur svårt kan det va’?
Nu finns det inte ens en tidsplan längre på när det ska vara klart. Jag uppmanades att ringa i morgon för att eventuellt få ett besked. Det enda positiva jag kan säga om detta är att man inte längre behöver sitta i den idiotiska och oändliga telefonkön utan man kan knappa in sitt nummer och bli uppringd när det är ”dags”. Man får vara glad för det lilla…
Igår kväll skulle som sagt prinsessan få prinsesstårta (eller snarare bakelse) med anledning av sin födelsedag. Det är ingen vana vi har, med riktig tårta på hundarnas födelsedag, men fyller man tio så gör man.
Jag deporterade lillebror till vardagsrummet för att minska lite på stressen och konkurrensen, sen la jag upp bakelsen på en assiett och kommenderade födelsedagsbarnet ”ligg”. Jag ställde ner tallriken för att ta några foton, och hon låg. (Klorna är faktiskt inte så långa som de ser ut på bilden, men eftersom starten är oerhört betydelsefull i sprintlopp så har hon spärrat ut dem så mycket det bara går för att komma iväg snabbt. 😉 )
Jag hade en (uppenbarligen väldigt optimistisk) idé om att jag skulle mata födelsedagsbarnet med tårtan via sked, i förhoppning om att hon åtminstone skulle känna någon smak på det hela, och hinna njuta, men … nä! I samma sekund som jag reste mig från fotopositionen på golvet måste husmusen eller någon inneboende ande ha yppat det magiska ordet ”varsågod”, för födelsdagsbarnet fullkomligen inhalerade bakelsen, och jag lovar – det tog max 1,5 sekund! 🙂
Sedan var det dags för lillebror som fick en bit bakelse anpassad till sin storlek, dvs 0,3 prinsessbakelse. Och jag tror faktiskt att inahaleringstiden också var proportionell, dvs det tog 0,5 sekunder. Den enda bild jag hann med där var en lillebror med tom assiett.
Nåja, själva kalaset gick över fort, men presentkortet kan räcka länge. 😉
vallterrier.com 