Kategori: Uncategorized

Idag firar lappmöglet (eller snön om man vill vara snäll, men det vill man inte) kvartalsjubileum! Det är tre hela månader (25% av ett år!) sedan det första pudertäcket landade och sedan har det bara växt, och växt, och växt…

Ska man vara riktigt ärlig så hade vi nog fått lite snö innan dess också, men den försvann ungefär lika fort som jag förträngde den.

Nåväl… eländet lär väl inte försvinna fortare för att jag gnäller i bloggen och går  med i otaliga ”hata vintern”-grupper på FB. Tyvärr.

Man får ju på något sätt försöka överleva ändå, och igår firade vi slutet på veckan och starten på helgen med ett privatträningspass inne i stan. Fokus låg på framåtsändande och innan det var klart fick vi till det riktigt bra. Tror att både jag, Karlsson och pt åkte hem och var väldigt nöjda faktiskt. Enligt pt blir jag mindre och mindre luddig för varje gång, och det är ju positivt att luddfiltret funkar åtminstone en timme i veckan. 😉 Däremot fick jag skäll för en liten folkdansknyck jag tydligen gör med knäna i samband med fotkommandot vid starterna?! Hade jag faktiskt ingen aaaning om, så det är tur man har skarpa ögon som håller lite koll ibland.Jag får väl skylla på min uppväxt i Dalarna…

Idag har jag inte varit jätteaktiv. Hade några måsteprojekt i förmiddags  som bl a innefattade livräddningsaktion av rhododendron. De har till största delen varit begravda under snön sedan ett par månader tillbaka, och dessutom bor de i total skugga så här års. Vi skottade, och skottade, och skottade, och nu är de hyfsat frilagda. Om de någonsin hämtar sig ordentligt blir spännande att se. När jag ändå var igång med snöskyffeln passade jag på att skotta fram vårt hopphinder också, som vi inte sett till sedan någon gång vid årsskiftet.

Vid middagstid satte jag mig, väl påklädd, i solen på altanen för att njuta en stund. Stunden blev en kvart, sen gick solen i moln och då förlorade det raskt sin charm. Min vanliga tur. 😦 Jag gör nog ett nytt försök i morgon om solen visar sig, för både det grönbleka fejset och själen mår nog  bra av det. Karlsson satt i mitt knä och njöt han också, med ansiktet mot solen (eller möjligen utsikten?) hela kvarten.

Eftermiddagen har  till stor del ägnats åt hundträning.
1. Uppletande med vita microföremål på garageinfarten – väl godkänt. Åtminstone om man betänker hur länge det är sedan vi gjorde något liknande. Han behöll till och med fokus åt rätt håll trots att det kom hästar på vägen, precis bakom ryggen på mig. Det hade inte hänt med Iza kan jag lova. Hon hade varit borta som en avlöning…

2. Hopp apport – ej  godkänt. Märktes att det var länge sedan.

3. Fjärrdirigering – godkänt. Några extra kommandon i ett par skiften och en liten förflyttning framåt.

4. Tungapport – väl godkänt. Riktigt snyggt var det, trots att det är flera månader sedan vi körde det momentet.

5. Kryp – väl godkänt. Fokus var väl egentligen inte krypet utan att byta kommando på själva läggandet för att se om det kan underlätta på tävling. Nu kör vi med ”ner” istället. Ett kommando jag egentligen aldrig tränat in, men det kunde han tydligen ändå?

6. Inkallning med ställande – godkänt. Om han springer från mig mot en leksak stannar han klockrent. Varför kan han inte stanna lika bra på väg mot mig? Han förstår ju uppenbarligen vad jag menar i alla fall.

7. Framåtsändande – godkänt. Här började vi bli lite trötta och ofokuserade båda två.

På vägen hem klättrade han upp på några snövallar och tittade längtansfullt och menande ut i skogen. Vad han ville var det ingen tvekan om. Skaren hade  säkert burit honom, men med hans matte är det betydligt mer tveksamt. Betyyydligt mer tveksamt faktiskt. Jösses vad jag längtar efter att kunna gå våra vanliga skogsrundor (som jag normalt sett är ganska trött på). Fram och tillbaka på the grusväg is killing me!

Det tog inte så många minuter efter hemkomsten innan han somnade, och sover gör han än. 🙂

Veckans tulpanbukett! De där fransiga tycker
jag är gräsligt charmiga.

Karlsson passade  på att sola näsan redan innan vi satte
oss på altanen. Liggande på min fotpall är helt OK tycker
han, och då slipper man dessutom den kalla vinden. 😉

Om man höll blicken (och objektivet) högt kunde
man nästan tro att det var sommar, men bara nästan…

I lördags brakade det ju loss med  stora pelargonflytten. De flesta var rätt matta i pälsen, och i synnerhet min absoluta favorit från i somras, den här:

Hur den såg ut i lördags har jag inga bildbevis på, men nu ser den ut så här:

Stjälkarna ser grönare ut i blixljuset än i verkligheten.

Och tittar man riktigt noga så hittar man detta!

Ett nytt lite blad på väg ut, och det finns ytterligare ett par stycken.

Det kanske finns hopp trots allt? Jag menar… de har stått i lagården hela vintern, ljust och lite för varmt, och fått betydligt mindre vatten än planerat. Typ tre sparsamma vattningar sedan oktober. Men det verkar inte som om de ger upp så lätt. Paradoxen är dock att den som ser allra fräschast ut är en röd rosenknoppspelargon som jag inte var särskilt förtjust i och inte hade sörjt nämnvärt om den kolavippat. Men det är smällar man får ta. 😉

Ytterligare fascination infann sig när jag upptäckte att två andra börjat blomma?! Mycket sparsamt förvisso, men ändå…

Nu ska dessa, och ett antal till, husera i minst ett par månader på ett gammalt fult skrivbord som står på tvären i vårt lilla vardagsrum. Inte roligt, men det blir väl desto roligare när de kan pryda våra altaner till sommaren, om den någonsin kommer?

Till sist ett par bilder från i morse som visar exakt hur bra en schäfer och en borderterrier passar ihop. Den passformen alltså. 🙂

Vinterdepressionen tar sig till nya, oanade, bottnar när man ser detta. I slutet av prognosen skriver vi 20:e mars. Tjugonde mars!? Och inte tillstymmelse till några rejäla doser med dygnetruntplusgrader. Max +2. På dagen i morgon. Efter det ska det toppa på +1. Och en jäkla massa minusgrader på nätterna. Frankly… jag skiter i om solen skiner på dagarna nu, så länge den inte rubbar på snötäcket. Hur ska vi bli av med snön? HUR? Kan någon förklara för mig? Emigrationen kommer närmare och närmare…

Den enda trösten är att yr.no brukar ha rätt dåliga långtidsprognoser…

Tills stödgruppen är i full gång (fyra medlemmar nu) får han skaffa sig stöd på annat sätt. Så här ligger han ganska ofta, det lilla trollet. Som om han skulle kunna ramla av golvet liksom… 🙂

Nu är ordningen återställd och matte är åter vid tangentbordet.

Besvikelsen i rubriken står Lennart Å. Karlsson för. Han säger att han hoppats på lite bättre respons på förra inlägget. Att det skulle finnas lite fler olycksbröder och -systrar som kände igen sig och kunde visa lite deltagande i kommentarerna. Just nu verkar han inte särskilt sugen på att blogga något mer, men däremot funderar han och Bosse på att bilda en stödgrupp. Frågan är bara; är man en grupp när man bara är två?

Lennart Å. Karlssons matte blev däremot positivt överraskad igår. Ridhusträning stod på programmet, och det var Karlssons första. För min del var det också den första. Med hund. Med häst däremot har jag ju ägnat mig åt en hel del ridhusträning genom åren. 😉

Det var ett skyddsgäng som hyrt ridhuset för träning, och Karlsson fick hänga på som maskot, eller nå’t. 😉 De som ville började med lydnad i ca en halvtimme, och sen tog skyddsarbetet vid.

Mina teorier om att den lilla terriern skulle bli blockerad och okoncentrerad på grund av lukter och godsaker kom rejält på skam. Han gjorde väl ett par sniffanden i ”backen”, men inte värre än vad det kan bli på en vanlig appellplan. Han var koncentrerad och ”med”, och matte var glad. Det ger ju faktiskt hopp om att man skulle kunna köra några ridhustävlingar nästa vinter… När halvtimmen gick mot sitt slut tunnade det ur med ekipage och då passade vi på att köra framåtsändande. Förvisso lite kort sträcka, men det gick bra ändå. Det roligaste var att jag efter ett par gånger såg att jag skickade honom precis förbi en stor hög med relativt nybakat ”godis”, och det enda som hände var väl att han möjligen vek näsborrarna några grader åt det hållet.

När första ekipaget började med skyddet körde jag ”sittstillvidsidanochhållkoncentrationenpåmatte”-övningar. Några enstaka gånger släppte han mig med blicken för att, mycket snabbt, kolla in skydds-mallen, men han tog upp kontakten direkt igen. Duktig terrier!

Exakt så trött blir man efter att ha tränat med dom
stora grabbarna och tjejerna.
(Matte tar inget som helst ansvar för bäddningen.)

En annan aha-upplevelse var att kunna träna lydnad utan tjock vinterjacka. Fleecetröja och väst liksom! Det var inte igår… om man nu inte räknar med träningarna i lokalen. Men igår hade vi ju faktiskt mer än 20 kvadrat att röra oss på, och det var fantastiskt skönt.

Det lär dock dröja innan man kan köra den klädseln utomhus. Snödjupet är fortfarande 50-60 cm. Jag menar… när det envisas med att vara minusgrader 75% av dygnet så hjälper det inte hur mycket solen skiner på dagarna. Ser ingen som helst skillnad på snöhögarna hemma. Och idag är det minusgrader (har inte orkat räkna hur många), mulet, dimmigt och ganska blåsigt. Supertrist!

Dagens snöfria får bli Karlsson, när han tränar framåtsändande på lägret i somras.

…och fick vara fotomodell!

Idag blir det en riktig nostalgitripp. Dessa bilder hittades av pappa och A för något år sedan när jag bett om ett par gamla hundbilder till hemsidan. De scannades in och nu har jag äntligen fått dem i digitalt skick. De togs någon gång runt -67 tror jag, för att användas i samband med en utställning i Rättvik där man skulle visa polisens arbete, både i bild och genom uppvisningar.

Och vad kunde vara mer naturligt än att hundföraren skickade ut sin dotter i skogen för att agera bortsprunget barn som spåras och hittas av polishunden? Spårad blev jag, och hittad blev jag. Och det var inte sista gången jag fick vara ”figurant”, men det var nog den enda gången det hamnade på bild.

Hunden är Axa, pappas första tjänstehund, född 1964. En underbar hund som gjorde ett kanonjobb som polishund. På den tiden var det mycket ovanligt med tikar som polishundar, och frågan är om inte Axa var den enda, men hon skötte sig kanonfint. Hon och pappa tävlade både polishunds-SM och drag med bra resultat. Enda nackdelen var väl att hon var lite grinig på andra hundar, men inte värre än att jag kunde hantera det när vi var ute på tu man hand. Då var jag dock något äldre än på bilderna.

Döm om min förvåning när jag 1980 började jobba i polishuset i Stockholm, och i en korridor på hundtjänstenheten, hittade en rejäl uppförstoring av en bild från detta tillfälle. Det var med nöd och näppe mina arbetskamrater trodde på mig när jag berättade att det var jag. 😉

Lyckligt upphittat barn kramar om den duktiga polishunden. 😉

Dagen idag har ägnats åt lite ärenden i stan och omflyttning av pelargoner från vinterförvaringen in i stugvärmen. Några har strukit med, och flera andra ser rejält risiga ut. Med tanke på att vi tränat i samma lokal så har jag haft lite mer värme på än förra vintern, och då borde de nog ha fått lite mer vatten… Man lär sig av misstagen. Men det är nog åtminstone 15 stycken som jag hyser gott hopp om att återuppliva.

Ett träningspass med Karlsson, på hemmaplan, har det också blivit. Framåtsändande, inkallning, fjärr, skall och kryp. Förutom fjärren skötte han sig bra, men där blev han helt plötsligt osäker, förmodligen pga av något jag gjorde, och det hela liknade mest en slumpgenerator… Vi tar nya tag i morgon!

(Dagens snöfria bilder får bli de ovan. De är förvisso svart-vita, men väldigt snöfria. 😉 )

Det här sorgearbetet blir jag inte klok på… Idag har det varit en ledsen dag. Drömde om pappa i natt; att han var opererad men att allt gått bra och att han var på benen igen. I drömmen kom han och hälsade på mig på jobbet…

Att vakna till verkligheten var inte alls roligt, och tårarna har svämmat över med jämna mellanrum under dagen. Det är väl förmodligen så här det ska vara, men när man trodde att det på något sätt vänt så … hade det inte det. 😦

Dagens sommarbild blir rhododendron, men efter denna vinter
tvivlar jag starkt på att de kommer se ut så här någon mer gång.
De är ligger nertryckta i snön som allt annat… 😦

Jag är extremt beroende av min Tempur-kudde. Brukar släpa den med mig både kors och tvärs genom landet, och även utanför rikets gränser. Den här gången var jag dock lite wild & crazy och lämnade den hemma eftersom jag visste att det fanns ett liknande varuprov på kontoret i Norge som var vikt för mig vid nästa besök. Dessutom fanns det en del övriga varuprover i kuddformat.

Under tre nätter har jag nu agerat frivillig försökskanin för både varuprover och hotellkuddar och samtliga har lämnat mycket övrigt att önska. Med andra ord har jag sovit uselt i tre nätter. Ett mystiskt formulerat mail från vår VD, som jag läste sent igår kväll, fick mig också att gå igång på alla cylindrar och försämrade sömnen ytterligare. Det visade sig att han utelämnat ett par viktiga ord och att det inte alls var så allvarligt som det lät. Inte det minsta allvarligt faktiskt.

Hur som helst är jag hemma igen, och flocken är ihopsamlad. Jag har en gravt understimulerad terrier och en gravt överstimulerad schäfer. Schäfern har gått megalånga (jäääättelånga!) promenader fyra dagar i rad och säkerligen mått alldeles förträffligt, men lite trött är hon allt. 🙂

Terriern har umgåtts med husse och svärmor. Den fysiska stimulansen kanske har varit OK, men den psykiska stimulansen…? Nåja, det får vi ta igen i helgen!

Jag konstaterar också att jag lyckats med bravaden att företa fyra tågresor (varav tre i snöstorm) av längre format på en dryg månad, och samtliga resor har avlöpt enligt tidtabell. Det måste vara ett smärre mirakel denna vinter.

Nu ser jag fram emot en natt i min egen säng, och med min egen kudde. Borta bra men hemma bäst!

Dagens gröna gräs pryds av lille Laban, dagen efter att han utvandrat
från Frankrike till Sverige i juni 2009. 🙂

Ja, naturligtvis saknar jag även Iza, men igår kväll när jag traskade fram i den långa hotellkorridoren insåg jag vilket perfekt ställe det varit att träna framåtsändande på. Och inkallning med ställande. Och i lobbyn hade man kunnat köra rutan. Och den skabbiga, melerade heltäckningsmattan i restaurangen hade varit perfekt för vittringsapporteringen, Och…

Nåja, drömma kan man ju alltid göra.

Igår kväll brände vi traktamente genom att äta middag i hotellrestaurangen. En minimal lammburgare med bröd och tre potatisar samt en öl gick loss på 280 svenska pengar! Som tur var smakade den åtminstone hyfsat gott. Kollegan tog en fisksoppa som till största delen bestod av musselskal. I samma hus där kontoret ligger finns det även en enkel lunchrestaurang. Där valde kollegan ärtsoppa idag. Och fick en soppa som till 90% bestod av skivat hundgodis, dvs varmkorv! Ikväll bär det dock iväg in till Oslo och det pratas om någon libanesisk restaurang som tydligen ska ha god mat. Hoppas det stämmer…

Imorgon, vid lunchtid, sätter vi oss på tåget hemåt igen, och DET ska bli skönt!

Dagens snöfria:

Jaha… då sitter man på hotellet in the middle of nowhere – igen. Två gånger om året, första veckan i mars och första veckan i september. Lika regelbundet som jul och midsommar liksom. Den här gången blir det tre nätter, utan hund. Trist, men det ska väl överlevas det också. Tågresan gick som på räls, ja den gick ju faktiskt på räls, trots snöstormen hemma som gjorde mig minst sagt tveksam i morse. Här har det inte snöat något idag, och frågan är om det inte är mindre snö här än hemma?

Gårdagen gick i 180 knyck med allehanda göromål, men ett träningspass med lycklig Karlsson hann jag åtminstone med, hemma på grusvägen. Frågan är vem som var lyckligast – han eller jag? Roligt var det i alla fall, och duktig var han, för det mesta.

Iza är för tillfället utarrenderad till ”farbror P” som hon avgudar. Vågar inte lita på att husse hinner med henne som han ska mellan saltrundorna. K får väl vara hos svärmor om det krisar.

Soldyrkaren Iza får bli dagens sommarbild:

Då har vi landat hemma igen efter några ganska märkliga, men ändå märkligt normala, dagar…

Väderleksprognosen för hemresan såg inte särskilt lovande ut, men vi har klarat oss bra. Strax söder om Örebro bytte vi klimatzon från minusgrader till plusgrader. Värsta väglaget kom faktiskt på de sista fem kilometrarna och på grusvägen här utanför är det en salig blandning av blankis och snömodd med vissa stråk av grus! Snön på granarna har släppt taget men på snöhögarna syns ingen nämnvärd skillnad.

Torsdagen, med begravningen, var naturligtvis oerhört jobbig. Det var dock en ljus och fin begravningsakt, mycket tack vare prästen som är enkel och rak. Han har jobbat mycket tillsammans med pappa och de uppskattade varandra mycket.  Naturligtvis var det jobbigt även för honom, men han var trots det ett bra stöd för mig och A. På något märkligt sätt klarade vi dock av den dagen också…

Det kändes väldigt skönt att vi beslutade att åka bil och ta med hundarna för de ser ju till att man fortsätter att fungera. Man måste ju!

När vi kom hem nu på eftermiddagen ringde jag A och mamma och berättade att vi kommit hem. Och sen flög tanken genom huvudet; jag måste ju ringa pappa också och berätta att vi är hemma… och så svämmade tårarna över igen. Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen förstår, på riktigt?

Men livet går ju som sagt vidare, och i morgon är det mycket som ska fixas för på måndag bär det iväg (med tåg) till Norge på tjänsteresa. Känns måttligt lockande, men jag har inte mycket val tyvärr.

Ett något osammanhängande blogginlägg blev det, men det är så jag känner mig just nu – osammanhängande…

Man kan ju tycka att dagen när man ska resa till sin pappas begravning är nog illa som den är, men det räckte tydligen inte.

Strax innan avfärd i morse återuppstod vårt elfel som faktiskt är lagat enligt konstens alla regler. Som tur var fick vi tag på vår favoritelektriker som ryckte ut med blixtens hastighet och lagade. Bara att hålla tummarna för att det håller medan vi är borta, för pajar det igen gäller det även värmepumpen… Men grannen håller koll.

En timme försenade kom vi iväg, och en mil innan Skövde höll husse på att köra av vägen eftersom han fick en fruktansvärd kramp i vänsterbenet. Han fick stopp på bilen på ett lämpligt ställe och tillbringade några minuter med att halvt ylande gå omkring som en spiralmakaron. Jag hade långt framskridna planer på att stoppa in honom i bilen och köra in honom till akuten på sjukhuset i Skövde för en dos kramplösande eller nå’t. Hur som helst släppte det hyfsat efter en stund. Jag körde en bit och sen var han fit for fight igen.

Sen klarade vi oss ända till Silverhöjden, några mil söder om Ludvika. Där skulle vi ta en kort bensträckare och körde in vid sidan av vägen, vid infarten till en camping. Vi hinner inte mer än ur bilen så kommer det en svart labrador travande. Vägen är rätt tungt trafikerad så det kändes inte helt lyckat. Jag hann bara tänka; shit, ska jag fånga den? Men den ser ut som den vet var den ska, den bor nog i huset där… och så small det! Hunden kommer krälande med hela bakdelen släpande, gnyende. Och två minuter senare var den död… En fruktansvärd händelse, men som tur var kickade den gamla rostiga polishjärnan igång och jag blev rationell. Ringde polisen, försökte kolla öronmärkning osv. En annan trafikant som stannat åkte runt och försökte hitta någon som visste vems hunden var. När vi lämnade hade han några tips. Stackars matte & husse. Och vi hade inget annat val än att lämna hunden en liten bit från vägen, väl synlig. Polisen lovade att hämta upp den om ingen hörde av sig innan dom hann dit. Men jag är tacksam att vi inte kom en minut senare, för då hade det kanske varit vi som körde på den.

Sen klarade vi oss hela vägen till Falun utan vidare missöden. Men när vi kom fram visade det sig att värmen i husvagnen inte funkar som den ska. Nu är det ca 10 grader därute, som vi försöker höja med hjälp av en kupévärmare…

Men hur jobbig den här dagen än har varit kommer morgondagen garanterat att bli värre…

Solen värmer rätt skönt idag. Problemet är bara att det är 1-2 meter snö vid alla söderväggar efter all skottning… Funderar på att rota fram de gamla slalompjäxorna, ett renskinn och en apelsin. Sedan gräva mig en grop i the snöhög och återuppleva gamla fjällminnen. Men … har varken renskinn eller apelsin så det sprack, det också.

Äh, det får bli en sommarbild istället:

Vårt hus ligger ganska nära vägen. Och min ”rökaltan”  ligger allra närmast vägen. Detta resulterar i att jag ibland känner mig lite iakttagen. Nu har snön tyngt ner den vildvuxna snöbärshäcken så det insynsskyddet har varit ur drift en längre tid. Men då kan man ju alltid lura upp husse och skotta tak så att man får en alldeles egen driva att gömma sig bakom.

Upp ur drivan sticker min syrén, och jag misstänker att den kommer vara lite matt i pälsen efter den här vinterns vedermödor. Det mesta av grenverket ligger under snön, och några grenar gick av redan på ett tidigt stadium. *snyft*

Nåväl, nu är samtliga tak på huset förhållandevis fria från snö. Vad det gäller lagården (180 kvadrat byggyta) får vi väl använda den religiösa metoden och be en bön, eller nå’t.  Taklutningen är dock bra, så jag tror det ska gå vägen.

Nu är det bestämt att vi åker bil till begravningen. En tung resa, oavsett färdmedel, men tåg känns för opålitligt i dessa tider. Fördelen med bilen är att hundarna får följa med, och de kommer garanterat vara till god hjälp för att hålla mig på fötter. Vädret verkar inte heller ha några större katastrofer i beredskap åt oss, så vi får tro att det går bra vad det gäller själv resandet. Resten får vi se…

Dagens snöfria bild kommer här:

Tycker mig ha märkt att vädrets normaltillstånd förändrats i prognoserna. Det tenderar till att media i större utsträckning uppmärksammar att det INTE ska snöa en viss dag. Snöfall har liksom blivit det nya normaltillståndet.

Och jo… det höll faktiskt upp i natt (men då var det -20°) och hela förmiddagen, men nu snöar det igen…

Dagens vårtecken var att inbjudan till Kindslägret damp ner i mailen, och med vändande post skickade jag anmälan. Nu är vecka 30 åtminstone räddad. 🙂 Undrar bara om snön försvunnit då?

Dagens snöfria: