Kategori: Uncategorized

…och fick vara fotomodell!

Idag blir det en riktig nostalgitripp. Dessa bilder hittades av pappa och A för något år sedan när jag bett om ett par gamla hundbilder till hemsidan. De scannades in och nu har jag äntligen fått dem i digitalt skick. De togs någon gång runt -67 tror jag, för att användas i samband med en utställning i Rättvik där man skulle visa polisens arbete, både i bild och genom uppvisningar.

Och vad kunde vara mer naturligt än att hundföraren skickade ut sin dotter i skogen för att agera bortsprunget barn som spåras och hittas av polishunden? Spårad blev jag, och hittad blev jag. Och det var inte sista gången jag fick vara ”figurant”, men det var nog den enda gången det hamnade på bild.

Hunden är Axa, pappas första tjänstehund, född 1964. En underbar hund som gjorde ett kanonjobb som polishund. På den tiden var det mycket ovanligt med tikar som polishundar, och frågan är om inte Axa var den enda, men hon skötte sig kanonfint. Hon och pappa tävlade både polishunds-SM och drag med bra resultat. Enda nackdelen var väl att hon var lite grinig på andra hundar, men inte värre än att jag kunde hantera det när vi var ute på tu man hand. Då var jag dock något äldre än på bilderna.

Döm om min förvåning när jag 1980 började jobba i polishuset i Stockholm, och i en korridor på hundtjänstenheten, hittade en rejäl uppförstoring av en bild från detta tillfälle. Det var med nöd och näppe mina arbetskamrater trodde på mig när jag berättade att det var jag. 😉

Lyckligt upphittat barn kramar om den duktiga polishunden. 😉

Dagen idag har ägnats åt lite ärenden i stan och omflyttning av pelargoner från vinterförvaringen in i stugvärmen. Några har strukit med, och flera andra ser rejält risiga ut. Med tanke på att vi tränat i samma lokal så har jag haft lite mer värme på än förra vintern, och då borde de nog ha fått lite mer vatten… Man lär sig av misstagen. Men det är nog åtminstone 15 stycken som jag hyser gott hopp om att återuppliva.

Ett träningspass med Karlsson, på hemmaplan, har det också blivit. Framåtsändande, inkallning, fjärr, skall och kryp. Förutom fjärren skötte han sig bra, men där blev han helt plötsligt osäker, förmodligen pga av något jag gjorde, och det hela liknade mest en slumpgenerator… Vi tar nya tag i morgon!

(Dagens snöfria bilder får bli de ovan. De är förvisso svart-vita, men väldigt snöfria. 😉 )

Det här sorgearbetet blir jag inte klok på… Idag har det varit en ledsen dag. Drömde om pappa i natt; att han var opererad men att allt gått bra och att han var på benen igen. I drömmen kom han och hälsade på mig på jobbet…

Att vakna till verkligheten var inte alls roligt, och tårarna har svämmat över med jämna mellanrum under dagen. Det är väl förmodligen så här det ska vara, men när man trodde att det på något sätt vänt så … hade det inte det. 😦

Dagens sommarbild blir rhododendron, men efter denna vinter
tvivlar jag starkt på att de kommer se ut så här någon mer gång.
De är ligger nertryckta i snön som allt annat… 😦

Jag är extremt beroende av min Tempur-kudde. Brukar släpa den med mig både kors och tvärs genom landet, och även utanför rikets gränser. Den här gången var jag dock lite wild & crazy och lämnade den hemma eftersom jag visste att det fanns ett liknande varuprov på kontoret i Norge som var vikt för mig vid nästa besök. Dessutom fanns det en del övriga varuprover i kuddformat.

Under tre nätter har jag nu agerat frivillig försökskanin för både varuprover och hotellkuddar och samtliga har lämnat mycket övrigt att önska. Med andra ord har jag sovit uselt i tre nätter. Ett mystiskt formulerat mail från vår VD, som jag läste sent igår kväll, fick mig också att gå igång på alla cylindrar och försämrade sömnen ytterligare. Det visade sig att han utelämnat ett par viktiga ord och att det inte alls var så allvarligt som det lät. Inte det minsta allvarligt faktiskt.

Hur som helst är jag hemma igen, och flocken är ihopsamlad. Jag har en gravt understimulerad terrier och en gravt överstimulerad schäfer. Schäfern har gått megalånga (jäääättelånga!) promenader fyra dagar i rad och säkerligen mått alldeles förträffligt, men lite trött är hon allt. 🙂

Terriern har umgåtts med husse och svärmor. Den fysiska stimulansen kanske har varit OK, men den psykiska stimulansen…? Nåja, det får vi ta igen i helgen!

Jag konstaterar också att jag lyckats med bravaden att företa fyra tågresor (varav tre i snöstorm) av längre format på en dryg månad, och samtliga resor har avlöpt enligt tidtabell. Det måste vara ett smärre mirakel denna vinter.

Nu ser jag fram emot en natt i min egen säng, och med min egen kudde. Borta bra men hemma bäst!

Dagens gröna gräs pryds av lille Laban, dagen efter att han utvandrat
från Frankrike till Sverige i juni 2009. 🙂

Ja, naturligtvis saknar jag även Iza, men igår kväll när jag traskade fram i den långa hotellkorridoren insåg jag vilket perfekt ställe det varit att träna framåtsändande på. Och inkallning med ställande. Och i lobbyn hade man kunnat köra rutan. Och den skabbiga, melerade heltäckningsmattan i restaurangen hade varit perfekt för vittringsapporteringen, Och…

Nåja, drömma kan man ju alltid göra.

Igår kväll brände vi traktamente genom att äta middag i hotellrestaurangen. En minimal lammburgare med bröd och tre potatisar samt en öl gick loss på 280 svenska pengar! Som tur var smakade den åtminstone hyfsat gott. Kollegan tog en fisksoppa som till största delen bestod av musselskal. I samma hus där kontoret ligger finns det även en enkel lunchrestaurang. Där valde kollegan ärtsoppa idag. Och fick en soppa som till 90% bestod av skivat hundgodis, dvs varmkorv! Ikväll bär det dock iväg in till Oslo och det pratas om någon libanesisk restaurang som tydligen ska ha god mat. Hoppas det stämmer…

Imorgon, vid lunchtid, sätter vi oss på tåget hemåt igen, och DET ska bli skönt!

Dagens snöfria:

Jaha… då sitter man på hotellet in the middle of nowhere – igen. Två gånger om året, första veckan i mars och första veckan i september. Lika regelbundet som jul och midsommar liksom. Den här gången blir det tre nätter, utan hund. Trist, men det ska väl överlevas det också. Tågresan gick som på räls, ja den gick ju faktiskt på räls, trots snöstormen hemma som gjorde mig minst sagt tveksam i morse. Här har det inte snöat något idag, och frågan är om det inte är mindre snö här än hemma?

Gårdagen gick i 180 knyck med allehanda göromål, men ett träningspass med lycklig Karlsson hann jag åtminstone med, hemma på grusvägen. Frågan är vem som var lyckligast – han eller jag? Roligt var det i alla fall, och duktig var han, för det mesta.

Iza är för tillfället utarrenderad till ”farbror P” som hon avgudar. Vågar inte lita på att husse hinner med henne som han ska mellan saltrundorna. K får väl vara hos svärmor om det krisar.

Soldyrkaren Iza får bli dagens sommarbild:

Då har vi landat hemma igen efter några ganska märkliga, men ändå märkligt normala, dagar…

Väderleksprognosen för hemresan såg inte särskilt lovande ut, men vi har klarat oss bra. Strax söder om Örebro bytte vi klimatzon från minusgrader till plusgrader. Värsta väglaget kom faktiskt på de sista fem kilometrarna och på grusvägen här utanför är det en salig blandning av blankis och snömodd med vissa stråk av grus! Snön på granarna har släppt taget men på snöhögarna syns ingen nämnvärd skillnad.

Torsdagen, med begravningen, var naturligtvis oerhört jobbig. Det var dock en ljus och fin begravningsakt, mycket tack vare prästen som är enkel och rak. Han har jobbat mycket tillsammans med pappa och de uppskattade varandra mycket.  Naturligtvis var det jobbigt även för honom, men han var trots det ett bra stöd för mig och A. På något märkligt sätt klarade vi dock av den dagen också…

Det kändes väldigt skönt att vi beslutade att åka bil och ta med hundarna för de ser ju till att man fortsätter att fungera. Man måste ju!

När vi kom hem nu på eftermiddagen ringde jag A och mamma och berättade att vi kommit hem. Och sen flög tanken genom huvudet; jag måste ju ringa pappa också och berätta att vi är hemma… och så svämmade tårarna över igen. Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen förstår, på riktigt?

Men livet går ju som sagt vidare, och i morgon är det mycket som ska fixas för på måndag bär det iväg (med tåg) till Norge på tjänsteresa. Känns måttligt lockande, men jag har inte mycket val tyvärr.

Ett något osammanhängande blogginlägg blev det, men det är så jag känner mig just nu – osammanhängande…

Man kan ju tycka att dagen när man ska resa till sin pappas begravning är nog illa som den är, men det räckte tydligen inte.

Strax innan avfärd i morse återuppstod vårt elfel som faktiskt är lagat enligt konstens alla regler. Som tur var fick vi tag på vår favoritelektriker som ryckte ut med blixtens hastighet och lagade. Bara att hålla tummarna för att det håller medan vi är borta, för pajar det igen gäller det även värmepumpen… Men grannen håller koll.

En timme försenade kom vi iväg, och en mil innan Skövde höll husse på att köra av vägen eftersom han fick en fruktansvärd kramp i vänsterbenet. Han fick stopp på bilen på ett lämpligt ställe och tillbringade några minuter med att halvt ylande gå omkring som en spiralmakaron. Jag hade långt framskridna planer på att stoppa in honom i bilen och köra in honom till akuten på sjukhuset i Skövde för en dos kramplösande eller nå’t. Hur som helst släppte det hyfsat efter en stund. Jag körde en bit och sen var han fit for fight igen.

Sen klarade vi oss ända till Silverhöjden, några mil söder om Ludvika. Där skulle vi ta en kort bensträckare och körde in vid sidan av vägen, vid infarten till en camping. Vi hinner inte mer än ur bilen så kommer det en svart labrador travande. Vägen är rätt tungt trafikerad så det kändes inte helt lyckat. Jag hann bara tänka; shit, ska jag fånga den? Men den ser ut som den vet var den ska, den bor nog i huset där… och så small det! Hunden kommer krälande med hela bakdelen släpande, gnyende. Och två minuter senare var den död… En fruktansvärd händelse, men som tur var kickade den gamla rostiga polishjärnan igång och jag blev rationell. Ringde polisen, försökte kolla öronmärkning osv. En annan trafikant som stannat åkte runt och försökte hitta någon som visste vems hunden var. När vi lämnade hade han några tips. Stackars matte & husse. Och vi hade inget annat val än att lämna hunden en liten bit från vägen, väl synlig. Polisen lovade att hämta upp den om ingen hörde av sig innan dom hann dit. Men jag är tacksam att vi inte kom en minut senare, för då hade det kanske varit vi som körde på den.

Sen klarade vi oss hela vägen till Falun utan vidare missöden. Men när vi kom fram visade det sig att värmen i husvagnen inte funkar som den ska. Nu är det ca 10 grader därute, som vi försöker höja med hjälp av en kupévärmare…

Men hur jobbig den här dagen än har varit kommer morgondagen garanterat att bli värre…

Solen värmer rätt skönt idag. Problemet är bara att det är 1-2 meter snö vid alla söderväggar efter all skottning… Funderar på att rota fram de gamla slalompjäxorna, ett renskinn och en apelsin. Sedan gräva mig en grop i the snöhög och återuppleva gamla fjällminnen. Men … har varken renskinn eller apelsin så det sprack, det också.

Äh, det får bli en sommarbild istället:

Vårt hus ligger ganska nära vägen. Och min ”rökaltan”  ligger allra närmast vägen. Detta resulterar i att jag ibland känner mig lite iakttagen. Nu har snön tyngt ner den vildvuxna snöbärshäcken så det insynsskyddet har varit ur drift en längre tid. Men då kan man ju alltid lura upp husse och skotta tak så att man får en alldeles egen driva att gömma sig bakom.

Upp ur drivan sticker min syrén, och jag misstänker att den kommer vara lite matt i pälsen efter den här vinterns vedermödor. Det mesta av grenverket ligger under snön, och några grenar gick av redan på ett tidigt stadium. *snyft*

Nåväl, nu är samtliga tak på huset förhållandevis fria från snö. Vad det gäller lagården (180 kvadrat byggyta) får vi väl använda den religiösa metoden och be en bön, eller nå’t.  Taklutningen är dock bra, så jag tror det ska gå vägen.

Nu är det bestämt att vi åker bil till begravningen. En tung resa, oavsett färdmedel, men tåg känns för opålitligt i dessa tider. Fördelen med bilen är att hundarna får följa med, och de kommer garanterat vara till god hjälp för att hålla mig på fötter. Vädret verkar inte heller ha några större katastrofer i beredskap åt oss, så vi får tro att det går bra vad det gäller själv resandet. Resten får vi se…

Dagens snöfria bild kommer här:

Tycker mig ha märkt att vädrets normaltillstånd förändrats i prognoserna. Det tenderar till att media i större utsträckning uppmärksammar att det INTE ska snöa en viss dag. Snöfall har liksom blivit det nya normaltillståndet.

Och jo… det höll faktiskt upp i natt (men då var det -20°) och hela förmiddagen, men nu snöar det igen…

Dagens vårtecken var att inbjudan till Kindslägret damp ner i mailen, och med vändande post skickade jag anmälan. Nu är vecka 30 åtminstone räddad. 🙂 Undrar bara om snön försvunnit då?

Dagens snöfria:

Inför dagens promenad satte jag på Karlsson täcket. Med -12° och en isande nordanvind kändes det ganska passande. Han drabbas dock av viss handlingsförlamning med täcke på sig. När jag släppte honom lös så envisades han med att spontant gå fot, hela tiden, utom när han stannade och ruskade på sig som en liten centrifug var tionde meter. Som om han skulle kunna skaka av sig täcket liksom? 🙂

För övrigt höll det upp med snöandet i säkert två-tre timmar idag, men nu är det igång igen. Känns tryggt, eller inte…

Och så en snöfri bild, igen. 🙂

Efter gårdagskvällens insats med lastmaskinen har vi nu tämligen gigantiska snöhögar på det som en gång var gräsmatta (eller mossmatta?). Vad som döljer sig därunder har jag förträngt, och det lär väl dröja länge innan jag får se det. Tvingade ut liten Lennart i kylan och vinden för att agera ”tändsticksask”.

Det knuffades ju även undan en del snö på andra sidan vägen så idag hade jag någonstans att göra av den upplogade snövallen. Man kräver inte så mycket för att bli lite tacksam dessa dagar.

Ett intressant faktum är att vår grusväg är extremt välplogad. Igår gjordes det massiva insatser med allehanda maskiner vilket resulterat i att vägen helt plötsligt är ca två meter bredare än vanligt, och slät som ett salsgolv. Problemet är bara att de nya metrarna består av dike. Dike fyllt med snö, och därmed inte särskilt bärkraftigt. Det finns inget som säger att inte jag blir den första att fastna med höger hjulpar i diket… Så länge man inte får möte är det ju bara att köra mitt i vägen, men om man får möte så … var slutar vägen? Och var tar diket vid? Snöstakar har vi (vägföreningen) tydligen inte råd med…

Och självklart avslutar jag med en snöfri bild, som utlovat!

http://hd.se/inrikes/2010/02/20/vinterhatarna-vagrar-sno-och-kyla/

Och just det, en bild utan snö också!

Husse lyckades ragga upp grannen, som i sin tur raggat upp en lastmaskin. Nu flyttas det snö hej vilt på tomten så OM (gud förbjude) det skulle komma en meter till så har vi åtminstone någonstans att göra av skiten.

Uppenbarligen tycker grannen det är kul att köra lastmaskin för nu har han flyttat enooorma mängder snö (och förmodligen några träd och buskar också). Tur att tomten är stor. 🙂

Någon morgontidning har vi naturligtvis inte fått idag. Men tidningen finns att ladda ner som pdf, och där kan man läsa följande:

Håhå jaja..

Själv har jag ägnat en bra stund åt att skotta bort snö på vår altan. Ca 70 cm mätte jag upp, och då var de undre 40 centimetrarna väldigt hårt packade. Det borde väl innebära att det faktiskt har ramlat ner runt 1 meter totalt i vinter? Att svinga snö över det bruksschäfersäkra (läs: höga) räcket var ingen barnlek, men nu är det mesta borta från de 20 kvadrat som saknar tak. Vi får väl se hur armar och rygg mår i morgon?

Och just det… höll på att glömma sommarbilden: