Kategori: Uncategorized

Efter påtryckningar både IRL (läs: husse, bl a) och i cyberspace har jag idag gjort ännu ett test av hur den svenska sjukvården fungerar. Jag är dock lite osäker på betyget?

I morse tog jag mig samman och ringde vårdcentralen. Allt flöt på bra till att börja med; de ringde åter nästan på utlovad tid (efter tio minuter) och lyckades skaka fram en akuttid åt mig ett par timmar senare. Ett snabbt besök inne hos läkaren, med tryck-kläm-och-vrid-övningar tills jag kved förtvivlat, gjorde att hon höll med mig i min teori om en eventuell spricka. Den ömmande punkten tydde i alla fall inte på uttänjda ledband (de har nog gått tillbaks och slutat göra ont) och skickade mig direkt till röntgen, utan att passera gå, liksom… Hon förvarnade dock om att en spricka kanske inte skulle synas på röntgen.

Knatar in på röntgen (foten går ju faktiskt att gå på, rätt hyfsat) och efter ca fyra minuters väntan ligger jag i adekvat ställning på röntgenbordet. Efter tre bilder i olika vinklar blir jag utskickad i väntrummet och tillsagd att vänta där på domen.

1,5 timme senare blir jag framropad till läkarsekreteraren som informerar mig om att det inte var någon fraktur… Men nähä?! Det hade jag ju faktiskt kunnat upplysa om alldeles själv. Någon information om någon spricka gick tydligen inte heller att hitta.

Så… då är vi tillbaks på ruta noll igen.

OM det nu är en spricka skulle jag ju gärna vilja veta hur jag bäst beter mig för att den ska läka. Börjar bli lite stressigt det här… Och det är ju oerhört frustrerande att ha en fot som man faktiskt kan gå riktigt bra på under rätt förutsättningar (=vanliga skor, plant underlag och utan draghund) men som man kanske borde vila? Jag vet ju inte om den blir sämre av att jag faktiskt använder den. Uppenbarligen har den ju inte blivit bättre, men det kanske den inte hade blivit om jag legat på divanen och käkat praliner heller?

HELP!

…går, utan någon som helst tvekan, till bloggens matte, dvs undertecknad.

I måndags lyckades jag på mindre än en minut totalkvadda hela vittringsapporteringen?! 😳

Som jag tidigare beskrivit är det ju ett moment som varierar väldigt i kvalitet. Antingen har den lilla terriern kopplat på (och ihop) höger och vänster hjärncell och gör en fin analys och tar rätt pinne. Eller … så rusar han ut och kör plockepinnmetoden vilken ytterst sällan är lyckosam med matteögon sett. Min normala metod när han är på det humöret är att bara ignorera felpinnen och ge honom en ny chans, eller att lugnt och stillsamt bryta momentet.

I måndags tränade vi hemma, och han körde plockepinnmetoden. Han fick en andra chans och rusar åter ut och greppar random pinne utan att ta med sig näsan. Han fick en tredje chans, och körde en klockren repris. Då rusade mattes frustrationen upp till nya, oanade höjder och jag röt i med ett ”NEJ”. Alltså endast ett ord, inget annat.

Det borde jag aldrig ha gjort… 😥

Velourterriern har nu drabbats av en stor osäkerhet och det är inte ens värt att kallas moment längre. Han springer tveksamt ut mot pinnarna och ställer sig mitt ibland dem, eller någon meter bortanför, och stirrar mot horisonten/häcken/random träd för ”pinnarna ska jag minsann låta bli, det har min matte sagt”. *djup och generad mattesuck*

Efter några dagar med samma beteende har jag nu bestämt mig för att ta ett par dagars paus från just den träningen för att låta minnet blekna. Sen får vi börja från början… och det känns inte som om det är ett moment jag kommer lyckas bygga upp på två veckor. Om två veckor är vi nämligen anmälda till tävling men just nu lutar det mest åt återbud. 😦

Och så här såg det ut i höstas när hjärncellerna var påslagna och sammankopplade, och matte höll käften…

/generadmatte_60

Den här stukade foten, 2,5 vecka gammal, är lite av moment 22. När jag ska gå på något annat än platt mark vill jag gärna ha kängor på mig för att få stöd och inte stuka till den igen. MEN … sätter jag på mig kängor gör det tämligen jätteont pga trycket som blir på fotknölen… *suck*

Trodde väl aldrig att det skulle bli så här segdraget eftersom det faktiskt blev rejält mycket bättre från söndagen när det hände till påföljande tisdag. Men där någonstans konserverades skiten tydligen! I måndags var det massage på jobbet och jag fick värmebehandling och massage  på det ömmande området vilket kändes jätteskönt för stunden, och även igår kändes det som om det gjort nytta, men idag…? Nu börjar jag till och med oroa mig för lägret. Bara en dryg månad kvar liksom?

…eller

Turbotanten kan (fortfarande)

(Och med Turbotanten avses naturligtvis schäfern. Den andra tanten på filmen är det inte särskilt mycket turbo över numera… 😉 )

Här om dagen slog det mig; jag har ingen film på Iza! Jo, det finns video på henne som valp, hos uppfödaren. Och det finns video från MH och korning, men ingen av dem går att se med den utrustning vi numera har tillgång till. Någon video på lydnad/träning finns inte alls. När hon var mitt uppe i tävlingskarriären hade jag inte ens någon videokamera.

Hur som helst beodrade jag igår ut husse med filmkameran för att föreviga en stunds linförighet på gräsmattan. Fritt följ, med alla katter som rör sig i omgivningarna, tänkte jag inte ens tanken på.

Innan/om man tittar på filmen ska man betänka följande:

1. Hon är 11 år, drygt.

2. Vi har inte tränat lydnad i någon organiserad form på (minst) tre år.

Och ja, jag har korvbitar i munnen som muta 😉

Och ja, det kryllar av konstiga dk:n, men det bjuder jag på.

Hon verkar i alla fall ha rätt kul, och jag med för den delen. Både de positiva och negativa takterna sitter i. Hon är samma 0 eller 100-hund som alltid. Antingen går hon bra, eller inte alls… Hon tappar fokus rätt ofta, och är då svår att få tillbaks i ”arbetsmode”. Här var ändå störningarna minimala, men mitt i filmen tappar hon bort sig rejält när hon helt plötsligt får syn på husse som står på altanen och filmar. 🙂 Hennes näsa är också lika överaktiv som alltid, och nosen åker ner i backen i tid och otid. Nåja, det är som det är och inget jag tänker lägga ner någon möda på nu, efter alla dessa år. Nu kör vi ibland, bara för att det är kul, utan precisionskrav. 🙂

Filmen verkar krångla lite, så om det inte dyker upp en ”filmruta” här nedanför kommer här direktlänken:
http://www.youtube.com/watch?v=fK8FS7l44D8

Men allvarligt talat… är det NÅGON som vet vad vi ska ha pingsten till numera? Förutom bröllop då, för de som är i den åldern att de själva gifter sig eller blir bjudna på dylika tillställningar?

Sedan annandag pingst avskaffades, och 6:e juni utsågs till helgdag istället, hittar jag inget som helst berättigande för denna fåniga helg. Helt ärligt hade jag inte ens varit medveten om att det var pingst om inte en av mina norska kollegor önskat mig ”trevlig pinse” (eller något i den stilen) i fredags. Och den korta stunden av medvetande gick snabbt över…

Igår rensade vi som sagt rejält i lagården. I morse åkte husse till stan och hyrde en släpkärra som vi nogsamt packade med; gamla fönster, plåt- och annat metallskrot, begagnad isolering (glasull) från början av 60-talet samt ett större antal säckar med brännbart avfall. Och det var bara första lasset.

09.58 landade vi utanför återvinningsstationen för att upptäcka att … det var stängt.

PINGSTDAGEN!

FAN ta pingsdagen!

Det var bara att åka hem och köra hela proceduren baklänges, typ…

Nästa helg gör vi ett nytt försöka, och snälla… säg att det inte är någon extra söndagig söndag då?

😈

/besvikenlagårdsstäderskamedhänderocharmarfullamedstickigglasull

Det här året verkar ju gå i rensa-röja-sortera-slängandets tecken, och varm i kläderna som jag är efter förra helgen så är det väl lika bra att fortsätta, när man har farten uppe liksom.

Idag har vi alltså börjat röja i vår lagård. 180 kvadrat. Plus loge…

Den delen där jag hade kontor, och där det numera är träningslokal, övervintringsplats för pelargoner och förråd för ”finare” saker, som inte tål fukt och kyla, är ju hyfsat i ordning, men resten…

Vi har städat där förr, men senast vi gjorde en riktigt ordentlig röjning ”på djupet” var nog … inför min 40-årsfest, och då kan vissa av er räkna ut hur länge sedan det var… 😳

Vi tenderar dessutom att skapa en alldeles egen soptipp där ute, med saker som ska till återvinning ”men inte just nu”. Den rensas i och för sig med jämna mellanrum, ett par gånger om året. Men nu ska det alltså röjas rejält och i morgon åker husse och hyr en släpkärra så får vi se om vi klarar oss med två lass för det som hittills ratats? Det är tveksamt, och då har vi ändå bara gått igenom en dryg sjättedel av ytan…

Tips från coachen – skaffa aldrig lagård om ni inte ska fylla den med djur!

För övrigt klagas det från olika håll på värmen. Här har vi haft 12-14° nu i ett par dagar…?! Förvisso en rätt lagom temperatur om man har lagårdsstädning som hobby 😐 Hade det varit 28° hade jag inte ens kommit på tanken…

Avslutningsvis några bilder från trädgården som bevisar att det faktiskt finns vissa blommande växter som inte är pelargoner…

Blöt rhododendron från igår.

När vi flyttade hit kryllade det av vallmo på ett ställe i trädgården.
Nu har brännässlor och kirskål ”ätit upp” de flesta, men det finns
en och annan envis vallmo kvar – trots allt.

Tja … maskrosorna sköter sig liksom själva…

Självsådd tror jag det kallas…?

Soligare rhododendron från idag.

De två rhododendronbuskarna valde jag, för 17-18 år sedan, just för att de inte skulle
bli så höga (max 1,5 meter) och inte skymma köksfönstret för mycket. Jo tjena!
Idag är de minst 2,5 meter höga! Som det mesta i trädgården lever de efter
min devis ”survival of the fittest”. Vi planterade dem i rhododendronjord då – för
länge sedan. Och sen har vi inte gjort någonting… Synd att de inte har en lite längre
blomningsperiod bara.

Och till sist; en pelargon. Naturligtvis. En av dem jag kapade nästan jäms med fotknölarna förra veckan. Hoppet om att den skulle ta sig var inte stort, men som den såg ut då kunde det lika gärna kvitta, och se på tusan – visst kommer det små blad här och där?! Påminn mig om att jag ska göra den här sortens beskärning i februari nästa gång, så kanske jag får finare pellisar istället för de långa rangliga jag nu har…

Igår kväll gjorde jag en utflykt till pelargon-nisse. Dock inte för att köpa pelargoner. (Trodde jag ens på det själv?!) Lobelior och några andra sommarblommor stod på inköpslistan.

Hur det gick med den planen?

Inte alls, naturligtvis.

Visst, lobelior och snöflinga till amplarna kom med hem.

Och några pelargoner.

Hur svårt kan det vara att låta bli liksom?

Uppenbarligen jättesvårt…

Nu ska det ju erkännas att flera av de övervintrade har svårt att komma igång, och nästan ingen av dem blommar ännu. Några var väldigt långa, skrangliga och rangliga så jag skar ner dem i höjd med fotknölarna i förra veckan. Det lär ta en stund innan de hämtar sig, om de hämtar sig? Och en ännu längre stund lär förflyta innan de blommar, så visst behövdes en del nytt, men…?

Totalt har jag nu 42 krukor/amplar med pelargoner, och det är väl på ett ungefär 32 för många… Då ska man betänka att ganska många av dem innehåller två eller tre plantor. Framför allt är det de jag förökat själv som jag planterat på det viset. Men – många pelargoner blir det. För många! Och nyss drabbades jag av insikten att de ska väckas efter nästa vinterförvaring, och att vårt hus troligen fortfarande är lika litet då. Nåja, den smällen får jag ta i februari.

Här kommer bilder på nyförvärven. Några med namn, några utan.

Och här ett par av övervintrarna som faktiskt kommit igång med blomningen. Med facit i hand ställde jag nog ut dem för tidigt. De borde ha fått gotta sig i stugvärmen ett tag till, men man lär sig med åren. Kanske?

Och ikväll ska jag åka till ett annat ställe och försöka hitta nio till! Jo, faktiskt. Måste ju fylla mina lådor på altanräcket med de klassiska röda och vita, och de fanns inte där jag var igår… Å andra sidan vållar de inga som helst problem till våren eftersom de slängs i höst. Sen lovar jag (tror jag?) att inte köpa en enda pelargon till i år.

När vi genomförde första omgången av mammas flytt, under påsken och veckan efter, var det fantastiskt väder, åtminstone med aprilmått mätt. Sen blev det en ganska blöt och halvkylig maj månad.

Under den nyss avklarade långhelgen har vi genomfört fas två av lägenhetsrensningen, och vädret har varit – fantastiskt!

De som vill ha ett hett tips om när det kommer att bli fantastikt väder nästa gång kan maila eller ringa mig…

Nu återstår det två, eller möjligen tre, dagars ytterligare röjbestyr och dessa kommer ske under semestern. Den här gången hann vi, tack och lov, betydligt längre än vad jag trott. Jag har packat lådor, påsar och sopsäckar på löpande band och husse har kört än hit, än dit och än ner i diket. Eller … nej, inte i diket faktiskt. Den här gången hade vi ju inte husvagnen med, utan bodde i lägenheten. Ett tidsbesparande upplägg som gjorde att det blev mycket gjort. Första dagen körde jag t. ex. ett nätt arbetspass på 14 timmar (07-21).

Hundarna har mest ägnat sig åt att vara i vägen, men gav till sist upp och ockuperade varsin säng.

Karlsson generar sig ju inte när det handlar om att ligga i sängar. Iza däremot är ju inte riktigt van.  I början låg hon och tittade illmarigt på mig varje gång jag gick förbi och väntade på att bli nedjagad. När det inte skedde, för det var ju faktiskt rätt skönt att slippa ha henne springande runt fötterna och med nosen nedstucken i varenda säck som packades, installerade hon sig rejält. Sista kvällen blev hon till och med lite stött när jag skulle lägga mig och hon var tvungen att gå ner. 🙂

Förutom kvällspromenader utmed Siljan har husse skött hundaktiveringen (promenader i skogen) och det räcker väl för Iza numera, men när vi kom hem i måndags kväll visade Karlsson helt klart att det var dags för lite träning. När jag spatserade runt på altanen och kollade hur pelargonjouren skött sina åtaganden (bra!) upptäckte jag att den lilla hunden tränade fritt följ vid min vänstra sida, alldeles spontant och utan någon som helst uppmuntran. 🙂

Ikväll ska vi råda bot på träningsabstinensen tänkte jag, även om min stukade fot gått in i en sämre fas igen. Det verkar segt det där… 😦

Nöjena under helgen har varit mycket … frånvarande, men i söndags kväll gjorde vi en utflykt till min gamla ridlärare som öppnat ridsportbutik där det även skulle finnas hundtillbehör. Det blev en mycket trevlig pratstund och lite shopping. Hundarna fick varsitt nytt halsband av en modell jag inte sett tidigare i Sverige. ”Made in France” och därmed svindyra, men eftersom det var halva priset kändes det rätt OK.

Det var med en stor klump i magen vi närmade oss hemmet i måndags kväll. Skulle det finnas något kvar av skogen? Det gjorde det, men alla träd med prickar är nog nere nu, och skogsmaskinen härjar fortfarande så jag vet fortfarande inte om det är alternativ 2 eller 3 som gäller.

Men som sagt; vill ni veta när det blir kanonväder nästa gång: hör av er! Men jag kan nog säga att det kommer dröja några veckor… 😉

Idag är det högsommartemperatur ute, men blåser gör det fortfarande. Ett infernaliskt lysande torkväder förvisso. En maskin lakan var kruttorra på en timme ungefär!

Vid lunchtid fick jag besök av A som skulle hämta lite grejor, och samtidigt erbjöd sig att vara handler åt Iza på lunchpromenaden. Ett lysande initiativ så slapp jag riskera några tokryck som skulle belasta min fot i onödan. Även om den är åtskilligt mycket bättre idag så var den inte helt överens med kängorna som jag satte på mig för att ge lite extra stadga. Nåja det går definitivt åt rätt håll i alla fall.

Syrenerna är i full gång nu, även på mitt berg. Ett populärt tillhåll för insekter, och folkskygga fjärilar… Den här (eller hans/hennes kusin) försökte jag fota igår kväll men det var stört omöjligt för så fort jag närmade mig med kameran flaxade den iväg. Idag gick det lite bättre. Man undrar ju också vilken sort gripklor den lilla gynnaren är utrustad med för att klamra sig fast i stormvindarna?

Igår kväll tog jag mod till mig och kollade på filmen från i söndags. Jag kunde konstatera att fria följet inte var så illa som jag trodde, och som betyget antydde. Efter första vänstersvängen hade han ett släpp när han nästan stannade, vänd mot vinden med näsan uppspärrad innan han sprang ikapp mig. I  språngmarschen hängde han inte med riktigt, men sen vaknade han och var med riktigt fint.

Efter filmtittningen satte jag mig och bläddrade igenom mina protokoll från högre klass. Om man räknar bort de två första tävlingarna vi gjorde, när han definitivt inte var klar och jag fortfarande undrar varför jag anmälde, så är detta vår sämsta lydnadspoäng någonsin! Lite paradoxalt är också att krypet, som är det moment vi oftast nollat, genererade det (nästan) högsta snittbetyget i söndags, frånsett platsliggningen.

Samtidigt hade vi alltså vårt bästa spårbetyg någonsin, och utan tvekan vårt bästa uppletande-betyg?

VARFÖR ska det vara så svårt att få till allt på samma dag??

Här kommer filmsnutten från krypet. Den domaren som skrev ”hasar” på protokollet, och gav betyg 6,5, stod långt bort och såg kanske inte att han faktiskt jobbade med de små bakbenen, även om de var sträckta bakåt. Den domaren som stod riktigt nära gav 8,5 i betyg och drog alltså inget för ”hasande”. Tittar man noga på filmen så ser man att de små bakbenen faktiskt rör sig. 😉 Betyg 6,5 på det känns snålt! DK i uppsättandet ska de självklart dra för, men…

Så… nu ska jag försöka sluta älta detta, laga min fot, och tillbringa kommande långhelg med att åka till Dalarna och fortsätta röja i mammas lägenhet.

Idag har jag helt plötsligt en betydligt större förståelse för fotbollsspelarna som sitter och gråter på plan efter en förlorad VM-final. De har inte vunnit ett silver, de har förlorat ett guld. ”Alla” andra tycker att de varit duktiga men själva ser de allt i svart just då. Lite så känns det…

Nu var det förvisso ingen VM-final det handlade om, utan en ”sketen” uppflyttning till elitklass. Men ändå… Besvikelsen över vår kassa prestation på lydnadsplan släpper inte taget, och den överskuggar faktiskt glädjen över det fantastiska uppletandet, och att vi faktiskt kom runt spåret. Om jag räknar (och tänker) rätt hade det räckt med 204,5 poäng på lydnaden för att nå den magiska gränsen. På Elfsborgs tävling i april hade vi lydnadspoäng på den nivån (drygt?), trots en nolla på krypet, och på vår bästa tävling hittills hade vi en lydnad på 238…

Sen funderar jag naturligtvis på VAD som gjorde att det blev som det blev?

Vädret? Det blåste riktigt rejält på appellplan…

Nerver & prestationsångest? Kände mig inte jättenervös, men naturligtvis led jag av grav prestationsångest, och det påverkar naturligtvis det lilla djuret.

Stukad fot? Tja, jag kanske gick lite konstigt? Tror dock inte att det var orsaken. (Men idag går jag jättekonstigt…)

Trötthet? Fysiskt trött var han bevisligen inte det lilla träsktrollet (race på framåtsändandet, lek med apportbock etc.) men den lilla hjärnan kanske hade passerat gränsen för acceptabla lydnadsprestationer? Han har ju tyvärr svårt att koppla av i bilen utan ligger och ”laddar” hela tiden, och med tanke på att dagen (med bara ett domarlag) blev vidrigt lång kanske det är den mest troliga förklaringen.

Igår skrev jag ju att domarna var ”snåla”, och det tycker jag fortfarande, inte bara för egen del. Men jag kan ju även konstaterat att med den prestationen hade det inte hjälpt med världens snällaste domare. Ingen domare hade med hedern i behåll kunnat sätta betyg som räckt till uppflyttning. Vi var kassa helt enkelt… Och det självförtroende jag/vi börjat få på lydnadsplan känns rejält bortblåst. 😥

Nej, idag är inte heller någon rolig dag.

Puh… I morse ringde klockan 05.00 för andra dagen i rad, och 06. 30 gav vi oss iväg mot Småland och Gislaved igen, eller snarare Hestra där spårmarkerna ligger. Vi drog startnummer sist (15) och det blev rätt lång väntan innan det var dags för spårpåsläpp (upptag). Jag hade fått illavarslande rapporter, från gårdagen, om att det spåret skulle vara ”jobbigt” och ”kuperat”.

Från bilen såg det ut så här:

Exakt var spåret skulle gå visste jag ju inte då iofs. Rutan (en bit till höger om bilden) var fin. Gles skog med blåbärsris. Dock strulade upptaget en del. Tveksamt ut, vände, snurrade men kom till sist iväg ut åt rätt håll (höger). Inget bakspår alltså, men ändå bara 7 i betyg pga allt strul.

Början av spåret var helt OK, men sen…? Det bar iväg ut på nygjort hygge med mycket breda/långa partier som var fullständigt sönderkörda av skogsmaskiner. Vi trasslade oss fram ända tills jag trampade (djupt) ner i en dyhåla jag aldrig trodde jag skulle komma ur. Jag fick inget fäste någonstans och fick till slut ”kräla” upp på en hög med grenar för att därifrån försöka ta mig över till något fastare mark. Karlsson stackaren stod och tittade oroligt på mig under de säkert två (dyrbara) minuter det tog. Trodde aldrig jag skulle få igång honom igen, men jodå, han kom igång. Sen kom vi in i ett litet parti med normal skog, och då slappnade jag väl av lite och … stukade foten. Rejält! Vi kämpade dock på ut till nästa djävulsparti som bestod av ”beredd” mark som såg ut ungefär som det som syns på bilden strax bortom bilen. *suck* En bra bit spårade han på bara jord… Avslutningsvis gick vi på skrå på kullen/berget som syns längst bort i bild. Jag var helt övertygad om att klockan gått alldeles för långt och länge men när vi hittade slutet fick vi rapport av spårläggare/mottagare att klockan stannat på 28 minuter?! En pinne hade vi missat på vägen. Herrejösses, vi var fortfarande med i tävlingen?!

Iväg till uppletandet och det blev inte många minuters rast vila för den lilla hunden. Jag var tveksam till hur mycket energi som skulle finnas kvar efter det tuffa spårarbetet, även om jag onekligen hade större problem att ta mig fram än vad han hade.Den tveksamheten hade jag dock inget fog för…

Ut i rutan studsar det lilla djuret och plockar in fyra föremål på 2 minuter och 40 sekunder!! Av de tillåtna 5 minuterna?! Både jag och alla andra var grymt imponerade. Domarna drog lite för tugg så slutbetyget blev 9/9,5. Helt klart väldigt godkänt!

Sen bar det iväg till klubben för lunch och vidare äventyr på lydnadsplan. Vid det här laget visste jag ju att poängen på specialen (spår/uppletande) skulle räcka till uppflyttning. Nu gällde det ”bara” att gå ut och göra vår bästa, eller näst bästa, lydnad så skulle uppflyttningen vara klar?!

Platsliggningen var först, och Karlsson var en av de få som fick 10/10. Det hade tydligen varit viss oro i ledet.

När det sent om sider var dags för vår lydnad så blev det varken den bästa eller näst bästa utan snarare en av våra sämsta. 😦 Ofokuserad liten terrier presterade långt under sin förmåga. Ofokuserad och slarvig var han och jag insåg rätt tidigt att det där med uppflyttning kunde jag glömma..: 😥

Betyg och domarkommentarer:

Fritt följ: 5/6,5 (tappar kontakten, släpar språngmarsch, DK, dålig start, position)

Inkallning med ställande:  7/8,5 (långsamt stående, DK inkallning)

Framåtsändande: 0/0 (utanför 7 meter, avbryter, kallar in, DK)
Det lilla djuret skulle kolla upp en pärm som låg under en stol vid sidan av plan?! Jättestrulig första sträcka. Andra var OK, men då var ju nollan redan ett faktum…

Kryp: 8,5/6,5 (hasar, DK sättande)
Faktiskt första gången någon dragit för hans krypteknik?! Men han låste sig inte, han kröp,, och det är jag jätteglad för.

Skall: 5/5 (DK, glest)
Bara skuggan av ett skall jämfört med vad han faktiskt kan. Vet inte vad som hände där?

Tungapport: 5/5 (Tveksamt gripande, leker, släpper, DK)
Fullständigt bedrövligt vad det!

Hopp över hinder: 6/6 (DK, skall)
(Jag hörde inget skall, och hur den domaren som inte hörde det kan sätta bara en 6:a för ett dk, för det var definitivt bara ett, är ju lite märkligt?)

Platsliggande med skott: 10/10

Upptag: 7/7

Spårning: 9/9

Uppletande 9/9,5

Generellt tyckte jag domarna (i synnerhet den ena) snålade väldigt med poängen på lydnaden, och det drabbade inte bara mig. Men … domaren dömer, så är det ju.

Totalt blev det 443,5 poäng och godkänd.

När jag åkte ner lovade jag mig själv att jag skulle vara nöjd om vi bara kom runt spåret, men med facit i hand – när det gick så oväntat bra på specialen – går det ju inte att låta bli att vara missnöjd med att lydnaden blev så kass. Jag vet ju vad han kan, och har, presterat på tävling, så varför inte idag också?!

Jättesurt sa räven!

Dagens höjdpunkter var ju trots allt att vi faktiskt tog oss runt spåret, framför allt med tanke på terrängen som bitvis var obeskrivligt vidrig. Gislaved är ju känt för sina fina spårmarker och detta var tydligen deras, utan konkurrens, värsta spår att döma av vad folk sa efteråt. T o m spårläggaren sa att han blivit mycket skeptisk när han såg vad jag tog ut ur bilen… Men, vi grejade det faktiskt, mot alla odds.

Uppletandet var ju också fantastiskt. Bättre än så tror jag knappast att det kan bli. Tugg har vi ju, i samband med avlämnandet, och det tänker jag faktiskt inte bråka med för då tror jag förstör mer än jag bygger upp.

Det faktum att han faktiskt kröp, även om ena domaren hade synpunkter på kryptekniken, var också riktigt roligt.

Resten försöker vi glömma så snabbt som möjligt. Spektaklet på lydnadsplan är filmat, men idag gäller det gamla djungeordspråket: ”what’s in my camera stays in my camera”! Tveksamt om jag ens ska titta på det själv, men jag kanske snabbspolar till krypet.

När jag skulle åka därifrån upptäckte jag, till råga på allt, att batteriet i bilen var stendött?! Riktigt varför vet jag inte, men med startkablar och hjälp av snälla vänner lyckades vi få igång bilen. Sen var det bara att köra hem så fort som möjligt.

När vi var hemma igen hade det gått elva timmar, och vi är båda infernaliskt trötta… Den stukade foten var inte att leka med efter att stelnat till i bilen på vägen hem. Jag ser med tillförsikt fram emot att kliva ur sängen i morgon… 😦

Karlsson har för övrigt inte varit särskilt stökig och krävande sen vi kom hem… 🙂

…väder, träsk och att man kanske måste/får (?) köra lydnad har jag alltid med mig en rejäl packning när jag åker på brukstävlingar. Igår kväll packade jag ungefär det vanliga + lite extra med tanke på den instabila väderleksprognosen. Packningen bestod av (hämtat ur minnet):

• Lydnadsskor (alltså något smidigare än spårkängor)
• Extra stumpor
• Byxor i händelse av bra väder, eller skitigt spår
• Regnbyxor i händelse av hällregn
• Spårväst
• Lydnadsväst
• Goretexjacka i händelse av hällregn
• Tunn goretexjacka att ha under lydnadsvästen i händelse av hällregn
• Klubbjacka i händelse av … nå’t?
• Jättetunn vindjacka i händelse av varmt väder och risigt spår
• Tunn fleecetröja
• Tjock fleecetröja
• Extra t-shirt
• Keps
• Regnhatt

Dessutom hade jag ju kläder på mig. Naturligvis var vi även utrustade med tävlingspärm, finkamera, videokamera, hundgodis i diverse varianter och Loka till matte. Och lite annat bra-att-ha. Normalt sett brukar jag även ha med mig ett extra par kängor (med högre skaft) som jag kan sätta på mig om jag får indikationer på att det är väldigt blött i spåret. Dessa glömde jag dock idag.

Att extra utrustning kan vara på sin plats har jag ju konstaterat vid ett flertal tillfällen. Det senaste var i Nässjö i höstas där jag såg ut såhär efter att ha gått 0,25 spår… Då var det rätt skönt att få sätta på sig torra kläder innan man styrde hemåt. (Drunkningstillbudet var dock inte orsaken till att vi bröt.)

Ja som sagt, ovanstående packades igår kväll. Det innebär alltså att vi har tävlat idag, och det gick … inte alls. 😦

Gislaved stod det på pm:et och samlingen var i Hestra. Där, på samma spårmarker, blev Iza äntligen uppflyttad ur lägre klass 2005 så jag hade lite ”good vibrations”, men det hjälpte visst inte.

Karlsson gick fint ut i rutan och plockade upp spåret, som låg nästan på fullt djup, åt rätt håll. Halleluja tänkte jag, och sen spårade vi på, Det kändes riktigt fint och tryggt, men … det var glest mellan pinnarna? Och de vi hittade markerade han ganska … lamt?  När vi hade hittat tre pinnar kom vi fram till en skogsbilväg, och med tanke på den lilla terrierns faiblesse för vägar var jag skeptisk.

-Är du säker på det där, frågade jag.

-Njae, inte riktigt, sa Karlsson.

Vi backade en bit från vägen men han hittade inget spår där heller så då fick han som han ville. På andra sidan fortsatte han spåra fint och vinklade sedan höger, och över vägen igen?! (Det svarta på bilden är vägen, det röda är vi och de gröna prickarna är där vi borde ha gått, på ett ungefär, men det visste jag ju inte då.)

Sen spårade han både länge och väl utan en enda pinne, och när jag tittade på klockan så var det kört sedan en stund tillbaka. Jag selade av och sedan vidtog en rätt lång promenad för att hitta tillbaks till vägen, och så småningom även bilen.

Det känns lite tröstlöst det här, milt uttryckt. Det är ju en sak om de får regelrätta ”tappt”, och visar att de inte längre har spåret i näsan, men när han fortsätter spåra som en liten dammsugare? Vad gör man?! -Lita på din hund, säger dom. -Jo tjena, säger jag…

Uppskattningvis hade vi väl gått 2/3 av spåret när det sket sig, så han har ju missat några pinnar. Vad är det som händer i den lilla hjärnan och den lilla näsan? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Just nu skulle det kännas som ett lyft om vi åtminstone kom runt ett helt spår, även om klockan gått för långt, för nu håller jag på att tappa tron och självförtroendet fullständigt. Han HAR ju uppenbarligen kunnat ta sig runt högrespår eftersom vi har fem godkända tävlingar. Ytterligare några har vi ju gått runt i sin helhet även om vi missat tiden men en minut eller två. Nej, det här är helt enkelt skittråkigt. Det jag har att hoppas på nu är oceaner av avancerad problemlösning på lägret i sommar. Där ska vi ha en, enligt uppgift, mycket duktig instruktör och jag hoppas han har några revolutionerande tips att komma med.

Men … nu ska vi först ladda om, för i morgon ska vi tävla igen. På samma ställe…

Dagens guldkorn: upptaget! Efter tre bakspår på tävling var det ju kul att åtminstone det funkade.

Att kalla min trädgård för vanvårdad är förmodligen en grov underdrift. Det är massor av ”saker” som växer där, men mycket är oidentifierbart, åtminstone för en amatör. Väldigt mycket är kirskål och brännässlor men det finns även en och annan blomma. När vi flyttade hit hade jag ambitioner och jag handlade växter för ansenliga summor och planterade i rabatter. Men så kom vi till fas två – ogräsrensning, och där någonstans kroknade jag. Rabatterna har grävts upp och fyllts igen efter hand. Vem hinner påta i trädgården när man har en hund (eller två) att träna? Den eventuellt överblivna energin lägger jag på pelargonerna, men inte ens det verkar gå vidare bra i år.

Idag upptäckte jag helt plötsligt lila blommor som stormade omkring i den ytterst spontanplanterade och vildvuxna snöbärshäcken.

Lila blommor? I snöbärshäcken?

Vid en närmare kontroll visade det sig vara klematis!

Då uppkommer genast frågan; har någon attackplanterat en klematis i vår snöbärshäck? Eller kan klematis självså sig? För ett par år sedan planterade jag en klematis ungefär fyra meter därifrån, men av den blev det intet, av olika skäl. Den var dock vit, om jag inte minns fel. (Jag vill dock påpeka att klematis faktiskt är en växt jag brukar lyckas med, även om de jag haft med tiden stått på fel ställe och därför grävts upp, flyttats och aldrig återuppstått.)

Men – mystiken tätnar. Hur har det hamnat en klematis i snöbärshäcken?

Sen, när vi ändå är inne på ämnet trädgård, undrar jag – hur tänkte den nu, den lilla lönnen?

Den har alltså självsått sig, precis intill betonggrunden till den gamla altanen. Inte världens mest optimala växtplats om man med tiden har tänkt sig att bli ett stort träd. Det blir väl min grannlaga uppgift att dra/gräva upp den och avliva den. Eller går den kanske att flytta? Nåja, det värsta som kan hända är väl att den dör på sin nya post.

I framkant av bilden ser man även en riddarsporre. En riddarsporre som vi grävde upp och slängde på komposthögen tillsammans med resten av den vanskötta rabatten för några år sedan. Men se det tyckte riddarsporren var en usel idé, så den går igen, eller vad man nu gör om man hör till växtriket.

Jag borde nog bo i lägenhet med balkong trots allt…?

Ja men … shit vad det blåser?! Slutet på maj och det är väl tur att det är grönt ute för det känns mer som oktober. Dessutom tycker jag att man har rätt att kräva dagstemperaturer över 10-gradersstrecket vid den här årstiden, åtminstone när solen faktiskt är framme? Inför lunchrundan igår funderade jag på om hjälm var en lämplig accessoar men eftersom det saknas hjälmar till de fyrbenta avstod även jag. En för alla, alla för en liksom… Idag såg jag att det rasat en hel del träd så tanken var inte så tokig.

Dagens promenad fick för övrigt en oväntat fartfylld avslutning. När vi har ca 10 meter kvar till vår infart flyger det ut en gråstrimmig kanonkula ur det höga gräset vid vår stenmur, ca 1,5 meter framför hundnäsorna (och tänderna).

KATT!

Strimmig katt, och ny på kattkartan. Alla grannar har svarta katter så vitt jag vet. Och – oj, vad den sprang?! Pga blåsten (och vindriktningen) hade den tydligen inte uppfattat att vi var på väg utan var … aningen sent ute, skulle man nog kunna kalla det. Det blev lite High Chaparall en stund, men till sist lyckades jag (med hjälp av koppel) övertyga hundarna om att IN var en bra riktning. Jag vet inte om de trodde mig, men in kom vi.

Nu skulle jag uppskatta om någon (SMHI?) kunde stänga av fläkten.