Kategori: Uncategorized

…om man tittar genom kameralinsen. Men charmigast av allt är faktiskt den totala bristen på snö. Snälla… låt det så förbli. Länge!

På förekommen anledning vill jag även meddela att jag inte är så skogstokig att jag går och beställer TRE sökrullar till det lilla djuret innan vi ens vet om det är något för oss. 😉 Nej jag har inte ens beställt EN sökrulle. En FB-vän som inte längre använder sina, pga omskolning till skallhund, erbjöd sig att skicka sina tre (av lite olika modeller) för att vi ska få prova vad som passar. Så är det! 🙂 Dock kom de inte igår, men kanske de dyker upp idag?

Om en stund ska jag och den blivande sökhunden iväg till veterinären för vaccination och koll av hals. Inte för att han direkt visar några symptom på att något skulle vara tokigt men eftersom det inte fanns några (onormala) bakterier och han därför naturligtvis inte fick någon antibiotika så vill jag ändå veta om tonsillerna gått tillbaka till normalformat. Om de inte har det överväger jag allvarligt att låta operera bort dem, men vi får se vad dagens undersökning ger för resultat. Och varför kollar jag inte själv hur han ser ut i halsen undrar då vän av ordning? Svaret är; för att det inte går! Ormtungan är omöjlig att få styr på och man ser därmed ingenting. Inte ens veterinären klarade det förra gången utan att droga ner honom så det blir väl förmodligen lösningen idag också. En rätt trött och oengagerad terrier resten av dagen blir väl resultatet.

 

 

 

 

 

Observera hur huset speglar sig i droppen. 🙂

Funderar på om jag faktiskt inte borde önska mig det där macroobjektivet av tomten trots allt? 😉

Efter snart sex år som tvåhundsägare har jag gjort en ny upptäckt. Jag hör vem som äter! 🙂

De båda jyckarna har ju en något annorlunda angreppstaktik när det gäller att inmundiga tilldelat godis.

Karlsson har en ganska ödmjuk approach och man riskerar väldigt sällan att behöva utsätta sig för akut handkirurgi i direkt anslutning till att man delat ut en godbit (typ: torrfoder).

Iza däremot, hon hugger som det rovdjur hon är vilket oftast resulterar i att man slänger/släpper godis en bit från krokodilkäftarna. Men … då är hon så jäkla kvick att hon hinner klappa ihop tänderna innan godiset är på insidan.  Godiset studsar mot tänderna och landar på marken. Och då … då är det fritt fram. Ett visst tumult utbryter (inklusive oskärpan i iPhone-bilden!) när båda hundarna letar efter den lilla torrfoderkulan bland löv och gräs. Det är ganska sällan man verkligen ser vilken av dem som faktiskt hittar den. Men man hör!

Det är väl inte så märkligt egentligen. Naturligtvis blir det bättre akustik (resonans?) i ett schäfersvalg än i ett borderterriersvalg. Det som är konstigt är väl snarare att det skulle ta så lång tid för matte att lägga märke till det? 🙂 Det funkar dock extremt dåligt på mjukt godis…

Men … det skulle aldrig falla dem in att bråka i en sådan situation. De letar mycket ivrigt och den som söker finner – och äter. Inte mer med det. 🙂

I övrigt då, vad har vi gjort sen sist?

Jo, vi har spårat! I söndags var vi ute och spårade med Karlssons kusin Malte som nu har hunnit bli fem månader. En riktigt go liten jycke. Öppen och frimodig, precis som det ska vara, och inte alls påflugen på Karlsson utan lugn och sansad, men så har ju även han en egen schäfer som stått för uppfostran. 🙂 Och vilken liten spårhund han är! Jag la ett rätt långt spår åt honom, efter att matte berättat vad de gjort innan, och han löste det jättefint. När Karlsson var i den åldern tror jag inte ens han förstått att man kunde använda näsan till något? Det kan ju iofs berott på att han då upplevt barmark i ungefär tre veckor, efter en djävulsvinter, och att vi inte ens börjat spårträningen, men ändå. 🙂

Karlsson fick naturligtvis också ett spår som blev lite kortare än planerat men det som blev det löste han jättefint. Han gick över en apport men i övrigt fanns det inte mycket att klaga på.

I tisdags åkte vi till Elfsborgs BK och tränade lite. Huvudsyftet var att introducera Malte i brukshundsvärlden. Även detta tog han med ro när han fått titta sig omkring en stund. En riktig liten goding verkar han vara, men så har han ju bra gener också: Karlssons farfar är nämligen Maltes morfar – Foxforest Formula One, eller Kimi som han kallas till vardags. 🙂

Vår träning gick väl rätt bra, även om jag inte var superfokuserad. Provade bl a fjärrdirigering på ca 20 meter och det gick riktigt bra, nu igen?! Kan någon förklara för mig varför det funkar på fem meters avstånd, och på 20, men inte på tio?! Känns inte helt logiskt faktiskt.

Avslutningsvis så har vi ett nytt projekt på gång; SÖK! Har beviljats inträde i ett sökgäng och går allt som det ska så kör vi igång nästa helg. Vi får väl se om vi har talang för det? Jag kan ju försvinnande lite, men jag får väl lära mig. Att Karlsson kommer tycka det är jättekul, framför allt på nybörjarnivå, tvivlar jag inte på, men sen får vi väl se om han håller ihop när vi kommit lite längre; när banorna blir längre, tomskicken fler, och när han måste ge sig ut i rak motvind trots att näsan säger att det inte finns någon figge där? Nåja, den som lever får se, och går det inte så har vi åtminstone gett det en chans. Ska bli kul med något nytt, det tror jag att både han och jag behöver. Och nu håller vi alltså tummarna extra hårt för en extremt snöfri vinter!

Idag var det alltså dags för det stora experimentet; att tävla med ”otränad” och uttråkad hund. Hur skulle det gå?

Sedan den officiella tävlingen på Elfsborg för två månader sedan har vi tränat lydnad EXAKT tre gånger, och endast på hemmaplan. Endast en av dem, i söndags, har varit hyfsat seriös. Vi har inte satt våra tassar på en appellplan under denna tid. Anledningarna har varit många. Först var det Karlssons tonsillit som visade sig vara stora tonsiller utan bakterier?! Alltså ingen antibiotika men beordrad vila av veterinären. Dessutom hade matte tappat sugen i största allmänhet efter detta bedrövliga tävlingsår. Sen hände allt med mamma som naturligtvis tog musten och lusten ur mig.

Under resans gång, och i synnerhet i samband med lydnadstävlingen i september, fick jag tips om att jag kanske skulle låta honom ha tråkigt inför tävling för att han skulle vara lite mer taggad. Jag ställde mig skeptisk till det hela. Men så såg jag min chans att testa det upplägget. Mer otränad och uttråkad än så här har han nog aldrig varit, och så dök det upp ett klubbmästerskap i Kind som en skänk från ovan. 🙂 Sedan i söndags har han enbart gått koppelpromenader och tränat har vi som sagt inte gjort.

Mina tankar inför dagen var att vi nog skulle tappa en del i precision, få en del slarv, och att han skulle ljuda mer än vanligt. Det visade sig stämma rätt bra. ”Ej helt tyst” är en mycket ofta återkommande notering i protokollet. 😳 I synnerhet i start- och väntsituationer. För övrigt gick det mycket, fort och ofta – typ. 🙂

Men … för första gången i världshistorien fick vi betyg på alla moment i klass III! Inga 10:or, men heller inga nollor. En rolig detalj var att dagens domare var samma som dömde på tävlingen i september. Hon är inte känd för att ge några gratispoäng. Det gjorde hon inte då, och det gjorde hon inte nu. Hon var dock i det närmaste lyrisk av attitydförändringen hos det lilla virvelmarsvinet. Hon såg nog en ännu större skillnad än vad jag gjorde. 🙂

Så, hur gick det då? Ja klubbmästare blev vi naturligtvis inte, men vi skrapade ihop till ett definitivt ekipage-bästa, och ett andrapris med 237,5 poäng. Tidigare har vi ju bara haft tredje- eller 0-pris, beroende på X antal nollor.

Dagens poäng med mina kommentarer;

Sitt i grupp; 8,5 (pip, förmodligen mest temperaturrelaterat. +3 och mulet är inte favoritvädret för gruppmomenten.)

Platsliggning; 8 (se ovan)

Fritt följ; 7 (lite förvirrat mellan varven, och jättefint mellan varven…)

Sättande under marsch; 9 (Något sent enligt domaren, och det får vi tro på.)

Inkallning med ställande och läggande; 8,5 (tydligen ljud, som jag inte hörde och snett sättande i avslutet. I själva ställandet och läggandet fanns inget att klaga på, ens enligt domaren.)

Rutan; 7 (Spikrakt ut i bra tempo och jag fick stopp på honom i tid, men … det var något i rutan som luktade väldigt gott?! Han knycklade ihop de små söta öronen och det krävdes ett par extra kommandon innan han knycklade ihop även benen – i slowmotion. Sen kröp han en liten bit för att kunna lukta ordentligt? Resten såg jag inte så mycket av men det var nog bra för det står inget i protokollet.)

Hopp-apport; 7,5 (Ljud, förstås, och tugg. Extra notering från domaren; bra tempo.)

Metallapport; 8,5 (Ljud i starten, och lite tugg. F ö fint.)

Vittringsprov; 7 (Ljud i starten, tog rätt pinne, tuggade och strulade/tappade vid avslutet.)

Fjärrdirigering; 5 (Missade något skifte och krävde en del extra kommandon. Jag var nog lätt förvirrad också, så jag tar på mig en hel del.)

Så – hur gör vi nu? Var sitter volymknappen? Så mycket som han lät idag tror jag aldrig han gjort förut. Å andra sidan var det länge sedan han var med mig så bra på tävling. Toktaggad men tyst, hur kommer man dit? Tränar man kanske sex gånger, istället för tre, de sista två månaderna innan tävling? Räcker det att låta honom ha tråkigt veckan innan tävling? Tränar man spår och uppletande så att han får ut en del överskottsenergi?

Många frågor, få svar… Att hitta balansen blir inte lätt.

Om man leker med tanken (jag vet… om inte om vore, och man kan inte göra så, etc…) att vi hade haft en hyfsat tyst hund, och att det genererat en poäng till på de moment där det dragits för ljud + att temperaturen varit lite mer gynnsam och att han alltså varit tyst även på gruppmomenten, så kommer vi upp i ett förstapris med god marginal. Faktiskt?!

Nu inser jag ju att en helt tyst Karlsson-terrier kommer jag inte att få, hur jag än gör, men bra mycket tystare än så här kan han faktiskt vara. En lätt lomhörd domare skadar ju inte heller. 😉 Men balansen som sagt…? Den tål att funderas på i vinter.

Hur som helst har jag haft en himla trevlig dag bland himla trevliga människor på en himla trevlig klubb där jag känner mig himla hemma, och som nog snart blir min hemmaklubb på riktigt. Ska vi ändå inte träna spelar det ju ingen roll om jag har en eller fyra mil till klubben – typ. 😉

Dessutom känns helt plötsligt hela livet lite lättare. Det har ju varit ganska tungt och mörkt ett tag nu, men lite lättare känner jag mig i hjärtat efter dagens övningar.

Några bilder från dagen, tagna av Ulf B med min kamera.

Fritt följ-halt

Distanskryp i ruta?! Kanske ett nytt moment i regelrevideringen 2017?

Inkallningen från rutan.

Ingen större tvekan om vilket moment detta är.

Metallapporteringen.

Vittringsapportering.

Fjärrdirigering.

Idag är det den nionde november och månaden har hittills jobbat stenhårt för att återupprätta sitt dåliga, och befogade, väderrykte. Det har inte varit solsken varje dag, men det har inte regnat (ok, en liten skur under andra akten när vi tittade på Labero förra torsdagen), det har inte stormat och solen har hedrat oss med sin närvaro flera dagar och så även idag. Tittar man, och tror, på yr.no så kommer det inte regna på ytterligare en dryg vecka?!

Nu kan man ju inte låta bli att undra; är det kompensation för de stora vattenmängderna som sköljde över oss under september och oktober? Är det ett tecken på att vi kommer få en grön och fin vinter? Eller kommer vi få betala för en (så här långt) torr och fin novembermånad genom ytterligare en vinter från helvetet?

Facit har vi framåt april, men jag njuter av novembervädret så länge det varar…

Edit; Den 10:e november 2010 är det läskiga snöbilder i bloggen och jag skrev att det årets julkort redan var fixade…

Den här helgen har ju vädermässigt varit helt ljuvlig, åtminstone om man betänker det faktum att vi skriver november. Ca +10° och en blek sol. Och vad har jag gjort? Jo, jag har flyttstädat husvagn?!

För att göra en lång historia kort; husvagnsdesigners är inte kvinnliga schäferägare… Herrejösses vad många små skrymslen det finns, som man inte ens visste att de fanns?! Skrymslen där i princip ingenting, utom schäferhår, solstrålar och en vältränad blick, kommer in… När man flyttstädar en lägenhet eller ett hus är det ju tomt på möbler. Det är det inte i en husvagn, och ”möblerna” är dessutom fast monterade… Rätt praktiskt i vissa fall men vansinnigt opraktiskt ur städsynpunkt. Inklusive remontering av gräsliga originalgardiner (det är fler gardinlängder i husvagnen än vad det är i hela vårt hus!) tog projektet hela den ljusa delen av dagen, och en del av den här dagen också. Men … nu är det gjort och pärlan är levererad till firman där vi köpt den nya. Nu håller vi bara tummarna för att de inte hittar några dolda fel på den så att inbytespriset håller.

Igår kväll insåg jag också att husvagnens första tur gick till Bruks-SM i Värnamo (2005) och husvagnens sista tur gick till … Bruks-SM i Värnamo! Nåja, inte i Värnamo bokstavligen, men de stod åtminstone som arrangör i år också. Snacka om att cirkeln är sluten?! 🙂 Den har tjänat oss väl, och vore det inte för de korta obekväma sängarna så hade den nog fått hänga med ett tag till.

Den nya pärlan (?) levereras inte förrän i vår. Företaget som säljer den bjuder på vinterförvaringen så vi ser den inte igen förrän i månadsskiftet mars/april. Hoppas att den håller samma pärlstatus som den gamla? Det är exakt samma planlösning som i den gamla (det vore ju synd om man gick till garderoben när man ska kissa på natten liksom) men är fullbredd och har riktiga sängar som dessutom är längre och bredare. Det blir nog bra det där, får vi tro. Är det april snart?

Min ambition för resten av dagen, efter husvagnsleveransen, var att göra något roligt ihop med den lilla hunden, typ träna… 😉 På vägen hem drabbades jag dock av en vidrig huvudvärk så det var bara att inhalera Ipren, lägga sig på soffan och skicka ut husse med båda hundarna. De tog en extra lång promenad och när de kom hem igen hade huvudvärken gett med sig.

Under veckan har jag insett att jag nog inte har nerver att inte träna något alls innan KM i Kind nästa lördag. Därför gick vi ut på gräsmattan och körde igenom lydnadsklass III-momenten. Och oj så fint han skötte sig. Något överladdad förvisso, men inga direkta tokfel. Det mest positiva var att han gjorde ett kanonfint rutskick, och det momentet har vi inte kört alls sen tävlingen för snart två månader sedan. Förvisso såg han, pga en miss i planeringen, när jag ställde ut rutan, men den stod på helt ny plats och dessutom med lite ”hinder” i vägen.

Vittringen trodde jag skulle bli plockepinn-varianten med tanke på hur laddad han var. Full fart ut men sen bromsade han in snyggt, kopplade på näsan och valde rätt. Lite tugg och tapp blev det, men i det här läget är jag supernöjd med att faktiskt slippa plockepinnandet. Kul hade vi också, och det var faktiskt huvudsaken. Hur det går på lördag återstår att se. Som bekant händer det ju mycket på tävling som inte händer hemma på gräsmattan…

Igår hade jag en riktig deppdag och när jag körde förbi en kyrkogård i skymningen och såg alla ljus fick jag en akut panikgråtattack… Det går upp och ner rätt ofta  just nu, och det lär det väl fortsätta med antar jag. Det har varit ett tungt år som sagt.

Så här såg det ut i husses knä igår kväll. Med tanke på vad dagen bjudit kan jag tänka mig att det blir något liknande ikväll?

 

Det är inte utan att jag känner mig lite vilse i pannkakan nu…

I torsdags åkte vi till Rättvik – för sjunde gången i år. Den normala besöksfrekvensen har varit en gång varje år så det här året har varit – hektiskt. Närmare 700 mil har vi avverkat bara på den sträckan.

I fredags var begravningen, och den blev naturligtvis tung – så som begravningar är. Min kusin och hennes man var dock på plats vilket underlättade det hela betydligt, framför allt före och efter själva akten i kyrkan.

Vi hade hyrt en stuga från torsdag till lördag och fick massor av trevligt umgänge under de dagarna. Kusinen (och även hennes man) är riktiga feel good-människor och utan dem vet jag inte hur det hade gått. Karlsson var med som feel good-hund och gjorde sitt jobb med den äran, i synnerhet när han på fredagens eftermiddag körde race på Långbryggan, 628 meter rakt ut i Siljan. OK, han sprang inte alla 628 i ett svep, men roligt hade han. Så även när han fick springa allt vad han orkade på badplatsen och den helt tomma campingen. Iza, som inte är kompatibel med begravningskläder, fick vara hos hundvakten och plocka svamp hela helgen vilket hon skött så bra så att hon fick med sig en stor påse trattisar hem.

Det var skönt att komma hem igen, och ambitionen under hemresan var att inte lämna kommunen mer i år. Den ambitionen sprack dock redan på söndagen när vi åkte till grannkommunen och skrev på kontraktet på vår nya (eller åtminstone nyare) husvagn. Vi lär dock inte se så mycket mer av den förrän till våren. Nu återstår ”bara” att städa ur den gamla som ska levereras för inbyte, helst nu på söndag. Jag ryser bara vid tanken på hur många schäferhår det ryms på insidan av ett förtält…

Och på tal om husvagnen så kan man återknyta till det där vilse i pannkakan-syndromet. Vad ska vi nu göra på sommarsemestrarna? Ända sedan jag flyttade hit (och även när jag bodde i Stockholm) så har vi varje sommar åkt raka spåret upp till Rättvik för att hälsa på mamma, och de sista åren även för att hjälpa henne med diverse praktiska göromål i större eller mindre omfattning. Nu har vi ingen direkt anledning att åka dit längre. Åtminstone inte att tillbringa halva semestern där… Vi löser säkert det problemet, men konstigt känns det onekligen.

Ett märkligt fenomen inträffade igår. I våras, ett par dagar innan vi skulle åka upp för att påbörja flytten av mamma drabbades jag av yrsel. Läkaren på vårdcentralen hittade inget fel på mig, men naprapaten lagade det snabbt och lätt samma kväll. Låsning i första nackkotan var diagnosen om jag inte missminner mig. Igår, två dagar efter hemkomsten från Rättvik, drabbades jag av kraftig yrsel?! När jag klev ur sängen höll jag, bokstavligen, på att gå in i väggen, eller snarare i bokhyllan som sitter på väggen! Yrseln lade sig successivt under dagen och idag känns det OK, men man kan ju inte undgå att fundera på hur mycket som är psykologiskt betingat?

Med allt som är planerat att ske i den här novembermånaden så lär den gå fort som blixten. Bl a står en smärre köksrenovering på schemat; nytt kakel och ny bänkskiva. Gäller bara att få hit snickaren som ska göra det också. Senare i vinter ska även vardagsrummet få sig en rejäl omgång med utbyte av alla ytskikt. Även om det jobbet också ska göras av fackmän så är det ju en hel del pyssel både före och efter… Jag har ett antal kartonger med saker från mamma att ta hand om, och en massa annat står också på schemat så sysslolös är jag inte det minsta.

Hundträningen ligger fortfarande på is. Eventuellt genomför jag ett experiment nästa lördag och startar på Kinds KM i lydnad med ”otränad” hund. Många har ju tyckt att jag skulle testa det, för att se vad som händer. Om han då är så taggad så att han går bättre? Jag tillåter mig att tvivla, men på ett KM har man ju ”råd” att chansa. Någon som inte ligger på is, men däremot i soffan, är den lilla tävlingshunden. Han provligger olika kuddar, och olika ställningar. Det fattas bara att han börjar ropa efter praliner… 🙂

Och tittar man hur osammanhängande det här blogginlägget blev så förstår man att jag faktiskt är rätt vilse i pannkakan – på många sätt. 😦

Efter vår senaste lydnadstävling gick ju luften som bekant ur matte. Efter två hela år helt utan tävlingsframgångar, om man ser till slutresultat/uppflyttningar och bortser från enskilda delar som funkat ibland, var det ju inte så konstigt. Det har ju även varit en minst sagt turbulent tid i övriga livet sedan dess och vi har inte varit i närheten av en appellplan sedan tävlingen. Karlsson har tagit det med fattning (läs: han har inte klättrat på väggarna) men det gick ju inte att missta sig på hans glädje när han fick ett par små lydnadspass på hemmaplan för ett par veckor sedan, men sen gick luften ur matte  – igen.

I förra veckan var jag nere i en så djup svacka att jag nästan bestämde mig för att inte skaffa någon mer hund – alls. Tidigare har det ju knappt gått en dag utan att jag funderat på olika alternativ, dvs olika raser, den dagen Iza inte finns längre. Då kändes det dock som att det där med hund nog skulle vara ett avslutat kapitel. Möjligen en liten vit ulltuss som inte vill gå ut när det regnar, men då kan jag ju lika gärna skaffa innekatt … typ. Hur det blir i framtiden är det ingen som vet. Det är fortfarande mycket möjligt att jag lägger ner hunderiet (dvs tränandet och tävlandet) för gott och omskolar Karlsson till sällskapsterrier? En bidragande orsak är, som jag tidigare skrivit, bristen på träningskompisar i någorlunda strukturerad form. Det finns perioder när man själv är den som pushar och drar, men just nu är det inte en sådan period och då behövs det andra som gör det. Har man inte det så…?

Hur som helst; igår tog husse hand om Iza och jag tog mig i kragen och lullade ut med Karlsson i skogen, beväpnad med en ny (pip)leksak som legat på vänt sedan SM. Han fick busa och rusa, vi lekte och tränade linjetag med hjälp av pipleksaken. Han var överlycklig och njöt av stunden och det gjorde faktiskt jag också.

Idag skärpte jag till mig igen och tog ett lydnadspass här hemma. Han gick riktigt bra, men det brukar han ju göra på träning. Det är ju i tävlingssituationen det brakar ihop. Dagens höjdpunkt var väl när jag körde några fjärrdirigeringar, på 20-25 meters håll! Han brukar ju tjura ihop redan när jag står 10 meter bort så riktigt vad som hände i min hjärna när jag gick så långt ska jag inte ens försöka analysera, men det funkade?! OK, alla skiften blev inte rätt – men han gjorde i alla fall något vid varje kommando. Annars har han ju en tendens att bara låsa sig, gärna i liggposition, men inte idag. När Iza och husse kom och ställde sig och tittade på, på fem meters håll, blev han lite okoncentrerad men vi löste det också.

När vi var klara med lydnadspasset återupptog vi vår gamla hobby; latexpipmedsvansrace på åkern, som bonden faktiskt slog till sist. Det var ingen tvekan om att terriern saknat denna aktivitet, och fort gick det. Bilder kommer längre ner…

För övrigt har jag inte uträttat några stordåd idag. Igår kväll firade nämligen Kinds BK sitt 40-årsjubileum, och jag var där. En himla trevlig och lagom opretentiös tillställning, som alltid när det handlar om Kind. 🙂 Men eftersom tant inte är van att vara ute och rumla så sent har hon inte varit så kaxig idag. Efter att ha sovit uruselt i natt lyckades jag klamra mig fast i sängen tills klockan var runt 10, och på den vägen är det. Nåja, lite nytta har jag väl gjort, förutom hundträning, men inget mer revolutionerande.

Här kommer ett litet urval av dagens bildskörd. Lågt stående höstsol i kombination med actionbilder är … inte världens enklaste. 😉

Man skulle nästan kunna tro att mina båda hundar kan klockan. De kan de väl också, på sätt och vis, även om de använder sig av den inbyggda varianten. När jag jobbar hemma brukar de börja röra sig strax före 12, för då är det dags för lunchpromenad. Men idag överraskade jag dem!

Jag väntade ett viktigt telefonsamtal kl 13 så för att hinna med både promenad och att mata mig själv reste jag mig från kontorsstolen redan 11.30. När jag tillbringat en liten stund i ”pannrummet” (som inte längre är ett pannrum, därav citationstecknen”) med att byta om kommer den lilla terriern sakta gående, gäspande och nyvaken. Till saken hör att han då inte varit ute sedan 05.30 på morgonen. Efter frukosten somnade han som vanligt in i vardagsrummet där han sov lugnt och stilla i sex timmar. Uppenbarligen har han inte hört talas om Jordbruksverkets fem-timmarsregel? Inte Iza heller för den delen som legat hos mig i arbetsrummet hela förmiddagen.

När Iza hörde terrierklor på golvet var hon ju tvungen att kolla vad vi gjorde. Hon kunde ju missa något!

Det som normalt brukar vara ett högljutt kaos där båda hundarna vrålar av lycka/förväntan/whatever inför promenaden, och Iza ligger still på (kraftigt) kommando, blev en ovanligt lugn tillställning. Det verkade liksom inte som om de förstod vad som hände: att matte satte på sig hundkläder, EN HALVTIMME FÖR TIDIGT?! Det rådde dock inga tveksamheter om att de ville följa med ut, men hela processen var bra mycket lugnare än normalt.

Och om en halvtimme ringer matklockan. Den inbyggda. 🙂

(Bilden är tagen med Fånen. Nästan det enda skälet till att jag funderar på en iPhone 4S inom en inte alltför avlägsen framtid är – kameran. Redan 4:an har väl en ganska mycket bättre kamera än det är i min 3GS, och 4S borde ju rimligen ha snäppt upp sig lite till?)

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från senaste besöket i Rättvik. Ett besök som inte innehöll någon mamma vilket naturligtvis var oerhört overkligt och sorgligt, på många sätt.

Vissa av mina klumpar i magen har försvunnit och andra har tillkommit. Egentligen har jag nog inte förstått hur dåligt jag har mått av att ha henne så långt bort. Hur otillräcklig jag har känt mig som inte kunnat hjälpa till med sådant som behövts, och inte kunnat hälsa på rimligt ofta. Ja det finns många fler anledningar till klumpar i magen, både försvunna och nytillkomna, som jag inte orkar räkna upp här. Jag kan fortfarande inte smälta att flytten och den nya miljön, som skulle bli så bra, blev så tokfel? Att det gick så fort och rakt utför?! Jag har ju mina misstankar om orsak men jag lär aldrig kunna bevisa något så jag tänker inte starta någon process. Läget är som det är.

Dagarna i Rättvik var oerhört effektiva, och lätt surrealistiska. Vi lyckades tömma och flytta ur lägenheten helt och hållet vilket jag inte trodde när vi åkte upp. Att det gick så fort berodde väl delvis på att det knappast fanns en enda pryl där som jag inte redan sett och tagit i tidigare i år och då, omedvetet, skaffat mig någon form av förhållande till, varför beslutsprocessen den här gången inte blev så svår. Det var mycket skönt att vi blev klara i alla fall, och slipper hålla på med det i samband med begravningen.

Men livet är ju ett bevis på att ”the show must go on”. När vi var i Rättvik var det ju höstmarknad, en av Sveriges största marknader. Äldreboendet ligger bara ett stenkast (knappt) från den största marknadsplatsen och alla gator i närheten var invaderade av knallar. För att ta oss till och från begravningsbyrån var vi tvungna att gå rakt igenom hela spektaklet och när vi kom ut därifrån möttes vi av ballonger och karuseller. Mycket märklig känsla. Det hade nog varit tillräckligt märkligt ändå…

Efter hemkomsten har jobbet krävt sitt, mer än vanligt, och dessutom är det ju massor av praktiska saker som måste ordnas med anledning av dödsfallet. Jag har dock fått till lite hundträning på hemmaplan vid ett par tillfällen och det mådde nog både jag och terriern bra av. Det är dock synd att vi inte har något hyfsat strukturerat träningsgäng, eller åtminstone en träningskompis eller två, som kan sparka en i rumpan när motivationen tryter. Det skulle verkligen behövas! Börjar tröttna på att alltid vara den som föreslår och frågar… Då blir det att man harvar runt själv, för att inte känna sig tjatig, och det utvecklas man inte av. Inte ett dugg faktiskt!

För övrigt tyckte Karlsson att lördagskvällen var behaglig. När man har lagt beslag både på mattes fotpall och hennes (uppvärmda) värmekudde är livet helt ok. Tuggbenet gör dock matte inga som helst anspråk på…;-)

I avvaktan på ett något djupare inlägg, som jag uppenbarligen har riktigt svårt att få på pränt, så nöjer vi oss med detta så länge.

Det optimala felsökningsschemat, med lösningar!

 

Igår kväll skrev jag nedanstående, lösenordsskyddade, inlägg. Det handlade om min mamma som inte alls mått bra, varken fysiskt eller psykiskt, sista tiden. Efter helgens besök var jag ganska tagen över den försämring som skett bara sedan i somras.

Det långa inlägget slutade med raderna:
…för det är inget värdigt liv. Det hade kunnat vara det men som det är nu är det bara att – för mammas skull – önska det förbjudna: att det får ett snabbt och naturligt slut…

I morse, stax före klockan åtta, publicerade jag det. Två minuter senare ringde min telefon. Det var sköterskan på äldreboendet och jag anade ganska snabbt att något hänt. Och mycket riktigt – hon meddelade med tung röst att mamma avlidit under natten. Förhoppningsvis lugnt, i sömnen. Åtminstone tydde allt på det. Min fasa, och även mammas naturligtvis, var ju att hon skulle bli liggande på ett sjukhus och hållas vid liv av apparater… Det här blev ju faktiskt ett slut som man önskar både sig själv och andra, den dagen det är dags.

Ingen, och allra minst jag, trodde att det skulle gå så fort. Med tanke på mammas alla fysiska åkommor är det egentligen ett under att hon klarat sig så länge som hon gjort, men att det skulle komma nu…? Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag åkte dit i helgen som var. Den ursprungliga planen var att åka två veckor senare, men jag är så glad att jag ändrade mig. Vi fick trots allt en fin helg tillsammans, och både fredag och lördag tog jag med henne ut så att hon fick uppleva det underbara vädret. Bara sitta i solen och njuta, och det gjorde hon…

Nu tar allt det praktiska vid, mitt i sorgen, och redan i morgon åker vi upp för att förbereda begravning, påbörja tömning av lägenhet och så vidare. Jag är ju trots allt en ganska praktiskt lagd människa så det är ”enklare” när man har något att göra…

När vi rensade i mammas lägenhet i somras var jag oftast rätt tuff i mina bedömningar av spara eller inte spara. Hon hade naturligtvis fått med sig massor, egentligen på tok för mycket med tanke på den nya mindre bostadsytan, men vem var jag att neka? Sedan hade hon ju dessutom ett par månaders betänketid innan vi gjorde det slutliga renset på semestern.

Det mesta av det som blev över skänktes till olika välgörande ändamål men, förutom en del nyttoprylar, så var det några saker jag inte kunde slita mig ifrån. Jag hade glömt deras existens, men när jag fick syn på dem så … ville jag ha dem. Och i söndags kom de hem.

En mörkgrön tillbringare som raskt förflyttade mig till barndomen på 60-talet.

 

Några assietter, helt på egen tass utan någon servis, som användes
när man åt frukt framför TV:n! Med fruktkniv?! Också 60-tal.

Det är mycket möjligt att båda dessa detaljer skulle gå att sälja för en mindre hacka till rätt 80-talist men inte en chans. Affektionsvärdet är på tok för högt!

Något affektionsvärde är det väl inte direkt i fårskinnsfällen som återfanns djupt ner i en låda. Tanken var att Karlsson skulle ligga på den i soffan, men den kunde lika gärna ha utsatts för ett mordförsök av allvarlig art. För en gångs skull var han dock på samma linje som matte vad det gällde mord eller mys. 🙂 Om det blir jävelkallt även den här vintern så kan han ju få ha den i bilen att ligga på.

 

Även åt Iza hade jag med mig lite arvegods. Närmare bestämt en bia-bädd som tillhört pappas och A:s schäfer Frida. Eftersom Gino, i motsats till Karlsson, inte riktigt kommit på hur man fyller ut en bia-bädd i schäferstorlek så tyckte A att den tog onödigt stor plats och den står numera i vårt vardagsrum. Nu har Iza ett svårt val varje kväll – fåtölj eller bia-bädd? Hittills leder fåtöljen men även om hon inte visar några större tecken på krämpor än så vet man ju inte hur länge det är kul att hoppa upp i fåtöljen och då kommer den väl till pass.  Iza i biabädd har ni ju sett förr så någon sådan bild blir det inte idag.

Sedan i torsdags har vi varit på turné, jag och Karlsson. Vi har avverkat i runda slängar 122 mil, och det är rätt mycket för mig som sällan kör långa sträckor på egen tass. Att säga att jag är lite sliten just nu är troligen en rätt kraftig underdrift.

Noga räknat har vi åkt: Borås-Falun-Rättvik-Mora-Rättvik-Mora-Rättvik-Falun-Rättvik-Falun-Borås… Puh! Bilåkandet har ju inte direkt blivit roligare av det varit strålande sol och sommartemperaturer hela helgen, och att man hjärtans gärna varit hemma och kunnat tillbringa dagarna ute med något roligt. Men … det gjordes för en god sak: att hälsa på mamma på äldreboendet och fixa en del praktiska detaljer. Dessutom skulle jag hämta hem en del saker (mest nyttoprylar) som jag sparat från hennes lägenhet men som vi inte fick med oss i somras utan deponerade hos A i Falun. I Falun har jag och Karlsson också bott, i husvagnen hos A. Några sköna kvällspromenader med A och Gino har vi i alla fall hunnit med, och njutningen av att kunna gå i t-shirt på kvällen i slutet av september-början av oktober går knappast att beskriva i ord.

Som tur är får man ta med hund in på äldreboendet, vilket jag naturligtvis kollade innan jag åkte för annars hade jag inte tagit med mig Karlsson. Han är dock en fantastisk liten hund på att charma folk. Såväl personal som boende har fallit pladask för honom. Dessutom går han snyggt och prydigt bredvid rullstol på promenad, som om han aldrig gjort annat?!

En Redbull ca 15 mil från hemmet gjorde att jag fixade även de sista milen hem + att jag ångat på som en iller på crack sen hemkomsten. Packat in, packat upp, sorterat, packat ut, packat hit och packat dit. Och tvättat. Och i morgon är det måndag… Puh!