Kompensationsbus

Efter vår senaste lydnadstävling gick ju luften som bekant ur matte. Efter två hela år helt utan tävlingsframgångar, om man ser till slutresultat/uppflyttningar och bortser från enskilda delar som funkat ibland, var det ju inte så konstigt. Det har ju även varit en minst sagt turbulent tid i övriga livet sedan dess och vi har inte varit i närheten av en appellplan sedan tävlingen. Karlsson har tagit det med fattning (läs: han har inte klättrat på väggarna) men det gick ju inte att missta sig på hans glädje när han fick ett par små lydnadspass på hemmaplan för ett par veckor sedan, men sen gick luften ur matte  – igen.

I förra veckan var jag nere i en så djup svacka att jag nästan bestämde mig för att inte skaffa någon mer hund – alls. Tidigare har det ju knappt gått en dag utan att jag funderat på olika alternativ, dvs olika raser, den dagen Iza inte finns längre. Då kändes det dock som att det där med hund nog skulle vara ett avslutat kapitel. Möjligen en liten vit ulltuss som inte vill gå ut när det regnar, men då kan jag ju lika gärna skaffa innekatt … typ. Hur det blir i framtiden är det ingen som vet. Det är fortfarande mycket möjligt att jag lägger ner hunderiet (dvs tränandet och tävlandet) för gott och omskolar Karlsson till sällskapsterrier? En bidragande orsak är, som jag tidigare skrivit, bristen på träningskompisar i någorlunda strukturerad form. Det finns perioder när man själv är den som pushar och drar, men just nu är det inte en sådan period och då behövs det andra som gör det. Har man inte det så…?

Hur som helst; igår tog husse hand om Iza och jag tog mig i kragen och lullade ut med Karlsson i skogen, beväpnad med en ny (pip)leksak som legat på vänt sedan SM. Han fick busa och rusa, vi lekte och tränade linjetag med hjälp av pipleksaken. Han var överlycklig och njöt av stunden och det gjorde faktiskt jag också.

Idag skärpte jag till mig igen och tog ett lydnadspass här hemma. Han gick riktigt bra, men det brukar han ju göra på träning. Det är ju i tävlingssituationen det brakar ihop. Dagens höjdpunkt var väl när jag körde några fjärrdirigeringar, på 20-25 meters håll! Han brukar ju tjura ihop redan när jag står 10 meter bort så riktigt vad som hände i min hjärna när jag gick så långt ska jag inte ens försöka analysera, men det funkade?! OK, alla skiften blev inte rätt – men han gjorde i alla fall något vid varje kommando. Annars har han ju en tendens att bara låsa sig, gärna i liggposition, men inte idag. När Iza och husse kom och ställde sig och tittade på, på fem meters håll, blev han lite okoncentrerad men vi löste det också.

När vi var klara med lydnadspasset återupptog vi vår gamla hobby; latexpipmedsvansrace på åkern, som bonden faktiskt slog till sist. Det var ingen tvekan om att terriern saknat denna aktivitet, och fort gick det. Bilder kommer längre ner…

För övrigt har jag inte uträttat några stordåd idag. Igår kväll firade nämligen Kinds BK sitt 40-årsjubileum, och jag var där. En himla trevlig och lagom opretentiös tillställning, som alltid när det handlar om Kind. 🙂 Men eftersom tant inte är van att vara ute och rumla så sent har hon inte varit så kaxig idag. Efter att ha sovit uruselt i natt lyckades jag klamra mig fast i sängen tills klockan var runt 10, och på den vägen är det. Nåja, lite nytta har jag väl gjort, förutom hundträning, men inget mer revolutionerande.

Här kommer ett litet urval av dagens bildskörd. Lågt stående höstsol i kombination med actionbilder är … inte världens enklaste. 😉

14 reaktioner på ”Kompensationsbus

  1. Varför antingen eller? Varför inte gå ner på lågfart över den vidriga hösten och vintern och ta nya tag när man vill vara ute igen?

    • Lågfart blir det ju med automatik, men när man känner att man inte vill ha någon fart alls så börjar man ju undra?

      (Intressant alias du skaffat dig?!)

  2. Vi har konstaterat det förut – Borås ligger för långt från Skåne… 😦 Känner igen det där med träningskamrater, det är nog lite därför jag har ”fastnat” i agilityn för där har vi blivit ett ”gäng” som kör ihop på både träning och tävling. Sen har jag ju inte haft någon ”brukshund” heller de senaste åren. Får väl se hur det blir nu framöver om jag ska omskola mig själv…

  3. Och – med tanke på allt annat som har hänt i ditt liv den senaste tiden så är det inte det minsta konstigt om du har tappat sugen, känner jag… Försök att ha roligt, som K uppenbarligen har på bilderna, det är ju faktiskt ändå det viktigaste. Tävling, det är ju bara en hobby – inte liv och död…

  4. Så fin han är, lilla Karlsson! Inte ska ni deppa! Du ska inte tävla lite rallylydnad ett tag och vila från den vanliga lydnaden? Och sen kör ni igång igen! Ni kommer ju fixa det jätte bra!

    Jag och Ozzy hejjar på fig och Karlsson!

  5. Tycker bilderna är underbara! 🙂 ni kanske ska vila er i form till tävling? Ingen träning på flera veckor o sen gör terrier allt han ska för att ha en lyckad tävling. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s