När vi rensade i mammas lägenhet i somras var jag oftast rätt tuff i mina bedömningar av spara eller inte spara. Hon hade naturligtvis fått med sig massor, egentligen på tok för mycket med tanke på den nya mindre bostadsytan, men vem var jag att neka? Sedan hade hon ju dessutom ett par månaders betänketid innan vi gjorde det slutliga renset på semestern.
Det mesta av det som blev över skänktes till olika välgörande ändamål men, förutom en del nyttoprylar, så var det några saker jag inte kunde slita mig ifrån. Jag hade glömt deras existens, men när jag fick syn på dem så … ville jag ha dem. Och i söndags kom de hem.
En mörkgrön tillbringare som raskt förflyttade mig till barndomen på 60-talet.
Några assietter, helt på egen tass utan någon servis, som användes
när man åt frukt framför TV:n! Med fruktkniv?! Också 60-tal.
Det är mycket möjligt att båda dessa detaljer skulle gå att sälja för en mindre hacka till rätt 80-talist men inte en chans. Affektionsvärdet är på tok för högt!
Något affektionsvärde är det väl inte direkt i fårskinnsfällen som återfanns djupt ner i en låda. Tanken var att Karlsson skulle ligga på den i soffan, men den kunde lika gärna ha utsatts för ett mordförsök av allvarlig art. För en gångs skull var han dock på samma linje som matte vad det gällde mord eller mys. 🙂 Om det blir jävelkallt även den här vintern så kan han ju få ha den i bilen att ligga på.
Även åt Iza hade jag med mig lite arvegods. Närmare bestämt en bia-bädd som tillhört pappas och A:s schäfer Frida. Eftersom Gino, i motsats till Karlsson, inte riktigt kommit på hur man fyller ut en bia-bädd i schäferstorlek så tyckte A att den tog onödigt stor plats och den står numera i vårt vardagsrum. Nu har Iza ett svårt val varje kväll – fåtölj eller bia-bädd? Hittills leder fåtöljen men även om hon inte visar några större tecken på krämpor än så vet man ju inte hur länge det är kul att hoppa upp i fåtöljen och då kommer den väl till pass. Iza i biabädd har ni ju sett förr så någon sådan bild blir det inte idag.
vallterrier.com 
Vilka vackra tallrikar!
Det är märkligt hur mycket minnen det kan rymmas i små prylar. Jag är också en kastare av rang, men allt kan man inte, och bör inte, göra sig av med.
Gillar såväl tallrikar som bringare!
Små, små saker kan rymma stora känslor! Jag är helt övertygad om att jag kommer att reagera på samma sätt den dagen det blir dags att tömma föräldrarnas villa… De har faktiskt börjat se sig om efter ett mindre och mer lättskött boende på egen hand, medan de är hyfsat pigga. Men jag vet att där finns saker som jag t.ex. uttryckligen bad dem att spara när farmor gick bort. Var jag nu ska göra av den stora tavlan som satt över soffan hos henne…
Fina grejjer du hittade!
Vi skulle lämna massor med saker till Katt-loppis och jag var inte riktigt delaktig i alla kartongerna (det var mest saker från Rogers mamma). Iaf så står vi där och kvinnan lyfter på locket till en av kartongerna vi kom med och jag bara skrek: NEEEJJJ DEN SKA JAG HA!! Hon måste trott jag var galen 😆 Det var en tekanna från 60-70 talet och jag älskar ju tekannor. Att jag sen har alles för många av dom sket jag blanka sjutton i 😀
Hur viste du att jag 80-talisten gärna hade slagit klorna i både bringare och fat!?! 😀
Kram
Jag känner väl dig! 😉