Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från senaste besöket i Rättvik. Ett besök som inte innehöll någon mamma vilket naturligtvis var oerhört overkligt och sorgligt, på många sätt.
Vissa av mina klumpar i magen har försvunnit och andra har tillkommit. Egentligen har jag nog inte förstått hur dåligt jag har mått av att ha henne så långt bort. Hur otillräcklig jag har känt mig som inte kunnat hjälpa till med sådant som behövts, och inte kunnat hälsa på rimligt ofta. Ja det finns många fler anledningar till klumpar i magen, både försvunna och nytillkomna, som jag inte orkar räkna upp här. Jag kan fortfarande inte smälta att flytten och den nya miljön, som skulle bli så bra, blev så tokfel? Att det gick så fort och rakt utför?! Jag har ju mina misstankar om orsak men jag lär aldrig kunna bevisa något så jag tänker inte starta någon process. Läget är som det är.
Dagarna i Rättvik var oerhört effektiva, och lätt surrealistiska. Vi lyckades tömma och flytta ur lägenheten helt och hållet vilket jag inte trodde när vi åkte upp. Att det gick så fort berodde väl delvis på att det knappast fanns en enda pryl där som jag inte redan sett och tagit i tidigare i år och då, omedvetet, skaffat mig någon form av förhållande till, varför beslutsprocessen den här gången inte blev så svår. Det var mycket skönt att vi blev klara i alla fall, och slipper hålla på med det i samband med begravningen.
Men livet är ju ett bevis på att ”the show must go on”. När vi var i Rättvik var det ju höstmarknad, en av Sveriges största marknader. Äldreboendet ligger bara ett stenkast (knappt) från den största marknadsplatsen och alla gator i närheten var invaderade av knallar. För att ta oss till och från begravningsbyrån var vi tvungna att gå rakt igenom hela spektaklet och när vi kom ut därifrån möttes vi av ballonger och karuseller. Mycket märklig känsla. Det hade nog varit tillräckligt märkligt ändå…
Efter hemkomsten har jobbet krävt sitt, mer än vanligt, och dessutom är det ju massor av praktiska saker som måste ordnas med anledning av dödsfallet. Jag har dock fått till lite hundträning på hemmaplan vid ett par tillfällen och det mådde nog både jag och terriern bra av. Det är dock synd att vi inte har något hyfsat strukturerat träningsgäng, eller åtminstone en träningskompis eller två, som kan sparka en i rumpan när motivationen tryter. Det skulle verkligen behövas! Börjar tröttna på att alltid vara den som föreslår och frågar… Då blir det att man harvar runt själv, för att inte känna sig tjatig, och det utvecklas man inte av. Inte ett dugg faktiskt!
För övrigt tyckte Karlsson att lördagskvällen var behaglig. När man har lagt beslag både på mattes fotpall och hennes (uppvärmda) värmekudde är livet helt ok. Tuggbenet gör dock matte inga som helst anspråk på…;-)
vallterrier.com 
Förstår att det är tufft nu och tankarna fyllda med självskyllan (det ordet finns nog inte…) är oundvikliga men jag hoppas verkligen att du kan släppa dem framöver. Du agerade efter vad du trodde var bäst för din mamma och kunde inte veta hur det skulle gå sen…
Önskar att du bodde närmre! Jag önskar mig också ett bra träningsgäng i julklapp!
Jag vet ju att det inte hade funkat mycket längre att bo kvar i lägenheten så det försöker jag tänka bort. Det fanns liksom inget alternativ…
Ja, det är synd att det är så pass långt mellan oss. För långt för att det ska bli något regelbundet, men någon gång då och då kanske kunde funka?
Lotta!
Släpp! Släpp ut klumparna och vad du gör, ångra eller förebrå dig inget. Du gjorde ditt allra bästa och det förstod din mamma – mammor förstår. Sen tror jag att den där flytten till ett annat boende innebär att man släpper taget. Från att ha varit så upptagen med att få tillvaron att fungera så hamnar man i limbo, man behöver inte längre kämpa. Och då händer det. Försök att se mamma som hon var när hon verkligen var Din Mamma och inte som det ”offer” hon blev. Var glad över att hon var just det: din mamma! Och inte skulle hon vilja att du gick och hade magen full av klumpar och hjärtat tungt som bly.
Synd att vi inte kan vara dina träningskompisar, det hade vi gärna varit!
Du har säkert rätt Bitte, men det tar nog ett tag att ”smälta” det här ändå.
Ja varför är det så långt till Skåne?!
Det kommer många funderingar när någon så nära gått bort. Fundera måste man få göra, då bearbetar man. Men, du har gjort det du gjort för att det skulle bli bra för mamma – mer än så kan man inte göra. Kram.
Du har säkert också rätt KD. 🙂
Alla andra har redan sagt det jag vill säga, så jag nöjer mig med:
Jag tycker som de – KRAM! ❤
Skickar en varm kram & ett stort förstående. Från en annan dotter som suttit 43 mil ifrån & önskat sig närmare sina föräldrar. När allt begav sig.
/LISA
Skulle också behöva ett träningsgäng, eller åtminstone en träningskompis för att komma igång…