Det väntade men ändå så oväntade?

Igår kväll skrev jag nedanstående, lösenordsskyddade, inlägg. Det handlade om min mamma som inte alls mått bra, varken fysiskt eller psykiskt, sista tiden. Efter helgens besök var jag ganska tagen över den försämring som skett bara sedan i somras.

Det långa inlägget slutade med raderna:
…för det är inget värdigt liv. Det hade kunnat vara det men som det är nu är det bara att – för mammas skull – önska det förbjudna: att det får ett snabbt och naturligt slut…

I morse, stax före klockan åtta, publicerade jag det. Två minuter senare ringde min telefon. Det var sköterskan på äldreboendet och jag anade ganska snabbt att något hänt. Och mycket riktigt – hon meddelade med tung röst att mamma avlidit under natten. Förhoppningsvis lugnt, i sömnen. Åtminstone tydde allt på det. Min fasa, och även mammas naturligtvis, var ju att hon skulle bli liggande på ett sjukhus och hållas vid liv av apparater… Det här blev ju faktiskt ett slut som man önskar både sig själv och andra, den dagen det är dags.

Ingen, och allra minst jag, trodde att det skulle gå så fort. Med tanke på mammas alla fysiska åkommor är det egentligen ett under att hon klarat sig så länge som hon gjort, men att det skulle komma nu…? Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag åkte dit i helgen som var. Den ursprungliga planen var att åka två veckor senare, men jag är så glad att jag ändrade mig. Vi fick trots allt en fin helg tillsammans, och både fredag och lördag tog jag med henne ut så att hon fick uppleva det underbara vädret. Bara sitta i solen och njuta, och det gjorde hon…

Nu tar allt det praktiska vid, mitt i sorgen, och redan i morgon åker vi upp för att förbereda begravning, påbörja tömning av lägenhet och så vidare. Jag är ju trots allt en ganska praktiskt lagd människa så det är ”enklare” när man har något att göra…

9 reaktioner på ”Det väntade men ändå så oväntade?

  1. Det är tufft när föräldrarna försvinner så plötsligt – men i efterhand är man ändå så glad över att de slapp ligga som kollin på en långvård. Men det är svårt för de som finns kvar, och det tar ett tag innan sorgen kommer ifatt.

    Tänk ändå vilken tur att du åkte upp den här helgen!

    Jag beklagar verkligen din sorg – att förlora sin mamma är tungt.

  2. Ja, du Lotta! Jag är ledsen för din skull och känner med dig – jag var med om exakt samma sak för ett och ett halvt år sedan.
    Visst är det märkligt att en där flytten, den som ska bli så bra och trygg, så ofta blir det som blir början till slutet. Och i din mammas fall, väldigt snabbt. Men det är ju underart att ni fick en varm och vacker och ljus sista helg tillsammans. Det är DET du ska tänka på nu.
    En stor, varm kram från mig till dig!

  3. Men vad läser jag? Gud, jag sitter och spelar med dig och har ingen aning… 😦 är så ledsen! Den första tanken är att din mamma kanske kände att hon ‘fick ro’ att gå vidare nu när ni haft en fin helg tillsammans… vilken oerhörd tur att du åkte upp. Usch vad ledsen jag blir nu, många kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s