Författare: vallterrier

Igår morse tog jag mig samman och packade äntligen upp nya kameran. Det visade sig snart att det är lite mer än antalet bilder/sekund som är annorlunda mot den andra. 🙂 Fick lägga en liten stund på instruktionsboken, men sen gör jag väl som vanligt … trial & error. Det mesta är trots allt ganska samma lika.

Idag har jag invigt den. Dock inte med actionbilder även om jag testkört funktionen, och jäklar vad det smattrar när man kör på maxfart. 🙂 Man känner sig nästan som ett proffs! 😉

Nä, det är inte så mycket ”action” i regnskogen som vår tomt mest liknade idag. Det fick bli lite vattendroppar istället. Bilder som den gamla kameran säkert fixat lika bra (objektiven är ju desamma), men jag fick åtminstone bekräftat att kameran fungerar, och fokuserar. 🙂

Och på tal om skog… Som jag skrev för en dryg månad sedan så ska vår allra närmaste skog, den ”bakom” huset, tydligen jämnas med marken inom kort. I förra veckan kom skogsmaskinerna. 😦 Dock verkar de inte kalhugga – än – men det blir om möjligt ännu mer sönderkört än tidigare så det är i princip skit samma. Men döm om min förvåning, och förskräckelse, när jag i fredags upptäckte att maskinerna även gett sig in i den enda ”användbara” lilla skogsplätten som finns kvar i närområdet. En ”plätt” på kanske 200×300 meter där det faktiskt går (gick) att med lite fantasi lägga ett kortare spår eller köra uppletande. Där det var öppet och fint så att jag hade uppsikt. Där vi under 20 års tid skapat våra egna stigar. Där man kunde gå vid sidan av stigarna utan att bryta benen. Där vi passerat igenom nästan varenda dag, på väg till eller från andra rundor…

I fredags såg det ut som ett plockepinn med gallrade träd som låg och väntade på utkörning, och det är ju då marken verkligen blir förstörd. Och överallt ris, till förbannelse. Det var ingen skön promenad längre utan en jävla hinderbana. Och att Södra skulle ”städa” efter sig och sina maskiner finns inte på kartan. Det har de inte gjort någonstans, någon gång hittills så varför nu? Vad jag har förstått är de tydligen ökända just för detta – att inte återställa marken och inte ta hand om riset.

Jag grät hela promenaden och jag gråter nu. Fan vad maktlös man är! Så mycket skog som försvunnit sedan vi flyttade hit… Vi blir mer och mer begränsade för varje år och jag vet snart inte var jag ska ta vägen, förutom grusvägar med biltrafik, hagar med hästar och nötkreatur, katter och galna lösspringande hundar… Inget lockande scenario, jämfört med SKOGEN. Så för ett par månader sedan ”hittade” jag en ny liten bit skog. Naturligtvis är den inte ny, utan snarare rätt gammal. Vi var inne och rekade men hittade ingen bra väg in/ut utan fick ta samma väg och då blev det inte så roligt. Men det stod på att göra-listan, att hitta en väg in i området även från andra hållet. Men idag var skogsmaskinerna där också… 😦

Att bo i ”skogen” och vara tvungen att ta bilen iväg för att gå i skogen med hundarna känns ju som årtiondets paradox. Det borde väl inte behövas?

”Men så flytta då istället för att gnälla” tycker säkert någon. Jaha? Vart då? Där jag inte riskerar att råka ut för något liknande inom kort? Det får bli en villa i tätort i så fall, där vet man väl kanske ungefär vad man har – asfalterade gator… Om jag vinner massor av pengar är det ingen tvekan om vad jag skulle göra. Köpa ett stort skogsområde där jag kunde bestämma vad som skulle ske, och så skulle jag bosätta mig mitt i det. Men drömma går ju…

”Skogsvård” säger någon annan. Då kan man ju undra varför man inte ”vårdar” de delar av skogen som kräver machete för att ta sig fram? Skog finns det rätt gott om faktiskt, men den är fullständigt omöjlig att ta sig fram i.

”Det kommer ny skog” säger den tredje. Visst, men hur mycket glädje kommer jag ha av den? När den är ”användbar” är jag död och begraven för länge sedan. Där man kalhögg för 10 år sedan är det tätt planterat med nya granar som nu är i julgransstorlek, typ. Mellan granarna frodas hallonsnåren och i de kvarvarande djupa hjulspåren ligger allt ris som lämnades kvar. Om 30 år kanske den skogen är i skick som de områden de nu ”vårdar”.

Ja, jag är bitter. JÄVLIGT bitter… och ledsen. 😦

Dagen idag började med tur. Jag hade nämligen lite otur när jag tänkte igår kväll och ställde in klockradion på 04.30 men glömde slå på ringningen. Då kan man kalla det tur när man vaknar alldeles av sig själv 04.26! Jag tänkte att det kanske var en turdag i största allmänhet men oj så fel jag hade.

Sen tillbringade vi en del av dagen med att åka Forserum (ett par mil öster om Jönköping) tur & retur. Spårtävling. Naturligtvis…

I väntan på avfärd till spåret (en väntan som blev ganska lång) upptäckte jag att jag haft lite otur när jag packade bilen och glömt handväskan, innehållande bl a plånbok och cigaretter, hemma. Tyckte väl jag hade ganska lite packning (nåja, allt är relativt) när jag åkte i morse?

Som tur var fanns en kompis på plats som kunde låna mig en liten papperspeng som komplement till skramlet jag hittade i fickan, och som tur var hann jag svänga in till samhället där jag hittade en mataffär med bra öppettider. Den delen räddad alltså.

Så småningom bar det iväg ut till spåret där det lilla djuret gjorde ett ganska fint upptag (10-10 enligt spårläggaren/mottagaren?), hittade första pinnen, spårade en bit till i rätt spår för att sen ha lite otur när han tänkte och välja att spåra Hälge och hans kusiner (?) in i björkslyn istället. Där han valde att gå var det dock rätt öppet så det kändes inte otroligt att spåret kunde gå där, men det låg väääldigt mycket älgbajs på marken… När vi traskat på, med ivrigt spårande liten terrier, i ca 15 minuter utan en enda apport sa jag stopp och belägg och började leta mig tillbaka. Inte helt lätt i björkslyn där vi snurrade en stund men som tur var hittade vi ut och tillbaks till bilen, med visst biträde av spårmottagaren som gick och mötte oss. Och så var den tävlingsdagen över. Surt sa räven!

Det är på sätt och vis otur att tävlingen i Nässjö inte är förrän nästa söndag. Hade den varit i morgon hade han kanske kört en repris på Gislaved och spårat bra dag två? Att minnet av det misslyckade spåret, utan roligt avslut, skulle sitta i en vecka vågar jag tyvärr inte hoppas på. På ett annat sätt är det tur att tävlingen i Nässjö inte är i morgon för jösses vad jag ser fram emot min första obokade helgdag på… typ… evigheter. Massor av projekt väntar, men inget av dem innefattar troligen bilkörning. Att bara vara hemma – vilken lyx?!

När jag stannade bilen strax väster om Jönköping på vägen hem såg himlen ut så här. Om det ovädret/skyfallet (som vi körde in i ett par minuter senare) valde att ta vägen över Forserum så var det nog tur att vi inte var kvar där och befann oss på lydnadsplanen. Men om vi hade varit där kunde vi ju ha skyllt på vädret, eller otur, när vi sprack på lydnaden. 😉

Igår kväll var det ”sommarfest” på Kind Brukshundklubb, och jag konstaterade att jag har en himla tur som är med i en sån trevlig klubb. 🙂 Dock var det lite otur att regnet öste ner under brännbollsmatchen, som jag iofs stod över, och jag hade många blöta klubbkompisar när det var slut. Själv häckade jag med brännbollsdomaren under ett stort paraply och försökte fotografera, med blandat resultat. Med tanke på dagens aktiviteter var jag dock tvungen att hålla mig till de alkoholfria alternativen, som förvisso var mycket goda, hela kvällen och sen köra hem i hyfsad tid. Men det var himla trevligt så länge det varade. 🙂

Igår firade vi nationaldagen med lydnadstävling. Officiell sådan den här gången, på f d hemmaklubben – Borås. Det är lite skönt med lydnadstävling ibland, rent praktiskt. Man behöver till exempel inte så mycket packning eftersom risken att drunkna i ett sumphål på lydnadsplan är rätt minimal. Det var dessutom samling kl 10 och bara en dryg mil att åka = sovmorgon. 🙂

Vi var bara fyra ekipage i klass III, samtliga kända och oron för att någon skulle äta upp liten terrier under gruppmomenten var i stort sett obefintlig.

Tyvärr hade jag glömt att byta batterier i hans hörapparat sedan i fredags. Eller också är det inte det som felar utan vi är inne i en sån där ”jaglämnarintedinsidaförräneftertredjekommandotochetthandtecken”-period igen. Det känns som om vi varit där förr? Det var väl i stort sett där vi tappade poäng, och dessutom hade vi ett kasst fritt följ. Om han var lika intresserad av att vara vid min sida under det momentet som under t ex apporteringarna så vore det inget större problem…

Sitt i grupp: 10

Platsliggning: 9 (låter)

Fritt följ: 6 (står vid halt, dk, nosar, sent sättande)

Sättande: 10

Inkallning med ställande: 9 (stannar ej direkt)

Rutan: 6 (dk, ligger på linje)

Hopp/apport: 6 (kraftig dk, tugg)

Metallapport: 6 (kraftigt dk)

Vittringsprov: 8,5 (skall, något tugg)

Fjärrdirigering: 6,5 (flyttar sig, gnäll, missar ett skifte)

Helhet: 7

Slutsumma: 240 poäng

Rejält flummig mellan varven, men när han väl gjorde momenten gjorde han dem rätt bra. Men… då hade hans matte via extra kommandon slarvat bort en hel del poäng. Å andra sidan var ju alternativet att han hade suttit kvar och nollat momenten…

Det hela slutade dock med att vi skrapade ihop till vårt första officiella andrapris och dessutom vann klassen. Vi kan väl uttrycka det som att ”vi var inte bäst men vi var minst dåliga”? Det är faktiskt vår första vinst någonsin. Även när vi gjort riktigt, riktigt bra tävlingar har alltid någon annan varit lite bättre. Nåja, vi har en del att träna på till nästa start i klassen som jag faktiskt inte har en aning om när den blir. Inget planerat på den här sidan semestern i alla fall. Vi kanske skulle ta och träna lite istället?

Några bilder från gårdagen, tagna av Tytti Temonen med min kamera.

Inkallning med ställande. Tycker fortfarande att det är synd att
läggandet är borttaget. Det var liksom vårt paradnummer…

Han kom åtminstone ihåg vad apport betyder, i motsats till i fredags.

Metallapport på väg in.

Rätt vittringspinne på väg för leverans.

Fjärrdirigering.

Slutpose på fjärren. Det är tydligen ett jobbigt moment eftersom hakan alltid dimper i backen på slutet?

Ikväll har vi intensivkört apporteringar och hopp på hemmaplan. Spårtävling på lördag så det är lite ”rädda vad som räddas kan” över det hela, men vad gör man? Han kan ju momenten men något händer i den lilla terrierhjärnan emellanåt, och jag skulle bra gärna vilja veta vad?

I början av förra veckan övervägde jag allvarligt att skippa Årets Border och istället stanna hemma och försöka bända upp mina käkar som var hårt sammanbitna av stress. Men… jag hade ju bokat plats i stuga. Jag skulle ju träffa en massa trevliga människor. Vi skulle ju vara med på KM i lydnad. Vi skulle ställa ut. Karlssons uppfödare – Karin och Tommie skulle dit. Pappas A skulle dit. Och … vi skulle hämta Årets Bruksborderbucklan som nu skulle bli vår för gott. Någonstans var det nog den sista punkten som fick mig att ”ramla över kanten” och bestämma mig för att, trots allt, åka. Tämligen onödigt skulle det visa sig, men vi tar det i kronologisk ordning.

På fredag förmiddag gav jag mig iväg och anlände på eftermiddagen till Herrfallet utanför Arboga. Jag fick hjälp med den sista finputsen (inför lördagens utställning) på Karlsson av Karin och sen flyttade vi in i stugan tillsammans med kompisarna. Fredag kväll ägnades åt KM i lydnad där vi, helt enligt reglerna, körde lydnadsklass III. Det var en ganska rörig tillställning med mycket störningar direkt utanför tävlingsplanen. Bland annat folk som höll på och flaxade runt med utställningstält som skulle sättas upp och på rutan och metallapporten hade vi en bt och en schäfer (?) som lekte precis utanför ”ringen”, rakt framför näsan på Karlsson. OK, sån’t ska de ju klara så det är bara att konstatera att vi nog inte tränat med tillräckligt mycket störning. Dock blev ju förhållandena ganska olika för olika hundar…

Med massor av extra kommandon (dags för batteribyte i hörapparaten igen?) och en (mycket) generös domare råddade vi ihop till ett andrapris, och en andraplacering, trots en nolla på metallapporten (jag ”petade” till honom när han vägrade lämna min sida) och uteblivet betyg på helheten eftersom domaren hävdade att det inte ingick i klass III?! Det var dock lika för alla så inte mycket att bråka om. 🙂

Bildkavalkaden är fotad med min kamera av pappas A.

Så här fin kontakt hade vi INTE hela tiden, tyvärr…

Sättande under gång var faktiskt värt 10:an vi fick. Och inkallningen som kom
därefter var också riktigt snygg och gav också en rätt välförtjänt 10:a i betyg.

”Vasadusadu? Apport?!”

”Det här är nog den där apporten hon tjatar om?”

”Här har du matte, om det nu ska vara så petigt…”

Viss tvekan på väg in i rutan. Vi tränar tyvärr sällan med tält ett par meter
från rutkanten men det är nog dags att börja med det.

Äntligen nere i liggande position efter något/några extra kommandon.
Med näsan mot ”where the action is”…

På metallapporten var det ett par hundar som lekte rakt framför den söta lilla näsan
vilket fick honom att fullständigt tappa tråden. Först stod han bara och stirrade
men efter en stund lyckades jag tränga igenom ”bruset” i hjärnan på det lilla djuret
så pass att han upptäckte att det låg något på marken. Något man kunde leka med kanske?

Till sist ramlade poletten ner och det blev ett gripande…

…och en leverans. Men nollat moment pga att jag ”puttade” iväg den fastfrusna terriern åt rätt håll.

Vittringen gjorde han faktiskt riktigt bra, om man blundar för tugget vid leveransen…

Fjärren var också hyfsad med bara ett missat skifte. Notera den orangea
färgen på marken som till viss del satt på terrierns bakben när vi var klara.
Inte så kul när det stundar utställning dagen efter, men jag fick bort det mesta.

Viss förflyttning framåt, men ganska lite mot vad det kan vara ibland.

En andraplacering i lydnadsklass III slutade det alltså med. Klubbmästare blev, mycket välförtjänt, den lilla tiken i elitklass, ett oerhört härligt ekipage att se. 🙂

Fredagkvällen tillbringades i stugan med mat och lite andra godsaker, mycket trevligt sällskap och många skratt. 🙂

Vissa av oss var tröttare än andra… 🙂

Lördagens utställning blev ju ingen succé för vår del, men det var ju å andra sidan inte väntat heller. När domaren sorterade ut de som skulle placeras åkte vi ut, precis som de flesta år. Men ett år blev han ju faktiskt 2:a bland öppenklasshanarna. Vi får väl leva på den meriten.

Sen var det ju det där med Årets Border-bucklan… Första året vi vann den, 2008, blev jag kontaktad av sekreteraren efter årsmötet 2009 (i Västerås i februari, när den skulle ha delats ut) som undrade om hon skulle skicka den. Eftersom jag skulle till ÅB föreslog jag att vi kunde ta det då och tänkte mig bara ett högst inofficiellt överlämnande bakom lämplig buske eller passande utställningstält. Men nej då, i pausen innan finalerna drog igång blev vi inkallade i finalringen och fick ta emot den.

Sen blev den ju vår 2010 också, och inför åsmötet 2011 fick jag meddelande om att vi vunnit även detta år. Eftersom jag inte heller den gången var särskilt pigg på att köra till Västerås i februari blev det samma procedur på förra Årets Border – in i finalringen alltså.

Så blev det årsmöte 2012 och ingen hörde av sig, varken före eller efter. Av en kompis fick jag dock höra att Karlsson blivit Årets Bruksborder 2011. Detta var alltså tredje gången och efter tre gånger får man behålla vandringspriset och det kändes ju lite stort. 🙂 Efter en månad eller två kom det ett diplom i brevlådan men fortfarande inte ett ljud om bucklan och dess framtida tillvaro.

I lördags såg jag att den stod i sekretariatstältet och under förmiddagen kom sekreteraren och frågade om vi kunde ta det innan finalerna började, och jo… det skulle väl gå bra. Vi väntade, och frös, och blev lite blöta. Frös ännu mer och väntade lite till.

Karlsson fick låna en lusekofta av Agnes, och tur var väl det. 🙂 Foto: Maria Nilsson.

Kompletterat med mattes stol och en extra filt tyckte han bara lite synd om sig själv.

Bedömningarna i ringarna tog slut, man började bygga om till finalring – och inget hände. Finalerna började och jag anade ju vartåt det lutade – ingen utdelning av pokalen. Jag tog det med ett resignerat skratt – så typiskt. Efter all denna väntan. Karin, uppfödaren, hade också väntat ett par timmar vid det här laget. Hon är ju så stolt över oss och ville inte missa detta. När finalerna gick mot sitt slut var kompisarna så irriterade så de gick och frågade vad som skulle hända, eller inte hända, och fick till svar ”vi hinner inte, här har ni pokalen”. Ridå…

”Hinner inte” var ett rätt udda argument eftersom bedömningarna i år var över tidigare än något annat år jag varit där. ”Varit nonchalanta” alt. ”skitit i det” var troligen en mer korrekt beskrivning? Det är onekligen lite synd att man inte tar chansen att visa upp vilken allsidig ras vi trots allt har – att de duger till mycket mer än utställning och jakt. Förr har man också plockat in klubbmästaren i lydnad i ringen för presentation och uppvaktning men inte heller detta gjordes i år.

Utdelningen av vandringspriset blev alltså i allra högsta grad inofficiell och förrättades av kompisarna – vid tältet där vi huserat större delen av dagen.

Foto: Maria Nilsson

Egentligen är det ju en skitsak och jag borde inte reta upp mig, men jag är trots allt stolt över min lilla hund som tre gånger gjort sig förtjänt av titeln Årets Bruksborder. För min del handlar det mer om principer! Det står i reglerna att utmärkelsen delas ut vid årsmötet (i Västerås, i februari) men hur stor är motivationen att köra dit mitt i vintern? I synnerhet som de inte ens i förhand meddelar att man har ett pris att hämta?

Nåja, detta är historia nu. Pokalen står i hyllan och blir dammig… och vi tävlar vidare, med eller utan uppbackning (och uppvaktning) från Borderterriersällskapet.

Även lördagkvällen tillbringades i stugan med goda vänner och god mat och Karlsson firades rejält med mat ur buckla, slakt av boll och tiggande av popcorn. 🙂

Lite hjälp på traven behövs om man ska nå ner till maten. Foto: Maria Nilsson

”Nog för att jag har lång tunga men sååå långt ner når jag inte…” Foto: Maria Nilsson

På söndagen fortsatte vi vår turné med att åka till Falun och sova över hos A. Jag besökte pappas grav i Falun och på måndagen fortsatte vi norrut mot Rättvik för att besöka minneslunden där mamma ligger, Trots begravning i oktober jordsattes inte askan förrän i maj?! Att bara åka till Rättvik och ”vända” kändes oerhört märkligt men så mycket mer har jag ju inte där nu…

Sedan bar det hemåt och resan var lååång. Jag som inte är van att köra bil längre sträckor fick så jag teg den här helgen, med 113 mil på mätaren. En lärdom var att Reine Brynolfsson inte är något bra ressällskap! Kunde inte förstå varför jag var så trött och var tvungen att stanna stup i kvarten på vägen hem, ända tills jag bytte ut Reines sövande röst mot Jesus Christ Superstar. Det är tydligen fler som upplevt samma sak just när han läser, så det kan ju vara ett tips; INTE kombinera med bilkörning. Han läser bra, men passar uppenbarligen bättre för godnattsagor. 😉

…var det någon klok människa som sa en gång. Men ok, att vara helt tyst hade kanske tett sig lite märkligt i den situation jag snart ska beskriva, men jag borde verkligen lära mig skilja på ”ja tack” och ”nej tack”.

Efter senaste tidens späckade schema, med iofs självvalda aktiviteter, kände jag i måndags att det behövdes en paus. Att jag under natten till måndagen förmodligen pressat tänder så till den milda grad att min nacke och diverse andra kroppsdelar gjorde jätteont spelade också in. Om jag inte tänkte mig för bet jag ihop käkarna för allt jag var värd till och med i vaket tillstånd, och då är det rätt illa. Axlarna var uppdragna i öronhöjd etc…

Jag var bra sugen på att lämna walk over på kommande helgs bokning – Årets Border – men bestämde mig för att försöka genomföra det, men samtidigt bestämde jag mig för att ringa och tacka nej till min plats som första reserv på Forserums spårtävling nästa helg. En helt ledig, obokad helg inom rimligt räckhåll kändes oerhört lockande. På måndag kväll hade jag dock så ont i nacken att jag nästan mådde illa och orkade inte ta tag i projektet. Och det var ju nästan två veckor kvar liksom…

Igår på dagen ringde telefonen. I luren fanns en glad, trevlig människa som hälsade mig välkommen till spårtävling i Forserum den 9 juni!

Och vad gör jag? Jo, jag säger glatt ”ja tack, jag kommer”.

Borde kanske skaffa förmyndare? Alternativt låta mobilsvaret ta hand om alla samtal så att jag får lite betänketid innan hålet i ansiktet glappar?

Nåja, nu tar vi en helg i taget. Innan det är dags för Forserum är det alltså Årets Border (lydnads-KM och utställning) utanför Arboga i helgen, sen vidare färd upp till Falun/Rättvik för att lägga blommor vid minneslunden där mamma nu ligger, sent om sider… På onsdag nästa vecka är det lydnadstävling igen, och sen … sen ska vi försöka ladda om för Forserum.

Men nu börjar vi med att trimma det lilla djuret så att han är hyfsat presentabel till helgen. Frågor på det? Eller någon som är villig att ta på sig förmyndarskapet? Alternativt bli min personliga assistent, besvara alla mina telefonsamtal och komma med kloka och genomtänkta råd om vad jag ska svara?

(Det faktum att min nya kamera kom i måndags och jag inte ens har packat upp den än säger väl dessutom en del om prioriteringarna just nu…)

Betessäsongen är här och promenaderna tar lite längre tid än vanligt…

I morse begav vi oss åter till Småland för en repris på gårdagen, men förhoppningsvis bättre och längre. Både igår och idag drog jag startnummer 1 av högrehundarna, men det var inte samma spårnummer, bara nästan. 😉 Lättnaden var stor när jag även idag slapp djävulsspåret från förra året.

Min teori från igår, om mer jävlar anamma och fokus dag två, visade sig stämma. Upptaget gav utdelning 9,5/10. Den ena domaren drog för lågt tempo ut medan den andra domaren (som jag upplevde som snålast förra året!) tog hänsyn till korta ben i blåbärsris. 🙂 Början på spåret kändes väl inte jättestabil. Lågt tempo och lite tveksamt. Det tog evigheter fram till första pinnen men sen blev det mer fart och fokus på terriern. Här skulle jäklar i mig inte missas några pinnar idag! Han tuffade på som ett litet, och ganska långsamt, lokomotiv i den knastertorra terrängen som bestod mest av vitmossa och och gammalt torrt ris från någon gallring för länge sedan. Pinne efter pinne plockades och han blev inte störd av att han flera gånger fastnade med selen i rishögarna. Han stannade bara och väntade på att matte skulle komma och montera loss honom och sedan fortsatte han.

Jag brukar tappa räkningen någonstans vid fjärde-femte pinnen, och så även idag. I normala fall kan jag räkna betydligt längre än så men i spåret är det så mycket annat som snurrar i huvudet. När jag, utan att räkna pinnarna i magväskan för sånt hinner man inte med, tyckte att vi nog faktiskt kunde ha sju pinnar så stod han plötsligt vid/på slutapporten. Efter 24 minuter! Och i magväskan låg det sju pinnar av kortare modell. Lycklig matte! Lycklig och nöjd hund! 😀 Och där ser man att om man håller sig i spåret utan att låta sig lockas av annat som måste kollas så hinner man runt även i lugnt tempo, och det kändes definitivt inte som om spåret var för kort. Inte alls! Någon vacker dag kanske jag till och med kommer ihåg att köra igång appen i telefonen så att jag verkligen kan se var vi varit, och hur långt det verkligen var? Nåja, det kändes mindre väsentligt just då. Att det var evighetslångt till bilen, på en stekhet, dammig grusväg, kändes mer väsentligt, och dumt, med tanke på att vi skulle köra uppletande direkt efteråt. (Och förresten… när man tittade på sina kängor och byxor, och såg allt pollen, blev man ännu mer imponerad över att den lilla hundnosen klarat att följa ett spår och inte valt att få akut pollenallergi istället…)

Uppletandet blev tyvärr inte en repris på förra året – 4 föremål på 2.40. Då blåste det halv storm (rak motvind) i rutan och var plättlätt att hitta saker. Idag var det praktiskt taget vindstilla men två föremål fick han i alla fall in. Det märktes att han var lite trött efter spåret också, och troligen tagen av värmen trots att jag försökt kyla ner honom så gott det gick. I  kombination med lite annat strul så blev betyget 5/5. Maxbetyg med två föremål är 6.

Det var bara tre av sju lägrehundar och fyra av åtta i högre som kommit runt spåret så styrkan var kraftig decimerad till lydnaden. Eftersom bara en av lägrehundarna skulle  lägga platsen så fick den lägga tillsamman med högre. Inte vet jag om det var lägrehundens krypande och rullande precis bredvid som gjorde det, men efter en stund hade Karlsson ställt sig upp?! Vafalls? Att han kan ställa sig när det är riktigt kallt kan jag förstå men det kunde han definitivt inte skylla på idag… 😦 Skumt, och känns inte alls bra? Han hade även flyttat sig en liten bit enligt domarna så betyget blev noll.

Jag gjorde ett hastigt överslag i iPhone-appen, där jag la in rimliga/tänkbara poäng på resten av momenten och jo… hoppet levde faktiskt fortfarande, trots den nollade platsen. Det hoppet skulle tyvärr dö rätt snart… 😦

Inför lydnaden hällde jag över honom några hinkar vatten, vilket han iofs tyckte var rätt skönt,  men jag kanske borde ha skippat den sista?

Hoppet om uppflyttning dog efter ett struligt fritt följ där han inte alls var med. Eller – bitvis var det helt ok och bitvis … inte alls. Han var stundtals djupt engagerad i hästtransporterna som gick i skytteltrafik på vägen precis utanför plan…

Inkallning med ställande krävde ett extra kommando i starten och sen tog det lite för lång tid innan han stannade, åtminstone jämfört med vad han kan.

Ett kasst framåtsändande gav noll i betyg och hade väldigt mycket av repriskänsla från förra året över sig, förutom att han under första transporten gick på tre ben och försökte klia sig i vänster öra med det fjärde?!

Krypet… tja, han kröp men det krävdes något extra kommando + att det var lite ”vingligt”?

Skallet, sådär… Den roligaste kommentaren i domarprotkollet kom där. ”Sjunger upp” står det! Och det gjorde han verkligen, för han började med ett litet ylande innan han kom igång med skallet. 🙂 Där kom lydnadens högsta poäng: 8?! Pinsamt…

Tungapporten, repris från förra året. Ut, blänga på den, nosa på den, sparka på den, blänga, sparka och tja… sen kallade jag in.

Hoppet… tveksam start som krävde ett extrakommando, och lätt islag…

Tja, puh… vad säger man? Och vad är det för fel på kombinationen Gislaved & Karlsson? Lydnaden har alldeles för många likheter med förra året för att det skulle vara en slump, och då var det inte varmt. Snarare svinkallt och rejält blåsigt.

Han var ju inte trött och seg i kroppen iaf, för det han gjorde gick fort, typ. Däremot var han nog rätt trött i knoppen, och det kanske inte var så konstigt? Även om han verkade gräsligt taggad innan vi gick in så höll det ju inte när vi kom in på plan… 😦

Det enda positiva på lydnaden var väl egentligen att han höll käft, utom när han skulle skälla. Inga pip eller startskall finns noterade i protokollet. Man kanske ska glädja sig åt det lilla? Men med tre nollor på lydnaden blir man INTE uppflyttad vilket jag inte behövde någon iPhone-app för att räkna ut.

Ser man till helheten så är det fina spåret naturligtvis ett stort glädjeämne.

Framför allt gläds jag åt att han som lägst haft 9,5 på upptaget på vårens fem tävlingar, och att han kommit runt med full pott två gånger (det är vi inte bortskämda med) och faktiskt nästan full pott igår, även om han missade den viktigaste pinnen.

Nåja, vi hade en trevlig dag och träffade en massa trevliga människor. En rätt gräslig ”pokal” i form av en silverfärgad plastschäfer fick vi också med oss hem, trots vår fjärdeplacering. 🙂 Jag kan i mitt stilla sinne se hur man röjt runt i förråden och hittat denna i någon bortglömd gömma, som ”nödutgång”. Annars hade vi blivit de enda tävlande av de totalt sju kvarvarande i de två klasserna som inte fått med oss något, och det var ju lite rart tänkt, även om jag nog varit lika glad/ledsen ändå. 🙂

Facit f ö var att ingen i högre blev uppflyttad idag. Igår var det en av åtta som fixade uppflyttning. Det ÄR inte lätt det här med högre klass…

När jag kom hem och packade ur bilen insåg jag att jag nog åstadkommit någon form av packningsrekord den här helgen. Jag brukar alltid vara garderad för alla eventualiteter men…?

Fr v: kameraryggsäck med finkamera och videokamera. Icke ett foto är taget och icke en filmruta. Kylväska med kalla drycker och nödproviant till matte och hundgodis i olika format och smaksättningar. Handväska med allt från plånbok till skavsårsplåster och annat ”bra att ha”.
Stor trunk med ombyte för både fågel, fisk och mittemellan, typ; man kan ju faktiskt drunkna i ett surhål på ett hygge även om solen skiner. Jag har provat. Dessutom en massa andra bra att ha-saker, typ spårväst, lydnadsväst, stamtavla, vaccinationsintyg o dyl. Kängor, sandaler (om jag skulle få akut värmeshock i fötterna, vilket jag inte fick) och ett par lite luftigare Ecco-skor att ev. byta till inför lydnaden (vilket jag inte gjorde). Samt avslutningsvis en lastpåse innehållande kallt vatten i olika former och förpackningar att kyla ner litet djur med vid behov… Och så sägs det att brukset inte är en materialsport? 😉

Avslutningsvis ett par bilder tagna en stund efter hemkomsten på en liten tävlingshund som nog var tröttare än han ville erkänna. 🙂

Prinsen på ärten har hittat en plats han tyckte var passande! (Ja, nästan alla kuddar
ligger i tvåsitssoffan så husse ska kunna ”vila ryggen” i tresitsen vid behov.)

Och någon timme senare såg det ut såhär:

Idag var det dags för spårtävling i Gislaved. Spårat har vi gjort, men vi har inte varit i Gislaved. Vi kom liksom aldrig så långt…

Väderleksprognosen lovade värme så jag hade förberett mig noga. 1,5-litersflaskor med fryst vatten som förväntades tina i lagom takt under dagen för att kunna hällas i och på liten hund. Termosar med isvatten som jag skulle kunna dränka den lilla hunden i vid behov, typ innan uppletande och innan lydnad. Kylväst från Hurtta införskaffades i veckan och tillbringade natten (blöt) i kylskåp,  och åkte därifrån direkt i kylbagen som drivs av bilbatteriet… Tja, så mycket mer kunde jag inte göra.

Samligen var, som vanligt, i Hestra där spårmarkerna finns. Det hade regnat lite på morgonen, innan spåren gicks ut, vilket ju är positivt eftersom det då blir lite mer lättspårat än när det är knastertorrt. Vid lottningen var jag livrädd att dra samma spårnummer som förra året. Det spåret blev ju rena mardrömmen… Men – jag drog ett tidigt startnummer vilket indikerade fin mark och, möjligen, lite mindre varmt väder.

När det var vår tur så hade vi väntat rätt länge, med påklädd hund, eftersom spårläggaren/-mottagaren hävdade att domarna var på väg. Karlsson stod och sniffade ut i rutan och verkade fokuserad så det kändes bra. Upptaget blev kanonsnyggt! Rakt ut i rutan, kom på spåret, stannade till någon sekund – och valde vänster. Detta visade sig vara rätt. Puh…

Sen spårade han, i ganska ”behärskat” tempo och plockade pinne efter pinne. Några märkliga ”lovar” gjorde han, där vi uppenbarligen varit ganska rejält av spåret men där han själv vände och gick tillbaks. Spåret var som ett salsgolv, med glest parkerade tallar, vitmossa och blåbärsris i en oändlig upprepning. Det gjorde ju det hela enkelt för mig men den lilla hunden blir gärna lite nonchalant och tycker att han kan pyssla med annat lite då och då när terrängen är för enkel. Svår terräng och han skärper till sig betydligt. Till sist kom vi fram till en väg men jag hade fått information om att spåret faktiskt gick över en grusväg så det var OK. På andra sidan vägen hittade vi sjunde pinnen. Bara slutet kvar alltså.

Men… där någonstans fick den lilla grythunden vittring på en bäck och tyckte nog det var läge att bada/kyla av sig. Jag hade varit noga med att vattna vid varje pinne men det räckte tydligen inte. Till sist stod vi vid en bäck som var så bred och djup så att det krävts en längdhoppare på landslagsnivå för att ta sig över så där vände jag honom. Att hitta tillbaks i den sortens terräng, där allt ser likadant ut, är ju tyvärr inte enkelt. Vi lullade omkring en bra stund ungefär där jag trodde att vi hittat sista pinnen men det hjälpte inte. Då var vi dessutom väldigt nära vägen och när djuret gick ut mot vägen för fjärde gången gav jag upp. När jag tittade på klockan insåg jag att det var lika bra eftersom vi då överskridit maxtiden med 2-3 minuter. 😦

Enligt spårläggaren fattades det 150 meter (rakt fram) till slutapporten, men det hjälper ju inte. Framför allt inte när klockan gått för fort, eller vi för sakta, beroende på hur man ser det.

Sen var det bara att åka hem, så dagen blev Hestra tur och retur, utan ens en skymt av Gislaved och ännu mindre någon brukshundklubb.

I morgon är det dags igen, på samma ställe, och då hoppas jag att vi lyckas ta oss hela vägen till Gislaved. Jag har ju märkt tidigare att han i regel är mer taggad dag två, i synnerhet om spåret dag ett fått ett snöpligt slut, som idag. Hoppas att det är likadant den här gången och att det kompenserar upp för värmen. Hoppas också att vi även i morgon lyckas undvika djävulsspåret från förra året.

Så här laddade han för en liten stund sedan, i skuggan på altananen. Vi får förutsätta att det är rätt taktik…

Detta inlägg är förmodligen ruskigt ointressant för alla utom mig, men jag vill ha ner det på pränt för min egen skull. Läs eller låt bli, det är helt valfritt.

Förra våren fick jag, via FB, kontakt med min ridlärare från ungdomens dagar. Hon hade startat en ridsportbutik, med lite hundgrejor, utanför Rättvik där mamma bodde. Vid en av alla röjningsresor åkte vi dit och hälsade på. Då visade det sig att hon även hade en loppis. Och en syster. Båda dessa skulle visa sig vara oerhört värdefulla. Loppisen eftersom hon glatt tog hand om massor av saker som vi inte visste var vi skulle göra av när alla välgörenhetsorganisationer behagade ha semesterstängt. Systern… läs nedan.

Bland mammas alla saker fanns det diverse delar till Rättviksdräkten. En del sytt av henne, till mig, och en del köpt begagnat. Bor man i Rättvik så har man nämligen en Rättviksdräkt. Basta! Den används vid skolavslutningar, konfirmationer, bröllop, begravning whatever. Ingen av oss hade dock använt denna utstyrsel på många år och hon var helt införstådd med att vi skulle försöka sälja delarna. Vid den tidpunkten var hon ju fortfarande klar i huvudet. Exakt hur detta skulle gå till var dock, milt uttryckt, oklart.

När vi hälsade på hos ridläraren (och shoppade hundhalsband) råkade jag fråga L om hon hade något tips på hur/var/när man kunde sälja spridda delar av Rättviksdräkter. Då visade det sig att hennes syster var expert på Rättviksdräkter, och hade jobbat på hemslöjden. Systern fanns till och med på plats just då och lovade att försöka kränga iväg delarna på dräktbytardagen (jodå, det är stort det där med Rättviksdräkter) som arrangeras varje år i maj.

Rättviksdräktsdelar lämnades över till systern och jag glömde i stort sett bort det hela. Så för någon dryg vecka sedan ringde hon och talade om att hon sålt det mesta, för ett helt ok antal pengar. 🙂 Jag har iofs ingen aning om vad delarna kan ha varit värda, men jag är säker på att hon gjort ett bra jobb.

Ikväll pratade vi igen och började fundera på hur pengarna (minus en viss provision) skulle överföras till mig. Då visar det sig – håll i er nu – att hon och f d ridläraren L ska till kyrkan här i byn i morgon, på begravning?! Kyrkan som ligger 10 minuters bilresa härifrån och vars kyrkklockor vi hör när vinden ligger åt rätt håll. Snacka om att världen är liten ibland, och full av märkliga sammanträffanden…

Pengarna kommer också väl till pass eftersom jag helt plötsligt impulsköpte en ny systemkamera idag, när Cyberphoto hade ”an offer I couldn’t resist”. Men det är en helt annan historia. 🙂

 

 

Mycket bloggat blir det inte nu för tiden, det blir det ju inte… Alldeles för mycket annat som pockar på uppmärksamhet och då blir bloggen nedprioriterad och det känns ju faktiskt som … en helt riktigt prioritering. 🙂

Hur som helst så tillbringade vi den nyss lidna långhelgen i Malmö. Eftersom Elfsborg mycket lägligt skulle spela bortamatch mot Malmö i torsdags var jag inte sen att hänga på när husse föreslog en utflykt till Skåne. Jag älskar Skåne medan han är något mer dämpad i sin iver över själva landskapet, men en fotbollsmatch kan få honom att mjukna. Det var ju också ett lysande tillfälle att testa husvagnen i ”skarpt läge” för första gången. Således drog vi mot Skåne och Malmö Camping i torsdags morse.

Torsdag eftermiddag kväll tillbringades hos Karlssons uppfödare. ”Pojkarna” (utom Karlsson) åkte på fotboll och jag och hundarna stannade hemma hos de två- och fyrbenta flickorna och roade oss.

Karlsson roade sig bland annat med att kolla utsikten från bordet, med gammelmattes goda minne (och hjälp).

På bordet trivdes han…

…och där blev han kvar en stund. 🙂

Karlsson busade även loss med kusin (eller nå’t) Yla som är i lite mer lagom storlek för lossbusande än storasyster. 🙂 Bilden är tagen med ajFånen genom fönstret. Ja någon var ju tvungen att kolla så att Iza inte rev inredningen i uterummet av pur avundsjuka.

Iza och Karlsson fick också busa runt i den hermetiskt tillslutna trädgården. Izas (jakthund, remember?) min när hon insåg att hon var lös och kunde jaga lillebror var … obeskrivlig. 🙂 Hon skuttade runt som en kalv, eller nåja – ko, på grönbete. Det hela blev dock lite väl häftigt stundtals och höll på att ta en ände med förskräckelse. Hon halkade omkull rätt elakt ett par gånger innan jag lyckades få stopp på spektaklet.

Nöjda hundar efter ett race.

Det syntes inget direkt men efter en stund tyckte jag mig se en viss hälta… 😦 När vi kom tillbaks till husvagnen på kvällen och hon legat still en stund var hon jättehalt på vänster bak, och när jag tog ut henne på sista kisserundan var liksom hela hunden halt. Det gick inte att avgöra var det satt men hon gick riktigt illa och jag tänkte … ryggen. 😦 Det blev inte mycket sovet för mig den natten där jag låg och målade upp diverse skräckscenarier om vad som felades henne kombinerat med att jag förbannade mig själv som släppt dem lösa ihop… En lång konvalescens på en så pass gammal hund innebär ju ofta slutet eftersom de tappar så mycket muskulatur och kondition under tiden.

På fredag morgon vågade jag knappt öppna ögonen och titta på henne… Men när jag väl gjorde det så var det en pigg, glad och ohalt hund jag såg?! Mirakel sker tydligen? En viss stelhet kunde man se men det kunde lika gärna vara träningsvärk. Snacka om att jag (och husse) andades ut!

Istället för att våndas över halt hund bar det alltså iväg mot Flyinge för den planerade träningsdejten med ”bloggkompisarna” Anki och Bitte. Bitte träffade jag som hastigast på bruks-SM förra året men Anki hade jag aldrig träffat IRL.

Det blev en mycket trevlig dag med träning, mat, fika, mer träning och fotografering. 🙂 Att solen sken på oss, utan att det var jättevarm, gjorde inte saken sämre. Vi avslutade dagen med att bli kommenderade igenom lydnadsklass III och som grädde på moset fick vi till lite framåtsändandeträning med grupp! Det är inte varje dag minsann. 🙂 Även om gruppen bara bestod av två personer så var det ungefär 200% fler än vanligt. 😉

Dagens inblandade hundar var:

”Beardisen” aka Cocosbollen (Beardisen vill vara anonym på nätet enligt matte så det får så förbli.)

”Briarden” (vill också vara anonym på nätet)

…som ville bli fotad i närbild!

Kanel aka ”Lappen”

Och sist (och minst) Lennart Å. Karlsson. Foton på honom tagna av Anki Thorell.

Tack för en himla trevlig dag Anki och Bitte. Fler bilder kommer på annat ställe, lite mer privat, bara jag hinner…

Dagen i Flyinge avslutades med ett hastigt besök hos Karlssons halvbror med familj som visade sig bo typ ett kvarter bort, räknat i stadsmått. Hoppas jag har mer tid på mig nästa gång Annette för det gick fort den här gången.

Under dagen hade K och T (Karlsson uppfödare) lyckats få husse att rucka på en av sina benhårda principer – att INTE åka över Öresundsbron. Löften om billig whisky och billig öl på andra sidan sundet kan få den hårdaste princip att falla. 🙂 Husse hade alltså varit väl omhändertagen under dagen.

På kvällen gjorde vi inte så många knop men en promenad ner mot sundet (campingen ligger precis intill) hann/orkade vi i alla fall med.

Häftiga träd i massor, men vad ÄR det?

Närmare en bild på husse än såhär, här i bloggen, lär ni inte komma, så kolla noga. 😉

Lördagen ägnades åt sightseeing i Skanör/Falsterbo tillsammans med K och T. Skanör/Falsterbo visade sig, lite förvånande, lida av akut brist på restauranger, åtminstone om man inte var villig att betala 220:- för en fisksoppa till lunch. Det var vi inte. Lite föda fick vi i alla fall i magen och sen blev det hundpromenad med alla fem djuren på strandängarna (heter det så?) utanför Falsterbo.

På eftermiddagen såg det ut så här i förtältet:

På kvällen kom K och T för grillning och då var det full fart på djuren igen.

En kanontrevlig kväll och en jätteskön helg som tyvärr var alltför kort. Hade utan problem kunnat stanna någon vecka till och förlustat mig i detta underbara landskap. Åtminstone när solen skiner. 🙂 Och på tal om solen så kom sommarvärmen lagom tills vi skulle packa ihop och åka hem på söndag förmiddag…

Tack alla som gjorde helgen så trevlig! 🙂

Om ni tycker bildkvalitén varierar så är det alldeles korrekt. Bilderna är tagna med fyra olika kameror; ajFån, dvärgkamera, finkamera (med ”fel” objektiv) och Ankis kamera. Vi kanske ska ha gissningstävling om vad som är vad?

Nu är det dags att sätta punkt för det som kan vara det, i centimeter räknat, längsta blogginlägget någonsin? Vi kör tydligen på kvantitet istället för kvalitet i bloggen numera? 😉

Och det finns åtminstone en till som är lika galen; min kulturkompis. 🙂 I november gör vi det igen!

Julen 1970 var jag 10 år och hade (som vanligt!) halsfluss. Jag hade halsfluss ofta när jag var liten. Att vara sjuk var ju aldrig kul, men det blev ännu mindre kul av att jag istället för singeln jag önskat mig fick … den här. Ett felköp som föranledde gråt och tandagnissel (man tål inte så mycket motgångar när man har hög feber…) och säkert en rejäl portion förtvivlan hos mamma och pappa.

I brist på annat började jag dock lyssna på den och … blev fast. Vilken fantastisk musik! Kanske inte direkt det man tror att en 10-åring ska fastna för, men det gjorde jag. Så till den  milda grad att jag till och med lärde mig texterna praktiskt taget utantill, via det medföljande texthäftet, trots att jag väl knappt börjat läsa engelska i skolan.Det religiösa hade jag väl i ärlighetens namn ingen större koll på. Det var musiken som fångade mig.

Och helt ärligt – hur mycket av den musik vi tyckte om som 10-åringar tycker vi om lika mycket idag? Inte av nostalgiska skäl, utan för att den helt enkelt är bra?

Jag har sett den i en eller två filmversioner och för ca 10 år sedan såg vi den på Göteborgsoperan. Musiken var naturligtvis fantastisk – som vanligt – men med platser uppe under taket på en balkong ägnade man sig tyvärr mer åt att ha svindel än åt vad som hände på scenen.

Även om den här dubbel-LP:n inte är spelad på många år så tycker jag fortfarande att musiken är fullständigt fantastisk och när den sattes upp på Malmö-operan, med Ola Salo i huvudrollen, 2008 ville jag boka biljetter men fick aldrig den berömda tummen ur. Man lär sig dock av sina misstag och när jag fick nys om att det var dags för en ny uppsättning, även nu med Ola Salo i huvudrollen, på Göta Lejon i Stockholm var jag väldigt snabb med att kontakta min ”kulturkompis” som nappade direkt och biljetter bokades. Bra platser – på parkett!

I lördags var det så dags och på morgonen åkte vi mot huvudstaden. Resan gick som på räls, trots att vi skippat tåget till förmån för bilen. När (matiné)föreställningen var över konstaterade vi att det helt klart var värt resan! Och att jag är väldigt sugen på att göra om det!

Vilken fantastisk föreställning! Det är ju lite ”annorlunda” med en scendekor och kostymer som är hämtade från någon slags nutid. Lärjungar som ser ut att höra hemma i något mc-gäng, en Herodes i guldshorts och guldmorgonrock och en Jesus som stundtals körs omkring i en kundvagn, iklädd skinnbyxor, vilket inte alls känns så udda som det låter i sammanhanget. En Judas som nästan stjäl hela föreställningen med en fantastisk sång och utstrålning! Och Ola Salo som Jesus, naturligtvis, även om hans roll inte var så framträdande som jag trott.

För första gången i historien har jag på fullt allvar blivit sur när det var paus i en scenföreställning. Man kan ju inte ta paus mitt i något som är så bra, liksom…? Utan tvekan kan jag nog faktiskt säga att det var det bästa jag sett på en scen, och hade det funnits möjlighet hade jag utan att tveka sett även kvällsföreställningen.

I slutet av förra veckan och idag har musiken från uppsättningen i Malmö gått varm på Spotify. Lyckas inte klura ut hur man lägger in en Spotifylänk här, men är man sugen på att lyssna är det bara att söka på Jesus Christ Superstar och sedan klicka på det här alternativet av de som kommer upp.

Här hittar man mer information om man är intresserad. http://www.gotalejon.se/forestallningar/jesus-christ-superstar/

Så, nog om det. Kan bara konstatera att jag kommer leva länge på detta!

Efter föreställningen blev vi upphämtade av en jobbarkompis till mitt resesällskap och guidade runt mellan barer och restauranger på Söder – en stadsdel jag tyvärr inte såg så mycket av under mina nio år i Stockholm. Vi hade en himla trevlig kväll med goda drycker och god mat. Vid 01.30 landade vi på hotellet igen, trötta och nöjda.

Innan vi åkte hem igår hann vi med lite shopping och dessutom blev vi (långvariga) ögonvittnen till ett mycket intressant (och underhållande) bogseringsdrama som tyvärr gjorde att vi blev försenade och missade det planerade besöket på Sharpman i Mjölby, men man kan ju inte få allt – uppenbarligen. Jag får dock en ny chans om några veckor, när jag åker till Årets Border.

En mycket rolig och trevlig helg sätter dock sina spår och idag har jag varit väldigt … trött (om man uttrycker sig milt). Men ytterligare en natts sömn borde väl ordna till den saken?

Då är snart denna ”obokade” helg till ända. Obokad innebar; ingen planerad hundträning, inga tävlingar och inga som helst resor utanför kommungränsen. Det betydde definitivt inte ”osysselsatt”, inte ens på planeringsstadiet… Den ursprungliga planen var; olja altan och altanräcke. Det satte temperaturen stopp för, tyvärr. Arbets- och torktemperatur minst +10° kunde inte vädergudarna bjuda på. I natt var det till och med frost. Vi har dock hållit oss rejält syssesatta ändå och bl a ägnat oss åt att göra husvagnen utryckningsklar, gjuta fast veckobrevlåda (så att vi ska slippa besvära grannarna med post och tidningar när vi åker bort) och mycket, mycket mer.

I natt provsov jag och hundarna i vagnen! Jag är ju lite petig med sängkomforten (huvudskälet till att vi bytte vagn) och kände att det var läge att testa den tänkta lösningen innan vi ger vi ger oss iväg någonstans. Den tänkta lösningen fungerade utmärkt och jag sov jättegott. Hundarna såg dock, milt uttryckt, förvånade ut när jag igår kväll släckte ljuset i huset och istället för att gå uppför trappan till sovrummet gick – ut?! De fann sig dock snabbt tillrätta och gav nog också husvagnen med beröm godkänt.

Idag tog husse hand om Iza och gick en långpromenad. Jag tog med mig Karlsson och kameran ut i skogen. Först och främst i skogen bakom vårat hus. Den skogen vars dagar är räknade. För en månad sedan fick husse höra av markägaren att den skulle tas ner ”nu”. När ”nu” inträffar är något oklart men jag är ganska säker på att det blir i år… 😦 Det är ju den skogen som är rejält sönderkörd av skogsmaskiner redan men där man med lite fantasi kan kryssa sig fram ändå. En på många sätt ljuvlig skog, även om den inte är stor. (Den halverades redan för ca 10 år sedan.) Perfekt när jag vill gå med Karlsson lös och ha bra överblick. Vem vet – det kanske var vår sista promenad där? I morgon kan skogsmaskinerna stå beredda att kalhugga. 😥

Och när man läser dessa artiklar inser man att man är rätt maktlös… 😦

http://www.dn.se/kultur-noje/sveriges-nya-miljonprogram
http://www.dn.se/kultur-noje/lagen-ar-en-rokrida
http://www.dn.se/kultur-noje/motorsagsmassakern-det-finns-alternativ-men-lagen-kraver-kalhyggen

Att fota rörliga motiv i skog är inte lätt, framför allt inte när mitt ljusstarka, fasta objektiv tydligen drabbats av influensa eller något och inte alls ville samarbeta. Fick sätta på ett annat objektiv och tja, det blev som det blev. Jag vet att det går att ta bilder på vildhund i skog men har inte lyckats lära mig hur man ställer in kameran optimalt. Av närmare 200 bilder blev det inte många kvar. Jo vissa är kvar pga humorfaktor, men skärpan är det både si och så med.

Den här skogen är snart ett kalhygge…

Några bilder fastnade han iaf på, med tendenser till skärpa till och med…

…och rätt många såg ut så här, typ…

Han ser alltid lika ofattbart lycklig ut när han tvingas posera. 🙂

Springa är roligare!

Avslutningsvis – gårdagskvällens spektakulära måne – fotad på frihand…
Tydligen lyste den 30% starkare än normalt och det är jag
benägen att tro på för jösses så ljust det blev!

Det är tydligen inte bara jag och Karlsson som är morgontrötta på den här fastigheten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en otippad ”klump” vid vår kombinerade rabarber-/klint-/ogräsodling. Öppnade fönstret (och ögonen, lite till) och visst var det en hare som satt alldeles, alldeles stilla. Hämtade kameran, en trappa upp, och jodå … den satt kvar. 🙂

Varje år är det lika fascinerande och jag kan inte låta bli kameran… 🙂

Eller snarare … desto mer inser man hur lite man kan… Det känns som vårt, eller åtminstone mitt, valspråk just nu. Sök är inte lätt!

I fredags eftermiddag packade jag bilen och sen körde jag ner Karlsson och mig till Blekinge. Närmare bestämt Halen, utanför Olofström. Där var vi ett gäng sökträningssugna människor från Skåne och från Kinds BK som sammanstrålade på vandrarhemmet. Ett vandrarhem som är ”hundvänligt” och med fina marker i omgivningarna. Detta hade inte bara lockat oss utan på plats fanns även ett boxerläger och ett tollarläger. Vårt gäng kändes onekligen som ett ”blandrasläger” med vår mix av några schäfrar, några mallar, flat, golden, labbe, terv och … en borderterrier. 🙂

Fredag kväll ägnades åt trevligt umgänge men på lördagen blev det träning, där vi delade upp oss i två grupper och körde två pass var. Karlsson gjorde framsteg och fokuserade mer och mer på lösrullarna ända tills de två hjärncellerna blev osams på sista skicket och han återföll i snurra och tugga på rullen-syndromet. Matte måste alltså bli bättre på att sluta i tid… Great dog – shame about the handler… 😳

Lördag kväll innehöll mer trevligt umgänge med mycket prat och tjat och på söndagen var det dags igen, och då i ett nytt område. Bokskog!

Inget vi har hemma direkt, mer än på små ”plättar”. Ett rätt spekakulärt område som började rätt platt men snart övergick i berg och klippor. Så långt kom dock inte vi med våra fem skick utan höll oss där det var hyfsat platt. Karlsson skötte sig ännu bättre den dagen, med ännu mer fokus på lösrullarna. Dock tyckte han det var onödigt att gå ut andra skicket på den sidan där han hade vinden i ryggen, och inte kände någon doft av människa, men efter viss övertalning gick han ut och se på f*n … det var ju en figurant där – igen! 🙂 Motvindssidan hade vi inga som helst diskussioner om, där var det full rulle hela tiden. Och matte slutade i tid!

Delar av gänget körde även ett pass efter lunch men jag bestämde mig för att skjutsa hem Karlsson för då var klockan närmare 14.30. Med 3,5 timmes körning (inkl. raster) hem kändes det som en god idé.

Kontentan av helgen då? Som jag skrev i inledning; ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man kan! Att träna med lite nya människor var inte alls fel. Man lär sig mycket av att se och höra på andra. Och som någon sa; att spåra är ju ett i grunden naturligt beteende för hunden även om vi får lära den att spåra det vi vill, i det tempo vi vill, att plocka upp apporter etc. Men sök?

Att springa 50 meter djupa ”bågar”, ca 30 meter breda, omväxlande på höger och vänster sida av en stig, beroende på var föraren pekar, och (om de har tur) hitta en människa någonstans på vägen (men oftast inte) i upp till 300 meter (i elitklass) och när/om man hittar människan gripa en grej som hänger runt halsen och springa till föraren (alt. stanna kvar hos figuranten och skälla) för att sedan lotsa föraren tillbaks till den upphittade människan är banne mig inte naturligt. 😉

Vi har väldigt långt kvar innan vi är tävlingsklara och det där med start i lägre klass till hösten, som jag siktade på, känns inte troligt, även om vi gör framsteg. När lösrullarna är ännu mer befästa ska han lära sig att ta fastrullen (som hänger runt halsen). Han ska lära sig att gå tomslag och komma tillbaka när han inte hittar någon figurant, gärna på inkallning dessutom. 😉 Nu tenderar han att röja runt i skogen tills han hittar någon. Iofs lite gulligt, men…? Kopplade påvis har vi inte ens funderat på (men tjänstetecken med ring för påviskoppel samt påviskoppel är beställt) och vi ska nog inte ens fundera på chocken han kommer få den dagen han inte får kampa med pipar hos figuranten?! 😉 Han ska lära sig att gå ut på motvindssidan även om han inte känner doft av människa, och … även på medvindssidan. Att gå dit matte pekar helt enkelt. Sen är det säkert diverse punkter till som jag inte ens vet på att vi behöver kunna? Matte har ju också en hel del att lära sig, beträffande hur man uppför sig och förflyttar sig i en sökruta till exempel *host*…

Som sagt; det är mycket kvar och tittar jag i min kalender (och funderar på träningskompisarnas?) så lär det inte bli mycket träning framöver heller. Tävlingssäsongen är inte enkel när folk tävlar var och varannan helg + att det är en massa andra arrangemang. Får väl hoppas på underverk under lägerveckan i juli, typ, eller helt enkelt sikta på en tävlingsstart till våren och låta detta vara ett ”spårår” vad det gäller tävlingar.

Lördagen var ingen bra fotodag, mörk granskog och lite regn, men på söndagen var det desto mer inbjudande att ta fram kameran. Lite synd bara att jag glömde informera den orutinerade fotografen, som jag bad fota när vi körde, om hur zoomen funkar. 😳 Dessutom hade kameran vissa problem att reda ut vad som var terrier och vad som var gamla boklöv så fokuseringen var inte helt given. En del bilder blev det iaf. Det som fotades på övriga ekipage får jag återkomma till.

I väntan på vår tur kommenderade jag upp terriern på en sten för lite
porträttfotografering i det underbara ljuset.
Han fokuserade duktigt på förberedelserna inför vårt pass. 🙂

Sen tröttnade han på modellandet och ville börja jobba istället. 🙂

Lösrullar på ingång på löpande band, åtminstone om man ska tro de följande bilderna.

Alltid ett konsekvent grepp i ena änden. 🙂

Den gula vattenslangen som jag gjort lösrullar av (jag har 18 meter kvar!) verkar funka bättre än
de orangea som jag högg av trädgårdsslangen. Eventuellt kan det vara så att de är lättare att se, men
framför allt verkar de vara mindre tuggvänliga. På första skicket hade figgen en orange rulle och då
blev det lite tugg. Det försvann när vi bytte till gula. 🙂

Sötast i Olofström?

Efter avslutat jobb får man springa omkring alldeles naken med en pip! Lycka!

PS. Glömde det där med dolda figuranter, och halvdolda för den delen. Det är också något han måste lära sig att hantera. DS.