Om att tävla i Gislaved utan att ens se Gislaved

Idag var det dags för spårtävling i Gislaved. Spårat har vi gjort, men vi har inte varit i Gislaved. Vi kom liksom aldrig så långt…

Väderleksprognosen lovade värme så jag hade förberett mig noga. 1,5-litersflaskor med fryst vatten som förväntades tina i lagom takt under dagen för att kunna hällas i och på liten hund. Termosar med isvatten som jag skulle kunna dränka den lilla hunden i vid behov, typ innan uppletande och innan lydnad. Kylväst från Hurtta införskaffades i veckan och tillbringade natten (blöt) i kylskåp,  och åkte därifrån direkt i kylbagen som drivs av bilbatteriet… Tja, så mycket mer kunde jag inte göra.

Samligen var, som vanligt, i Hestra där spårmarkerna finns. Det hade regnat lite på morgonen, innan spåren gicks ut, vilket ju är positivt eftersom det då blir lite mer lättspårat än när det är knastertorrt. Vid lottningen var jag livrädd att dra samma spårnummer som förra året. Det spåret blev ju rena mardrömmen… Men – jag drog ett tidigt startnummer vilket indikerade fin mark och, möjligen, lite mindre varmt väder.

När det var vår tur så hade vi väntat rätt länge, med påklädd hund, eftersom spårläggaren/-mottagaren hävdade att domarna var på väg. Karlsson stod och sniffade ut i rutan och verkade fokuserad så det kändes bra. Upptaget blev kanonsnyggt! Rakt ut i rutan, kom på spåret, stannade till någon sekund – och valde vänster. Detta visade sig vara rätt. Puh…

Sen spårade han, i ganska ”behärskat” tempo och plockade pinne efter pinne. Några märkliga ”lovar” gjorde han, där vi uppenbarligen varit ganska rejält av spåret men där han själv vände och gick tillbaks. Spåret var som ett salsgolv, med glest parkerade tallar, vitmossa och blåbärsris i en oändlig upprepning. Det gjorde ju det hela enkelt för mig men den lilla hunden blir gärna lite nonchalant och tycker att han kan pyssla med annat lite då och då när terrängen är för enkel. Svår terräng och han skärper till sig betydligt. Till sist kom vi fram till en väg men jag hade fått information om att spåret faktiskt gick över en grusväg så det var OK. På andra sidan vägen hittade vi sjunde pinnen. Bara slutet kvar alltså.

Men… där någonstans fick den lilla grythunden vittring på en bäck och tyckte nog det var läge att bada/kyla av sig. Jag hade varit noga med att vattna vid varje pinne men det räckte tydligen inte. Till sist stod vi vid en bäck som var så bred och djup så att det krävts en längdhoppare på landslagsnivå för att ta sig över så där vände jag honom. Att hitta tillbaks i den sortens terräng, där allt ser likadant ut, är ju tyvärr inte enkelt. Vi lullade omkring en bra stund ungefär där jag trodde att vi hittat sista pinnen men det hjälpte inte. Då var vi dessutom väldigt nära vägen och när djuret gick ut mot vägen för fjärde gången gav jag upp. När jag tittade på klockan insåg jag att det var lika bra eftersom vi då överskridit maxtiden med 2-3 minuter. 😦

Enligt spårläggaren fattades det 150 meter (rakt fram) till slutapporten, men det hjälper ju inte. Framför allt inte när klockan gått för fort, eller vi för sakta, beroende på hur man ser det.

Sen var det bara att åka hem, så dagen blev Hestra tur och retur, utan ens en skymt av Gislaved och ännu mindre någon brukshundklubb.

I morgon är det dags igen, på samma ställe, och då hoppas jag att vi lyckas ta oss hela vägen till Gislaved. Jag har ju märkt tidigare att han i regel är mer taggad dag två, i synnerhet om spåret dag ett fått ett snöpligt slut, som idag. Hoppas att det är likadant den här gången och att det kompenserar upp för värmen. Hoppas också att vi även i morgon lyckas undvika djävulsspåret från förra året.

Så här laddade han för en liten stund sedan, i skuggan på altananen. Vi får förutsätta att det är rätt taktik…