En hink för mycket?

I morse begav vi oss åter till Småland för en repris på gårdagen, men förhoppningsvis bättre och längre. Både igår och idag drog jag startnummer 1 av högrehundarna, men det var inte samma spårnummer, bara nästan. 😉 Lättnaden var stor när jag även idag slapp djävulsspåret från förra året.

Min teori från igår, om mer jävlar anamma och fokus dag två, visade sig stämma. Upptaget gav utdelning 9,5/10. Den ena domaren drog för lågt tempo ut medan den andra domaren (som jag upplevde som snålast förra året!) tog hänsyn till korta ben i blåbärsris. 🙂 Början på spåret kändes väl inte jättestabil. Lågt tempo och lite tveksamt. Det tog evigheter fram till första pinnen men sen blev det mer fart och fokus på terriern. Här skulle jäklar i mig inte missas några pinnar idag! Han tuffade på som ett litet, och ganska långsamt, lokomotiv i den knastertorra terrängen som bestod mest av vitmossa och och gammalt torrt ris från någon gallring för länge sedan. Pinne efter pinne plockades och han blev inte störd av att han flera gånger fastnade med selen i rishögarna. Han stannade bara och väntade på att matte skulle komma och montera loss honom och sedan fortsatte han.

Jag brukar tappa räkningen någonstans vid fjärde-femte pinnen, och så även idag. I normala fall kan jag räkna betydligt längre än så men i spåret är det så mycket annat som snurrar i huvudet. När jag, utan att räkna pinnarna i magväskan för sånt hinner man inte med, tyckte att vi nog faktiskt kunde ha sju pinnar så stod han plötsligt vid/på slutapporten. Efter 24 minuter! Och i magväskan låg det sju pinnar av kortare modell. Lycklig matte! Lycklig och nöjd hund! 😀 Och där ser man att om man håller sig i spåret utan att låta sig lockas av annat som måste kollas så hinner man runt även i lugnt tempo, och det kändes definitivt inte som om spåret var för kort. Inte alls! Någon vacker dag kanske jag till och med kommer ihåg att köra igång appen i telefonen så att jag verkligen kan se var vi varit, och hur långt det verkligen var? Nåja, det kändes mindre väsentligt just då. Att det var evighetslångt till bilen, på en stekhet, dammig grusväg, kändes mer väsentligt, och dumt, med tanke på att vi skulle köra uppletande direkt efteråt. (Och förresten… när man tittade på sina kängor och byxor, och såg allt pollen, blev man ännu mer imponerad över att den lilla hundnosen klarat att följa ett spår och inte valt att få akut pollenallergi istället…)

Uppletandet blev tyvärr inte en repris på förra året – 4 föremål på 2.40. Då blåste det halv storm (rak motvind) i rutan och var plättlätt att hitta saker. Idag var det praktiskt taget vindstilla men två föremål fick han i alla fall in. Det märktes att han var lite trött efter spåret också, och troligen tagen av värmen trots att jag försökt kyla ner honom så gott det gick. I  kombination med lite annat strul så blev betyget 5/5. Maxbetyg med två föremål är 6.

Det var bara tre av sju lägrehundar och fyra av åtta i högre som kommit runt spåret så styrkan var kraftig decimerad till lydnaden. Eftersom bara en av lägrehundarna skulle  lägga platsen så fick den lägga tillsamman med högre. Inte vet jag om det var lägrehundens krypande och rullande precis bredvid som gjorde det, men efter en stund hade Karlsson ställt sig upp?! Vafalls? Att han kan ställa sig när det är riktigt kallt kan jag förstå men det kunde han definitivt inte skylla på idag… 😦 Skumt, och känns inte alls bra? Han hade även flyttat sig en liten bit enligt domarna så betyget blev noll.

Jag gjorde ett hastigt överslag i iPhone-appen, där jag la in rimliga/tänkbara poäng på resten av momenten och jo… hoppet levde faktiskt fortfarande, trots den nollade platsen. Det hoppet skulle tyvärr dö rätt snart… 😦

Inför lydnaden hällde jag över honom några hinkar vatten, vilket han iofs tyckte var rätt skönt,  men jag kanske borde ha skippat den sista?

Hoppet om uppflyttning dog efter ett struligt fritt följ där han inte alls var med. Eller – bitvis var det helt ok och bitvis … inte alls. Han var stundtals djupt engagerad i hästtransporterna som gick i skytteltrafik på vägen precis utanför plan…

Inkallning med ställande krävde ett extra kommando i starten och sen tog det lite för lång tid innan han stannade, åtminstone jämfört med vad han kan.

Ett kasst framåtsändande gav noll i betyg och hade väldigt mycket av repriskänsla från förra året över sig, förutom att han under första transporten gick på tre ben och försökte klia sig i vänster öra med det fjärde?!

Krypet… tja, han kröp men det krävdes något extra kommando + att det var lite ”vingligt”?

Skallet, sådär… Den roligaste kommentaren i domarprotkollet kom där. ”Sjunger upp” står det! Och det gjorde han verkligen, för han började med ett litet ylande innan han kom igång med skallet. 🙂 Där kom lydnadens högsta poäng: 8?! Pinsamt…

Tungapporten, repris från förra året. Ut, blänga på den, nosa på den, sparka på den, blänga, sparka och tja… sen kallade jag in.

Hoppet… tveksam start som krävde ett extrakommando, och lätt islag…

Tja, puh… vad säger man? Och vad är det för fel på kombinationen Gislaved & Karlsson? Lydnaden har alldeles för många likheter med förra året för att det skulle vara en slump, och då var det inte varmt. Snarare svinkallt och rejält blåsigt.

Han var ju inte trött och seg i kroppen iaf, för det han gjorde gick fort, typ. Däremot var han nog rätt trött i knoppen, och det kanske inte var så konstigt? Även om han verkade gräsligt taggad innan vi gick in så höll det ju inte när vi kom in på plan… 😦

Det enda positiva på lydnaden var väl egentligen att han höll käft, utom när han skulle skälla. Inga pip eller startskall finns noterade i protokollet. Man kanske ska glädja sig åt det lilla? Men med tre nollor på lydnaden blir man INTE uppflyttad vilket jag inte behövde någon iPhone-app för att räkna ut.

Ser man till helheten så är det fina spåret naturligtvis ett stort glädjeämne.

Framför allt gläds jag åt att han som lägst haft 9,5 på upptaget på vårens fem tävlingar, och att han kommit runt med full pott två gånger (det är vi inte bortskämda med) och faktiskt nästan full pott igår, även om han missade den viktigaste pinnen.

Nåja, vi hade en trevlig dag och träffade en massa trevliga människor. En rätt gräslig ”pokal” i form av en silverfärgad plastschäfer fick vi också med oss hem, trots vår fjärdeplacering. 🙂 Jag kan i mitt stilla sinne se hur man röjt runt i förråden och hittat denna i någon bortglömd gömma, som ”nödutgång”. Annars hade vi blivit de enda tävlande av de totalt sju kvarvarande i de två klasserna som inte fått med oss något, och det var ju lite rart tänkt, även om jag nog varit lika glad/ledsen ändå. 🙂

Facit f ö var att ingen i högre blev uppflyttad idag. Igår var det en av åtta som fixade uppflyttning. Det ÄR inte lätt det här med högre klass…

När jag kom hem och packade ur bilen insåg jag att jag nog åstadkommit någon form av packningsrekord den här helgen. Jag brukar alltid vara garderad för alla eventualiteter men…?

Fr v: kameraryggsäck med finkamera och videokamera. Icke ett foto är taget och icke en filmruta. Kylväska med kalla drycker och nödproviant till matte och hundgodis i olika format och smaksättningar. Handväska med allt från plånbok till skavsårsplåster och annat ”bra att ha”.
Stor trunk med ombyte för både fågel, fisk och mittemellan, typ; man kan ju faktiskt drunkna i ett surhål på ett hygge även om solen skiner. Jag har provat. Dessutom en massa andra bra att ha-saker, typ spårväst, lydnadsväst, stamtavla, vaccinationsintyg o dyl. Kängor, sandaler (om jag skulle få akut värmeshock i fötterna, vilket jag inte fick) och ett par lite luftigare Ecco-skor att ev. byta till inför lydnaden (vilket jag inte gjorde). Samt avslutningsvis en lastpåse innehållande kallt vatten i olika former och förpackningar att kyla ner litet djur med vid behov… Och så sägs det att brukset inte är en materialsport? 😉

Avslutningsvis ett par bilder tagna en stund efter hemkomsten på en liten tävlingshund som nog var tröttare än han ville erkänna. 🙂

Prinsen på ärten har hittat en plats han tyckte var passande! (Ja, nästan alla kuddar
ligger i tvåsitssoffan så husse ska kunna ”vila ryggen” i tresitsen vid behov.)

Och någon timme senare såg det ut såhär:

4 reaktioner på ”En hink för mycket?

  1. Hmmm… och jag som häromhelgen, när jag släpade burar, tält och annat på agilitytävling, muttrade något om att det nog är dags att gå tillbaka till brukset så man inte behöver ha så mycket pryttlar med sig, får nog tänka om igen när jag ser din packning!

    • Njae… burar och tält är ju lite mer skrymmande. Eftersom jag ”drunknat” några gånger på spårtävling så släpar jag med mig ombyteskläder in absurdum. Och mycket av packningen var ju direkt temperaturrelaterat. Vid ”normalt” väder hade nog hälften av packningen försvunnit. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s