Igår morse tog jag mig samman och packade äntligen upp nya kameran. Det visade sig snart att det är lite mer än antalet bilder/sekund som är annorlunda mot den andra. 🙂 Fick lägga en liten stund på instruktionsboken, men sen gör jag väl som vanligt … trial & error. Det mesta är trots allt ganska samma lika.

Idag har jag invigt den. Dock inte med actionbilder även om jag testkört funktionen, och jäklar vad det smattrar när man kör på maxfart. 🙂 Man känner sig nästan som ett proffs! 😉

Nä, det är inte så mycket ”action” i regnskogen som vår tomt mest liknade idag. Det fick bli lite vattendroppar istället. Bilder som den gamla kameran säkert fixat lika bra (objektiven är ju desamma), men jag fick åtminstone bekräftat att kameran fungerar, och fokuserar. 🙂

Och på tal om skog… Som jag skrev för en dryg månad sedan så ska vår allra närmaste skog, den ”bakom” huset, tydligen jämnas med marken inom kort. I förra veckan kom skogsmaskinerna. 😦 Dock verkar de inte kalhugga – än – men det blir om möjligt ännu mer sönderkört än tidigare så det är i princip skit samma. Men döm om min förvåning, och förskräckelse, när jag i fredags upptäckte att maskinerna även gett sig in i den enda ”användbara” lilla skogsplätten som finns kvar i närområdet. En ”plätt” på kanske 200×300 meter där det faktiskt går (gick) att med lite fantasi lägga ett kortare spår eller köra uppletande. Där det var öppet och fint så att jag hade uppsikt. Där vi under 20 års tid skapat våra egna stigar. Där man kunde gå vid sidan av stigarna utan att bryta benen. Där vi passerat igenom nästan varenda dag, på väg till eller från andra rundor…

I fredags såg det ut som ett plockepinn med gallrade träd som låg och väntade på utkörning, och det är ju då marken verkligen blir förstörd. Och överallt ris, till förbannelse. Det var ingen skön promenad längre utan en jävla hinderbana. Och att Södra skulle ”städa” efter sig och sina maskiner finns inte på kartan. Det har de inte gjort någonstans, någon gång hittills så varför nu? Vad jag har förstått är de tydligen ökända just för detta – att inte återställa marken och inte ta hand om riset.

Jag grät hela promenaden och jag gråter nu. Fan vad maktlös man är! Så mycket skog som försvunnit sedan vi flyttade hit… Vi blir mer och mer begränsade för varje år och jag vet snart inte var jag ska ta vägen, förutom grusvägar med biltrafik, hagar med hästar och nötkreatur, katter och galna lösspringande hundar… Inget lockande scenario, jämfört med SKOGEN. Så för ett par månader sedan ”hittade” jag en ny liten bit skog. Naturligtvis är den inte ny, utan snarare rätt gammal. Vi var inne och rekade men hittade ingen bra väg in/ut utan fick ta samma väg och då blev det inte så roligt. Men det stod på att göra-listan, att hitta en väg in i området även från andra hållet. Men idag var skogsmaskinerna där också… 😦

Att bo i ”skogen” och vara tvungen att ta bilen iväg för att gå i skogen med hundarna känns ju som årtiondets paradox. Det borde väl inte behövas?

”Men så flytta då istället för att gnälla” tycker säkert någon. Jaha? Vart då? Där jag inte riskerar att råka ut för något liknande inom kort? Det får bli en villa i tätort i så fall, där vet man väl kanske ungefär vad man har – asfalterade gator… Om jag vinner massor av pengar är det ingen tvekan om vad jag skulle göra. Köpa ett stort skogsområde där jag kunde bestämma vad som skulle ske, och så skulle jag bosätta mig mitt i det. Men drömma går ju…

”Skogsvård” säger någon annan. Då kan man ju undra varför man inte ”vårdar” de delar av skogen som kräver machete för att ta sig fram? Skog finns det rätt gott om faktiskt, men den är fullständigt omöjlig att ta sig fram i.

”Det kommer ny skog” säger den tredje. Visst, men hur mycket glädje kommer jag ha av den? När den är ”användbar” är jag död och begraven för länge sedan. Där man kalhögg för 10 år sedan är det tätt planterat med nya granar som nu är i julgransstorlek, typ. Mellan granarna frodas hallonsnåren och i de kvarvarande djupa hjulspåren ligger allt ris som lämnades kvar. Om 30 år kanske den skogen är i skick som de områden de nu ”vårdar”.

Ja, jag är bitter. JÄVLIGT bitter… och ledsen. 😦