Årets Border – ett antiklimax

I början av förra veckan övervägde jag allvarligt att skippa Årets Border och istället stanna hemma och försöka bända upp mina käkar som var hårt sammanbitna av stress. Men… jag hade ju bokat plats i stuga. Jag skulle ju träffa en massa trevliga människor. Vi skulle ju vara med på KM i lydnad. Vi skulle ställa ut. Karlssons uppfödare – Karin och Tommie skulle dit. Pappas A skulle dit. Och … vi skulle hämta Årets Bruksborderbucklan som nu skulle bli vår för gott. Någonstans var det nog den sista punkten som fick mig att ”ramla över kanten” och bestämma mig för att, trots allt, åka. Tämligen onödigt skulle det visa sig, men vi tar det i kronologisk ordning.

På fredag förmiddag gav jag mig iväg och anlände på eftermiddagen till Herrfallet utanför Arboga. Jag fick hjälp med den sista finputsen (inför lördagens utställning) på Karlsson av Karin och sen flyttade vi in i stugan tillsammans med kompisarna. Fredag kväll ägnades åt KM i lydnad där vi, helt enligt reglerna, körde lydnadsklass III. Det var en ganska rörig tillställning med mycket störningar direkt utanför tävlingsplanen. Bland annat folk som höll på och flaxade runt med utställningstält som skulle sättas upp och på rutan och metallapporten hade vi en bt och en schäfer (?) som lekte precis utanför ”ringen”, rakt framför näsan på Karlsson. OK, sån’t ska de ju klara så det är bara att konstatera att vi nog inte tränat med tillräckligt mycket störning. Dock blev ju förhållandena ganska olika för olika hundar…

Med massor av extra kommandon (dags för batteribyte i hörapparaten igen?) och en (mycket) generös domare råddade vi ihop till ett andrapris, och en andraplacering, trots en nolla på metallapporten (jag ”petade” till honom när han vägrade lämna min sida) och uteblivet betyg på helheten eftersom domaren hävdade att det inte ingick i klass III?! Det var dock lika för alla så inte mycket att bråka om. 🙂

Bildkavalkaden är fotad med min kamera av pappas A.

Så här fin kontakt hade vi INTE hela tiden, tyvärr…

Sättande under gång var faktiskt värt 10:an vi fick. Och inkallningen som kom
därefter var också riktigt snygg och gav också en rätt välförtjänt 10:a i betyg.

”Vasadusadu? Apport?!”

”Det här är nog den där apporten hon tjatar om?

”Här har du matte, om det nu ska vara så petigt…”

Viss tvekan på väg in i rutan. Vi tränar tyvärr sällan med tält ett par meter
från rutkanten men det är nog dags att börja med det.

Äntligen nere i liggande position efter något/några extra kommandon.
Med näsan mot ”where the action is”…

På metallapporten var det ett par hundar som lekte rakt framför den söta lilla näsan
vilket fick honom att fullständigt tappa tråden. Först stod han bara och stirrade
men efter en stund lyckades jag tränga igenom ”bruset” i hjärnan på det lilla djuret
så pass att han upptäckte att det låg något på marken. Något man kunde leka med kanske?

Till sist ramlade poletten ner och det blev ett gripande…

…och en leverans. Men nollat moment pga att jag ”puttade” iväg den fastfrusna terriern åt rätt håll.

Vittringen gjorde han faktiskt riktigt bra, om man blundar för tugget vid leveransen…

Fjärren var också hyfsad med bara ett missat skifte. Notera den orangea
färgen på marken som till viss del satt på terrierns bakben när vi var klara.
Inte så kul när det stundar utställning dagen efter, men jag fick bort det mesta.

Viss förflyttning framåt, men ganska lite mot vad det kan vara ibland.

En andraplacering i lydnadsklass III slutade det alltså med. Klubbmästare blev, mycket välförtjänt, den lilla tiken i elitklass, ett oerhört härligt ekipage att se. 🙂

Fredagkvällen tillbringades i stugan med mat och lite andra godsaker, mycket trevligt sällskap och många skratt. 🙂

Vissa av oss var tröttare än andra… 🙂

Lördagens utställning blev ju ingen succé för vår del, men det var ju å andra sidan inte väntat heller. När domaren sorterade ut de som skulle placeras åkte vi ut, precis som de flesta år. Men ett år blev han ju faktiskt 2:a bland öppenklasshanarna. Vi får väl leva på den meriten.

Sen var det ju det där med Årets Border-bucklan… Första året vi vann den, 2008, blev jag kontaktad av sekreteraren efter årsmötet 2009 (i Västerås i februari, när den skulle ha delats ut) som undrade om hon skulle skicka den. Eftersom jag skulle till ÅB föreslog jag att vi kunde ta det då och tänkte mig bara ett högst inofficiellt överlämnande bakom lämplig buske eller passande utställningstält. Men nej då, i pausen innan finalerna drog igång blev vi inkallade i finalringen och fick ta emot den.

Sen blev den ju vår 2010 också, och inför åsmötet 2011 fick jag meddelande om att vi vunnit även detta år. Eftersom jag inte heller den gången var särskilt pigg på att köra till Västerås i februari blev det samma procedur på förra Årets Border – in i finalringen alltså.

Så blev det årsmöte 2012 och ingen hörde av sig, varken före eller efter. Av en kompis fick jag dock höra att Karlsson blivit Årets Bruksborder 2011. Detta var alltså tredje gången och efter tre gånger får man behålla vandringspriset och det kändes ju lite stort. 🙂 Efter en månad eller två kom det ett diplom i brevlådan men fortfarande inte ett ljud om bucklan och dess framtida tillvaro.

I lördags såg jag att den stod i sekretariatstältet och under förmiddagen kom sekreteraren och frågade om vi kunde ta det innan finalerna började, och jo… det skulle väl gå bra. Vi väntade, och frös, och blev lite blöta. Frös ännu mer och väntade lite till.

Karlsson fick låna en lusekofta av Agnes, och tur var väl det. 🙂 Foto: Maria Nilsson.

Kompletterat med mattes stol och en extra filt tyckte han bara lite synd om sig själv.

Bedömningarna i ringarna tog slut, man började bygga om till finalring – och inget hände. Finalerna började och jag anade ju vartåt det lutade – ingen utdelning av pokalen. Jag tog det med ett resignerat skratt – så typiskt. Efter all denna väntan. Karin, uppfödaren, hade också väntat ett par timmar vid det här laget. Hon är ju så stolt över oss och ville inte missa detta. När finalerna gick mot sitt slut var kompisarna så irriterade så de gick och frågade vad som skulle hända, eller inte hända, och fick till svar ”vi hinner inte, här har ni pokalen”. Ridå…

”Hinner inte” var ett rätt udda argument eftersom bedömningarna i år var över tidigare än något annat år jag varit där. ”Varit nonchalanta” alt. ”skitit i det” var troligen en mer korrekt beskrivning? Det är onekligen lite synd att man inte tar chansen att visa upp vilken allsidig ras vi trots allt har – att de duger till mycket mer än utställning och jakt. Förr har man också plockat in klubbmästaren i lydnad i ringen för presentation och uppvaktning men inte heller detta gjordes i år.

Utdelningen av vandringspriset blev alltså i allra högsta grad inofficiell och förrättades av kompisarna – vid tältet där vi huserat större delen av dagen.

Foto: Maria Nilsson

Egentligen är det ju en skitsak och jag borde inte reta upp mig, men jag är trots allt stolt över min lilla hund som tre gånger gjort sig förtjänt av titeln Årets Bruksborder. För min del handlar det mer om principer! Det står i reglerna att utmärkelsen delas ut vid årsmötet (i Västerås, i februari) men hur stor är motivationen att köra dit mitt i vintern? I synnerhet som de inte ens i förhand meddelar att man har ett pris att hämta?

Nåja, detta är historia nu. Pokalen står i hyllan och blir dammig… och vi tävlar vidare, med eller utan uppbackning (och uppvaktning) från Borderterriersällskapet.

Även lördagkvällen tillbringades i stugan med goda vänner och god mat och Karlsson firades rejält med mat ur buckla, slakt av boll och tiggande av popcorn. 🙂

Lite hjälp på traven behövs om man ska nå ner till maten. Foto: Maria Nilsson

”Nog för att jag har lång tunga men sååå långt ner når jag inte… Foto: Maria Nilsson

På söndagen fortsatte vi vår turné med att åka till Falun och sova över hos A. Jag besökte pappas grav i Falun och på måndagen fortsatte vi norrut mot Rättvik för att besöka minneslunden där mamma ligger, Trots begravning i oktober jordsattes inte askan förrän i maj?! Att bara åka till Rättvik och ”vända” kändes oerhört märkligt men så mycket mer har jag ju inte där nu…

Sedan bar det hemåt och resan var lååång. Jag som inte är van att köra bil längre sträckor fick så jag teg den här helgen, med 113 mil på mätaren. En lärdom var att Reine Brynolfsson inte är något bra ressällskap! Kunde inte förstå varför jag var så trött och var tvungen att stanna stup i kvarten på vägen hem, ända tills jag bytte ut Reines sövande röst mot Jesus Christ Superstar. Det är tydligen fler som upplevt samma sak just när han läser, så det kan ju vara ett tips; INTE kombinera med bilkörning. Han läser bra, men passar uppenbarligen bättre för godnattsagor. 😉

3 reaktioner på ”Årets Border – ett antiklimax

  1. Så jäkla trist hantering av prisutdelningen! :/ Men återigen stort grattis till pokalen och äran och du SKA vara stolt över din lilla hund!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s