Idag har Iza fått somna in, nästan 13,5 år gammal, och mina tårar slutar inte rinna…
För en månad sedan ungefär började jag ge henne Rimadyl eftersom hon såg ut att ha det lite jobbigt i framänden. Vingligheten bak leder ju ofta till överbelastning fram. Hon blev gladare och fick upp farten på promenaderna igen. Om det var Rimadylen eller något annat kommer vi aldrig få veta men igår kraschade hennes mage. Det började med att hon var lite lös i magen på dagen. Detta eskalerade och sent igår kväll började hon även kräkas. Sen gick det fort. Innan natten var över var det blod i både avföring och kräkningar och hon fick inte ens behålla vatten. När djursjukhuset öppnade ringde jag direkt och fick en ”akuttid” (tre timmar senare!).
På en yngre hund hade man säkert kunnat sätta in åtgärder i form av dropp och mediciner men jag är glad att inte ens veterinären föreslog det utan att vi fick stöd i vårt beslut att avsluta hennes liv där och då.
Beslutet var ”lätt” att fatta, och på sätt och vis är jag tacksam att det blev ”akut” så att man inte hade några alternativ. Hennes dagar var ju ändå räknade och en vinter till med halka skulle vi inte ha utsatt henne för. Saknaden är dock inte mindre för det. Jag är glad att hon fick de här semesterveckorna som avslutning. De livade upp henne. Husvagnsliv, promenader i nya miljöer, nya människor och glass tyckte hon om.
Hon har gjort ett djupt intryck på många människor och det är inte bara våra hjärtan som värker nu. Och att få tillbringa så lång tid med denna hund har varit en ynnest även om det inte alltid har varit helt lätt.
Denna tokiga, galna, glada, snälla, kloka, morgonpigga hund som inte var särskilt lätt tränings- och tävlingsmässigt men hade ett hjärta av guld. Hon har dessutom gjort ett fantastiskt jobb med att uppfostra sin ”lillebror”.
Det fysiska tomrummet kommer också bli stort. Vem ska nu tassa efter mig i huset var jag än går? Eller stå framför mig, vara i vägen och undra vart jag är på väg? Vem ska nu lägga sig utanför dörren och vänta när jag går på toaletten? Vem ska nu…? Hon var helt enkelt väldigt ”påtaglig”, hela tiden.
Jag är oerhört tacksam att jag iaf har Karlsson. Idag har han mest betett sig som en liten tårslickande, varm vetekudde och att något inte är som det ska är han helt på det klara med. Han är också ”låg” och känner naturligtvis av vår sinnesstämning, och saknar sin storasyster – det är det ingen tvekan om.
Sov gott Iza. Hoppas att du nu får jaga allt du vill, att det finns gott om mat och glass och att du hittat dina kompisar; Simson, Frida, Sudden, Skorpan och alla andra.
vallterrier.com 
Hon fick i alla fall ett väldigt fint slut och hon hann nog inte lida speciellt mycket, men det är aldrig lätt att ta bort en vän.
Styrkekramar från oss!
Tack Rebecca!
tårarna trillar här. fy rackarns så ont det gör i hela kroppen att låta dom somna in. att beslutet är det enda eller det rätta gör inte saknaden och smärtan mindre.
Jag fick tipset att skriva ett brev till Lukas och berätta om alla mina tankar och känslor. Det gjorde jag efter någon dag och det känns så skönt. Ingen har läst det och ingen kommer att få läsa, det är bara mitt och Lukas brev.
Styrkekramar till er ❤
Ja det gör verkligen ont i hela kroppen, uppifrån och ner, inifrån och ut. Du har ju i färskt minne hur det känns.
Bra tips med brevet, vi får se hur jag gör och om jag orkar…
Det var tungt för vår lilla familj att läsa om Iza idag. Fastän vi aldrig har träffats har hon ändå varit påtaglig i våra liv också, genom facebook och din blogg. Jag tror jag har visat barnen varenda bild på både Iza och Karlsson 🙂 Så tack för det, både Iza o Karlsson. Men mest Iza just idag. Nu får hon möjlighet att sprida glädje på annan plats.
Ta hand om er.
Tack för fina ord, både här och på FB.
(Fick Vega något vykort förresten? Skickade ett från Rättvik med båda hundarna på.)
Jadå, hon fick vykortet. Det var så fint. Jag har inte berättat för henne om Iza än. Det får bli efter konfalägret nästa vecka.
Så ledsamt att ta bort en familjemedlem. Förr eller senare kommer ju tyvärr den dagen. Tårarna trillar här med. Kram på dig och husse. Jag kände henne mest genom din blogg och är glad att jag i alla fall fick träffa den gamla mysiga damen. Hennes protester när vi skrapade efterrättstallrikarna sitter som ett glatt minne i hjärtat.
Ja det är nog bland de tyngsta beslut man tvingas ta här i livet men man måste ju. Ja matlusten var det aldrig något fel på, förrän idag. Tog med mig köttbullar till djursjukhuset men hon ville inte ha. Då blev det ännu klarare att vi fattat rätt beslut…
Du fattade helt rätt beslut – men inte sörjer man mindre för det. Jag har bara sett Iza på bild här i bloggen, men hon såg ut som en mycket klok och fantastisk dam!
Många tankar till dig och Karlsson!
Tack Irene.
Vad tråkigt och sorgligt, tankar till dig och Karlsson! Att skiljas från en vän är aldrig lätt, oavsett hastigheten och omständigheterna – de blir ju som de blir. Men ett långt och fint liv fick hon, din gamla schäfertant. Ler lite igenkännande åt det där med matlusten som ett tecken på att det verkligen är dags. Så har det varit med mina hundar också.
Ja med tanke på hur galen hon alltid har varit i mat så var det verkligen den slutliga bekräftelsen på att det var dags; när hon spottade ut köttbullen. 😦
Fina Iza fick den bästa familjen att bo hos, där hundarna är nr 1 i alla lägen ! Sorgen efter en hund som man haft länge är enorm ! Tur att du har en så speciell hund som Karlsson.
Skickar tröstekram härifrån !! Gråt så mycket du orkar det känns ofta bättre då.
Tack Annette!
❤
Så tråkigt. Jag har aldrig träffat dina hundar, men är stor fan av din blogg. Jag har skrattat många gånger när jag har läst om Iza och Karlsson. Iza måste ha varit en stor personlighet. Ibland har jag tänkt att hon måste ha varit i släkt med Emil i Lönneberga, godhjärtad med glimten i ögat. Hälsningar Lena Buseth från Norge
Ja, Iza var väldigt speciell – inte bara i mina ögon. Liknelsen med Emil är nog inte alls tokig egentligen.
Så vackert skrivet om något så sorgligt. Ge Tinca en stor kram från mig Iza, så kramar jag din matte…
Tror nog att Iza har gjort det nu…
sorgligt…..kram Ingrid
Vad sorgligt att läsa om att Iza gått ur tiden, jag har ju aldrig träffat henne men hon var en väldigt vacker schäfer med ett speciellt uttryck! Hon verkar ha varit en väldigt speciell hund med mycket livsglädje och humor.
Beklagar er sorg! ❤
Tack Linda! Dina iakttagelser är korrekta. 🙂
Sov så gott Iza. Många kramar till dig Lotta, husse och Karlsson. Tänker på er.
Jenny, Tage och Elvis (Vejbystrand)