Igår var det en vecka sedan Iza fick somna in. Karlsson och jag börjar så sakta inrätta oss i det nya livet. Det nya livet som skiljer sig radikalt från det gamla.
Karlsson har kommit ut ur garderoben (men ibland går han in igen, bokstavligen) och börjat bete sig som en ”normal” bt (enligt ögonvittnesskildringar från andra bt-ägare). Han är alltså egentligen lika morgontrött som de flesta andra av samma ras verkar vara?! I morse genomförde jag en empirisk studie och lät jag honom bara ligga kvar när jag gick upp. Kl 09.30, när jag varit upp i fyra timmar, damp han ner på sovrumsgolvet. 🙂 Han fick gå ut och kissa, han fick … brunch, och gick och la sig igen, men den här gången i soffan. 🙂 Det finns ju inte längre någon risk att en hungrig storasyster äter upp frukosten så varför stressa? Framåt lunchtid var han på banan och pigg på promenad. 🙂
Vi har också börjat gå längre (och snabbare) promenader. Iza var förvisso pigg in i det sista men tempot var väl inte riktigt som yngre dagar. Dessutom var hon ju en väldigt ”nosig” hund vilket – eftersom hon alltid var kopplad – ledde till en hel del stopp. Nu trampar vi på i ett bättre och jämnare tempo.
Vi har två gånger den här veckan gett oss på djävulsrundan som jag undvikit i ett par år. Staketet vid djävulshuset är f n i hyfsat skick så att de 20-25 hundarna faktiskt hålls på plats, innanför detsamma. I samband med denna runda märker man också att Karlsson inte är någon superhjälte. När vi passerar de idiotgapande hundarna är han mycket nöjd med att vara tyst och gå med mig mellan sig och hundarna samtidigt som han får lite mutor ibland för att upplevelsen ska bli lite mer positiv. Och när det kom sex ungtjurar nyfiket travande mot oss så tyckte han också att matte var en bra ”buffert”. 🙂
Även i samband med sista kvällsrastningen blir han lite skeptiskt om det prasslar i buskagen. Jag vill väl inte säga att han är mörkrädd men visst märks det att han är van vid att ha sin tuffa och orädda storasyster som visste (?) hur saker skulle hanteras. Nåja, det är inget större problem och det är ju inget som hänger kvar utan han glömmer fort. 🙂
vallterrier.com 
Det hände häromnatten att Simba skrämde slag på mig eftersom han sökte skydd bakom mig när vi var ute på sista kissrundan. Jag blev själv så rädd att jag nästan återföll till barndomens mörkerrädsla. Jag antar att Karlsson är lite som mig. Är man van vid att ha 24 timmars livvakt är det läskigt att vara utan – eller ännu värre – behöva vara den som är tuff och beskyddande.
Tycker han verkar klara de nya omständigheterna alldeles utmärkt. Det är ju bra att få upp tempot på promenaderna också. Det kände jag också av när Irma gick bort. Plötsligt var vi ute på riktiga långturer. Det är gott, trots allt. 🙂
Ja det ligger ju i sakens natur att överlämna ansvaret åt den äldre, kloka hunden. Även om vi varit ute mycket på egen hand så finns det ju vissa saker som vi oftast upplevt i Izas sällskap, så som mörkerpromenader och nötkreatur. 🙂
Förstår att det känns helt annorlunda att vara ute på promenad med ”bara” Karlsson i sällskap – men jag måste säga att han ser helt bedårande ut där han traskar fram!