Sorg och saknad

Den värsta chocken har lagt sig. Även om hon var gammal blev det ändå en chock – att det gick så fort?! Sorgen och saknaden finns naturligtvis kvar och kommer göra det länge. Märkligt vore det väl annars?

Något som förvånar mig är dock en del irrationella inslag i saknaden. Saker som till stor del irriterade mig när Iza fanns gör det nu väldigt påtagligt att hon inte finns.

Jag saknar schäferpäls-råttorna som dansade hambo på golven en timme efter dammsugning. Nu är det märkligt nog rent på golven i två dagar (minst) efter städning. En och annan schäferpäls-mus kryper dock lite förskrämt fram ur hörnen emellanåt…

Jag saknar den stora biabädden som stått bredvid min säng i 13 år och varit en ständig olycksrisk eftersom jag knappt hade någonstans att sätta fötterna när jag yrvaken klev ur sängen. Nu ser sovrummet jättemärkligt, och felmöblerat, ut.

Jag saknar morgonreveljen. Den där en glad, galen och extremt morgonpigg schäfertant pep och studsade runt i sovrummet, varvat med att puffa och klösa mig på armen, överlycklig att det var morgon och frukosten inom räckhåll.

Jag saknar kompostgallergrinden nedanför trappan som skulle förhindra att hon ”sprang” upp och ned okontrollerat nu under det sista året när hon inte hade järnkoll på ben och tassar. Jag väjer fortfarande för den när jag rundar hörnet från köket.

Som sagt; sorg och saknad är inte särskilt rationellt…

Karlssons saknad är nog av det mer rationella slaget.

Han saknar sin sängkompis, sin sparringpartner, sin lekkamrat, sin ”hygientekniker”, sin … syrra. 😦

130806A

8 reaktioner på ”Sorg och saknad

  1. Så fint du beskriver Iza ! Våra djur har en så enorm plats i vårt hjärta . Sällan blir man allvarligt irriterad på deras beteende ! Hoppas att du snart kan tänka på fina schäfertanten utan att fälla tårar även om det lättar ! Kram

  2. Hua 😦 jag förstår verkligen vad du menar med att man saknar det man irriterade sig på. Det är de personliga små upptågen man nu önskar fanns där som vanligt..
    Lider med Karlsson så som jag lider med min Myra, fy vad det gör ont att se dem man älskar lida så…
    Förhoppningsvis känns det lättare för dem snart, och för oss också..
    Tänker på er!
    Stor kram

  3. Kram själv Elin! Har svårt att sätta mig in i vidden av det du går igenom… Det är så ofattbart, men ett starkt beslut av dig! Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s