Författare: vallterrier

På clinicen förra veckan demonstrerade Siv Svendsen ”lek-karusellen”. Idag har vi provat själva för första gången, men i en något nedbantad variant. Vi är ju nybörjare liksom. 🙂

Teckning av Annika Öberg. Själv är jag USEL på att anteckna, rita och berätta…

Tanken är att hunden ska skickas till konen alt. till en tasstarget och med utgångspunkt därifrån utföra olika övningar beroende på vad man säger och/eller vart man pekar/dirigerar. Vi körde utan kon/tasstarget men med uppställd hund framför mig ”nos mot näsa”, ruta åt vänster, metallapport åt höger, fjärrskiften på ”punkten” och inkallning från punkten. Det var bara en gång det blev tokfel när han valde den nykastade metallapporten istället för rutan. Han var verkligen tvungen att vara skärpt och lyssna på mig och det tog på den lilla hjärnan.

Efter varje ”moment” toklekte vi med den bästa uppfinningen sedan hjulet (enligt Karlsson).

Jag har satt fast den i ett långt snöre så att han får jaga efter den och på slutet av träningspasset var han lite mosig i hjärnan och glömde släppa apporten när han jagade efter nätbollen. 😀 Tyvärr går min begränsningar ungefär där för vad jag ens försöker fotografera på egen hand men jag kan rapportera att det såg oerhört komiskt ut med en liten terrier som rusade säkert åtta varv runt mig med en metallapport i schäferstorlek i munnen, hysteriskt jagande bollen och inte kunde förstå varför han inte fick tag på den?! Sen släppte han apporten… 🙂

Avslutningsvis gjorde vi några high five. 🙂

Det känns som om det här är exakt vad vi behöver. Bus, lek och skoj!

Karlssons idol är I-or. Karlsson var ju inte med på SM så han missade I-ors framträdande men jag visade honom bilderna när jag kom hem och det var en bild han föll speciellt för. Jag också för den delen. 🙂 Den här!

Att göra en high (low?) five efter varje moment kändes som en kul grej och något som kanske kunde lätta upp den förhållandevis stela lydnaden en aning? När Karlsson sa att han tyckte det där såg häftigt ut glömde han nog att han är rädd om sina framtassar… Väldigt rädd om sina framtassar!

I fredags kväll påbörjade vi träningen, jag beväpnad med klicker och godis. Ett stycke Karlsson sittande på en köksstol (man får ju vara lite rädd om mattes rygg 😉 ) och jag höll upp handen framför honom. Då föll han in i något vi inte gjort på flera år; trycka nos i handflata – handtarget!? Men det är klart, är man två äpplen hög är det rätt nära mellan nosen och tassen och gamla klickerförvärvade kunskaper sitter uppenbarligen i. 🙂

Att man kunde släppa taget om stolen med tassarna kom inte på fråga! Jag insåg ganska snabbt att det där med ”renlärig” shaping kunde jag glömma direkt. Hade jag vidhållit det hade vi nog varit kvar än, med fyra tassar i stolsitsen och hundnosen i mattes handflata. Medelst lite petande på benet och tassen började han så smått vifta med den. Vi körde ett par pass till igår och idag lossnade det ordentligt. 🙂

Ganska snabbt plockade jag ner honom på golvet och in i utgångsposition (sittande vid sidan för ev. icke hundnördar) och sen ut på gräsmattan. På fem-sex korta pass och mindre än två dygn har vi alltså åstadkommit detta! Med en hund som lever efter devisen ”rörinteminaframtassarförhelvete”! Man upphör aldrig att förvånas.:)  Sen körde vi lite kort fritt följ och i några av halterna satt han med tassen i luften – beredd! 🙂 Visst är nosen fortfarande med ibland men det blir mer och mer sällan.

Och nej, det är inte helt enkelt att fota själv, det blir som det blir. Live with it!

I onsdags var jag på clinic, arrangerad av VoV Pedagogik, i Lotushallen utanför Slöinge. Siv Svendsen är väl vid det här laget världsberömd i hela norden för sitt sätt att träna hund, med lek i massor! Jag hade endast bokat en åhörarplats men det var nog så intressant. 🙂

När Siv började med att vända upp och ned på sin trunk (något åt hockeytrunkhållet) och hälla ut alla (?) sina leksaker på golvet blev man först en aning matt. 🙂

Sen tänkte man (jag) ett varv till och insåg att … om man (jag) samlar ihop ALLA leksaker som nu förvaras på olika ställen så, jo… då har vi nog ungefär samma volym! Dock troligen fler till antalet eftersom vi, av förklarliga skäl, uteslutit de största men har massor av små… 😉 Karlsson hade förmodligen svimmat av chock/lycka/hysteri om jag släppt lös honom i den där högen?

Högen på bilden innehöll allt från ”hemmabyggen” till avancerade köpeleksaker. Något som de flesta av clinichundarna gick igång på rejält var en petflaska, insydd i ett luddigt överdrag med snöre. Det dyra är inte alltid det bästa. 😉

Dejta med maskerad petflaska.

Clinicens yngsta deltagare (13 veckor) med typiskt hemmabygge. 🙂

 

Nu är då frågan om man ska införskaffa ett stycke fjärrstyrd, motordriven golfvagn för att få med sig allt ut på plan eller om det räcker med en ”dramaten”? 😉

Det var i alla fall en trevlig och lärorik dag bland massor av bekanta och obekanta och nu ska vi göra vårt bästa för att ta tillvara kunskapen och inspirationen för NU blev jag definitivt inspirerad. Så inspirerad att jag byggde en leksak direkt när jag kom hem!

Om man frågar Karlsson så svarar han nog att det är världens åttonde underverk, eller åtminstone den bästa uppfinningen sedan hjulet. 🙂

Efter SM i lydnad var det många som skrev på FB och i bloggar hur inspirerade det blivit. Själv har jag mest gått och grunnat på om jag blev inspirerad eller deprimerad? Någonstans inser jag att jag nog inte har det tålamod och det sinne för små, små detaljer som krävs i elitklass? Det där inspirerande, mer eller mindre fasta, träningsgänget som man kan bolla, stöta och blöta med har jag inte heller. 😦

Inte alls sagt att jag ens siktar på SM men ska man öht ha att göra i elit, på vilken ”sketen” klubbtävling som helst, så måste det där sinnet, och tålamodet, finnas där. Nu pratar vi alltså lydnad. I brukset känns nivån fortfarande rimlig och om vi hade lyckats bli uppflyttade i spåret, innan vi la den karriären på hyllan, hade vi nog kunnat starta elit utan att skämmas allt för mycket. På appellplan i högre klass (och även i specialen för den delen) bevisade han ju flertalet gånger att han mycket väl kunde konkurrera med de stora pojkarna och flickorna. 😉 Nåja, så blev det ju inte och just nu tvivlar jag starkt på att vi någonsin kommer starta i söket.

Gårdagens sökträning lämnade mycket övrigt att önska, för att uttrycka det milt. Å andra sidan gick alla hundarna rätt uselt? Nybörjarhunden skötte sina hitta-övningar fint men de andra flummade runt en hel del. I vår värld var det ingen särskilt svår ruta men den kanske var svår för hundnosarna? Ingen vet…

Detta fynd gjorde vi i alla fall i den helt nya rutan. Enligt ryktet har bilen en gång i tiden stått i en lada?! Av ladan syntes inte ett spår. Inte heller av någon väg…

Idag har vi kört lite lydnad hemma. Elitrutan börjar lossna, på kort avstånd, åt både höger och vänster. Fjärren, med kong som belöning bakom – tja, kanske? Vittringen har vi nog pajat när jag försökte träna avlämnanden med bara en pinne. Nu tror han att det är random pinne som gäller. Backa, gör om gör rätt alltså. Platsliggning och sitt i grupp (utan grupp) skötte han fint i alla fall. Och han är duktig på att hämta frisbee. Hur duktig matte är på att kasta nämnda frisbee kan dock diskuteras men övning ger träning, har jag hört. 🙂

Även i år överlevde man tydligen midsommaren men förståndet hyfsat i behåll, tror jag. Vädret höll sig i skinnet så pass att vi, tillsammans med våra gäster, kunde förtära sill, jordgubbar och andra nödvändigheter utomhus i behaglig temperatur.

Familjens tonåring blev naturligtvis smått galen när jordgubbarna och glassen kom fram och är man 13 får man tydligen bete sig nästan hur som helst. 🙂

 

Vi hann även med en femkamp innan hösten kom (?). Ett brutalt väderomslag gjorde att vi så snart grillningen var över, vid en ganska sen tidpunkt, valde att flytta inomhus. Det bar emot, verkligen (DET VAR JU MIDSOMMARAFTON!), men jag blev nedröstad.

Nåja, inomhus kan man ju t ex ägna sig åt musik-quiz(er), hångla med hundar och att stoppa i sig allehanda onyttigheter fram till en bit efter midnatt i alla fall.

Exakt vilken komponent som bidrog till nattens mycket märkliga drömmar är oklart men helt klart är att man är en aning sliten idag. Dock inte mer än att de övernattande gästerna kunde bjudas på improviserad brunsch innan de lämnade oss och hundarna andades ut.

De är f ö också slitna efter allt ståhej och när jag började byta om för promenad gäspade Karlsson bara stort istället för att förvandlas till ett vanvårdat marsvin på speed. Nåja, promenad blev det men +13°, blåst och regn på tvären känns onekligen extremt mycket höst. Nog för att det ”vänder” på midsommar men så snabbt…?! 😦

I lördags begav vi oss mot SM i Falkenberg, jag och klubbkompisen E. Det blev en härlig dag med perfekt väder, trevligt sällskap, mingel med vänner och bekanta samt (inte minst) många duktiga ekipage på lydnadsplan. Det pågick ju även agility-SM på samma område men där tillbringade vi ärligt talat inte särskilt mycket tid.

När den första leksaken jag köpte på morgonen (hos Lyckagårds webbshop) var turkos bestämde jag att temat för dagens shopping skulle vara – turkost. 🙂 Jag höll mig faktiskt till det om man bortser från camouflagenätet till söket. Den sortens produkt levereras liksom inte i turkost?! 😉

För ordningens skull vill jag påpeka att det fanns flera sorters turkosa leksaker som jag INTE köpte. 😉 Karlsson verkar mycket nöjd med mattes investeringar. Frisbeen provkörde vi rejält igår vilket uppskattades. Det kommer säkert uppskattas ännu mer om matte lär sig kasta… Regnet hängde i luften så att ta med kameran ut var inte aktuellt.

När det gällde fotandet på SM så hade även den aktiviteten ett tema; ekipage som jag på något sätt känner/är bekant med. Annars kunde det ha skenat iväg hur mycket som helst. Det gjorde det iofs ändå, men… Ett undantag från det temat gjordes och det var när en papillon gjorde entré på lydnadsplanen. Så söt, så duktig och så charmig så det gick bara inte att motstå. Mycket imponerande att alls lyckas kvala till ett SM bland alla bc och att sen faktiskt sluta på en 20:e plats av ca 50 startande är ännu mer imponerande. Små hundar kan. Om dom vill. 😉

Så ett litet urval av dagens alla bilder. Ett större urval finns på FB för de som finns där (och är vän med mig).

Maria Brandel och Ylle hade två SM-guld att försvara, från 2011 och 2012.
Det gjorde de med den äran med en kanonfin runda på lördagensom räckte
till 1:a placering i kvalet. Efter en fin runda även i finalen på söndagen
(som jag såg på en hackig sändning via datorn) stod de på pallen för
tredje året i rad. Respekt!

Ylle på väg mot rutan!

På väg in med rätt apport!

Kiwi – en av våra lägerkompisar från Kindslägret förra året.

Charmigaste hunden på lydnads-SM, helt klart. (I-or, du får ursäkta…)

På vittringen tog den ett skutt från den ena pinnen till den andra tills
den hitta rätt.

En framgångsrik taktik.

Bacardi (förare: Hanna Nilsson) startar från kon mot rutan.

Mattes slogan på Bacardis halsband: ”Hur svårt kan det va?!”

Karlssons idol I-or var med också. Här på väg mot rutan.

Underbar stil! Efter varje moment gjorde han och husse Fredrik en high five.
Eller det kanske ska kallas en low five?

Härlig start på inkallningen!

Efter avslutat program, precis när de lämnat plan. Helgens finaste bild?

Lillemor Edströms Shikka gör allt supersnabbt men ändå med precision!

Avslutningsvis en bild till de som tycker att jag, som gillar att fotografera, är knasig som inte vill ha en svart hund… Någon som vill ha ytterligare förklaring? 😉

I senaste numret av Hundsport finns en artikel om ”den åldrande hunden”. En del stämmer säkert (jag har inte läst hela än) men inte allt. Åtminstone inte på min tossiga tonåring. 🙂

”Kontakttagande
Den yngre hunden rusar gärna fram och hälsar på alla hundar som den möter. Detta kan förstås även gälla främmande människor. Den äldre hunden bryr sig däremot oftast inte alls om hundmöten eller andra människor. Den är nöjd med att dofta på marken och bara gå vidare. Den äldre hunden kan passera barnvagnar, cyklar, joggare och skateboards utan att lyfta blicken.”

Skulle inte tro det va’? Iza vill fortfarande hälsa på de hundar vi möter (även om hon bara får hälsa på vissa), och människor. Hon är nyfiken på allt som rör sig. 🙂

”Nya miljöer
Detta är förmodligen en av få saker som den äldre hunden kan reagera negativt på. Den yngre hunden tycker att nya miljöer är spännande och intressanta, medan den äldre hunden känner sig obekväm och ibland nästan lite nervös av nya platser och intryck. Allt ska vara som hemma. Lugnt och tryggt. Äldre hundar tycker om rutiner som den känner igen – samma gamla vanliga foder och promenader på bestämda tider utefter kända vandringsstråk.”

Pyttsan… Iza älskar fortfarande att komma iväg till nya ställen, eller gamla där hon inte varit på länge. Det blir drag under tassarna och allt är jättespännande.

”Balans
Den yngre hunden har full kontroll på sin kropp. Den äldre hunden ”glömmer lätt bort” sina bakben.”

Att det finns en sjukdom som heter myleopati nämns inte? Man får det att låta som om problemet uppstår för att hunden är senil, typ… *suck* Sen känns väl träningsråden rätt ok, men orsaken sitter liksom inte i huvudet. Att hjärnan inte registrerar att bakbenen inte hänger med och anpassar resten av kroppen till det är ju liksom en annan sak tycker jag.

Bla, bla, bla… Det låter verkligen som om äldre hundar blir apatiska grönsaker och därför inte behöver/vill göra något utöver det ”normala”. Hoppas verkligen att läsarna av Hundsport inte tar allt som står i artikeln som sanningar och att de känner sin hund såpass väl att de själva kan avgöra vad hunden tycker om och orkar.

Resten av artikeln läser jag en annan dag…

Här ser man tokstollan som lider av myleopati men glatt kastar sig ut i nya, okända miljöer och gärna gör nya bekantskaper med både folk och fä. Minst en gång om dagen låter hon sig trissas till lek av lillebror och bjuder inte han upp så gör hon det själv.

Och btw… det står inget om gröna bölder vid örat i artikeln?! 😉

Jag gjorde en liknande variant när det kändes som mörkast med spårtävlandet. Inte för att det hjälpte så mycket men nu är det hög tid för en lydnadsklass III-pepp om jag ska orka ta tag i det igen.

Om man samlar ihop alla tävlingsprotokoll och kollar vad man som bäst presterat på de olika momenten så ser det ju inte helt hopplöst ut, faktiskt…

Sitt i grupp: 10
Platsliggning: 10
Fritt följ: 8,5
Sättande under marsch: 10
Inkallning: 9
Rutan: 9,5
Hopp/app: 9
Metallapp: 10
Vittring: 8,5
Fjärr: 7,5
Helhet: 9

Nu återstår bara frågan; hur får man till något liknande den raden, på en och samma tävling? Fjärren är helt klart vårt sämsta moment, som synes, men det måste gå att få den bättre och säkrare!

Alltså har vi kört ett pass på hemmaplan idag. För att få något ”nytt” att göra så började vi på elitrutan, på riktig nybörjarnivå, utan att springa till kon först naturligtvis. Vi hade inte ens en kon utställd. Det ska vi inte träna förrän när/om vi blir uppflyttade till elit och mot alla odds bestämmer oss för att starta. Annars kan jag tänka mig hur han överlyckligt siktar in sig på en av konerna i själva rutan och placerar sig i random väderstreck vid den. Jag ställde honom bara ett par meter från rutan och mig själv ett par meter från honom. Han var minst sagt konfunderad men jag tror det ramlade ner en eller annan polett. Och skulle vi få till en hyfsad säkerhet i detta, även på större avstånd, borde det ju göra det säkrare även med klass III-upplägg, eller…? Tänker jag fel?

Vi tränade även fjärren och backade tillbaks till vinterns övningar, stå-ligg-kryp bakåt-slut, som ju verkade ha haft rätt god effekt på vårens första tävlingar.

Platsliggning, modell lång, kördes och – halleluja – han ställde sig upp även idag när jag försvann utom synhåll. Tre gånger! Vet inte vad som flugit i honom men det känns fantastiskt skönt att det kommer fram även på träning så att jag har en chans att göra något åt det. Även där backade jag till de övningar vi ägnade oss åt när vi en gång i tiden fick ordning på det momentet. Dvs jag gick INTE tillbaks utan stod kvar på avstånd och la ner honom. Det får uppenbarligen bli hårdträning på det.

Sitt i grupp, utan grupp, gick faktiskt bra idag.

Kameran fick följa med ut också. 🙂

Ungefär så här kul är det att ligga still!

Men man kan vara söt även i den positionen.

När jag såg bilderna med metallapporten slog det mig att jag kanske,
efter alla dessa år, borde köpa en i rätt storlek? Men, njae… jag avvaktar
nog tills jag bestämt om vi ska köra vidare. Han har ju inga som
helst problem med den här, eller med den mindre på tävling, så varför…?

Igår beklagade jag mig över att jag uppdaterar bloggen allt för sällan numera. Det där med att ha den som dagbok och kunna gå tillbaks och se vad man har gjort falerar rätt rejält när man bara uppdaterar när man har tävlat. Om jag nu ska sluta tävla kan vi ju bara tänka oss hur det blir?! Allt för mycket sker nu på Facebook, på gott och ont. Här får man numera (nästan) ingen feedback men skit samma, typ. Om jag skriver för min egen skull i första hand så borde jag ju inte bry mig, men det gör jag. Feedback (=kommentarer) är kul men jag börjar lära mig att leva utan dom. (Jo, jag fick kommentarer till förra inlägget, tack för dem. 🙂 )Å andra sidan är jag inte själv särskilt flitig med bloggkommentarerna hos andra heller numera, mest beroende på att jag läser det mesta på Fånen och där är det jobbigt att kommentera. 😛

Nåväl, en alldeles vardaglig uppdatering nu då, eftersom det är för svalt att sitta ute och det är fotboll på TV…. 😉

Igår tog jag en titt på senaste lönebeskedet och tillgängligt komp-saldo ”sa” att jag hade råd att vara ledig idag. Alltså tog jag ledigt idag. 🙂 Viss nytta har jag faktiskt gjort. Jag har t ex kapat ner vår mycket vildvuxna och (förmodligen) självsådda snöbärshäck som växer i och bredvid muren mot vägen. Den gångna vintern var inte nådig mot den och det mesta har dött. Men det kommer nytt! Ut med det gamla, in med det nya! Hoppas bara att det nya kommer fort för när syrenen packar ihop i höst kommer vi ha fri insyn från vägen in i vardagsrummet. På bilden hade jag tagit mig igenom ca en tredjedel…

Eftermiddagen ägnades åt hundhygien. Först en rejäl genomborstning av Iza och sen en schamponering. Det var inte igår. Inte i förrgår heller… När vi vilat upp oss efter den pärsen var det Karlssons tur. Han kände sig en aning orättvist behandlad. Sen var det soltorkning på altanen som gällde. Karlsson torkar ju på 10 minuter oavsett väderlek men schäferpälsen gjorde sig bra i sol och lite blåst. Det är dock fullständigt ofattbart att det finns så mycket päls på en schäfer. Trots allt jag borstade ur innan badet så går det nu att få loss lika mycket till. Minsta ruskning och det står som ett moln av ystra hårstrån omkring henne. Inte så konstigt att hon fått tillbringa hela eftermiddagen och kvällen utomhus kanske? 😉

 

 

Efter gårdagens tävling känns det lite … uppgivet. Och deppigt. Efter tisdagens gasa-pass hade jag ju mina tvivel men att det skulle bli så illa kunde jag väl inte tro. Och det var inte direkt det jag förväntade mig problem med som faktiskt strulade.

Just nu känns det som om vi är dömda till att aldrig komma längre än högre klass spår och lydnadsklass III och för tillfället är jag mest sugen på att ge det lilla djuret en tidig pension. När vi la ner spårtävlandet i höstas inbillade jag mig att förstapriset i 3:an inte var så långt borta, i synnerhet inte om vi kunde koncentrera oss på det istället för att åka Götaland runt och tävla spår. Efter säsongens första tävling, när det bara fattades 1,5 poäng kändes det ju som om jag tänkt rätt, men nu är den känslan borta. Definitivt!

Vi ska inte älta dagens poäng i detalj, av förklarliga skäl, men ska man se något positivt i protkollet så var det 9 på inkallning med ställande och 10 på metallapporten. ”Låsningarna” på ”springafrånmattessidaochutföranågot” var inte heller så allvarliga, även om de fanns.

Vi gick dock ut stenhårt med att nolla båda gruppmomenten. Där var jag ju orolig för att han skulle följa med mig när jag lämnade (se förra inlägget) men det gjorde han inte. På sitt i grupp satt han fint tills det var ungefär fem sekunder kvar. Då gäspade han stort … och la sig ner?! Har endast hänt en gång tidigare på tävling, och oerhört sällan på träning? Sen var det dags för platsliggning och när vi rundade hörnet på boden där vi skulle gömma oss slängde jag ett öga över axeln och såg att han stod upp! När vi kom tillbaks hade han lagt sig igen… Noll poäng där också alltså. 😦

Efter det var jag väldigt sugen på att bryta hela tävlingen men några kompisar på plats övertygade mig om att fortsätta, och ta det som träning. Inte ens det lyckades jag med fullt ut. Jag har svårt för att träna på tävling, t o m när det är träningstävling. Nu var det ju skarpt läge även om förstapriset, och alla andra pris, redan var långt utom räckhåll med minus 40 poäng som start.

Jag lyckades dock korrigera honom muntligt några gånger även om det borde ha varit fler; t ex på hoppet där apporten rullade iväg snett och jag borde ha klämt i med ett ”hopp” redan när han vände upp för återgången istället för att låta honom springa förbi hindret. (Btw – HATA apportbockar med klotrunda sidostycken! De är alldeles för oberäkneliga. Borde vara lag på fyrkantiga ”klumpar”!)

Nåväl, katastroftävling som sagt – igen. Vad gör vi nu då? Jag har en hund som uppenbarligen går bäst när man inte tränat eller tävlat på länge. Och som pga väder i princip endast kan tävlas mellan maj och september. Det blir inte mycket tävlat då. Och med en tävling om året, säsongens första utan träning innan, så hinner han lämna jordelivet innan vi har ett förstapris i III:an. Förstå att det känns lite kört? Och tungt. 😦

Förslag på hur vi ska komma ur den rävsaxen, någon? Jag VILL ju träna. Det är KUL att träna. Och tävla. Karlsson tycker också det är kul att träna och vill garanterat inte vara enbart sällskapshund. Jag tycker om att träna med Karlsson, men … jag måste ha ett mål för att göra det. Att ha en tävlingshund som man inte kan träna känns sådär, och naturligtvis måste vi träna för att kunna tävla med vettiga resultat. Nej, min hjärna har fastnat i vinkelvolten totalt och det enda jag vet nu är att det inte blir tävling igen förrän tidigast i augusti. Eller nästa år. Eller aldrig.

Söket då…? Njae, det känns också rätt kört. Det blir ju aldrig någon kontinuitet i våra träningar. Antingen är det snö eller så är jag och/eller några andra i gänget iväg och tävlar, dömer etc så att vi inte blir tillräckligt många.

Återstår rallylydnad. Jovisst, det hade jag kanske tänkt köra på kul när han närmade sig pensionsåldern på riktigt men han är ju faktiskt bara sju och jag är inte särskilt sugen på det heller. Inte nu.

Köpa ny hund? Jodå, men inte så länge Iza är kvar. För varje dag som går blir det mer och mer otänkbart att släppa in en valp i huset. Och det jag siktar på blir inte förrän nästa sommar, tidigast.

Som sagt; förslag mottages tacksamt.

Onsdagen ägnades mestadels åt studentfirande. Så kan det gå när man är hedersmoster. 🙂 Världens bästa Tim tog studenten (med den äran!) och jag deltog i alla festligheterna. En mycket trevlig dag. Och lärorik. Om fyra år är det dags för T den yngre. Då vet vi hur man gör. 🙂

Igår var det dags för ett reparationspass med den lilla hunden. Jag gasade på honom rejält, tjoade, tjimmade och det var helt enkelt High Chaparall de luxe. Han hade skitkul, jag hade skitkul, men… det blev kanske aningen för mycket av det goda? Helt plötsligt hade jag nio kilo hund som inte förstod de mest basala kommandon. ”Sitt kvar”, ”ligg kvar” och sånt som vi inte ens har diskuterat på de sista fem åren var plötsligt helt okända begrepp. Oavsett vad jag sa så hade jag en glad terrier travande vid min sida?! ”Ser du matte, jag är här, jag är med, jag är PÅ!”

Nu pratar vi alltså om hunden som ALDRIG har tjuvstartat på t ex en inkallning på tävling? Inte på något annat moment heller för den delen vad jag kan minnas. Åtminstone inte i modern tid.

Tjohej, typ. 🙂

Passet avslutades följaktligen med några minuters stadgeövningar.

I morgon är det tävling. Det kan gå precis hur som helst. Förhoppningsvis har vi i alla fall lärt oss något på det här experimentet när det är över?

Ligga här och ligga? Det är ju skittråkigt ju…

Kvällstävlingar är i regel väldigt trevliga tillställningar. Oftast går de av stapeln på fredagkvällen när man ändå inte gör så mycket vettigt. Tävlar man på en lördag eller söndag, även om det bara är lydnad, så går liksom hela dagen åt ändå på något sätt.

I fredags var det alltså kvällstävling, på hemmaklubben, Kind BK. Mig veterligen den första kvällstävlingen i modern tid men förhoppningsvis inte den sista för det var himlans trevligt, om man bortser från protokollet. 😉

Det var rejält varmt och Karlsson kändes rätt slö när jag tog ut honom innan lottningen så jag var mycket tveksam till hur det skulle gå? Innan det var vår tur att köra igenom programmet ägnade vi oss alltså åt avkylning istället för uppvärmning, dvs avspolning under vattenslang och åt att i möjligaste mån göra ingenting.

Innan dess hade vi dock hunnit nolla det ena gruppmomentet och få full pott på det andra…

(Ursäkta bildkvalitén men den låga kvällssolen, som ibland gick i moln, och det faktum att vissa moment utspelade sig i djup skugga gjorde det inte lätt för varken kameran eller fotografen. 😉 )

Moment för moment då:

Sittande i grupp: 0
När vi kommit ut på 20 meter och jag vänder mig om så står han upp?! Och där stod han snyggt och prydligt i en minut. Vafalls?

Platsliggning: 10

Fritt följ: 6
Det kändes på det stora hela riktigt bra men det avspeglas inte i poängen. Några missar i sättandena, något dk kassa sidförflyttningar och ett dåligt avslut kostade, med all rätt. Men, på det stora hela en bättre känsla än vad jag är van vid.

Sättande: 0
Satte sig inte förrän på jag sa sitt för andra gången och då är det en nolla.

Inkallning med ställande: 6,5
I protokollet står det ”extra kommando”. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var men det stämmer nog att han hade tappat fokus så att jag fick klämma i med en extra inkallning i starten. Sen var nog ställandet lite långt också, även om det inte står i protokollet. Jag tror inte att enbart ett extra kommando skulle kosta 3,5 poäng?

Rutan; 8,5
Riktigt snyggt när han väl kom iväg efter ett extra kommando? Den här gången lyckades han välta på rätt sida om ”snöret” också.

Hopp, apport: 6
Jag tror han faktiskt stack på mitt första kommando (?) men sen var det tugg och en bedrövlig ingång på slutet… Han tog dock rätt väg tillbaks den här gången.

Metallapport: 6,5
Trög start med extra kommandon men sen var det ganska snyggt, faktiskt (om man blundar för det aningen sneda sättandet på slutet)! 😉

Vittringsprov: 5,5
Plockepinn igen… och sen dumpade han rätt pinne vid mina fötter, igen. 😦 Här måste vi uppenbarligen lägga om taktiken. En gång är ingen gång. Tre gånger är … för många!

Fjärrdirigering: 7,5
Ovanligt snyggt för att vara Karlsson. Pipigt, naturligtvis, och tappade koncentrationen vid ett tillfälle så att jag fick klämma i med ett extra kommando men minimal förflyttning framåt och utförde alla skiften, igen.

Helhet: 6
Pinsamt, men han var flummig mellan momenten. Också något vi MÅSTE jobba på! Helst ska vi bli av med hans akuta förälskelse i tävlingsledaren också, när det visar sig att h*n har en massa apporter…

Summa: 186,5 (noll-pris)

Alltså ca 50 poäng mer än den usla tävlingen för två veckor sedan och några poäng fler än förra helgen men vad hjälper det när det ändå är så långt kvar?

Det märkliga är att rutan och fjärren helt plötsligt funkar hyfsat bra medan våra andra ”säkra” moment (nej, jag vet, INGET är säkert) rasar som korthus? Och hur ska jag komma ur det här med att han tvekar och kräver extra kommandon så fort det är tävling (och idag även vid träning)? Det känns extra surt när han utför momenten så fint när han väl kommer iväg men då har vi redan tappat massor av poäng. Just nu har jag ärligt talat mest lust att lägga ner hela verksamheten för gott… 😦

Dagens träningspass på Elfsborgs BK var inte direkt någon humörhöjare heller. Förvisso i en tryckande åskvärme men det förklarar nog inte allt…

 

 

Hur går det ihop då? Vi kommer till det. Vi börjar med den mörkrädda biten… 😦 Och jag börjar med att citera mitt eget FB-inlägg från igår kväll.
”Blir mörkrädd efter att ha sett bedömningen av kvällens elitklass?! Regerande svenska mästarinnan i spår gjorde ett FANTASTISKT fint fritt följ som hon själv var supernöjd med och fick en … 7:a?! En f d klubbkompis gjorde ett ff med lite vp, sneda sättanden o dyl men genomförde alltihop utan större missar och fick … 0 (som i noll)!! Är det så det ska vara vill jag nog inte tävla elit, om vi nu kommer dit någon gång… Det var en bedrift att öht gå in och köra för samma domare efter att ha sett det. Han hade förvisso satt på sig lite snällare glasögon till klass III men det var fortfarande rätt snålt med poängen.”

Var ska det sluta? Med att alla, utom en liten exklusiv och absolut felfri skara, kör rallylydnad? Det kanske tål att fundera på hur det ska vara om vi vill ha kvar lydnadslydnaden? Dessutom bör man fundera på förslaget jag hört talas om från Skaraborgsdistriktet som går ut på (på ett ungefär) att införa ytterligare en klass efter elit där bedömningen är ”internationell” och där uttagningar till landslag etc sker. Jag kan tänka mig att en nybörjare som såg gårdagens bedömning, framför allt nollan som min f d klubbkompis fick, lägger ner ALLA tävlingsambitioner omgående. Har man inte sett någon elittävling innan så är det nog lätt att tro att bedömningen alltid är lika stenhård, i alla klasser, och då är det inte många som har på en tävlingsplan att göra.

Nåja, det har väl möjligen framgått av ovanstående att vi tävlade igår kväll. Efter söndagens bottennapp har ju veckan gått ut på att ”lösgöra” terriern igen genom ganska ”vildsint” träning. I onsdags fick vi dessutom vara vildsinta under kommendering. Mycket tjo och tjim, bollkastning och godis har det varit. Experimentet lyckades. Kanske lite för bra till och med? 😉

Herrljunga var arrangör och där brukar det vara trevligt att tävla. Brukar… Det var väl inte direkt otrevligt igår heller men som sagt, lite … udda. Vi var fyra ekipage i klass III men på prisutdelningen var vi bara två kvar. En bröt efter att han nollat gruppmomenten och den andra blev diskad för att ha tagit hunden i halsbandet och frågat den vad den höll på med. Tror nog jag ska läsa på regelboken lite… Jag missade själva händelsen för att jag råkade vända blicken åt ett annat håll just då. Kraftigare än så var det alltså inte.

Vi tar momenten ett i taget, precis som vi brukar. Domarkommentarerna lämnar jag därhän eftersom jag inte ens förstår vissa av dem

Sitt i grupp: 10
Platsliggning: 10

Fritt följ: 6
Det var rätt flummigt men kändes ändå bättre än i söndags, och då fick vi en sjua.

Sättande under marsch: 8
Transport och något långsamt sättande står det på protokollet. Jag upplevde att han var med mig i transporten men vad vet jag?

Inkallande med ställande: 7
Supertempo på båda sträckorna så kanske inte så konstigt att det tog en stund att stanna? Hellre det än en hund som springer avvaktande och långsamt fram till ställandet.

Rutan: 0
Det krävdes ett extra kommando kombinerat med en (ett?) knävift för att få iväg honom men sen… jösses vilket tempo?! Det var helt klart bordercollietempo fast i borderterrierformat, typ. 🙂 Spikrakt ut till rutan men pga ett lite för sent kommando från mig stannade han inte förrän på bortre markeringen och damp ner på densamma = utanför. Jag lastar inte terriern för det. Han gjorde hela momentet kanonsnyggt och hade rutan varit markerad med något annat än luddigt sågspån som sjunkit ner i gräset hade jag kanske haft en chans att styra upp det? Är det någon som ser markeringen? Jag SKA skriva den där motionen till nästa regelrevidering, jag lovar!

Hopp-apport: 0
Klantig matte kastade lite för långt och lite för snett. Klantig matte har även varit dålig på att träna sneda återhopp. Detta resulterade naturligtvis i att han sprang förbi hindret på vägen tillbaka. Startade dock på första kommandot = bingo!

Metallapport: 9
Lite gnäll i starten men kom iväg på första kommandot = bingo!

Vittringsapport: 6
Tugg + att han dumpade pinnen vid mina fötter men kom på sig själv och tog upp den och levererade. Gnällig start + att det står dk men jag kan inte minnas att han inte gick på mitt första kommando så det måste ha varit något annat.

Fjärrdirigering: 5
Pipigt, som vanligt men … han var koncentrerad och gjorde något på alla mina kommandon. Han missade inget skifte vilket jag inte kan minnas har hänt tidigare på tävling? På ett skifte (stå/sitt) la han sig istället så jag fick sätta upp honom. Men koncentrationen! 🙂 Den har jag aldrig upplevt tidigare på tävling och detta trots att det stod fem personer ganska tätt bakom honom. Momentet ägde dessutom rum precis vid hindret där det stod en jätterolig back med apportbockar som han varit väldigt nyfiken på innan. Större framåtförflyttning än på de två sista tävlingarna men efter veckans bollkastande, för att få upp koncentrationen och farten, är det inte alls konstigt. Det ”roligaste” i domarprotokollet är att det står ”vp” (=växlar position). Trodde liksom att det var det som var hela grejen med fjärrdirigeringen – att hunden skulle växla position ? 😉 (Antar dock att domaren avser skiftet där det blev fel och jag fick sätta upp honom).

Helhet: 7,5
Flummigt mellan momenten. Det är ett problem vi måste ta tag i.

Så här mysigt kan man f ö ha det efter avslutad vittringsapportering. Och när man som matte ser den bilden inser man att det är dags för trimbordet igen. Kolla ”gardinen” under magen. Och lockarna på ryggen. 🙂

Nåja. Slutsumman blev bara 178,5 p och ett noll-pris, nu igen. Men ett attans så mycket trevligare noll-pris än i söndags. Jag vidhåller min tes ”hellre fort och fel än…”. 🙂 Igår kväll hade vi roligt på plan. Han gjorde sitt bästa och att det blev fel på några moment var definitivt inte hans fel. Det enda jag är missnöjd med är fria följet. Vi hade dock båda två (tror jag) en go’ känsla när vi sprang av plan och den känslan har vi med oss till nästa tävling, hoppas jag. Nu har vi en vecka på oss att försöka hitta någon sorts mellanläge mellan förra söndagen och igår.

Avslutningsvis några bilder från veckan. Även regn kan vara vackert på bild. Förutsätter dock att man kan stå under tak och fota, vilket jag kan. Man vill ju inte gärna gå ut med finkameran i regnväder. ;-)Antalet tillgängliga ”fotomodeller” är dock begränsat och består i princip av en syren och en schersmin. Den här gången fick inte syrenen vara med på bild.

Körsbärsblom i uppehållsväder är inte heller fel. 😉

…men vi hade i alla fall tur med vädret. Men låt oss ta det från början, typ.

Rent jobbmässigt har jag just genomlidit ”hell week” vilket lett till ett minimum av hundaktiviteter sedan förra helgens tävling. Inget jag var särskilt orolig för egentligen. Han brukar ju kunna vila sig i form det lilla livet. Igår var det dags för Hundens Dag på klubben. Dagen började bra med lite syrénfotografering på hemmaplan. Den första bilden är tagen i tisdags, och i ärlighetens namn mest med fokus på spindelnätet, men det syns ändå att det har hänt mycket på bara några dagar. 🙂

Jag hade lovat att Karlsson skulle vara ”lydnadshund” tillsammans med några andra hundar och deras förare. Det pågick aktiviteter överallt på plan men vi skulle alltså hålla oss till lydnadslydnaden och svara på frågor från intresserade ev. åskådare. Det var dock inte så många som hittade bort till vårt hörn. För att dämpa effekten av värmen (25° i skuggan och vi befann oss mitt i brännande sol) en aning fick Karlsson ta sig några bad i bäcken som flyter förbi planen. Först ville han inte bada alls utan klamrades sig envist kvar på kanten med bakänden.

Sen ”välte” hans elaka matte i honom och då kom han på att det faktiskt var rätt skönt med lite vattentrask. 🙂

Simma var han dock inte så pigg på så när det blev för djupt ändrade han riktning till något ställe där han bottnade. 🙂 För att uppmuntra simmandet en aning slängde jag i hans pip men det slutade med att snälla farbror Buttrix (malle!!!) fick hämta den, till Karlssons stora (och mycket hörbara) förtvivlan. 🙂

Nåväl, inte vet jag om det var värmen som fick hjärnan att koka på den lilla terriern men det blev en hel del strul med några lydnadsmoment vilket ledde till att jag försökte säga ”gör om, gör rätt” men det borde jag aldrig ha gjort. Han ÄR ju ruskigt känslig när man börjar peta i lydnadsmomenten, åtminstone vissa av dem. Då är det bättre att bara göra om och förstärka när det blir rätt.

Efter arrangemanget på klubben var vi några som begav oss ut i skogen för att röja undan ”lite” gammalt staket i en blivande sökruta och sen träna sök. Det var mer och krångligare staket än vi väntat oss så när vi klarat av ungefär hälften la vi ner projektet och åkte hem. Vi får återuppta det en annan dag…

Igår kväll såg det ut så här i soffan och jag funderade väl en aning på om han skulle hämta sig till idag men jag var egentligen inte särskilt orolig. Dock önskade jag mig en aning svalare tävlingsväder idag och den önskan gick åtminstone i uppfyllelse (ca 16° och mulet men inget regn förrän tävlingen var över).

Vi kan ju säga som så att om det bitvis kändes riktigt, riktigt bra förra helgen, trots att förstapriset missades mycket snöpligt, så känns det väldigt dåligt nu, men vi tar det från början. Och jag kan inte skylla på att han var trött, för det var han inte…

Sitt i grupp: 10
Mycket huvudvridningar bakåt men tassarna i backen

Platsliggning: 10
Precis när jag kopplade loss honom såg både jag och han en padda en meter framför som hoppade iväg en liten bit. Han höll sig dock i skinnet och låg kvar. 🙂

Fritt följ: 7
Bitvis var han väldigt flummig… På vändningar på stället, vänster om, gick han runt mig ett varv åt höger och satte sig? WTF? Han brukar ha fina vänstervändningar och så har han aldrig gjort förr?

Sättande under marsch: 0
Det lilla djuret satte sig inte alls? Det brukar vara minst en 9:a på tävling…

Inkallande med ställande: 9
Dagens höjdpunkt. Bra tempo både första och andra sträckan men en aning långt stopp.

Rutan: 0
Här började strulet som vi grundade igår, och som vi brottades med i stort sett hela förra säsongen. Det krävdes extrakommando för att få iväg honom och jag klämde nog i med ett kropps-dk också. När han väl kom iväg sprang han fint till rutan men innan han stannade hann han halka ut över vänstra kanten och blev stående med rumpan mot kanten och blicken riktad från mig, ett par decimeter utanför. Vad gör man med en hund i den positionen, utan någon som helst ögonkontakt? Jag klämde i med ett ”back”. Om han hade backat hade han kommit in i rutan men nu la han sig istället? Inte helt otippat iofs… Resten var snyggt så hade han bara varit på rätt sida det förb* plastbandet så…

Hopp/apport: 0
Åter låsning vid min sida. *suck* Eftersom loppet liksom var kört redan vid nollan på sättandet så tog jag i för allt jag var värd och till sist kom han iväg men då var poängen, naturligtvis, gone by west.

Metallapport: 7
Här fick jag också lägga ner lite själ, hjärta och smärta för att få iväg honom men inte mer än att det räckte till en annan siffra än 0 i protokollet iaf.

Vittringsapportering: 5
Spännande upplägg… Pinnarnan som enligt regelboken ska ligga utspridda på en sträcka av två meter (eller i en cirkel med 1 m diamter) låg på max 75 cm från första till sista?! Det blev naturligtvis plockepinn av det hela. Tugg och tapp var liksom bara bonus…

Fjärrdirigering: 0
Han var inte med alls så jag bröt på ett tidigt stadium.

Summa: 136 poäng och ett 0-pris. Kan ju jämföras med förra helgens 254,5 så får man en liten aning om skillnaden även om man inte är lydnadsnörd (och har orkat läsa ända hit).

Eftersom vi har tre tävlingar framför oss, på lika många helger, har jag nu en viss panik. Vad göra för att komma över låsningarna? Han vill ju springa men ”vågar” inte. Han ser ut som jag slagit honom med gummiklubba när han gjort fel och det är jag helt säker på att jag inte gjort men han är (uppenbarligen) väldigt känslig för tillrättavisningar, hur milda och muntliga de än är. Naturligtvis skulle jag ha stannat kvar och tränat efter tävlingen men det gjorde jag inte. Istället tog vi tag i det när vi kom hem. Då blev det High Chaparall-lydnad med fokus på att få fram lite tjuvstarter. 😉 Han fick hoppa en massa gånger över hindret med klick precis när han var över. Jag tjoade, tjimmade och var frikostig med belöningarna och försökte till och med tävla med honom fram till apporten några gånger. Det här upplägget kan sluta hur som helst men jag tror ändå inte det kan bli värre än idag så vi har inte så mycket att förlora. Vi får köra ett par sådana pass till i veckan och hoppas att det hjälper…

I lördags var det dags att inleda tävlingssäsongen med en lydnadstävling på Laholms BK. Jag kände mig ganska tveksam till om det verkligen varit en god idé att anmäla dit. Två campingdygn där han dessutom med liv och lust deltagit i kvällsaktiviteterna i vårt förtält och attackhånglat med gästerna (mest med T) hade tagit på krafterna men vi åkte iaf iväg lördagmorgonen. Efter ett par felkörningar (man måste tydligen läsa hela vägbeskrivningen och arrangören bör även skriva ut hela vägbeskrivningen) kom vi fram med en kvart till godo. Vi var tre startande i klassen så det skulle gå snabbt.

Det blev vår bästa klass III någonsin, men ändå räckte det inte hela vägen fram. 1,5 futtiga j*vla poäng från förstapriset?! Jag såg några poäng under tävlingens gång men inte alla. På det stora hela skötte han sig bra och ju längre programmet gick desto mer kändes det som om det faktiskt skulle kunna gå vägen den här gången. Till och med efter sista momentet där det strulade rejält men vi ändå skrapade ihop till en femma kände jag att; kanske…? Men nä, 1,5 poäng fattades det när det var uträknat och klart. 😦

Sitt i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 8,5
När det var dags för stegförflyttningar hade tl kommenderat ut oss på en del av planen som mestadels bestod av nytillplattade mullvadshögar. Inte helt enkelt för varken matte eller hund men jag tror faktiskt att domaren tog lite hänsyn till det dåliga underlaget? Sen kan man ju undra varför man inte valde att köra programmet på den del av planen som var slät och fin?

Sättande under march: 9
Tydligen tagit något extra steg.

Inkallning m ställande: 8,5
Lite långt…

Rutan: 7,5
En riktig rysare… När tl sa ”kommendera” var K fokuserad bakåt, åt vänster?! Jag avvaktade ett par sekunder med att säga kommandot i förhoppning om att han skulle rikta blicken framåt men till sista var jag tvungen att klämma i med ett ”RUTAN!”. Då springer han mot rutan men viker åt höger för att inspektera ytterligare några (fd) mullvadshögar. Jag klämmer i med ytterligare ett ”RUTAN!!” och han viker av mot rutans högra kant men rundar sen på utsidan/baksidan. Jag höll andan och väntade några sekunder till och då hade han ”ramlat” in över kantmarkeringen och resten funkade fint.  Skönt dock att känna att jag finner på råd även när det inte alls blir som planerat.

Hopp/apport: 8
Lite strul vid tagandet och en dålig ingång.

Metallapport: 9
Lätt tugg har domaren skrivit

Vittringsapportering: 7
Hittar rätt pinne vid första kontakten men vänder inte in med den direkt utan bollar med den en stund innan han kommer in och lägger den vid mina fötter?! Tror jag klämde i med ett apport-kommando och då grep han och lämnade av. Känns som om den där 7:an var rätt snäll, eller…? Orkar inte läsa regelboken och kolla hur det ska bedömas.

Fjärr: 5
Riktiga bottennappet! Missar ett skifte och kräver extra kommandon på ett par av dem. Det positiva var dock att vinterns liggkrypbakåt-träning har haft god effekt för läggande från stå var riktigt snyggt och den totala framåtförflyttningen efter alla skiften var bara ca 1-1,5 dm.

Helhet: 8

SUMMA: 254,5

Det mest positiva var väl att han var tystare än normalt. Kanske mycket beroende på campinglivet och attackhånglandet? Han var pigg och snabb men inga startskall. Lite pip på fjärren, naturligtvis, men annars ovanligt lugnt.

Han låste inte heller vid min sida på något av momenten där han ska lämna den; dvs rutan, hoppet, metallen eller vittringen.

Funderar på att hyra in T för attackhångel ett par kvällar före varje tävling i fortsättningen om det är det som krävs? 😉

Hur som helst, vi vann klassen (med god marginal) men jag hade definitivt hellre kommit sist med ett förstapris.

Från tävlingen finns varken bilder eller film eftersom hela ”fancluben” softade på campingen i Tylösand. En bild på ”bucklan” vi fick för klassvinsten lyckades jag dock få till på kvällen. Innehållet i ölglaset fick jag dock hålla med själv.