Doomed?

Efter gårdagens tävling känns det lite … uppgivet. Och deppigt. Efter tisdagens gasa-pass hade jag ju mina tvivel men att det skulle bli så illa kunde jag väl inte tro. Och det var inte direkt det jag förväntade mig problem med som faktiskt strulade.

Just nu känns det som om vi är dömda till att aldrig komma längre än högre klass spår och lydnadsklass III och för tillfället är jag mest sugen på att ge det lilla djuret en tidig pension. När vi la ner spårtävlandet i höstas inbillade jag mig att förstapriset i 3:an inte var så långt borta, i synnerhet inte om vi kunde koncentrera oss på det istället för att åka Götaland runt och tävla spår. Efter säsongens första tävling, när det bara fattades 1,5 poäng kändes det ju som om jag tänkt rätt, men nu är den känslan borta. Definitivt!

Vi ska inte älta dagens poäng i detalj, av förklarliga skäl, men ska man se något positivt i protkollet så var det 9 på inkallning med ställande och 10 på metallapporten. ”Låsningarna” på ”springafrånmattessidaochutföranågot” var inte heller så allvarliga, även om de fanns.

Vi gick dock ut stenhårt med att nolla båda gruppmomenten. Där var jag ju orolig för att han skulle följa med mig när jag lämnade (se förra inlägget) men det gjorde han inte. På sitt i grupp satt han fint tills det var ungefär fem sekunder kvar. Då gäspade han stort … och la sig ner?! Har endast hänt en gång tidigare på tävling, och oerhört sällan på träning? Sen var det dags för platsliggning och när vi rundade hörnet på boden där vi skulle gömma oss slängde jag ett öga över axeln och såg att han stod upp! När vi kom tillbaks hade han lagt sig igen… Noll poäng där också alltså. 😦

Efter det var jag väldigt sugen på att bryta hela tävlingen men några kompisar på plats övertygade mig om att fortsätta, och ta det som träning. Inte ens det lyckades jag med fullt ut. Jag har svårt för att träna på tävling, t o m när det är träningstävling. Nu var det ju skarpt läge även om förstapriset, och alla andra pris, redan var långt utom räckhåll med minus 40 poäng som start.

Jag lyckades dock korrigera honom muntligt några gånger även om det borde ha varit fler; t ex på hoppet där apporten rullade iväg snett och jag borde ha klämt i med ett ”hopp” redan när han vände upp för återgången istället för att låta honom springa förbi hindret. (Btw – HATA apportbockar med klotrunda sidostycken! De är alldeles för oberäkneliga. Borde vara lag på fyrkantiga ”klumpar”!)

Nåväl, katastroftävling som sagt – igen. Vad gör vi nu då? Jag har en hund som uppenbarligen går bäst när man inte tränat eller tävlat på länge. Och som pga väder i princip endast kan tävlas mellan maj och september. Det blir inte mycket tävlat då. Och med en tävling om året, säsongens första utan träning innan, så hinner han lämna jordelivet innan vi har ett förstapris i III:an. Förstå att det känns lite kört? Och tungt. 😦

Förslag på hur vi ska komma ur den rävsaxen, någon? Jag VILL ju träna. Det är KUL att träna. Och tävla. Karlsson tycker också det är kul att träna och vill garanterat inte vara enbart sällskapshund. Jag tycker om att träna med Karlsson, men … jag måste ha ett mål för att göra det. Att ha en tävlingshund som man inte kan träna känns sådär, och naturligtvis måste vi träna för att kunna tävla med vettiga resultat. Nej, min hjärna har fastnat i vinkelvolten totalt och det enda jag vet nu är att det inte blir tävling igen förrän tidigast i augusti. Eller nästa år. Eller aldrig.

Söket då…? Njae, det känns också rätt kört. Det blir ju aldrig någon kontinuitet i våra träningar. Antingen är det snö eller så är jag och/eller några andra i gänget iväg och tävlar, dömer etc så att vi inte blir tillräckligt många.

Återstår rallylydnad. Jovisst, det hade jag kanske tänkt köra på kul när han närmade sig pensionsåldern på riktigt men han är ju faktiskt bara sju och jag är inte särskilt sugen på det heller. Inte nu.

Köpa ny hund? Jodå, men inte så länge Iza är kvar. För varje dag som går blir det mer och mer otänkbart att släppa in en valp i huset. Och det jag siktar på blir inte förrän nästa sommar, tidigast.

Som sagt; förslag mottages tacksamt.

130606

Onsdagen ägnades mestadels åt studentfirande. Så kan det gå när man är hedersmoster. 🙂 Världens bästa Tim tog studenten (med den äran!) och jag deltog i alla festligheterna. En mycket trevlig dag. Och lärorik. Om fyra år är det dags för T den yngre. Då vet vi hur man gör. 🙂

8 reaktioner på ”Doomed?

  1. Men Karlsson! Får ta ett snack med den där lille grabben och berätta hur ledsen han gör sin stackars matte! Nämen skämt åsido, kan ju vara skönt att ta en paus som någon på facebook nämne, det kanske skulle göra gott för er båda. Viltspår är ju inte helt fel, kanske inte världens roligaste gren (enligt mig) men ibland är det ju skönt att bara få hitta på något annat. Eller agility? Orkar matte det? Hoppas gnistan kommer tillbaka!

    • Tyvärr fixar inte matte agility längre, annars tror jag stenhårt på idén. Körde det med Iza när vi var i en liknande situation i brukset och sen gjorde vi bästa spårtävling någonsin (och den sista). En annan sak som talar emot agilityn är att han redan har tillräckligt lätt att ljuda under lydnaden och det kan säkert bli ännu värre om man börjar med agility, tyvärr.

  2. Ja, men då föreslår jag freestyle! Det skulle säkert passa er utmärkt! Nej, jag förstår att inte alla vill ut och tävla freestyle MEN att träna till musik är något som jag kan rekommendera. Du älskar ju JCS! Varför inte träna lydnad till musikalmusiken! För att få in en go känsla. Och sen tar du med dig den känslan ut på tävlingsbanorna!

    • Får fundera på det Eva. Tävling kommer aldrig komma på fråga, men träning…? Tja, kanske? Vi har ju vår ”lokal” där ingen behöver se oss. 😉 Dock får det nog bli lite mer happyhappy-musik än JCS. Hur bra den än är så passar den nog inte riktigt in där. 😉

  3. Först vill jag slå ett slag för rallyn. Det är skitkul! Och sen för htm istället för freestyle kanske? Mindre coola trix och mer strikta positioner. Mycket roligare i min mening iaf. 🙂

    Och till sist så är det återigen riktigt surt att det är så långt mellan oss. Du hade gärna fått låna valfri hund till valfri så länge och hur mycket du ville. ❤

    • HTM är inte heller ett alternativ att tävla i Sandra. Kan inte se mig själv svassa runt på en plan på det sättet. Då ligger nog rally närmare till hands.

      Ja det är synd, på många sätt, att det är så långt emellan. Även om det inte är jättelångt så är det ändå FÖR långt. Har erbjudande om att låna en malle till både sök, spår och lydnad men det är ju inte tävlandet i sig som är det viktiga. Det är ju att tävla med MIN hund, som jag älskar och själv har tränat, jag vill göra….

  4. Jobbiga tankar förstår jag. Finns det något sätt att lägga om träningen, hitta nya vägar? Nya sätt att kedja? Du ska ju på Siv-clinicen…den kan bli en nytändning. Och jag delar som sagt gärna med mig av det jag snappat upp från träningen med henne.
    Jag tror också mycket på att göra nåt annat, nåt nytt. Kanske ändå rallyn kan vara en öppning till att helt enkelt ha skitkul ihop? Det är ju i grunden det som träning OCH tävling ska gå ut på.

    • Det finns säkert många sätt att förändra träningen på. Känner ju att jag fastnat lite i vinkelvolten som sagt. Får väl kanske ge rallyn en chans iaf? Är ju inte jättesugen, men vem vet? Agility hade naturligtvis varit skitkul men se min första kommentar här ovan. Har vissa förhoppningar inför clinicen och sen en helgkurs jag ska gå i augusti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s