Författare: vallterrier

Har ingen direkt plan för hur jag ska få ihop det här blogginlägget – på fem minuter. Det är ungefär så mycket tid jag kan avsätta om jag ska hinna med övriga fritids- (läs: hushållsrelaterade) och ideella projekt. Sammanfattning av den sista dryga veckan får det bli i alla fall, för mitt eget minnes skull om inte annat.

Old News

Förra söndagen tränade vi sök. Ganska tuff ruta och varmt, men vi har varit med om värre både jag och den lilla terriern. Han jobbade på bra och klarade även sin första (praktiskt taget) heldolda figge. I en liten grotta, med kompostgaller och pressenning framför öppningen. Först kom det ett lite förvånat ”gläfs” men sen skallade han på nästan lika duktigt som vanligt. 🙂

Mot slutet kändes han lite avslagen i leken med figuranterna, men so what … det var varmt och kuperat?

När vi kom hem gick han och la sig. Inget konstigt det heller men när han efter några timmar fortfarande var jätteslö började klumpen i magen växa och det gjorde den fort. Termometer fram och – 39,5?! Hans normaltemp ligger på ca 38. Det blev telefonkonferens med Blå Stjärnan i Göteborg och iltransport. Åtminstone så fort husse vågade ila med bilen. Karlsson fick ligga i baksätet där jag satt för att jag skulle ha koll på honom. Inte för att jag vet vad jag skulle ha gjort, mer än bett husse köra fortare, men ändå.

När vi landade i Gbg verkade han aningen piggare, men nytt ställe, nya dofter etc… svårt att avgöra vad som var hönan och ägget. Först fick vi träffa en sköterska i väntrummet som förhörde sig om läget, kollade lite ytligt och tog tempen. 38,1?! Från ena timmen till den andra? Han verkade på det stora hela rätt ok då men vi var ändå på plats och väntetiden verkade inte bli alltför lång så jag bestämde att vi skulle gå vidare med undersökning av veterinär. Veteßrinären kom, pratade i rappar-fart och klämde igenom hela det lilla djuret grundligt utan att hitta något speciellt. Vi tog även prover på borrelia och anaplasma som jag inte fått svar på än. Sen åkte vi hem. Fortfarande trött hund men åtminstone feberfri.

På måndagen var han precis som vanligt och har sedan varit störtpigg hela veckan, nästan piggare än vanligt. Hoppas verkligen han fortsätter på det spåret. Jag skulle bra gärna vilja veta vad som hände men det verkar inte troligt att vi får det. Att det skulle vara borrelia eller anaplasma (erlichia) känns inte troligt eftersom han mig veterligen inte har haft en fästing i hela sitt liv. Men som sagt, provsvaren borde komma senast i morgon.

Bad News

I lördags var det dags för årets sista officiella lydnadstävling och det kunde vi lika gärna ha avstått, med facit i hand.

Det började bra med 10 på sitt i grupp och det var ju ett fall framåt jämfört med de senaste tävlingarna. På platsliggningen fick vi 9,5 (nosade) och jag tackade ödmjukast för att domaren missade mina extra kommandon för att få honom att lägga sig…

Sen fick vi vänta en stund (startnr 3) men när det var dags för vårt fria följ rasade allt. Han var ljusår från förra tävlingen och det var helt enkelt jättekass. Det förvånade mig att vi ens fick poäng men 5,5 var det tydligen värt?

Sen var det dags för hans lilla paradnummer (10 på förra tävlingen med samma domare); sättande under marsch. Där blev det en nolla eftersom han inte satte sig på första kommandot utan det krävdes två. Suck… Å andra sidan var det nästan ingen av hundarna i trean som satte sig. Vi undrade onekligen varför?

Inkallning med ställande. 0 (som i noll). Ingen av kompisarna i publiken förstod varför men jag antar att det var längden på ställandet?

Då bröt vi!

Jag har aldrig brutit en lydnadstävling förut, och trodde väl inte att jag skulle göra det, men nu var det dags. Jag var ur fas och form och humör, framför allt efter det usla fria följet, och kände inte att något skulle kunna bli bättre när vi hade våra svåra moment kvar, där det brukar låsa sig i den lilla terrierhjärnan. Det hade inte gjort mig på bättre humör och inte på något sätt förbättrat utsikterna inför nästa tävling – om det blir någon.

Det är inte helt omöjligt att inkallningen på bilden nedan (foto: Daniel Grönbek, med min kamera) var det sista Karlsson gjorde på en officiell lydnadsplan. Vi får väl se vilka beslut som mognar fram under vintern men just nu är jag rätt less. Trodde verkligen att vi skulle få till ett förstapris i år men istället har det bara gått sämre och sämre för varje tävling utom förra som var en liten uppryckning även om det var långt från förstapriset… 😦

Good News

Igår var det dags för sökträning igen. Vi fick sällskap av A och Gino som hälsade på under helgen.

Ganska tuff bana den här gången också, men betydligt svalare och lite regn till och från. Han skötte sig rätt bra den lilla så man får väl glädja sig åt det och möjligen känna en stilla förhoppning om start i lägre klass till våren.

Den ena figgen var han lite *host* närgången på men inte alls på den andra? Det är ju liksom inte riktigt meningen att man ska stå på figuranten och skälla, även om vederbörande har camouflagenät över sig… Det får vi jobba vidare på och det planerar vi att göra till helgen när det blir skåneturné med hundträning i olika former (bl a sök) och massor av trevligt umgänge, hela helgen. Längtar verkligen!

A och Gino var som sagt här hela helgen och åkte hem i morse. Jättetrevligt har det varit.

Igår när vi kom hem från söket ägnade vi en stund åt att bära pelargoner, in till vinterförvaringen. Vi tog i första hand de jag är extra rädd om och tur var väl det, även om det svider att flytta in dem när de blommar för fullt. Eftersom hösten klampade in med dunder och brak idag har några av de kvarvarande ägnat sig åt att göra frivolter i kastvindarna…

Då var det äntligen slut på den här överslagshandlingen*. Hade onekligen haft användning av elva dagar i veckan just nu så blogga var väl egentligen inte det som stod högst upp på listan.

*En överslagshandling är inom etologin ett beteende som bryter fram när en individ befinner sig i konflikt mellan att utföra två eller flera handlingar.

Igår lyckades vi äntligen hitta en väg igenom skogen som jag sneglat på ett tag. Vi har varit inne och vänt några gånger men alltid fått vända. Nu antog vi utmaningen från andra hållet istället och då gick vi bara lite vilse. 🙂

Det är den enda gammelskogen som är värd en omväg numera, allt annat är ju jämnat med marken. Inser dock att jag nog inte ska förälska mig allt för mycket i den här skogsplätten heller eftersom den troligen är nästa på tur. När jag hittar något nytt mysigt skogsparti brukar det bara ta ett år eller så innan skogsmaskinerna är på plats. 😦

Nåja, vi får glädja oss så länge det varar och den utgör onekligen ett mysigt alternativ (bilden till vänster) till den f d mysiga skogsstigen som numera ser ut som på bilden till höger. (iPhone-bilder, ursäktelse för kvalitén…)

Annars ser ju det mesta av omkringliggande skogar numera ut som något av de två alternativen nedan…

Offpist-promenader, som på den övre vänstra bilden, gör ju bara gott för fysiken hos både matte och hund. De två nedre varianterna utgör däremot en stor brytabenen-risk för åtminstone den tvåbenta i promenadsällskapet.

F ö är det mycket skallmarkeringar, och träning på att hålla avstånd till figgarna, på promenaderna. Hoppas det inte kommer någon när jag har vält omkull i skogen och Karlsson står två meter ifrån och vrålskäller… 🙂

 

VARNING! Inlägg utan terrier! Bara blommor!

Det har verkligen varit en helt fantastisk pelargonsommar, och den pågår fortfarande – i allra högsta grad. De små liven har jobbat igen allt de missade förra sommaren, när de flesta inte ens hann börja blomma innan de fick flytta in till vinterförvaringen igen pga frostrisk. I år har vi inte riktigt det problemet – jag och pelargonerna. 🙂

Förutom att vädret varit extremt gynnsamt med sol och värme så har jag ändrat taktik. Inte ens när det var som varmast fick de vatten oftare än var fjärde – femte dag  men då fick de ganska mycket å andra sidan. Jag har varit sparsam med gödningen och sen början av juli har de inte fått någon gödning alls. Det finns många olika skolor vad det gäller just vattning och gödning men nu tror jag att jag har bestämt mig; några rejäla nära döden-upplevelser sätter fart på blomningen. 🙂

Nu börjar det ju bli den perioden när man kollar väderleksprognoserna noga för att hinna få in dem innan frosten tar dem men än så länge verkar det lugnt.

Bilderna är tagna vid olika tillfällen, vid olika tidpunkter på dagen och med olika ljusförhållanden. Men här kommer några (nåja, ganska många) smakprov. Att vissa inte har namn beror helt enkelt på … att jag inte vet vad de heter. Om någon har tips angående de ”odöpta” så tas de gärna emot.

 

 

 

Fynd från ICA i Tranemo som bjudit på sig själv hela sommaren. 🙂
Samma fast i närbild här nedanför.

 

 

 

 

…och så har vi naturligtvis de traditionella ”bondpelargonerna” som varje sommar pryder den lilla altanen i tre likadana blå lådor. Den där sorten som man köper ”fem för 100:-” på typ Plantagen. De har inte tillgång till särskilt mycket sol så att de blir så här vackra hör till sällsyntheterna. Men som sagt; det har varit en bra pelargonsommar. 🙂

Idag har vi tränat sök på hemmaplan. Dvs… vi hade bara ca fyra mil till sökrutan och det är ju nästan hemma. 🙂

Det lilla sällskapsdjuren från i tisdags fick bli ett arbetande sökdjur och det tyckte vi om, både han och jag. Det är sååå roligt att se honom nu, sen bytet från rulle till skall. Det blir mycket mer flyt i allt, motivationen är högre och han är betydligt mer fokuserad på vad som ska göras. Att gå (planerade) tomskick gör honom inte det minsta ledsen utan snarare mer taggad. 🙂 Vi slipper bök, stök och frustration på stigen i samband med påvisen. Och framför allt – vi slipper de kopplade påvisen. En högvinst framför allt för Karlsson som slipper släpa på mig ut till figgen. Jag måste ju gå sträckan ändå, och bör naturligtvis skynda mig så gott jag kan, men jag behöver inte känna att jag hindrar honom.

Nu gäller det bara för tävlingssugen matte att hålla sig i skinnet ett tag till innan hon börjar läsa tävlingskalendern allt för noga. Det finns ju onekligen ett par detaljer kvar att slipa på, det gör det ju. Vi behöver prova halvdolda och dolda figgar och putsa lite på rutinerna när jag kommer fram till figgen och det vilt gafflande lilla djuren. Dessutom behöver vi fixa lite bättre ordning på transporterna tillbaks till stigen. Och … säkert en massa annat. Men att ha gjort ett sånt jättekliv framåt, som jag tycker vi har gjort i sommar, känns oerhört skönt.

Idag är han dyr den lilla! 🙂

(På den mentala inköpslistan står det förresten ”hörselskydd till figuranter”. Insåg att det kanske behövs när jag kom fram till andra figgen för dagen – som satt med händerna för öronen. 🙂 )

I brist på bilder får det bli en film från vår promenad här om dagen där jag körde skallmarkeringar på mig själv.

Nu tänker jag sluta be om ursäkt för att det är långt mellan inläggen, tror jag. Det blir när det blir, typ. Enough said!

I fredags hämtade jag hem Iza, i en urna (i en papperskasse). Det känns lika surrealistiskt varje gång. Har ju upplevt detsamma med en hund och två katter tidigare. 😦 Men ett visst lugn infann sig, mitt i tårflödet som fick ny kraft. Nu är hon i alla fall hemma. Vad vi ska göra med urnan och askan är oklart. I nuläget står hon/den på skänken i köket i brist på beslut.

I söndags drog jag och Karlsson till SM på Mantorp tillsammans med en klubbkompis och hennes labbe Doris. Det bidde liksom en tumme… Hade husvagnsplats bokad hela helgen sedan lång tid tillbaks men i brist på adekvat körkortsbehörighet/dragbil/chaufför med adekvat körkortsbehörighet fick det bli en dagstur istället. Nåja, det ligger ju bara två timmar bort så det var hanterbart men det är ju roligare att vara på plats hela helgen, det är det ju.

Nåja, vi minglade runt, träffade bekanta från när och fjärran, tittade på duktiga hundar och förare och shoppade … ovanligt lite? Naturligtvis knäppte jag en massa kort på de ekipage jag känner och hann se. Kanske kommer några här vad det lider men de har med nöd och näppe lyckats ta sig från kameran till datorn så det dröjer nog ett tag i så fall. Dagens höjdpunkter, rent resultatmässigt, var en bronsmedalj i spår till klubben och en silvermedalj i rapport (!) till vår sökfröken (!) från lägret. 🙂

Än en gång konstaterar jag att Karlsson är underbart cool och enkel att ha med sig i sådana där sammanhang. Inget tjafs, inget gruff – så länge ingen gruffar på honom. Då gläfser han tillbaks lite, mest för sakens skull, men han är lika glad om han slipper. 🙂

Dagens roligaste tyckte han nog var när vi träffade Runa (som blev rasklubbens klubbmästare i lydnad i år och som han hört mycket talas om) och hennes matte. Då drabbades han av ett lyckorus och gjorde som han brukar i dylika situationer; slängde sig ner på marken och ålade runt – liggande på sidan. 🙂 Borde ha filmats men vi hann inte riktigt med i svängarna.

En stillbild fick vi dock till på sötnosarna. 🙂
Foto: Rebecca Gray

I tisdags fick Karlsson post. Ett litet knubbigt paket låg i brevlådan när vi kom hem från promenaden. Det var inte från Runa (som man kanske skulle kunna tro), men väl från hans egen matte. Våra nya favoritleksaker, eller åtminstone mina. De piper, och de håller!!! Om Karlsson själv fick välja så vinner ju latexpipmedsvans men de är inte optimala ur ett finansiellt perspektiv. Han gillar de här tillräckligt mycket för att de ska vara ett bra alternativ. Man kan även fästa ett snöre mellan fötterna på dem och då har man byggt sig en kamp-/jaktleksak alt. en kastleksak för handikappade mattar. 😉 På lördag ska de få följa med på på sökträning. Dessa heter Good Cuz. Finns även som Bad Cuz, då med små djävulshorn. Vi har ett par sådana också. 🙂

I tisdags kväll tog vi oss i kragen och åkte till klubben för lite träning i det underbara sensommarvädret. Karlsson fick börja med att agera sällskapsdjur åt Vinna som behövde träna platsliggning med skott. När jag gått ifrån honom insåg jag att det var riktigt länge sen vi provade på något dylikt. Någon gång förra året troligen. I år har vi ju inte tävlat bruks så då har det inte funnits någon direkt anledning att jaga ihjäl sig efter sådana träningstillfällen. Nåja, att det var länge sedan bekymrade inte Karlsson som låg fint i 8-9 minuter med tre skott i början.

Sen körde vi några lydnadsmoment. Rutan, med fokus på fart och riktning – med kast av Good Cuz över huvudet (eller åtminstone i ungefär rätt väderstreck) när han var nästan framme vid rutan, innan han stannat. Ska nog köra några mer sansade rutpass innan nästa tävling annars kommer jag aldrig få stopp på honom i tid…

Vi körde hopp-apport med kast av först apport och sedan nätboll när han var precis över hindret. Hoppas att denna metod kan lösa upp knuten?

Vi fick även till fjärr med tävlingsledare och kast av liten Cuz (från mig) efter ett-två-tre skiften. Han pep rätt mycket men just nu känns det som ett val mellan pest och kolera; en hund som låser och missar skiften OCH piper eller en hund som piper och utför skiftena? Tror trots allt att det sistnämnda ger fler poäng i protokollet?

Efter kursen hos Jenny känns det faktiskt som om jag blivit en aning bättre på att planera träningarna och inte slaskträna lite av allt? Vi hoppas att det håller i sig…

Idag blev det en rätt rejäl lunchpromenad i alldeles förträffligt promenadväder; dvs inte för varmt. Det lilla sällskapsdjuret fick springa av sig rejält, delvis i sällskap med Good Cuz, och vilar nu upp sig inför ett ev. kvällspass.

Det gäller att vara på sin vakt, även när man vilar.

…sa han som klippte grisen.

Eftersom vårt sökgäng för tillfället verkar vara ur funktion kände jag mig lätt desperat i förra veckan. Nu när det äntligen lossnat (i och med att vi gick över till skallmarkering) känns det ju inte som om det är så jättemycket kvar innan tävling men … då krävs det träningsmöjligheter.

Det är väl egentligen det jag har mest emot söket – att man inte kan träna på egen tass utan är beroende av inte bara en utan flera träningskamrater. Man måste vara minst fyra men fem eller sex är väl optimalt. Under sommarhalvåret när folk ska tävla, döma och ha allehanda hyss för sig, så även jag, har vi problem att få ihop tillräckligt många på ”hemmaplan”.

Desperation är uppfinningarnas moder, eller hur var det? 😉 Jag kollade med instruktören från lägret om de skulle träna i helgen som gick och om jag kunde hänga på. Det skulle det och det kunde jag. 🙂

Detta innebar 20 mil i bilen, tur och retur, och en heldag hemifrån och vi tränade i … ca 20 minuter. Det är när man börjar räkna ihop det på det viset man börjar undra om man är korrekt ihopskruvad?! Å andra sidan; det finns ju rätt många som kör betydligt fler mil, är borta längre tid hemifrån och betalar en massa pengar för att springa vänstervarv – utan större framgång. Ställt i relation till det känns ju sådana här träningsresor supersunda. 😉

Nåja, vi hade en supertrevlig dag, träningen gick bra och det där med skallmarkeringarna känns klockrent. Nu gick vi vidare till att testa (delvis) dolda figuranter, liggande på mage, under kamouflageskynken, för att se hur han reagerade när han inte fick ögonkontakt med figgen. Vid första ”träffen” försökte han slita skynket av figuranten och när inte det gick gjorde han ett försök att krypa innanför hennes kläder men sen – kom han igång att skälla. Vid andra försöket var det inget tjafs utan han gick i skall direkt. 🙂 Nu hoppas vi på att få till regelbundna träningstillfällen under hösten och vintern så kanske det kan bli tävling till våren?

Jag har dock insett att det finns en nackdel med skallhund… Det blir ju sämre med fototillfällen när man inte har en hund som ska komma in med rullen… 😉 Fotot är från hans sista pass som ”rullhund”, på lägret i somras.

Vi var ju som sagt på kurs förra helgen och i fredags fick jag möjlighet att testa av i skarpt läge; lydnadstävling på hemmaklubben.

I veckan har vi framför allt ägnat oss åt våra svagaste, eller kanske snarare osäkraste, moment; rutan och fjärren. Rutan är ju ett 10 eller 0-moment, typ. Fjärren är ju mer ”stabilt” svag, om man nu kan kalla det så? 😉

Fjärren har vi mestadels kört på promenaderna. Ett eller två skiften (ibland fler) och sen kast av pip-boll över huvudet. Han har varit lyhörd, snabb, tyst och framåtförflyttningarna har varit minimala trots att belöningen kommit från mig.

Rutan försökte jag stabilisera genom ett träningspass där jag, i brist på medhjälpare, körde bollkast över huvudet på honom när han var på väg till eller precis kom in i rutan. Hjärntvätt tror jag man kan kalla det?

Fria följet är ju också ett svagt moment där jag, sedan lägret i somras, försökt ändra gångstil genom att inte pendla så förb… med armarna. Det som passade fint på Iza har, visade det sig, en väldigt negativ effekt på nio kilo terrier. Nu gäller det ”bara” att synka resten av kroppen med de nya, mer minimalistiska, armrörelserna. Inte helt lätt om jag ska vara ärlig och inget som kommer naturligt än, alls…

Nåja, kvällstävling i Kind och dags för test av sommarens förvärvade kunskaper.

Som omväxling hade tl och domare bestämt att avsluta med gruppmomenten vilket kändes bra. Hade resten av momenten varit riktigt usla kunde man ju välja att avstå. Nedan följer betygen samt mina kommentarer. Protokollet har jag inte med mig här på det norska hotellrummet så domarkommentarerna kommer jag bara ihåg delvis.

Sitt i grupp: 0
Här ställde han sig upp och gick ett par steg framåt men stod sedan kvar. Jag sätter det på missförståndskontot. Troligen tappade han fokus och fick för sig att det var fritt följ men kom sedan på sig och stannade.

Platsliggande: 9
Han hade tydligen nosat lite men han låg. Det var ju si och så med det de sista tävlingarna i våras.

Fritt följ: 7,5
Ingen jättebra poäng men det behövs ju inte så många missar för att poängen ska ramla iväg. Något snett sättande, lite luft etc. Känslan var dock mycket bättre än vad jag är van vid. MYCKET bättre! Jag förstår dock inte vad jag gör på tävling som får honom att göra så usla stegförflyttningar, framför allt åt höger? Det skulle en duktig analytiker kunna lägga lite energi på att reda ut. På träning gör han dem riktigt bra.

Sättande: 10

Inkallning med ställande: 7,5
Jag kommenderade tydligen före konen? Det var det där med avståndsbedömningen… 😦 Själva ställandet var dock rätt fint tyckte jag, och tydligen även domaren eftersom han inte skrev något annat.

Rutan: 9
Klockrent, rakt mot rutan i hög (men inte överdriven) fart. Jag fick stopp på honom på rätt ställe och sen … krävdes det två ”ligg-kommandon” innan han la sig. Inte alls konstigt med tanke på att jag inte kört en tävlingsmässig ruta på länge. Fokus har ju legat på att alls få honom till rutan och efter veckans hjärntvättande med bollkastning var det inte det minsta märkligt att han blev lite chockad när han helt plötsligt skulle lägga sig. Jag är verkligen jättenöjd med detta!

Apportering: 0
Här började det gå över styr. Han ramlade tillbaks i vårens ”jagvillgärnaspringaochapporteramenjagvågarinteeftersomdubrukarslåmigihuvudetdå”??? Vilket jag naturligtvis aldrig gjort men det hoppas jag att mina läsare förstår? Han satt alltså kvar fast jag sa ”varsågod”, ”hopp”, ”hopp”, ”apport”, typ. Någonstans där hade vi nollat momentet pga för många kommandon så på protokollet står det ”vägrar”. Efter cirka femte kommandot kom han dock iväg och gjorde vad han skulle. Har helt medvetet knappt kört detta på hela sommaren för att hjärntvätta honom ”åt andra hållet”, dvs försöka få honom att glömma att man ens kunde göra så. Helt uppenbart fel taktik, allt för kort tid för att glömma.

Metallapport: 8
Här blev det också lite tjafs vid skicket men sen var det nog rätt bra tror jag.

Vittring: 7
Något extra kommando när han skulle iväg och lite slarv vid avlämnadet. Dock noggrann analys av pinnarna och han tappade inte pinnen innan avlämnandet – halleluja!

Fjärr: 5
Här var alltihop tillbaks i gammal dålig tävlingsform. Något missat skifte, extra kommandon, pip… 😦 Måste köra detta mer under tävlingslika förhållanden!!

Helhet: 8
Här kom kvällens höjdpunkt; ”Bra visat, synd med slarv (dk)”.

Totalpoäng 208,5.

Bara ett 3:e-pris men känslomässigt ett rejält fall framåt från vårens tävlingar. Jag lyckades (nästan hela tiden) hålla oss i den lilla bubblan och på samma planet. Bara en sån sak! Han slank iväg en liten sväng när det var dags för tl att lämna över den ena apportbocken men i övrigt höll vi ihop bra mellan momenten vilket vi sällan lyckats med tidigare men som är oerhört viktigt för att känslan.

Domaren, som även dömde tävlingen i slutet på maj, frågade i pausen vad jag gjort med hunden under sommaren eftersom det var ”en helt annan hund” nu. Låsningarna i starten på hoppapporten, metallen och fjärren var det han kallade ”slarv” men det är något helt annat. Skulle bra gärna vilja veta vad som rör sig i huvudet på den lilla?

Men; domarens ord värmde, och var ett bra betyg till både mig och sommaren instruktörer. 🙂 Nu har vi några veckor på oss att fösöka bli kvitt det där lilla elaka trollet som sitter på hans vänstra skuldra och säger ”SPRING INTE” samtidigt som jag står vid hans högra och säger ”SPRING”. Inte så konstigt att det blir konflikt kanske. VIK HÄDAN TROLL!

Inga bilder togs i fredags (heller) men nedanstående bild är från tävlingen i maj; samma appellplan, samma hund, samma metallapport. 🙂

Hej dagboken! Vi hörs tydligen inte så ofta nu för tiden.

Nu ska dock jag försöka åtgärda det genom några inlägg i ganska tät följd. Hotellrumsdöden i Norge är ju som gjord för det, typ.

Vi tar ett ämne i taget. Det känns bra. 🙂

Förra helgen var vi på kurs hos Vov Pedagogik och Jenny Wibäck. Temat för lördagen var ”effektiv tävlingsträning” och söndagen ägnades åt momentteknik. Båda dagarna var jättetrevliga och mycket nyttiga. Tävlingsträning är dock det vi är i allra störst behov av.

Kedjor, kommendering, att apan (dvs jag, alla hundförare är apor enligt Jennys teori 😉 ) kan behålla fokus, och hålla sig kvar i bubblan tillsammans med hunden, oavsett vad som händer runt omkring etc etc. Det visade sig (naturligtvis) att så länge jag var fokuserad var den lilla hunden med mig men tappade jag koncentrationen, om så bara för att svara på en fråga från tävlingsledaren, så… Det är inte lätt att vara hund med en sån apa. Inte att vara apa heller. 😉

På lördagen stötte Karlsson ihop med sin idol I-or för tredje gången i sitt liv och blev alldeles … startstruck! Han kom sig inte ens för med att be om en autograf?! Tyvärr missade apan att fota mötet så det får bli en reprisbild på i-or från årets lydnads-SM istället.

Vi hade fått låna en stuga strax utanför Falkenberg på natten mellan lördagen och söndagen så att vi slapp åka hem. Vi hann mysa utomhus (och jag njöt av lite god lax från Laxbutiken) en stund och då blev Karlsson helt plötsligt väldigt inspirerad! Se bild nedan. Åskan brakade dock loss strax efter inspirationsattacken så resten av kvällen fick tillbringas inomhus.

På söndagen var det som sagt fokus på momentteknik. Rutan och fjärren var det vi främst la vår tilldelade tid på. Vi fick en hel del nyttiga tips och synpunkter som vi i möjligaste mån har praktiserat sedan dess.

Har du inte gått kurs hos Jenny/VoV Pedagogik så kan det varmt rekommenderas. Hon är jätteduktig, pedagogisk och allt sker på ett positivt sätt för både hund och apa. Vi fick många goda skratt under helgen och åkte hem som ett mer samspelt, och gladare, ekipage vilket kommer märkas i nästa blogginlägg, och förhoppningsvis även i verkliga livet lång tid framöver. 😉

Kameran var naturligtvis med men eftersom det här med fotande tydligen går i skov så låg den i bilen hela helgen. Precis innan hemfärd åkte den fram och jag tog ett par bilder på vår långhåriga publik som uppehöll sig precis intill träningsplanen större delen av helgen. 🙂

 

Igår var det en vecka sedan Iza fick somna in. Karlsson och jag börjar så sakta inrätta oss i det nya livet. Det nya livet som skiljer sig radikalt från det gamla.

Karlsson har kommit ut ur garderoben (men ibland går han in igen, bokstavligen) och börjat bete sig som en ”normal” bt (enligt ögonvittnesskildringar från andra bt-ägare). Han är alltså egentligen lika morgontrött som de flesta andra av samma ras verkar vara?! I morse genomförde jag en empirisk studie och lät jag honom bara ligga kvar när jag gick upp. Kl 09.30, när jag varit upp i fyra timmar, damp han ner på sovrumsgolvet. 🙂 Han fick gå ut och kissa, han fick … brunch, och gick och la sig igen, men den här gången i soffan. 🙂 Det finns ju inte längre någon risk att en hungrig storasyster äter upp frukosten så varför stressa? Framåt lunchtid var han på banan och pigg på promenad. 🙂

Vi har också börjat gå längre (och snabbare) promenader. Iza var förvisso pigg in i det sista men tempot var väl inte riktigt som yngre dagar. Dessutom var hon ju en väldigt ”nosig” hund vilket – eftersom hon alltid var kopplad – ledde till en hel del stopp. Nu trampar vi på i ett bättre och jämnare tempo.

Vi har två gånger den här veckan gett oss på djävulsrundan som jag undvikit i ett par år. Staketet vid djävulshuset är f n i hyfsat skick så att de 20-25 hundarna faktiskt hålls på plats, innanför detsamma. I samband med denna runda märker man också att Karlsson inte är någon superhjälte. När vi passerar de idiotgapande hundarna är han mycket nöjd med att vara tyst och gå med mig mellan sig och hundarna samtidigt som han får lite mutor ibland för att upplevelsen ska bli lite mer positiv. Och när det kom sex ungtjurar nyfiket travande mot oss så tyckte han också att matte var en bra ”buffert”. 🙂

Även i samband med sista kvällsrastningen blir han lite skeptiskt om det prasslar i buskagen. Jag vill väl inte säga att han är mörkrädd men visst märks det att han är van vid att ha sin tuffa och orädda storasyster som visste (?) hur saker skulle hanteras. Nåja, det är inget större problem och det är ju inget som hänger kvar utan han glömmer fort. 🙂

Den värsta chocken har lagt sig. Även om hon var gammal blev det ändå en chock – att det gick så fort?! Sorgen och saknaden finns naturligtvis kvar och kommer göra det länge. Märkligt vore det väl annars?

Något som förvånar mig är dock en del irrationella inslag i saknaden. Saker som till stor del irriterade mig när Iza fanns gör det nu väldigt påtagligt att hon inte finns.

Jag saknar schäferpäls-råttorna som dansade hambo på golven en timme efter dammsugning. Nu är det märkligt nog rent på golven i två dagar (minst) efter städning. En och annan schäferpäls-mus kryper dock lite förskrämt fram ur hörnen emellanåt…

Jag saknar den stora biabädden som stått bredvid min säng i 13 år och varit en ständig olycksrisk eftersom jag knappt hade någonstans att sätta fötterna när jag yrvaken klev ur sängen. Nu ser sovrummet jättemärkligt, och felmöblerat, ut.

Jag saknar morgonreveljen. Den där en glad, galen och extremt morgonpigg schäfertant pep och studsade runt i sovrummet, varvat med att puffa och klösa mig på armen, överlycklig att det var morgon och frukosten inom räckhåll.

Jag saknar kompostgallergrinden nedanför trappan som skulle förhindra att hon ”sprang” upp och ned okontrollerat nu under det sista året när hon inte hade järnkoll på ben och tassar. Jag väjer fortfarande för den när jag rundar hörnet från köket.

Som sagt; sorg och saknad är inte särskilt rationellt…

Karlssons saknad är nog av det mer rationella slaget.

Han saknar sin sängkompis, sin sparringpartner, sin lekkamrat, sin ”hygientekniker”, sin … syrra. 😦

Idag har Iza fått somna in, nästan 13,5 år gammal, och mina tårar slutar inte rinna…

För en månad sedan ungefär började jag ge henne Rimadyl eftersom hon såg ut att ha det lite jobbigt i framänden. Vingligheten bak leder ju ofta till överbelastning fram. Hon blev gladare och fick upp farten på promenaderna igen. Om det var Rimadylen eller något annat kommer vi aldrig få veta men igår kraschade hennes mage. Det började med att hon var lite lös i magen på dagen. Detta eskalerade och sent igår kväll började hon även kräkas. Sen gick det fort. Innan natten var över var det blod i både avföring och kräkningar och hon fick inte ens behålla vatten. När djursjukhuset öppnade ringde jag direkt och fick en ”akuttid” (tre timmar senare!).

På en yngre hund hade man säkert kunnat sätta in åtgärder i form av dropp och mediciner men jag är glad att inte ens veterinären föreslog det utan att vi fick stöd i vårt beslut att avsluta hennes liv där och då.

Beslutet var ”lätt” att fatta, och på sätt och vis är jag tacksam att det blev ”akut” så att man inte hade några alternativ. Hennes dagar var ju ändå räknade och en vinter till med halka skulle vi inte ha utsatt henne för. Saknaden är dock inte mindre för det. Jag är glad att hon fick de här semesterveckorna som avslutning. De livade upp henne. Husvagnsliv, promenader i nya miljöer, nya människor och glass tyckte hon om.

Hon har gjort ett djupt intryck på många människor och det är inte bara våra hjärtan som värker nu. Och att få tillbringa så lång tid med denna hund har varit en ynnest även om det inte alltid har varit helt lätt.

Denna tokiga, galna, glada, snälla, kloka, morgonpigga hund som inte var särskilt lätt tränings- och tävlingsmässigt men hade ett hjärta av guld. Hon har dessutom gjort ett fantastiskt jobb med att uppfostra sin ”lillebror”.

Det fysiska tomrummet kommer också bli stort. Vem ska nu tassa efter mig i huset var jag än går? Eller stå framför mig, vara i vägen och undra vart jag är på väg? Vem ska nu lägga sig utanför dörren och vänta när jag går på toaletten? Vem ska nu…? Hon var helt enkelt väldigt ”påtaglig”, hela tiden.

Jag är oerhört tacksam att jag iaf har Karlsson. Idag har han mest betett sig som en liten tårslickande, varm vetekudde och att något inte är som det ska är han helt på det klara med. Han är också ”låg” och känner naturligtvis av vår sinnesstämning, och saknar sin storasyster – det är det ingen tvekan om.

Sov gott Iza. Hoppas att du nu får jaga allt du vill, att det finns gott om mat och glass och att du hittat dina kompisar; Simson, Frida, Sudden, Skorpan och alla andra.

Jag älskar verkligen den digitala tekniken. Man kan experimentera hej vilt med ljus, vinklar och motiv utan att det kostar ett öre (mer eller mindre än kameran och objektivet).

Gryningsljuset gillar jag men nu blev det en liten fototur i det absoluta närområdet i skymningen. Risk för lite gryniga bilder med högt ISO, men … man har ju råd att testa som sagt. 🙂

Överblommade hundkex är rätt läckra!

Rudbeckia växer i massor precis utanför vår tomt.

Det lilla fotoljus som erbjöds ikväll.

Floxen som jag planterade i rabatterna fick jag aldrig ha ifred för bambi och hans
vänner men de som växer vilt i åkerkanten får vara ifred?!

Praktlysing. Jag köpte ett antal plantor och planterade på tomten första våren
vi bodde här. Sen insåg jag att de växer vilt i drivor, både på tomten och strax utanför.
De jag planterade har omplacerats (till annan plats på tomten) och sprider sig som … ogräs.

Detta är också något som jag planterat och som faktiskt överlevt.
Namnet är dock glömt sedan länge.

Stjärnflocka. Arvegods från någon tidigare ägare och finns faktiskt på tomten.
Anspråkslösa men vackra om man tittar lite närmare.

 

När vi tidigare på semestern mellanlandade och blev bjudna på lunch i Uppsala togs det några ljuvliga bilder på hundarna. Att jag aldrig kommit på tricket att locka med paj och vaniljsås när jag ska ta bilder? Funkar ju uppenbarligen kanonbra! 😉

Foto: Stig Hellberg

Sakta men säkert jobbar jag mig upp ur postläger-koman. Att vara sammankallande i lägerkommittén för Kindslägret (aka lägerhäxa/lägergeneral) samtidigt som man är kontrollfreak är en både lyckad och olyckad kombination. Att dessutom köra hund på ”heltid” hela veckan gjorde att man kom hem som ett vrak för cirka två dygn sedan. Men nu har jag nog snart nosen ovanför vattenytan igen. 🙂

Veckan har varit mycket rolig, varm, jobbig, trevlig, svettig, lärorik och … nyskapande. Vi har faktiskt, med gemensamma krafter, byggt en liten skallhund! Men det gick faktiskt väldigt lätt och var nog inte det som framkallade mest svett under veckan, hos någon av deltagarna. 🙂

Redan när vi påbörjade vår sökträning, för 1,5 år sen, la jag fram idéer om att han nog skulle passa utmärkt som skallhund. Jag fick dock tipset (som jag fortfarande tror stenhårt på) att börja med rulle eftersom det är enklare att gå från rulle till skall än omvänt. Vid ett par tillfällen har jag på allvar funderat på att ta steget men tänkt ”vi testar ett pass till med rullen” och då har det gått jättebra och så har det bara rullat på. Men nu har vi alltså nått ”point of no return”. 🙂

När vi körde första sökträningen på lägret i tisdags så gick han bra i två skick sen föll han (återigen…) tillbaks i liggahosfigurantenochtuggapålösrullen-syndromet. Då glappade käften på matte och jag yppade mina tankar om skallhund. Vår instruktör (Mette Klavenes) tyckte det lät som en fantastiskt bra idé med tanke på vilken typ av hund han faktiskt är och vad han är avlad för. Sagt och gjort, på eftermiddagspasset rotade jag fram lite pipleksaker ur ryggsäcken och så påbörjade vi projektet. Det uppstod dock ett lite problem eftersom Karlsson hade en date med en flock rödmyror på grusvägen när vi väntade på vår tur. Detta resulterade i en liten terrier som tyckte oerhört synd om sig själv, hoppade på tre ben och febrilt slickade/tuggade på sin högra baktass. Efter att ha kollat igenom tassen noga för att kolla att det verkligen inte var något annat som felade så körde vi på. Och trots att det var sååå synd om honom så studsade han ut till figgen och skällde loss sina pipisar.

Nästa pass, på torsdagen (vi körde lydnad varannan dag) gick det framåt i rekordfart. Då körde vi sök på riktigt, med tomslag, figgar på fullt djup och hela ”kitet” och han gick som tåget, typ. 🙂

I lördags eftermiddag på sista passet började vi till och med köra ”flying” (sök-nördar vet vad jag menar, ni andra får sväva i ovisshet, åtminstone just nu) och allt kändes riktigt, riktigt bra. 😀 Nu är det ju mycket kvar att jobba på; mattes motorik, uthållighet och avstånd i skallet, kondition hos terriern (och matte med för den delen), agerandet hos figuranten när jag kommer fram, transporterna tillbaks till stigen etc, etc. men det känns iaf väldigt hoppfullt nu. 🙂

Innan lägret hade jag mer eller mindre undermedvetet bestämt att om det inte hände något radikalt under den här veckan så skulle vi lägga ner söket men nu är jag jättesugen på att fortsätta och utveckla detta!

Lydnadspassen (brukslydnad) har också varit mycket givande och jag känner visst hopp även för den delen. 🙂

En jätterolig vecka i en härlig grupp för en mycket duktig instruktör, sämre kunde man ha haft det. Vädret har väl inte varit opitmalt för hundträning (jättevarmt) och vi har främst valt marker efter var vi kunde få skugga till bilarna men å andra sidan har det bara regnat på oss i en halv dag. Då kompenserades vi med ett rejält åskväder och kraftfulla skyfall…

Här kommer några bilder på terrierns sista pass som ”rullhund” och några från lydnaden. Detta var (nästan) de enda bilderna som togs i sökskogen. Det kan hända att det kommer några bilder från lydnadsplan på de övriga hundarna i gruppen en annan dag.

Nu laddar vi för nästa läger. Det blir ett kortkort besök med en övernattning på ett kennelläger (för en helt annan ras) i slutet av veckan.

Och så lite framåtsändande och kryp (ur ett annorlunda perspektiv). 🙂

 

 

 

Semestern har hittills varit en ganska rörig historia med klar Galenskaparna-känsla, minus matchande träningsoveraller. På knappt två veckor har vi betat av sex orter och det var – milt uttryckt – too much.

”Man ska ha husvagn – tänk vad man får se:

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll.
5 minuters rast på ett europavägsmotell…”

Nu har vi förvisso inte varit i varker Falsterbo, Koster eller Kloster. Örebro och Flen (tror jag) har vi kört igenom. Däremot har vi avverkat Nora, Rättvik, Falun, (Uppsala), Katrineholm, Västervik och Gränna… Ingen rast, ingen ro och att sätta upp förtältet har inte varit aktuellt med de korta stopp det blev. Eftersom vädret oftast varit förhållandevis gynnsamt så har det dock gått bra att klara sig utan det.

Här kommer en sammanfattning, mestadels i bilder, och eftersom det ofta sägs att den bästa kameran är den man har med sig så … är det mest ajFån-bilder, men inte bara. Det är som det är, och ett stöd för minnet när vi framåt 2018 börjar fundera på vad vi gjorde på semestern 2013.

På vägen till Dalarna tog vi ett nattstopp i Nora och konstaterade att den lilla staden nog förtjänar mer än en övernattning. En kvällspromenad på gångvägen utmed sjön in mot centrum hann vi i alla fall med.

Sen drog vi vidare mot Rättvik och lyckades, mot alla odds, kapa åt oss den (enligt oss) näst bästa platsen på campingen. På en liten kulle där det endast finns två platser, gott om utrymme och relativt lugnt för hundarna som slipper någon som går precis inpå samtidigt som de har full koll. Utsikt över Siljan åt ena hållet är ju inte fel. Tyvärr blåste det en hel del vilket ju märktes extra tydligt på vår lilla kulle.

Det kändes märkligt att vara i Rättvik utan att det fanns någon mamma att hälsa på och utan någon att göra-lista men samtidigt kändes det som något jag ”behövde” göra. Men att bara turista liksom? Vi hälsade förvisso på mamma i minneslunden men efter två övernattningar kände jag mig ganska ”klar”. Då hade jag dock fotat hundar i motljus, maffiga solnedgångar och lite annat. Det är väl för övrigt bara i Rättvik man hittar en gångvägsskylt med figurer iklädda Rättvikströja och Rättviksmössa? Kanske ganska naturligt i och för sig… 🙂

Vi drog vidare till Falun och slog läger hos A och Gino. Där fick vi en fin campingtomt, förvisso utan sjöutsikt men rymlig, lugn och nära till servicehuset. 😉 Där åt vi god mat, husse byggde garagegolv i ett par dagar och jag vallade hundar i det fina naturreservatet som ligger utanför husknuten. Hundarna åt blåbär i mängder. Medan A och husse byggde garagegolvet hann jag även med att trimma Gino. 🙂

Efter tre nätter i Falun bar det iväg igen. Kompassen var ställd på Västervik men den sträckan försökte vi inte ens fixa på en dag. Vi åkte via Uppsala och hälsade på Johanna som är en cybervän sedan många år men som jag inte träffat IRL tidigare. Där anslöt även en borderkompis (Ylva) som bor i närheten. Vi serverades en god lunch och fick prata av oss i ett par timmar. Supertrevligt var det och jag hoppas vi har lite bättre med tid nästa gång.

Vi avverkade några mil till efter det stoppet och inför natten hamnade vi på Djulö Camping utanför Katrineholm. Ett bra val! Så bra att vi blev kvar en natt extra faktiskt. Trevlig camping, lugnt och skönt (utom när det var dans på utedansbanan på lördag kväll). Hundarna fick bada och vi ägnade oss åt att ”bara vara” i en hel dag i det fantastiska vädret.

På söndagen bar det iaf av mot Västervik som var tänkt att bli slutmålet med ett lite längre stopp. Så blev det inte. Jag hade försökt boka men kom inte fram på telefon och när vi landade visade det sig att vi bara kunde stå där i två nätter. Lysingsbadet (campingplatsen) var väl både bu och bä. Trånga platser och rätt rörigt men … gott om natur med fina promenadvägar utmed havet. Någon sjöutsikt hade vi dock inte.

Första kvällen regnade det faktiskt rätt rejält en stund så då fick det bli filmkväll vilket uppskattades av framför allt Karlssons som fick vila sitt söta huvud på en kudde som omväxling. 🙂

Eftersom det var nära mellan husvagnarna kunde Iza drömma inte bara om resterna av vår frukost utan även om grannarnas frukost. 🙂

Avslutningsvis blev det två nätter i Gränna, på vägen hem liksom. En camping där man kanske borde ha lagt lite mindre krut på kakel, klinker, speglar och fake-marmor i servicehuset och lite mer krut på fungerande duschar och krokar i duschutrymmet? Man hade dessutom lagt mycket krut på staket som gav en viss koncentrationslägerkänsla. Runt servicehuset kunde man nästan misstänka att det var el i staketet och åt ena hållet runt campingen var det halvhögt stängsel med taggtråd längst upp?! Åt andra hållet var det inget staket alls? Kändes aningen ologiskt. Trots att jag bett att få en plats i ”utkanten där man lätt kan komma av och rasta hundar” så hamnade vi i den mest inhägnade delen där det var långt (och omöjligt) att ta sig iväg utanför campingen med nödiga hundar på morgonen. 😦 Gränna bjöd iaf på blå himmel och det är ju en mysig liten stad.

På onsdagen blev det en utflykt till Visingsö där jag aldrig varit tidigare. Det var oerhört vackert och eftersom vi hade bilen med oss hann vi avverka hela ön från norr till söder. Jag försökte ta några fina bilder på hundarna i Ekskogen men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 😉 Glass fick vi iaf, allihop, men Iza tyckte bägarna var lite för små eftersom hon inte kunde få ner hela nosen. 🙂

Igår kom vi hem, mitt på dagen. Igår kväll landade min kusin med make här för en övernattning. Det blev en jättetrevlig kväll även om man var aningen trött. Idag har lägerfixet tagit full fart med diverse inköp och administration och i morgon bär det iväg med husvagnen till lägret och en del pyssel där. En natt till hemma får det dock bli innan vi installerar oss ”permanent” på Kind BK. Iza och husse får vara hemma och passa huset.