Författare: vallterrier

Eftermiddagen har tillbringats på klubben. Först träningstävling och sedan julfest med massor av god mat och julklappar.

Det är supersvårt att få den lilla terriern att tro att det är tävling (när det inte är det) men idag tror jag faktiskt han gick på det? Först värma upp lite när några andra ekipage körde med kommendering, domare, skrivare och hela ”kitet” och sen gå in och köra själv. Det bästa av allt var att hans matte för en gångs skull lyckades tävlingsTRÄNA! Jag har otäckt lätt att hamna i ”tävlingsmode” och glömma allt vad belöningar (och ev korrigeringar) heter. Men idag … gjorde jag inte det. Efter linförigheten (vi körde lägrelydnaden, som förberedelse inför vårens övningar) slet jag upp en pipleksak och kampade med honom. Efter krypet (som iofs inte var särskilt bra) slängde jag iväg en boll för att förhoppningsvis komma över låsningarna, och när han faktiskt hoppade på första kommandot kom det en boll farandes över huvudet på honom. Dessutom ”spottade” jag godis några gånger under programmet. Han var nog rätt förvirrad, på ett bra sätt, när det hela var över. Var det tävling eller var det träning? Exakt det jag ville uppnå. 🙂 Det blev inte särskilt många poäng i protokollet men det var inte heller det som var syftet. Han gjorde dock flera fina moment, bl a framförgåendet, som troligen varit lika fina utan belöningsförväntan.

Jag hade redan på förhand bestämt mig för att avstå platsliggningen. Även om vädret var förhållandevis snällt, +4° och uppehåll, så kände jag ändå att det inte fanns någon anledning att lägga den lilla frusna hunden. Med facit i hand var det nog årets bästa beslut. Det uppstod rätt rejält kalabalik under platsliggningen och då var det skönt att stå på sidan av…

Efter det utbröt julfesten och därifrån åkte vi mätta och nöjda. Eller… terriern kanske inte var så mätt, han fick bida sin tid i bilen tillsammans med en bc-kompis,

Sen konstaterade jag att den där ån, som till hälften omgärdar klubben, må vara pittoresk på sommaren. Under regnperioden är den inte lika rolig….

Halva appellplan står under vatten och det är inte så långt kvar till stugan (som tack och lov står på plintar). I den lilla stugan på bilden brukar vi bl a hysa in en instruktör under lägerveckan…

Här på ”udden”, som inte syns på bilden, brukar det vara massor av husvagnar uppställda på lägret. Just nu hade det lämpat sig bättre med husbåt… När det körs mentalbeskrivningar äger ”lilla jakten” rum här. Hade det varit MH idag hade det väl kanske funkat med vattenapporterande fågelhundar?

Det är ju inte första gången det händer, och säkert inte den sista, men man blir ändå chockad varje gång…

Den 7:e november skrev jag det här inlägget. Då var det helt omöjligt för terriern att rallybacka stående vid sidan. Rumpan ramlade ner så fort jag tänkte tanken…

Idag ser det ut såhär, ungefär… 🙂 (5 sekunder film)

Det tar sig! Det är inte perfekt men väldigt mycket bättre. Dock; han behöver vara rakare, han behöver dämpa sig lite, inte hamna i sken baklänges utan hålla positionen och han behöver bli ännu säkrare i att hålla sig på benen. På filmen belönar jag genom att kasta godis framåt. Det är för att få drag framåt istället för ner i sittande position bakåt. Jag varierar med att belöna vid mitt knä. Rätt eller fel? Det känns som om mixen funkar rätt bra för tillfället.

Dessutom behöver nog jag bli helt på det klara med hur momentet ska utföras?

”Tre steg bakåt.
Under gång backar ekipaget tillsammans 3 steg utan att hunden sätter sig. Därefter fortsätter ekipaget tillsammans framåt.”

Glasklart, eller…? Men – hur är det med de där jäkla fötterna? Mina alltså? Ska de vara samlade innan jag börjar backa och ska de vara samlade innan jag fortsätter framåt efter avslutad backning? Tips, råd och instruktioner mottages tacksamt.

Jag är ju fortfarande inte alls säker på att rallytävlande är något vi kommer ägna oss åt men det är faktiskt himla kul att ha något nytt att träna på, med konkreta mål. Att se de, stundtals, snabba framstegen. Att se hur poletten ramlar ner i terrierhjärnan. Hur han vill, och försöker, förstå. Blir glad när det blir rätt. 🙂

Det är nog så klurigt även för mig. Hur ska jag få honom att förstå? Vilka kommandon ska jag använda? Vilka handtecken? Belöningsplacering? Massor av nytt att fundera på.

Och sist men inte minst; nu tränar vi enskilda moment, utan skyltar, ofta i köket (due to uselt väder och mörker). Matten i sällskapet behöver mycket träning på att snabbt tyda skyltar och gå bana. Att låta det ögonen ser passera hjärnan, tolkas korrekt och sen fortplantas ut i armar, ben, fötter och tunga så att terriern har åtminstone en chans att göra rätt. Det är utan tvekan där den största haken sitter! Annars ”har” vi nog (med lite solsken och medvind) de flesta momenten, åtminstone upp till avancerad klass.

Till sist, efter detta rallyinlägg, konstaterar jag att vi i morgon ska träningstävla. Brukslydnad, lägre klass. Planen är ju fortfarande lägre sök till våren och det är definitivt högre prioriterat än rallyn. För övrigt finns det inte ens möjlighet till rallytävlingsträning i morgon, så valet var inte ett dugg svårt… 🙂

Efter gårdagens relativa julkoma, där det enda ”städprojekt” jag lyckades med var att rensa en del i mottagarlistan i internetbanken, har jag idag åtminstone lyckats tvätta några maskiner tvätt och gått en promenad, modell längre, med djuret. Lite träning blev det också. I övrigt har vi hållit en låg profil, det är ju ändå jullov. 😉

I morgon måste jag nog sätta fart på riktigt om jag ska lyckas ro iland åtminstone en del av allt jag planerat att hinna med på jullovet.

Karlsson har tillbringat eftermiddagen ungefär så här, med korta avbrott för att skälla uppmuntrande/instämmande/förvånat/tillrättavisande (?) när husse ropat ”jaaaa” i samband med att Leksand gjort mål…

Det där med att fota djur och barn i ”icke spontana” situationer är inte enkelt. Även om Karlsson var förvånansvärt samarbetsvillig när årets julkort skulle tas så gick det inte som på räls hela vägen. Han hatar ju att posera, åtminstone när matte står bakom kameran. När matte regisserar funkar det lite bättre. Dock inte hela tiden…

Foto: Dan Fehrm

Av en lycklig slump lyckades vi bege oss ut på juldagspromenad när det uppstod en lucka i dagens regnväder. OK, det var inte årets längsta promenad men vi hann istället träna en stund när vi kom hem innan regnet återupptog sitt strilande. Man får vara glad för det lilla. 🙂 Dessutom är jag extremt glad att nederbörden inte kommer i fast form…

Samtliga inblandade överlevde julafton, mer eller mindre utmattade. 🙂 Nu är det ju en lugn och sansad tillställning för vår del och lugnare blir det för varje år som går verkar det som, och inte mig emot. 🙂 Ganska sparsmakad jullunch, Kalle Anka, kaffe och julklappar hos svärföräldrarna och … sen åkte vi hem. Där åt vi en minivariant av julmiddag. Resten får vi väl gå loss på idag misstänker jag?

Det faktum att regnet öste ner (utan uppehåll – hela dagen – i kombination med stormvindar!) och termometern visade ett försvarligt antal plusgrader bidrog naturligtvis till lugnet eftersom risken för utryckning med salt-/plogbil var obefintlig och hela familjen kunde vara med hela dagen.

Karlsson stod för tindrandet och förväntningarna. Han fick ingen ro i kroppen förrän julklapparna var slut, i dubbel bemärkelse. 🙂 Han har nu förbrukat sitt livs andra, och troligen sista, oink-gris. Han fick ju en på födelsedagen, i början av december, också. Den kostade hälften så mycket och höll dubbelt så länge, dvs ca 12 minuter!  Troligen eftersom det var den första och han inte var riktigt säker på taktiken. Nu hade han helt klart för sig hur man snabbast möjligt dödar en gris, och det gjorde han. Dramat illustreras av några usla iPhone-bilder. IPhone+blixt+action är ingen bra kombination. På bilden nere till höger försöker han begå brott mot griftefriden eftersom han vägrar acceptera att julegrisen är död och begraven, bland julklappspapper.

Kvällen tillbringades sedan med bevakning av skumma tomtar. Mycket ihärdig bevakning. 🙂

Att bevaka skumma tomtar tar på krafterna och när uppdraget var utfört (=tomtarna var slut) såg det ut så här. 🙂

Strax därefter somnade även ägaren till jeansbenet och sov sig igenom julupplagan av ”Alla är fotografer”. Det tar på att vara vaken från 04.00… Idag sov hon aningen längre (05.45) och har hunnit ta igen det hon missade via SVT Play.

Och regnet det bara öser ner… Vad det gäller gårdagens tävling mellan de olika väderprognostisörerna (?) så känns det onekligen som om yr.no vann kampen, med sitt värstescenario. 😦

Regnet smattrade mot taken
Endast matte var vaken (kl 04.00)

…och på den vägen är det. Regnet smattrar och jag är vaken. En rätt usel tradition jag lagt mig till med; att endast i undantagsfall kunna somna om efter att jag vaknat vid 3-4-tiden, och det har inte med tomten att göra utan gäller, typ, året runt.

Nåja, julafton är det i vilket fall som helst och därför vill vi önska bloggens läsare en riktigt skön sådan!

Foto: Dan Fehrm

23 december är en dag fylld av traditioner; gamla, nya och kanske blivande? Den som lever får se.

Granen står i alla fall grön och grann i stugan och klädd är den också. Skinkan, mer minimalistisk än någonsin, är klar. Risgrynsgröten är kokad. ”Janssons” är klar. Klapparna är inslagna, de sista igår faktiskt. Kanelförrådet är (som vanligt) gott (och borde räcka till år 2022 ca). Brandvarnaren i köket är testad. Tja, jag skulle nog kunna rabbla ett tag till. Känner mig ”cool” och färdig. Eftersom det inte blir fler än jag, husse och terriern (och Bertil) här hemma i år så finns det ingen anledning att stressa ihjäl sig. Det blir jullunch hos svärföräldrarna och sen blir det hemmakväll. Känns skönt!

Jag konstaterar också att Karlsson fullt ut axlat Izas ansvar för matlagningen. Han hade full koll på skinkan när den var i ugnen t ex. Övriga hemmavarande familjemedlemmar (=matte) förlitade sig på stektermometern men Karlsson hade inget som helst förtroende för den sa han? Nåja, det gick bra till sist.

Några saker har dock inträffat idag som jag verkligen inte önskar ska bli traditioner. En utav dem var … åska?! Det small och blixtrade rejält på förmiddagen och sen började det … snöa?! OK, åskan var väl kanske mer anmärkningsvärd än snöfallet, men det hängde i alla fall ihop. Tack och lov försvann snön nästan lika fort som den kom. 🙂

På långpromenaden konstaterade jag också att jag kanske borde ha köpt ett presentkort på dykcert i julklapp åt den lilla terriern? När leksaken hamnade i diket fick jag fiska upp den? Den lilla hunden plaskade gladeligen omkring i det iskalla vattnet men att sticka ner den söta lilla näsan? Näe, det kom inte på fråga…

  Nu återstår att vem som vinner kampen om julaftonsvädret? Den handlar otvetydigt om regn. Mycket eller JÄTTEMYCKET?! Yr.no är inte ens överens med sig själv, och nu varierar prognoserna från ca 7 mm till över 50?! SMHI spår ca 20 även om det inte framgår här. I morgon vid den här tiden har vi väl en aning om vem som vann. Jag håller på Klart.

Avslutningsvis ett par bilder på min nya favoritjulblomma – vita snittamaryllis. Tokvackert!

Och just det; husse är ute och saltar. Även det en tradition som inte får glömmas bort…

När ”vanliga” människor förmodligen ägnat dagen åt julstök var vi fem tappra som ägnade oss åt julsök istället, eller åtminstone dan-före-dan-före-dan-före-dan-sök, typ. En mycket bättre sysselsättning faktiskt. 🙂

När vi klev upp i morse blåste det stormvindar och regnade rejält så det kändes väl … sådär. När jag kom ner på låglandet var det dock inte så farligt med blåsandet och regnet avtog rejält.

Efter förra söndagens ”springiga” pass, med vissa problem att hitta figgarna, började jag fundera lite smått på om det var en attack av noskvalster – igen? Det är ju ungefär ett år sedan sist. En del underliga beteenden när han skulle hämta boll igår på promenaden förstärkte mina misstankar men nu är de lagda åt sidan. Idag var det definitivt inga kvalster i terriernäsan!

Trevlig, ganska lättsprungen (och lättgådd) bana, ca 200 meter lång, med lite uppförslut på stigen. Ganska stabil medvind, som omväxling. Det ökar onekligen risken för framslag. 😉 Min tanke var egentligen inte att köra hela banan men det flöt på och älgtornet i slutet var onekligen lockande. 😉

Vi började med en figge i varje hörn, ett par tomslag och sen en figge i en ”vedtrave”. Det gick att ta sig in om man var i flugviktsformat, och det gjorde naturligtvis den lilla flugviktaren. 🙂 Nåja, han hittade i alla fall, och skällde en stund innan han kröp in mellan stockarna. Bilden är från när nästa hund hittat figg på samma ställe.

Sen blev det ett antal rätt snygga tomslag (inte perfekta, men ok) innan det var dags för hans första älgtornsfigge, ute på ett hygge. OK, vi gjorde ett försök på lägret i somras, på hans andra dag som skallhund. Det var inte min idé. På tok för tidigt och det gick därefter… Därför räknar vi dagens älgtorn som det första.  Han löste det faktiskt bra idag. Han kom inte igång med skallet på en gång, men ändå ganska snabbt. Lite konstigt var det tyckte han, men bjöd ändå på ett ”vägledande” skall. Bra så! Nöjd matte och nöjd hund. På det hela taget en bra dag för alla inblandade, och mycket roligare än julsTök. 🙂

Även om det inte regnade så mycket på oss var det ju en hel del att hänga på tork i pannrummet när man kom hem; snitslar, cammo-skynken, kläder, leksaker mm. Min assistent skulle naturligtvis hjälpa till att packa upp och då kan det sluta med att man ser ut så här.

Jag kunde inte begripa varför det fattades en snitsel – förrän jag vände mig om. 🙂

I morgon är det tyvärr risk att åtminstone hälften av ekipaget måste ägna sig åt en viss grad av julsTök istället, men den smällen tar vi då.

Ett ovanligt välbehövligt jullov har invigts. Vid lunch klappade jag ihop locket på jobbdatorn och det kommer inte öppnas igen förrän nästa år.

Första punkt på jullovet var hundpromenad med en del rallyinslag. Snurr åt vänster är lätt säger terriern. Snurr åt höger är svårt… Sen bar det väg till frisören för att få ordning på mattefrisyren. Därefter gav jag mig, med lätt dödsförakt, iväg mot staden stora köpcentrum för att stödköpa en boll, som ersättning för den jag kastade upp i granen här om dagen.

Bollen är numera försedd med snöre och produkttestad av det lilla djuret. Den fick klart godkänt! Nu har djuret utfärdat kastförbud om det finns träd inom en radie på 50 meter.

Sen har vi tränat lite rally i köket. Nu bjuder han på högerfot! I didn’t see that coming? Det går kanske att lära gamla hundar… etc, trots allt? Det finns att jobba på; position, rakhet mm, men han bjuder! Om jag råkar säga ”fot” så är han dock blixtsnabbt tillbaks på vänster sida. Det gäller alltså att lära matte prata också och det kan bli nog så tricky. 🙂

Helt plötsligt kunde han även backa stående vid sidan i hela tre (matte)steg?! Flera gånger? Mycket kvar att jobba på även där men ändå ett stort steg för terrierheten. 🙂

Kan bli ett bra jullov det här. 🙂

Efter snart fem månader med Karlsson som enda hund i huset kommer jag ibland på mig med att tänka; ”så stor han är!”. Självklart har han inte växt, och han är inte stor. Han väger fortfarande sina knappa nio kilo och är 38 cm hög (antar jag, även om inte höjden blivit mätt på några år). Men … har man inte 26 kilo schäfer att jämföra med så…?

Ibland kommer jag även på mig med att tänka; ”vilken mjuk päls han har!”. Självklart har han inte mjuk päls. Den är fortfarande lika sträv (och för tillfället lite … luddig). Men … har man inte en mjuk schäferpäls att jämföra med så…?

Det är märkligt hur verkligheten kan te sig olika beroende på vad man har att jämföra med? Jag minns när vi haft vår första schäfer i några veckor, hon var väl ca 3 månader gammal, och vi skulle träffa pappas schäfrar för första gången. När de kom ur bilen backade jag en aning – de var ju gigantiska!

Nåväl, förr eller senare får jag nog något att jämföra Karlsson med igen. Mindre, större, mjukare, strävare? Ingen vet, det får framtiden utvisa.

I morgon ska vi inviga jullovet med sökträning. Jag är grymt imponerad över att vi fått ihop nästan hela sökgänget, lördagen före jul! 🙂

Dessutom är jag tacksam att den där vita skiten försvunnit. Julen ser ut att bli helt i min smak; grön! Kanske skulle återinföra den gamla traditionen med julaftonsspår?

Idag lyckades jag hålla i bollen (en annan boll!) tills vi befann oss med alla gran#%&§# och andra träd på säkert avstånd. Dagens första kast blev ändå ka(s)tastrof. Bollen gick i en hög, snygg och prydlig, båge … bakåt?! Jag vet inte vem som blev mest förvånad; jag eller Karlsson?

Kommentar på idag på FB, till nedanstående bild: ”Man kan lära även gamla hundar si …äh, mattar kasta boll.” Varpå jag replikerade: ”Tveksamt Jxxxxx? Man kan möjligen lära dem VAR de ska kasta boll? ;-)”

Det blir ju en hel del fotande med iFånen nu eftersom det är den som är med på promenaderna. När det gäller actionbilder är den faktiskt minst lika effektiv som dvärgkameran och då kör jag fortfarande med en 4S. Att släpa systemkameran på timslånga rundor i tveksam väderlek kommer inte att hända förrän den dagen jag har en egen sherpa, med paraply. Fånen är förvånansvärt kompetent ändå tycker jag. OK, det blir mycket skit men det får man ju rensa bort. Kör man på sekvensfotografering blir det oftast någon bild som är åtminstone … hyfsad. Inget man förstorar och sätter på väggen direkt, men det duger ofta för webben.

Sen kan det bli ohyfsat också. När matte fegar ur och drar undan Fånen när vilddjuret börjar komma för nära. 🙂

Men visst har även den bilden en viss charm, mitt i all oskärpa? Och tittar man noga så finns det faktiskt tendenser till skärpa på hans högra öga, det vänstra på bilden. 🙂

Bollen från igår då? Vi gick förbi idag och … jag såg den inte? Är tämligen övertygad om att jag faktiskt var vid rätt gran#%&§# men … ingen boll?! Och jo, jag letade på marken nedanför också. Kan det vara någon ekorre som tror sig ha fixat pensionsförsäkringen? Det hade jag bra gärna velat se i så fall. Och framför allt skulle jag vilja se reaktionen när den ska påbörja kalaset… 🙂

(Det blir en hel del dubbleringar nu; den korta versionen på Facebook och den något längre här, mest för mitt eget minnes skull. Facebook ÄR verkligen uruselt när man vill leta reda på något gammalt. Är det någon som tycker det blir tjatigt så ber jag om ursäkt.)

Det är ju den tiden på året när människor plockar in granar i sina hem och hänger upp kulor i dem. Jag har inte (i år heller) lyckats bestämma mig för om jag ska Våga Vägra Gran? Som vanligt kroknar jag väl på söndag eller nå’t och så får vi åka och köpa en gran, trots allt.

I väntan på detta ångestfyllda beslut kan man ägna sig åt att dekorera granarna i skogen istället.

För ett par veckor sedan köpte jag en sådan här boll. Lagom storlek för den lilla hunden, en ”konsistens” som jag trodde han skulle uppskatta och det var möjligt att applicera snöre genom bollen vilket jag gjorde direkt när jag kom hem. Ett mjukt och fint men ändå starkt snöre. Bollen inhandlades när stormen Sven var på ingång, med snö och hela paketet. Ljus boll (självlysande i mörker men inte i snö!) gick bort i någon vecka efter det men nu, när det åter är barmark, skulle den invigas och fick därför följa med på lunchpromenaden.

För att göra en lång historia (någorlunda) kort; jag vet fortfarande inte om den lilla hunden uppskattar ”konsistensen”…?

Där, 7-8 meter upp i granen, hänger den fiiina bollen. Där lyckades jag, med stor precision, placera den redan i första kastet. Hur gööör jag?! Exakt hur klantig får man bli utan att låsas in?

Karlsson letade länge och väl på marken, i alla möjliga väderstreck, innan han lät sig övertygas om att bollen inte längre fanns ibland oss utan lämnat oss för en högre sfär.

Det är inte första gången det händer men senast bollen blev kvar, ”på riktigt”, är nog 15-16 år sedan. Den bollen spanade vi in, jag och dåvarande hunden, varje gång vi gick förbi. Efter ganska många månader var den helt plötsligt borta, och gick inte att återfinna på marken nedanför. Vart den tog vägen undrar jag fortfarande…

Normalt brukar jag avhålla mig från bollar med snöre i skogsmiljö. Jag vet ju hur kass jag är på att kasta. Men ibland blir man lite övermodig… Oddsen att den ska ramla ner är nog dessutom rätt dåliga. Det mjuka, sköna snöret verkar ha trasslat in sig rejält. 😦 Är det någon som har tillgång till en tam och väldresserad ekorre? Eller dito kråka/skata? Katt kan också funka men då blir väl den kvar där istället…

Igår kväll var det över – december månads stora event; Musikhjälpen.

Hela Musikhjälpen-konceptet är förvisso fantastisk men det får onekligen en extra dimension av att Sveriges hundnördar går samman runt detta. Dessa fantastiska tjejer som tagit initiativet till Hundsportens gemensamma insamlingsbössa ska ha en stor eloge! Vilket initiativ, och vilket engagemang det skapar. 🙂

Stora delar av veckan har SVT Play gått i bakgrunden på datorn och titt som tätt, väldigt titt som tätt, har jag kollat in FB-sidan och ställningen bland de ”privata” insamlingsbössorna. Där har Hundsporten legat i täten hela tiden och igår kväll, via en ”flashmob” skenade det iväg rejält. 😉

Tvåhundratrettiotvå tusen kronor! 70 000 mer än förra året?! Den näst största ”bössan” var scouterna, och de kom upp i knappt 100.000:-. Att vi hundsportare är tävlingsmänniskor går inte att ta miste på. 😉

En stor del i att det går så bra är självklart möjligheten att vinna något hundrelaterat från alla de sponsorer som ställer upp. Böcker, presentkort, hundmat, halsband, privatträningstimmar, smycken, hundfoto… och mycket, mycket mer. För varje 50-lapp man sms:ar in får man önska sig en lott hos en av sponsorerna. Vi kan väl säga som så att … jag hade ganska många ”lotter” innan veckan var över. 🙂

Det är en härlig känsla att faktiskt vara en liten del av allt detta och att kunna bidra till något bra. Det hela blev ju inte sämre av att jag i dragningen igår kväll faktiskt vann två priser i form av presentkort. Jag gick inte plus, men det satte en liten extra guldkant på det hela. 🙂

Nästa år hoppas jag att alla mina hundkompisar hänger på! 😉

Idag skulle vi träna sök. Ute regnade det och blåste rätt rejält och ca 30 minuter innan avfärd såg det ut så här i soffan.

När han upptäckte att jag fotade gjorde han helt om och sen såg det ut så här?

Vem kan tro att detta är en brukshund? 😉

Uppenbarligen är det så att han ligger på laddning, men jag förstår inte var kontakten är? Och sladden?

Söket gick inte direkt som på räls, men fort. 🙂 Det var väl kanske mer spring i benen än näsarbete stundtals  men man kan inte klaga på farten, viljan och djupet. Möjligen kan man klaga en aning på riktningen…? Matte måste strukturera upp det hela lite bättre, helt klart. Han tröttnar dock inte när jag skickar om, och skickar om, och skickar om. Samma entusiasm varje skick. Dessutom börjar han bli lite lydig och vänder, åtminstone ibland, när jag ropar. 🙂

Dagens höjdpunkt var i alla fall legan som var ett surrogat för en nedgrävd figge. En grop där vi ställt ned en låda med lock och sen täckt med diverse döda granar och ris. Den var bara några meter från stigen och han sprang förbi den med några meter innan han fick vittring och tvärvände. Inga tveksamheter om att man skulle skalla även i det läget. Nu väntar vi bara ivrigt på att få prova en nedgrävd ”på riktigt”. 🙂

Har jag sagt att jag gillar den gröna vintern? 😉

Igår var det dags för årets mänskliga mentaltest: julbord med jobbet! Detta är alltid en prövning, inte på grund av det närmaste sällskapet men på grund av den övriga miljön som brukar vara rätt stökig.

Jag laddade batterierna med en ljuvlig långpromenad på dagen. Barmark, solsken, blå himmel och vindstilla. Mer än så kan man nog inte begära i december om man är bosatt i det här landet. Det gick knappt att föreställa sig snöstormandet förra fredagen och även så sent som i söndags även om det fanns någon liten snöfläck kvar på skuggiga, vindskyddade ställen. Vi njöt rejält, både jag och Karlsson. 🙂

Sen blev det kväll och dags för mentaltesten. Vi började med bowling och på måndag är det jag som ringer stadsbyggnadskontoret! Marken under bowlinghallen måste vara underminderad för den banan jag spelade på lutade helt klart åt vänster, hela tiden! 😉 Kan inte minnas när jag bowlade så fullständigt uselt senast? Nu är det ju ingen sport jag ägnar mig åt särskilt frekvent men gårdagens övning påminde starkt om tävlingsåret i lydnaden; det gick bara sämre och sämre ju längre vi höll på?!

Sen traskade vi typ 45 meter, till Grand, där julmaten skulle intas. För tredje året i rad körde jag min nya strategi med bra resultat. Jag sållade rejält bland vad som erbjöds och åt i princip bara sill, lax och lite kallskurna delikatesser vilket resulterade i en precis lagom mättnadskänsla. Köttbullar, prinskorvar, jansson och revben lämnar jag åt de bättre behövande, eller åtminstone de mer hungriga. Framåt 23-tiden gav sig den bristande mentaliteten till känna rejält och jag bröt, efter halva testet, och åkte hem. Eller snarare; fick skjuts hem av husse.

Idag hade luften gått ur fullständigt. När jag försökte planera middag för idag och i morgon och jag ratade recept som började med ”koka upp fyra liter vatten i en kastrull” för att det lät jobbigt kände jag att det var dags för en vilodag. Det var länge sedan och förmodligen välbehövligt. När husse erbjöd sig att promenera den lilla hunden tackade jag ja och samlade istället energi till ett rallypass i köket när de kom hem.

Jag scrollade igenom alla skyltarna, från nybörjar- till mästarklass, funderade på vilka moment som kommer bli svårast och försökte känna på dem. Väldigt mycket ”har” vi ju redan. Där hänger det mer på om matte lyckas tyda skyltarna och vidarebefordra skyltarnas innebörd till terriern med hyfsad timing och på ett (för honom) begripligt sätt. Men … det finns ju en del som kommer bli extra trixigt…

…och det här är bara några exempel. Vinterns köksträning är räddad! Sen behöver vi nog träna lite (=mycket) på bana med riktiga skyltar också…

I övrigt har veckan, och helgen, ägnats en hel del åt att följa detta.

Det är oerhört häftigt att se hur stora delar av hundsportsverige bidrar både med pengar direkt till insamligen och med vinster till lotteriet. För varje 50-lapp man bidrar med får man anmäla intresse för en vinst från en mycket diger lista. Just nu är jag dock lite irriterad på att tekniken tydligen strular och att pengar man vill skicka in tydligen inte kommer fram eftersom man inte får några svars-sms. Hoppas på en lösning snart och låt inte det hindra er från att bidra. Insamligen pågår till kl 21 i morgon kväll och du kommer direkt dit genom att klicka på bilden ovan. Hur det funkar med vinster och annat kan man läsa här. Så kom igen nu; hög tid att lämna ditt bidrag och om du redan gjort det, lämna ett till! 😉