Sökdjur!

Idag har vi tränat sök på hemmaplan. Dvs… vi hade bara ca fyra mil till sökrutan och det är ju nästan hemma. 🙂

Det lilla sällskapsdjuren från i tisdags fick bli ett arbetande sökdjur och det tyckte vi om, både han och jag. Det är sååå roligt att se honom nu, sen bytet från rulle till skall. Det blir mycket mer flyt i allt, motivationen är högre och han är betydligt mer fokuserad på vad som ska göras. Att gå (planerade) tomskick gör honom inte det minsta ledsen utan snarare mer taggad. 🙂 Vi slipper bök, stök och frustration på stigen i samband med påvisen. Och framför allt – vi slipper de kopplade påvisen. En högvinst framför allt för Karlsson som slipper släpa på mig ut till figgen. Jag måste ju gå sträckan ändå, och bör naturligtvis skynda mig så gott jag kan, men jag behöver inte känna att jag hindrar honom.

Nu gäller det bara för tävlingssugen matte att hålla sig i skinnet ett tag till innan hon börjar läsa tävlingskalendern allt för noga. Det finns ju onekligen ett par detaljer kvar att slipa på, det gör det ju. Vi behöver prova halvdolda och dolda figgar och putsa lite på rutinerna när jag kommer fram till figgen och det vilt gafflande lilla djuren. Dessutom behöver vi fixa lite bättre ordning på transporterna tillbaks till stigen. Och … säkert en massa annat. Men att ha gjort ett sånt jättekliv framåt, som jag tycker vi har gjort i sommar, känns oerhört skönt.

Idag är han dyr den lilla! 🙂

(På den mentala inköpslistan står det förresten ”hörselskydd till figuranter”. Insåg att det kanske behövs när jag kom fram till andra figgen för dagen – som satt med händerna för öronen. 🙂 )

I brist på bilder får det bli en film från vår promenad här om dagen där jag körde skallmarkeringar på mig själv.

Sällskapsdjur?

Nu tänker jag sluta be om ursäkt för att det är långt mellan inläggen, tror jag. Det blir när det blir, typ. Enough said!

I fredags hämtade jag hem Iza, i en urna (i en papperskasse). Det känns lika surrealistiskt varje gång. Har ju upplevt detsamma med en hund och två katter tidigare. 😦 Men ett visst lugn infann sig, mitt i tårflödet som fick ny kraft. Nu är hon i alla fall hemma. Vad vi ska göra med urnan och askan är oklart. I nuläget står hon/den på skänken i köket i brist på beslut.

I söndags drog jag och Karlsson till SM på Mantorp tillsammans med en klubbkompis och hennes labbe Doris. Det bidde liksom en tumme… Hade husvagnsplats bokad hela helgen sedan lång tid tillbaks men i brist på adekvat körkortsbehörighet/dragbil/chaufför med adekvat körkortsbehörighet fick det bli en dagstur istället. Nåja, det ligger ju bara två timmar bort så det var hanterbart men det är ju roligare att vara på plats hela helgen, det är det ju.

Nåja, vi minglade runt, träffade bekanta från när och fjärran, tittade på duktiga hundar och förare och shoppade … ovanligt lite? Naturligtvis knäppte jag en massa kort på de ekipage jag känner och hann se. Kanske kommer några här vad det lider men de har med nöd och näppe lyckats ta sig från kameran till datorn så det dröjer nog ett tag i så fall. Dagens höjdpunkter, rent resultatmässigt, var en bronsmedalj i spår till klubben och en silvermedalj i rapport (!) till vår sökfröken (!) från lägret. 🙂

Än en gång konstaterar jag att Karlsson är underbart cool och enkel att ha med sig i sådana där sammanhang. Inget tjafs, inget gruff – så länge ingen gruffar på honom. Då gläfser han tillbaks lite, mest för sakens skull, men han är lika glad om han slipper. 🙂

Dagens roligaste tyckte han nog var när vi träffade Runa (som blev rasklubbens klubbmästare i lydnad i år och som han hört mycket talas om) och hennes matte. Då drabbades han av ett lyckorus och gjorde som han brukar i dylika situationer; slängde sig ner på marken och ålade runt – liggande på sidan. 🙂 Borde ha filmats men vi hann inte riktigt med i svängarna.

En stillbild fick vi dock till på sötnosarna. 🙂
Foto: Rebecca Gray

130829E

I tisdags fick Karlsson post. Ett litet knubbigt paket låg i brevlådan när vi kom hem från promenaden. Det var inte från Runa (som man kanske skulle kunna tro), men väl från hans egen matte. Våra nya favoritleksaker, eller åtminstone mina. De piper, och de håller!!! Om Karlsson själv fick välja så vinner ju latexpipmedsvans men de är inte optimala ur ett finansiellt perspektiv. Han gillar de här tillräckligt mycket för att de ska vara ett bra alternativ. Man kan även fästa ett snöre mellan fötterna på dem och då har man byggt sig en kamp-/jaktleksak alt. en kastleksak för handikappade mattar. 😉 På lördag ska de få följa med på på sökträning. Dessa heter Good Cuz. Finns även som Bad Cuz, då med små djävulshorn. Vi har ett par sådana också. 🙂

130829C

I tisdags kväll tog vi oss i kragen och åkte till klubben för lite träning i det underbara sensommarvädret. Karlsson fick börja med att agera sällskapsdjur åt Vinna som behövde träna platsliggning med skott. När jag gått ifrån honom insåg jag att det var riktigt länge sen vi provade på något dylikt. Någon gång förra året troligen. I år har vi ju inte tävlat bruks så då har det inte funnits någon direkt anledning att jaga ihjäl sig efter sådana träningstillfällen. Nåja, att det var länge sedan bekymrade inte Karlsson som låg fint i 8-9 minuter med tre skott i början.

Sen körde vi några lydnadsmoment. Rutan, med fokus på fart och riktning – med kast av Good Cuz över huvudet (eller åtminstone i ungefär rätt väderstreck) när han var nästan framme vid rutan, innan han stannat. Ska nog köra några mer sansade rutpass innan nästa tävling annars kommer jag aldrig få stopp på honom i tid…

Vi körde hopp-apport med kast av först apport och sedan nätboll när han var precis över hindret. Hoppas att denna metod kan lösa upp knuten?

Vi fick även till fjärr med tävlingsledare och kast av liten Cuz (från mig) efter ett-två-tre skiften. Han pep rätt mycket men just nu känns det som ett val mellan pest och kolera; en hund som låser och missar skiften OCH piper eller en hund som piper och utför skiftena? Tror trots allt att det sistnämnda ger fler poäng i protokollet?

Efter kursen hos Jenny känns det faktiskt som om jag blivit en aning bättre på att planera träningarna och inte slaskträna lite av allt? Vi hoppas att det håller i sig…

Idag blev det en rätt rejäl lunchpromenad i alldeles förträffligt promenadväder; dvs inte för varmt. Det lilla sällskapsdjuret fick springa av sig rejält, delvis i sällskap med Good Cuz, och vilar nu upp sig inför ett ev. kvällspass.

Det gäller att vara på sin vakt, även när man vilar.

130829B

Mycket skrik för lite ull…

…sa han som klippte grisen.

Eftersom vårt sökgäng för tillfället verkar vara ur funktion kände jag mig lätt desperat i förra veckan. Nu när det äntligen lossnat (i och med att vi gick över till skallmarkering) känns det ju inte som om det är så jättemycket kvar innan tävling men … då krävs det träningsmöjligheter.

Det är väl egentligen det jag har mest emot söket – att man inte kan träna på egen tass utan är beroende av inte bara en utan flera träningskamrater. Man måste vara minst fyra men fem eller sex är väl optimalt. Under sommarhalvåret när folk ska tävla, döma och ha allehanda hyss för sig, så även jag, har vi problem att få ihop tillräckligt många på ”hemmaplan”.

Desperation är uppfinningarnas moder, eller hur var det? 😉 Jag kollade med instruktören från lägret om de skulle träna i helgen som gick och om jag kunde hänga på. Det skulle det och det kunde jag. 🙂

Detta innebar 20 mil i bilen, tur och retur, och en heldag hemifrån och vi tränade i … ca 20 minuter. Det är när man börjar räkna ihop det på det viset man börjar undra om man är korrekt ihopskruvad?! Å andra sidan; det finns ju rätt många som kör betydligt fler mil, är borta längre tid hemifrån och betalar en massa pengar för att springa vänstervarv – utan större framgång. Ställt i relation till det känns ju sådana här träningsresor supersunda. 😉

Nåja, vi hade en supertrevlig dag, träningen gick bra och det där med skallmarkeringarna känns klockrent. Nu gick vi vidare till att testa (delvis) dolda figuranter, liggande på mage, under kamouflageskynken, för att se hur han reagerade när han inte fick ögonkontakt med figgen. Vid första ”träffen” försökte han slita skynket av figuranten och när inte det gick gjorde han ett försök att krypa innanför hennes kläder men sen – kom han igång att skälla. Vid andra försöket var det inget tjafs utan han gick i skall direkt. 🙂 Nu hoppas vi på att få till regelbundna träningstillfällen under hösten och vintern så kanske det kan bli tävling till våren?

Jag har dock insett att det finns en nackdel med skallhund… Det blir ju sämre med fototillfällen när man inte har en hund som ska komma in med rullen… 😉 Fotot är från hans sista pass som ”rullhund”, på lägret i somras.

130730E

Ett fall framåt!

Vi var ju som sagt på kurs förra helgen och i fredags fick jag möjlighet att testa av i skarpt läge; lydnadstävling på hemmaklubben.

I veckan har vi framför allt ägnat oss åt våra svagaste, eller kanske snarare osäkraste, moment; rutan och fjärren. Rutan är ju ett 10 eller 0-moment, typ. Fjärren är ju mer ”stabilt” svag, om man nu kan kalla det så? 😉

Fjärren har vi mestadels kört på promenaderna. Ett eller två skiften (ibland fler) och sen kast av pip-boll över huvudet. Han har varit lyhörd, snabb, tyst och framåtförflyttningarna har varit minimala trots att belöningen kommit från mig.

Rutan försökte jag stabilisera genom ett träningspass där jag, i brist på medhjälpare, körde bollkast över huvudet på honom när han var på väg till eller precis kom in i rutan. Hjärntvätt tror jag man kan kalla det?

Fria följet är ju också ett svagt moment där jag, sedan lägret i somras, försökt ändra gångstil genom att inte pendla så förb… med armarna. Det som passade fint på Iza har, visade det sig, en väldigt negativ effekt på nio kilo terrier. Nu gäller det ”bara” att synka resten av kroppen med de nya, mer minimalistiska, armrörelserna. Inte helt lätt om jag ska vara ärlig och inget som kommer naturligt än, alls…

Nåja, kvällstävling i Kind och dags för test av sommarens förvärvade kunskaper.

Som omväxling hade tl och domare bestämt att avsluta med gruppmomenten vilket kändes bra. Hade resten av momenten varit riktigt usla kunde man ju välja att avstå. Nedan följer betygen samt mina kommentarer. Protokollet har jag inte med mig här på det norska hotellrummet så domarkommentarerna kommer jag bara ihåg delvis.

Sitt i grupp: 0
Här ställde han sig upp och gick ett par steg framåt men stod sedan kvar. Jag sätter det på missförståndskontot. Troligen tappade han fokus och fick för sig att det var fritt följ men kom sedan på sig och stannade.

Platsliggande: 9
Han hade tydligen nosat lite men han låg. Det var ju si och så med det de sista tävlingarna i våras.

Fritt följ: 7,5
Ingen jättebra poäng men det behövs ju inte så många missar för att poängen ska ramla iväg. Något snett sättande, lite luft etc. Känslan var dock mycket bättre än vad jag är van vid. MYCKET bättre! Jag förstår dock inte vad jag gör på tävling som får honom att göra så usla stegförflyttningar, framför allt åt höger? Det skulle en duktig analytiker kunna lägga lite energi på att reda ut. På träning gör han dem riktigt bra.

Sättande: 10

Inkallning med ställande: 7,5
Jag kommenderade tydligen före konen? Det var det där med avståndsbedömningen… 😦 Själva ställandet var dock rätt fint tyckte jag, och tydligen även domaren eftersom han inte skrev något annat.

Rutan: 9
Klockrent, rakt mot rutan i hög (men inte överdriven) fart. Jag fick stopp på honom på rätt ställe och sen … krävdes det två ”ligg-kommandon” innan han la sig. Inte alls konstigt med tanke på att jag inte kört en tävlingsmässig ruta på länge. Fokus har ju legat på att alls få honom till rutan och efter veckans hjärntvättande med bollkastning var det inte det minsta märkligt att han blev lite chockad när han helt plötsligt skulle lägga sig. Jag är verkligen jättenöjd med detta!

Apportering: 0
Här började det gå över styr. Han ramlade tillbaks i vårens ”jagvillgärnaspringaochapporteramenjagvågarinteeftersomdubrukarslåmigihuvudetdå”??? Vilket jag naturligtvis aldrig gjort men det hoppas jag att mina läsare förstår? Han satt alltså kvar fast jag sa ”varsågod”, ”hopp”, ”hopp”, ”apport”, typ. Någonstans där hade vi nollat momentet pga för många kommandon så på protokollet står det ”vägrar”. Efter cirka femte kommandot kom han dock iväg och gjorde vad han skulle. Har helt medvetet knappt kört detta på hela sommaren för att hjärntvätta honom ”åt andra hållet”, dvs försöka få honom att glömma att man ens kunde göra så. Helt uppenbart fel taktik, allt för kort tid för att glömma.

Metallapport: 8
Här blev det också lite tjafs vid skicket men sen var det nog rätt bra tror jag.

Vittring: 7
Något extra kommando när han skulle iväg och lite slarv vid avlämnadet. Dock noggrann analys av pinnarna och han tappade inte pinnen innan avlämnandet – halleluja!

Fjärr: 5
Här var alltihop tillbaks i gammal dålig tävlingsform. Något missat skifte, extra kommandon, pip… 😦 Måste köra detta mer under tävlingslika förhållanden!!

Helhet: 8
Här kom kvällens höjdpunkt; ”Bra visat, synd med slarv (dk)”.

Totalpoäng 208,5.

Bara ett 3:e-pris men känslomässigt ett rejält fall framåt från vårens tävlingar. Jag lyckades (nästan hela tiden) hålla oss i den lilla bubblan och på samma planet. Bara en sån sak! Han slank iväg en liten sväng när det var dags för tl att lämna över den ena apportbocken men i övrigt höll vi ihop bra mellan momenten vilket vi sällan lyckats med tidigare men som är oerhört viktigt för att känslan.

Domaren, som även dömde tävlingen i slutet på maj, frågade i pausen vad jag gjort med hunden under sommaren eftersom det var ”en helt annan hund” nu. Låsningarna i starten på hoppapporten, metallen och fjärren var det han kallade ”slarv” men det är något helt annat. Skulle bra gärna vilja veta vad som rör sig i huvudet på den lilla?

Men; domarens ord värmde, och var ett bra betyg till både mig och sommaren instruktörer. 🙂 Nu har vi några veckor på oss att fösöka bli kvitt det där lilla elaka trollet som sitter på hans vänstra skuldra och säger ”SPRING INTE” samtidigt som jag står vid hans högra och säger ”SPRING”. Inte så konstigt att det blir konflikt kanske. VIK HÄDAN TROLL!

Inga bilder togs i fredags (heller) men nedanstående bild är från tävlingen i maj; samma appellplan, samma hund, samma metallapport. 🙂

130602F

Inspirerande kurs

Hej dagboken! Vi hörs tydligen inte så ofta nu för tiden.

Nu ska dock jag försöka åtgärda det genom några inlägg i ganska tät följd. Hotellrumsdöden i Norge är ju som gjord för det, typ.

Vi tar ett ämne i taget. Det känns bra. 🙂

Förra helgen var vi på kurs hos Vov Pedagogik och Jenny Wibäck. Temat för lördagen var ”effektiv tävlingsträning” och söndagen ägnades åt momentteknik. Båda dagarna var jättetrevliga och mycket nyttiga. Tävlingsträning är dock det vi är i allra störst behov av.

Kedjor, kommendering, att apan (dvs jag, alla hundförare är apor enligt Jennys teori 😉 ) kan behålla fokus, och hålla sig kvar i bubblan tillsammans med hunden, oavsett vad som händer runt omkring etc etc. Det visade sig (naturligtvis) att så länge jag var fokuserad var den lilla hunden med mig men tappade jag koncentrationen, om så bara för att svara på en fråga från tävlingsledaren, så… Det är inte lätt att vara hund med en sån apa. Inte att vara apa heller. 😉

På lördagen stötte Karlsson ihop med sin idol I-or för tredje gången i sitt liv och blev alldeles … startstruck! Han kom sig inte ens för med att be om en autograf?! Tyvärr missade apan att fota mötet så det får bli en reprisbild på i-or från årets lydnads-SM istället.

DSC_8494
Vi hade fått låna en stuga strax utanför Falkenberg på natten mellan lördagen och söndagen så att vi slapp åka hem. Vi hann mysa utomhus (och jag njöt av lite god lax från Laxbutiken) en stund och då blev Karlsson helt plötsligt väldigt inspirerad! Se bild nedan. Åskan brakade dock loss strax efter inspirationsattacken så resten av kvällen fick tillbringas inomhus.

130818c_2

På söndagen var det som sagt fokus på momentteknik. Rutan och fjärren var det vi främst la vår tilldelade tid på. Vi fick en hel del nyttiga tips och synpunkter som vi i möjligaste mån har praktiserat sedan dess.

Har du inte gått kurs hos Jenny/VoV Pedagogik så kan det varmt rekommenderas. Hon är jätteduktig, pedagogisk och allt sker på ett positivt sätt för både hund och apa. Vi fick många goda skratt under helgen och åkte hem som ett mer samspelt, och gladare, ekipage vilket kommer märkas i nästa blogginlägg, och förhoppningsvis även i verkliga livet lång tid framöver. 😉

Kameran var naturligtvis med men eftersom det här med fotande tydligen går i skov så låg den i bilen hela helgen. Precis innan hemfärd åkte den fram och jag tog ett par bilder på vår långhåriga publik som uppehöll sig precis intill träningsplanen större delen av helgen. 🙂

130818A

 

130818B

Livet utan storasyster

Igår var det en vecka sedan Iza fick somna in. Karlsson och jag börjar så sakta inrätta oss i det nya livet. Det nya livet som skiljer sig radikalt från det gamla.

Karlsson har kommit ut ur garderoben (men ibland går han in igen, bokstavligen) och börjat bete sig som en ”normal” bt (enligt ögonvittnesskildringar från andra bt-ägare). Han är alltså egentligen lika morgontrött som de flesta andra av samma ras verkar vara?! I morse genomförde jag en empirisk studie och lät jag honom bara ligga kvar när jag gick upp. Kl 09.30, när jag varit upp i fyra timmar, damp han ner på sovrumsgolvet. 🙂 Han fick gå ut och kissa, han fick … brunch, och gick och la sig igen, men den här gången i soffan. 🙂 Det finns ju inte längre någon risk att en hungrig storasyster äter upp frukosten så varför stressa? Framåt lunchtid var han på banan och pigg på promenad. 🙂

130809

Vi har också börjat gå längre (och snabbare) promenader. Iza var förvisso pigg in i det sista men tempot var väl inte riktigt som yngre dagar. Dessutom var hon ju en väldigt ”nosig” hund vilket – eftersom hon alltid var kopplad – ledde till en hel del stopp. Nu trampar vi på i ett bättre och jämnare tempo.

130809A

Vi har två gånger den här veckan gett oss på djävulsrundan som jag undvikit i ett par år. Staketet vid djävulshuset är f n i hyfsat skick så att de 20-25 hundarna faktiskt hålls på plats, innanför detsamma. I samband med denna runda märker man också att Karlsson inte är någon superhjälte. När vi passerar de idiotgapande hundarna är han mycket nöjd med att vara tyst och gå med mig mellan sig och hundarna samtidigt som han får lite mutor ibland för att upplevelsen ska bli lite mer positiv. Och när det kom sex ungtjurar nyfiket travande mot oss så tyckte han också att matte var en bra ”buffert”. 🙂

Även i samband med sista kvällsrastningen blir han lite skeptiskt om det prasslar i buskagen. Jag vill väl inte säga att han är mörkrädd men visst märks det att han är van vid att ha sin tuffa och orädda storasyster som visste (?) hur saker skulle hanteras. Nåja, det är inget större problem och det är ju inget som hänger kvar utan han glömmer fort. 🙂

Sorg och saknad

Den värsta chocken har lagt sig. Även om hon var gammal blev det ändå en chock – att det gick så fort?! Sorgen och saknaden finns naturligtvis kvar och kommer göra det länge. Märkligt vore det väl annars?

Något som förvånar mig är dock en del irrationella inslag i saknaden. Saker som till stor del irriterade mig när Iza fanns gör det nu väldigt påtagligt att hon inte finns.

Jag saknar schäferpäls-råttorna som dansade hambo på golven en timme efter dammsugning. Nu är det märkligt nog rent på golven i två dagar (minst) efter städning. En och annan schäferpäls-mus kryper dock lite förskrämt fram ur hörnen emellanåt…

Jag saknar den stora biabädden som stått bredvid min säng i 13 år och varit en ständig olycksrisk eftersom jag knappt hade någonstans att sätta fötterna när jag yrvaken klev ur sängen. Nu ser sovrummet jättemärkligt, och felmöblerat, ut.

Jag saknar morgonreveljen. Den där en glad, galen och extremt morgonpigg schäfertant pep och studsade runt i sovrummet, varvat med att puffa och klösa mig på armen, överlycklig att det var morgon och frukosten inom räckhåll.

Jag saknar kompostgallergrinden nedanför trappan som skulle förhindra att hon ”sprang” upp och ned okontrollerat nu under det sista året när hon inte hade järnkoll på ben och tassar. Jag väjer fortfarande för den när jag rundar hörnet från köket.

Som sagt; sorg och saknad är inte särskilt rationellt…

Karlssons saknad är nog av det mer rationella slaget.

Han saknar sin sängkompis, sin sparringpartner, sin lekkamrat, sin ”hygientekniker”, sin … syrra. 😦

130806A